Meriter

2 Nolcken, Gerhard Gustaf Adam, son till N 1 i hans första gifte, f 18 sept 1733 i Stralsund, S:t Nikolai, d 16 dec 1812 i Richmond, England. Inskr vid UU 25 sept 49, e kanslist vid inrikesexp 19 jan 50, ord 10 okt 50, hovjunkare 31 dec 54, kommissionssekr i Berlin 2 maj 56, chargé d'affaires där 12 sept 57, deltog i riksdagen 60–62, ambassadsekr i Augsburg 3 juni 61, kammarherre 18 juni 63, sv envoyé i London o därmed sidoackrediterad vid hovet i Hannover 22 nov 63, ordf i kyrkorådet vid sv förs i London 64–93 o från 95, honorary trustee där 12, president i Göta hovrätt 9 april 93 (tilltr ej), sändebud i London för Gustav IV Adolf 01.

G 1) 30 juni 1779 m Mary Roche, f 3 dec 1744, dtr till James R o Mary Brown samt tidigare g m domaren Stefan Caesar Lemaistre; 2) m hovfröken Mary Adelaide Fermoy of Fermoy.

Biografi

Kort efter fredssluten i Hamburg och Paris utnämndes den trettioårige Gustaf N hösten 1763 till sv envoyé i London, en post som genom krigsförhållandena stått vakant sedan 1758. Det återupptagna utbytet av sändebud hade föregåtts av segslitna procedurförhandlingar, och valet av N – då ännu med en rätt kort diplomatisk karriär bakom sig – kan knappast tolkas som någon uppvärdering av posten i London.

N saknade nämnvärd politisk förankring. Vid riksdagen 1760–62 hade han framträtt närmast som en modererande kraft utan tydlig partifärg, inte alltför aktiv. Under riksdagens inledningsfas deltog han något i debatten om den s k capitasaken samt frågan om riksrådets ansvarighet för krigstillståndet.

Den samtidigt utnämnde kommissionssekreteraren Carl Bonde (bd 5) har målande beskrivit de båda unga diplomaternas föga glamorösa intåg i London. Med sin stenkolsrök, gatusmuts, svårframkomlighet och folkträngsel tycks staden ha gjort ett kaotiskt och närmast bedövande negativt intryck. Ännu mot 1700-talets slut tedde sig kontakterna med beskickningen i London som misskötta från den sv utrikesledningens sida, snarast av brist på diplomatisk flexibilitet och insikt om den pågående maktförskjutningen från Frankrike – Sveriges traditionella partner – mot England. I ett bilateralt perspektiv hamnade tyngdpunkten i de engelsk-sv relationerna genom sjöfartsfrågornas dominans snarare i London än i Sthlm.

Själv tycks N framför allt ha upplevt stora svårigheter att få information med substans om den engelska utrikespolitikens mål och avsikter. Därmed blev också hans depescher tidvis relativt neutrala och mer präglade av inrikespolitik och parlamentsdebatter. Ännu på 1790-talet bekräftar L v Engeström (bd 13) det drag av otillgänglighet och nonchalans som generellt kännetecknade den engelska regeringens attityd mot utländska sändebud. Också från engelsk sida bedömdes "axeln" Paris-Sthlm som en intressantare informationskanal. Att det engelska postspionaget lyckades få god insyn i förbindelserna däremellan är väl belagt. Däremot saknas spår av försök att forcera N:s diplomatkorrespondens.

Trots detta ogynnsamma utgångsläge lyckades N med några undantag – främst beträffande den reserverade William Pitt d y – bygga upp anmärkningsvärt goda personliga relationer i den engelska regeringskretsen och i viss mån även med Georg III själv. Ett informellt samarbete mellan N och det engelska sändebudet Hugh Elliot i Khvn kan också beläggas under 1780-talet. Huvudorsaken låg med säkerhet i N:s förmåga att snabbt smälta in i den engelska politiska och kulturella miljön, något som senare indirekt lades honom till last. Därtill kom ett engelskt gifte.

