Vera M A Nilsson

Född:1888-06-01 – Jönköpings Sofia församling, Jönköpings län
Död:1979-05-13 – Maria Magdalena församling, Stockholms län

Tecknare, Landskapsmålare


Band 27 (1990-1991), sida 25.

Meriter

Nilsson, Vera Märta Amalia, f 1 juni 1888 i Jönköping, Västra, d 13[1] maj 1979 i Sthlm, Maria. Föräldrar: kronofogden Karl Albert N o Anna Dorothea Amalia (Ada) Sjögren. Studier till teckn:lär vid Tekn skolan, Sthlm, 06–09, studier för Carl Wilhelmson vid Gbgs musei rit- o målarskola (Valand) 10, för H Le Fauconnier vid La Palette, Paris, 11–12, led av styr för Konstnärernas riksorganisation (KRO) 40–47. – LFrKA 54. Ogift.

Biografi

Vera N växte upp i Jönköping som dock aldrig fick någon betydelse för hennes konst. Desto viktigare blev Öland. Den av morfadern skapade miljön i och kring fastigheten Lilla Nyborg i Borgholm, där hon tillbringade barndomens somrar och strövade omkring på Alvaret, kom att bli en fast replipunkt för henne hela livet. Som förberedelse för Tekniska skolan studerade hon i Jönköping för skulptören Carl Christensen och den konstnärligt begåvade teckningsläraren John Melander. Enligt faderns önskan utbildade sig N sedan till teckningslärare men tjänstgjorde aldrig som sådan.

Större betydelse än N:s kortvariga studier hos Carl Wilhelmson fick hennes skolning hos Le Fauconnier i Paris åren före första världskriget. Denne under en tid mycket uppmärksammade konstnär och uppskattade pedagog hade anslutit sig till kubismen, och de teckningar N skapade under denna period är kubistiska men samtidigt starkt personliga. Hon besökte även ett par lärarlösa ryska skolor.

N har själv nämnt att hon påverkats av kubismen. Avgörande blev också hennes möte med expressionismen i van Goghs gestaltning på Sonderbundutställningen i Köln 1912. Hennes konst låter sig dock inte placeras i något entydigt fack. N:s under 1910-talet mognande konst präglas av en helt personlig legering av kubism och expressionism.

Under hela sin bana skulle den franskt skolade N, utan att man kunnat peka på direkta paralleller, komma att sammanlänkas med den tyska expressionismen, som inte intresserade henne, och framför allt med Kokoschka. Förklaringen torde vara, att N var jämnårig med de aktuella konstnärerna och hade likartade utgångspunkter.

Återkommen till Sverige före krigsutbrottet 1914 tillbringade N somrarna på Öland och vintrarna 1916–19 i Khvn. Då tillkom några av hennes och den tidiga sv modernismens märkligaste målningar, t ex Allégade med en egenartad dramatik i den varmt hållna vegetationen och porträttet Astrid Holm, II (Moderna museet) med starka förskjutningar i ansiktet som ger intryck av mask (N besökte en av Astrid Holm ledd målarskola).

I Sverige debuterade N 1918 på utställningen De unga på Liljevalchs konsthall. Hon hade året innan framträtt i Khvn tillsammans med Mollie Faustman. N:s första separatutställning kom inte förrän 1933, och hon gjorde under sju decennier endast fyra separata framträdanden, varav en stor retrospektiv utställning på Konstakademin 1975.

Vid debuten uppfattades N som en renodlad expressionist. Särskilt uppseende väckte tre landskapsmålningar från Öland genom sin våldsamt eruptiva karaktär. Den sv kritiken var först något förbryllad och några år senare fick N möta en del bedömares uppfattning, att barnen i hennes bilder var fula eller rent av vanskapta. I stort sett var emellertid recensionerna goda ända från debuten, och vid de många grupputställningar som hon deltog i nämndes hon ofta som den intressantaste.