Vid några kritiska tillfällen har N:s energi, skicklighet och goda namn i det engelska kabinettet verksamt bidragit till att minska risken för konflikt mellan de båda länderna – och därmed också med Ryssland och Danmark. Hit bör räknas N.s framställningar och förklaringar efter statskuppen hösten 1772. I den segslitna konflikten med England om de neutrala staternas fria sjöfart åren närmast kring 1780 var situationen på ett sätt omvänd och Ryssland och Danmark ett stöd för de sv handelsintressena. Även då synes N ha agerat ytterst kraftfullt för den sv ståndpunkten och den väpnade neutralitetens princip.

Sin mest betydande diplomatiska insats – trots att slutresultatet inte blev det åsyftade – torde N ha gjort som mellanhand vid de sv ansträngningarna 1787–90 att nå någon form av samförstånd med England inför och under det ryska kriget. Vid rysk-turkiska krigets utbrott på förhösten 1787 hade Gustav III kommit till klarhet om den förändrade europeiska maktbalansen och tog sikte på ett försvarsförbund med England och Preussen som kärna. Det är uppenbart att N:s depesch om inledande förhandlingsframgångar i London, som anlände till Sthlm 12 jan 1788, fick betydelse vid den första av kungens s k krigskonseljer, sammankallad till Haga följande dag.

Samtidigt som det inte kan råda tvivel om att N:s optimistiska första förhandlingsprognos stimulerade kungen i hans krigsplaner mot Ryssland, hade N:s bedömning då visst fog för sig. Att den Pittska ministären redan tidigt på våren 1788 bytte fot och blev alltmer ointresserad av en allians med Sverige får främst tillskrivas Preussens om-orientering mot en mer medlande hållning. I ett eventuellt nordeuropeiskt förbund med udden riktad mot konstellationen Ryssland-Österrike-Frankrike framstod militärstaten Preussen som en långt angelägnare partner än de nordiska makterna Sverige och Danmark.

Denna snabba förändring i förhandlingsklimatet kunde N inte förutse. För Sverige var samtidigt senare engelska propåer om ett närmande England-Sverige-Ryssland uteslutet. Trots ihärdiga försök under i stort sett hela kriget lyckades N inte komma förbi de allmänpolitiska motsättningar som i praktiken förhindrade såväl handelstraktat eller defensivallians som subsidier eller engelsk marin närvaro i Östersjön. Att utvecklingen i Frankrike förändrade hotbilden för den engelska ministären till det bättre, motverkade på samma sätt N:s förhandlingsinviter.

Efter freden i Värälä 1790 gick Sveriges diplomatiska orientering i rysk riktning och befästes tills vidare i den s k Drottningholmstraktaten i okt 1791. I och med att förbindelserna med England-Preussen därmed blev ett andrahandsintresse, fick N de sista åren en mer undanskymd ställning.

Betraktad som gustavian och därtill – sannolikt med orätt – väl mycket "naturaliserad" och lyhörd för engelska synpunkter ifrågasattes N omedelbart av den Reuterholmska förmyndarregimen. Den drivande kraften i återkallandet av N våren 1793 tycks emellertid ha varit den annars relativt svage rikskanslern Fredrik Sparre snarare än Reuterholm själv. Det halvt redovisade motivet var att N inte med tillräcklig kraft skulle kunna värna om de sv handelsintressena efter det nya krigsutbrottet mellan England och det revolutionära Frankrike. Själv betraktade N återkallandet som en stor personlig motgång och tillträdde heller aldrig den befattning som president i Göta hovrätt till vilken han utnämndes. Även från den engelska regeringens sida gjordes föreställningar, som på sina håll tillskrevs N själv. Dessutom anklagades han för att ha tagit emot engelsk pension. N:s båda närmaste efterträdare Erik Bergstedt (1793) och Lars v Engeström (1793–95) vittnar tydligt om den ryktesspridning om intriger vid engelska hovet mm, som inspirerades från Sthlm. Genom sin ovilja att vid frånträdet lämna ifrån sig beskickningens chifferklav, klagomål på pensionsförmånerna m m bidrog N själv delvis till konflikten.

Sammantaget måste N:s verksamhet som diplomat betecknas som effektiv och – så långt förutsättningarna gjorde det möjligt – framgångsrik. Hans faktiska inflytande på den sv utrikesledningen framstår däremot som begränsat, kanske delvis beroende på den långsamma postgången från London i förening med Gustav III:s benägenhet för hastiga slutsatser och initiativ. Först inför det oöverlagda ryska kriget mot åttiotalets slut började uppfattningen i Sthlm av London som en sekundär diplomatisk arena att ändras.

Sedan Sveriges chargé d'affaires J I Netzel av politiska skäl hemkallats från London i febr 1801, återinträdde N en kort tid s å till gagnet som sv sändebud, formellt som personlig representant för Gustav Adolf i hans egenskap av hertig av Pommern, och trots vissa ekonomiska problem kvarstannade N i London till sin död.

Tidvis fick N lägga ned stor möda på att biträda sv sjöofficerare i engelsk tjänst, vid 1770-talets slut samtidigt närmare 30 st. Den avgörande orsaken tycks ha legat i att de sv volontärerna behandlades väsentligt sämre än i Frankrike vad gäller både förmåner och tjänsteställningar.

Som ordförande i sv församlingens kyrkoråd lyckades N – åtminstone sedan han 1778 kunnat genomdriva en ny kyrkoordning – efterhand dämpa de närmast sociala motsättningar som länge präglat församlingen. Hans effektiva sanering av ekonomin fick också en lugnande inverkan.

Genom sin långa tjänstetid och förankring i London vann N snabbt en central ställning i den sv kolonin, en heterogen skara från de s k Wapping-borna – mest hantverkare och sjömän i knappa förhållanden – till väletablerade och förmögna köpmän. Till dessa kom mer udda figurer som den gamle men ännu inflytelserike Christopher Springer, landsflyktig efter sin misslyckade politiska karriär på 1740-talet. En period framträdde Springer som N:s häftige opponent i församlingsarbetet.

Upplysningsklimatet och intresset för ekonomi, naturvetenskap och näringsliv medförde generellt sett att kontakterna mellan Sverige och England under i varje fall 1700-talets senare hälft ökade. I tidens sv diplomatkår, vars orientering ännu väsentligen var en annan, torde N jämte Carl Gustaf Sparre stå i särklass som Englandskännare.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Enstaka brev till N i UUB. - Brev från N i KB, RA (bl a många till W Sprengtporten), StUB/VA (till P Wargentin) o i UUB (bl a till Gustav III, C Ekeblad, F v Friesendorff o U Scheffer).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Anglica, vol 369-444 o476-477, Allm fredskongresser, vol 65 — 66, RA.

AdRP 20 (1934); G W Carlson, Anteckmar rör sv kyrkan i London (1852); Signe Carlsson, Sverige o Storbritannien 1787–1790 (1944); Sten Carlsson o T Höjer, Den. sv utrikespolitikens hist, 3 (1954); M J Crusenstolpe, Portefeuille, 3 (1842); Den sv utrikesförvaltms hist (1935); L v Engeström, Minnen o anteckn.ar, ed E Tegnér, 1 (1876); C V Jacobowsky, Svenskar i främmande land under gångna tider (1930); O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2 (1957); K Kum-lien, Storbritannien o Sverige under den orientaliska krisen 1783–1784 (HT 1941–1942); E Lönnroth, Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); M Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762–1766 (1977); W Odelberg, Viceamiral Carl Olof Cron-stedt (1954); Odhner; S Rydberg, Sv studieresor till England under frihetstiden (Lychnos-bibI, 12, 1951); E Sjöstrand, Märkliga svenskar i England (1923); B Steckzén, Svenskt o brittiskt (1959); H Stiegung, Den engelska underrättelseverksamheten rör Sverige under 1700-talet (1961); C Trolle Bonde, Anteckn:ar om Bondesläkten, 1 (1895), s 97 f; L Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947); L Wahlström, Sverige o England under revolutionskrigens början (1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
G Gustaf A Nolcken, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8159, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8159
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
G Gustaf A Nolcken, urn:sbl:8159, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-23.