Det sista steget i N:s mognadsprocess som konstnär kom genom en lång vistelse i Spanien 1919–20. Under sina utlandsresor gjorde hon aldrig korta turistbesök utan bodde alltid en längre tid i det aktuella landet, inte minst för att lära känna människorna. I Spanien blev mötet med El Greco den stora upplevelsen, vilket bl a kom till synes i den visionärt expressionistiska kompositionen Gata i Malaga, som hon utförde i flera versioner åren 1920–22.

Sistnämnda år föddes i Paris N:s dotter, som till 1930-talets mitt skulle bli moderns ständiga modell. N:s barnmålningar har blivit berömda, och hon framstår som sv konsts stora skildrare av barnet. Målningar som Första steget (1923, Valdemarsudde), Lillan med leksakerna och Såpbubblor (1925 resp 1927, Moderna museet) väckte till en början häpnad. Det var inte vanligt att barn framställdes så föga insmickrande, så helt utan sentimentalitet. Snart stod det dock klart, att N på ett unikt sätt lyckats skildra barnets upplevelser och försök att orientera sig i tillvaron inifrån barnet självt. "Det går lätt att säga att ett barn är ett mysterium. Men att måla det är svårare" (B Bæckström, GHT 16 febr 1934). N hade den gåvan. Det finns en stor psykisk spänning i hennes barnbilder, som med få undantag tillkom under 14 av de drygt 65 år hon var verksam.

Med 1920-talet hade N övergått till ett mera realistiskt register. Nonfigurativ blev hon aldrig, och hon arbetade inte heller med längre driven abstraktion. I hennes människoskildringar finns alltid närhet till det organiskt levande, vilket också understryks av en kraftig volymverkan.

N:s teknik är allt annat än ensartad. Den varierar inte endast mellan olika verk utan i vissa fall även inom de enskilda målningarna, där starkt pastosa och ströpplade partier kan stå mot plant strukna. Denna liksom sökande teknik kunde leda till överarbetning, då den starkt självkritiska konstnärinnan underkände och utmönstrade målningen.

N:s arbeten kom till efter noggranna förstudier. Spontanistiskt snabbmåleri var henne främmande. Detta skulle för N:s stora utsmyckningar leda till heltäckande kartonger och många provplattor. Tecknandet var ett viktigt moment i skapelseprocessen, och hon har efterlämnat mängder av teckningar. Det rör sig om två slag, arbetsteckningar, där idéer prövas, och teckningar som hon betraktade som fullbordade konstverk, av vilka många finns i museernas samlingar. Med undantag av en kort period i 1920-talets "mörkmåleri" utmärks N:s konst av stor färgrikedom vilken inspirerat till beskrivningar som t ex "grön eld", saffran, bärnsten, gammalt silver. Framför allt är dock hennes färger stämningsskapande. Hennes målningar har kallats själsliga dokument. Generellt ligger hennes färgskala under tidigare decennier i det varma registret med violetta och mättade röda toner medan blått dominerar under senare år.

N var 1920–25 vanligen bosatt i Paris. Efter vistelse i Italien som Ester Lindahlstipendiat slog hon sig 1928 ned på Söder i Sthlm i sin första egna fasta bostad. Hon blev stadsdelen trogen under sina återstående 50 år. Utsikterna från den högt belägna bostaden vid Högbergsgatan gav upphov till ett stort antal målningar, inte minst utsikten mot den centrala staden med en äldre arbetsinrättning, "Gubbhuset" (eg Dihlströmska arbetsinrättningen), i förgrunden. Här tillkom också bilder av dottern i hemmet. På utställningar framträdde N med sammanslutningen Falangen och hon invaldes även i Färg och Formgruppen som hon dock snart lämnade.

Flertalet somrar bodde N på Öland, där särskilt målningar från byn Södra Sandby vid 1930-talets början uppmärksammats för sina måleriska kvaliteter och en stämning av lätt mystik. Värmland växlade med Öland som sommarmål under denna period.

N har ofta uppfattats som en politisk konstnär, en uppfattning som baserats på hennes helhjärtade samhällsengagemang. Hon tillhörde vänsterkretsar och deltog 1933 i en gruppresa till Sovjetunionen. Hon framträdde dock inte partipolitiskt, och hennes grundinställning var allmänmänsklig. Hon ville kämpa mot onda krafter och hjälpa svaga och eftersatta.

N:s önskan att göra en insats för det spanska folket under inbördeskriget manifesterades 1939 i en jättemålning kallad Penning contra liv, där hotet konkretiseras i en fruktansvärd stridsvagn framdriven av krigsprofitörer, och människornas skräck ikläds konvulsiviskt expressiva former. N:s tanke var att målningen från någon husgavel skulle ropa ut sitt budskap, men så blev inte fallet. Den finns sedan 1964 i Skövde kulturhus. Under andra världskriget tillbringade N några somrar i Kyrkesund på västkusten, där miljön och fiskarnas arbetsliv inspirerade henne till verklighetsnära skildringar. Samtidigt fanns sedan mitten av 1930-talet en tendens till större frihet. Bl a utförde hon under somrarna 1946–47 i Gillberga by på Öland målningar i en egenartad visionär stil med vibrerande band och fläckar.

Lantbrukarfamiljernas liv blev utgångspunkten för teckningar, vilka kom till användning vid de förslag till offentliga utsmyckningar som N nu började framlägga: Färglådan, Fem syskon, den några år äldre Fiskrensning och Jordklotet. Den sistnämnda med temat alla folks samhörighet lämnades 1947 in till en tävling men kom inte till utförande.

1948–49 var N tillbaka i Paris, och 1949–50 besökte hon under fyra månader Senegal. Mycket väsentliga för hennes fortsatta arbete blev de kontakter hon fick med unga afrikaner, vilka tjänstgjorde som hennes modeller. Hon greps av en stark tro på den afrikanska människan, som hon ansåg hade kvar något av positiv ursprunglighet och naturlig konstnärlighet. Samtidigt som dessa erfarenheter präglade hennes konst, kastade hon sig ut i politiska engagemang, i fredssträvanden – alltid i centrum för hennes intresse, – i internationella kvinnomöten och den av amerikanen Garry Davis startade världsmedborgarrörelsen.

Återkommen till Sverige fick N större utsmyckningsuppdrag, 1951 alfrescomålningen Sagan om solen och stormen i Västertorps skola i Hägersten och 1954 den 15 m långa målningen Händer i Djurgårdsskolan i Eskilstuna, även den i alfrescoteknik. Medan den första målningen bygger på en saga av Aisopos är innehållet i den senare mer mångfasetterat. Den berättar om den mänskliga handens goda arbete och tar också upp temat med alla folks och rasers gemenskap med tyngdpunkten på den afrikanska människan. N grep nu tillbaka på sin ungdoms kubistiska skolning i form av plötsliga brott i skalan och onaturalistiska detaljer och färger. Freskerna har en stark rörelseverkan och sällsynt klang i färgerna.

N utförde 1957 i T-centralen i Sthlms tunnelbana mosaikpelaren Det Klara som trots allt inte försvinner. Hennes stora insats för tunnelbanan låg dock på ett annat plan. Hennes entusiasm och övertalningsförmåga hade avgörande betydelse för de ansvarigas beslut att göra tunnelbanan till ett av världens största konstverk. – Detta år förstördes sex av N:s finaste målningar under transport till en biennal i Sydamerika.

Även i andra sammanhang kämpade N för konsten och konstnärerna, inom KRO:s styrelse och i FrKA, där hon blev den första kvinnliga ledamoten under 1900-talet. Hennes samhällsengagemang vidgades efter hand, och hennes oro för kärnvapenkrig och andra hot mot mänskligheten resulterade under 1960-talet i en svit målningar med rubriken I förvillelsens tid, ett affischförslag för FN och frimärket Mätta de hungrande. Hennes utåtriktade aktiviteter förenades med ett starkt hävdande av den egna integriteten.

N var verksam i hög ålder. 79 år gammal fullbordade hon altartavlan De tre vise männen i den av Peter Celsing ritade Nacksta kyrka i Sundsvall. Tekniken är sågat och målat trä och reliefens summariska former skapar i kyrkan en syntes av praktfullt färginslag och etiskt-religiöst budskap. Sina fem litografier utförde hon i 80-årsåldern och några dagar före sin död distribuerade hon sitt Fredskort med uppmaning till kvinnorna att stoppa upprustningen.

Det är svårt att ge en sammanfattande karakteristik av N:s konst. Ett genomgående drag är hennes känsla för konstnärens ansvar. Det finns ett starkt etiskt inslag i hennes konstnärsskap. "Ty denna konstnärinna fattar ej konsten som en kräsen lyx utan som en djupt allvarlig och nödvändig sak, en sida av livet som angår alla" (A Romdahl, Gbgs morgonpost 21 febr 1934). Hennes vilja att stödja goda och bekämpa livsfientliga krafter kommer i varierande grad fram i hennes bilder. Den bildkonstnärliga kvaliteten har dock aldrig fått stå tillbaka för denna vilja.

Författare

Göran M Silfverstolpe



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från N i GUB o i NM:s arkiv (till H Gabrielson).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Resebrev (FrKA, Meddelanden, 1928, Sthlm, 4:o, s 41 -44; även DN, 1928, 10/2: "Rafaels vagga ingav mig ej veneration"). – Ryskt puzzle. [l]-3 (GHT, 1933, 4, 8 o 18/7). – Vart gick han Mamadou? (Vi, årg 39, 1952, Sthlm, 4:o, nr 9, s 9, 22 £). - KF-muren i Stadsgården (DN, 1968, 27/10).

Källor och litteratur

Källor o litt: Rec:er i NM:s klipparkiv, bl a av B Baeckström o A Romdahl.

O Ankarberg, förord till SAK:s utställn:kat 1975; dens, V N:s altartavla – en folklig predikan (Nacksta kyrka, Sundsvall, 1979); K A Arvidsson, Mycket händer i Eskilstuna (Konstrevy 1955); S Behr, Women expressionists (Oxford 1988); E Blomberg, Nordisk konst i Mässhallen (Konstrevy 1939); dens. V N (Konstrevy 1948); K Fåhraeus, Falangen (OoB 1925); B Hanson, Kamratporträtt (1984); J P Hodin, V N (Paletten 1947); G Jackobsson, V N (Kvinnotidn Q 1984, nr 1); E Liden, Expressionismen o Sverige (1974); T Millroth, V N (Folket i Bild/Kulturfront 1976, nr 6); dens, Négritude – det svarta temat i V N:s konst (1988); C Nilsson, Något om tillkomsten av altarmåln i Nacksta kyrka (Nacksta kyrka, Sundsvall 1979); dens, V N o hennes fredssträvanden (Fred o Frihet 1979, nr 4); dens, V N, Blad ur skissböcker 1911–1979 (1983); I Rydbeck, V N (Konstrevy 1933); G M Silfverstolpe, V N:s "Händer" i Eskilstuna (Paletten 1955); dens, V N (SAK:s publ 95, 1986); SKL; B Sydhoff, De slutna rummen. V N:s "Händer" i Eskilstuna (SAK:s publ 91. Konstverkens liv i offentlig miljö, 1982); E Wallenqvist, Eva Bonnier-tävlingen på Liljevalchs (Konstrevy 1939); N Zetterberg, V N (Konsten 1975).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av tidigare felaktigt dödsdatum, 2018-04-16


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Vera M A Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8104, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran M Silfverstolpe), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8104
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Vera M A Nilsson, urn:sbl:8104, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran M Silfverstolpe), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se