Jöran A Nordberg

Född:1677-09-03 – Klara församling, Stockholms län
Död:1744-03-24 – Klara församling, Stockholms län

Präst, Historiker


Band 27 (1990-1991), sida 161.

Meriter

Nordberg, Jöran Andersson, f 3 sept 1677 i Sthlm, Klara, d 24 mars 1744 där, Klara (In 8a). Föräldrar: hökaren Anders Svensson o Elisabet Jönsdtr. Elev vid Klara skola i Sthlm 8290, inskr vid UU 18 juli 93, disp pro gradu där 12 maj 03, prästv i Uppsala till artilleripredikant 13 maj 03, vistades vid sv armén o k högkvarteret aug 0309, mag vid UU 10 dec 03, notarie i hovkonsistoriet 27 april 04, andre predikant vid livdrabanterna 8 maj 05, förste predikant vid livdrabanterna 13 april 07, hovpredikant 10 nov 07 (tilltr 1 maj 09), företog sporadiska besök vid lärosäten bl a i Danzig, Breslau, Leipzig, Wittenberg o Halle, fånge i Ryssland 0915, preses vid fältkonsistoriet i Moskva jan 10febr 15, hemkom till tjänst vid hovet aug 15, tjänstgjorde vid Karl XILs kvarter i Ystad, bl a som konungens biktfader 1617, kh i S:ta Clara o S:t Olofs förs:ar i Sthlm från 25 sept 16 (tilltr 1 maj 17), assessor o v preses i Sthlms stads konsistorium 22 maj 172 juni 31, deltog i riksdagarna 19, 23 o 31 (led av utsk för kontributionssättets övervägande 19, av SU 23 o 31), riksbanksfullm maj 19dec 40, led av styr för S: t Johannes hospital (Drottninghuset) i Sthlm 6 juli 212 juni 31, av den s k Sicklakommissionen 2326, led av ecklesiastika deputationen 2331, erhöll av kanslikoll uppdrag att skriva Karl XII:s hist 31, utn teol dr 15 dec 31, prom vid UU 23 febr 32.

G 1) 28 aug 1715 m Regina Rehn, f 5 sept 1687, d 14 sept 1725, dtr till bryggareåldermannen i Sthlm Johan Eriksson R o Elisabeth Lohring (In 8a, KB; Barchius); 2) 3 maj 1726 i Sthlm, Kat, m Catharina Hentzig, begr 7 maj 1757 i Sthlm, Klara, dtr till bryggareåldermannen Petter H o Maria Olofsdtr Berg samt tidigare g m inspektören Christöpher Moback.

Biografi

N var yngst i en syskonskara av fyra. Föräldrarna synes ha varit väl ansedda och gudfruktiga. Vid ännu ej ett års ålder förlorade N sin far men familjen lämnades i tämligen goda ekonomiska omständigheter. 1679 ingick modern nytt äktenskap med handelsmannen Anders Esbjörnsson. Eftersom N redan tidigt visade håg för studier, beslöt hans föräldrar att han efter avslutad skolgång skulle få studera vidare för att omsider vinna inträde vid UU. De förberedande studierna, i bla hebreiska, grekiska och filosofi, bedrevs såväl i Uppsala som i Sthlm. Efter vederbörliga tentamina inför professor skytteanus Elias Obrecht och professorn i logik och metafysik Andreas Goeding inskrevs N som student i Uppsala.

Av de ämnen som ingick i de akademiska studierna satte N teologin främst; här hade han som lärare Jesper Swedberg. N önskade bli präst men ämnesgränserna för utbildningen var tämligen flytande. I febr 1699 framlade och försvarade N sitt lärdomsprov De mente humana för Harald Vallerius, professor i fysik och matematik, men mera känd som banbrytare inom antropologin; därav möjligen titeln på N:s dissertation. Härefter slutfördes de teologiska studierna och prästvigningen förrättades av ärkebiskop Eric Benzelius d ä (bd 3). Dagen före sin prästvigning disputerade N pro gradu på avhandlingen De ingrato hospite under presidium av professor Johan Arent Bellman (bd 3). Under de sista åren i Uppsala hade N för sin utkomst varit verksam som informator för bröderna Jacob och Herman Tersmeden.

Under sitt första år i fält tjänstgjorde N som predikant vid överste Magnus Granatenhielms artilleriregemente och därefter som präst vid livdrabanterna, då han förmodligen mestadels uppehöll sig i högkvarteret i kungens närhet. N förde journal där han noterade alla viktigare händelser, vilka bemärkta personer han träffade och inte minst sina besök vid de näraliggande tyska universiteten.

I den sv armén rådde en sträng kyrkotukt; morgon och kväll skulle korum hållas och gudstjänst på sön- och helgdagar. Varje regemente höll tre fältpräster som svarade för soldaternas själavård och livsföring. Den tro som förkunnades var enkel, kärv och lättbegriplig. Med sig ut i fält förde varje regemente en uppsättning nattvardskärl, som förvarades av regementsprästerna. Dessa hade också som uppgift att på slagfältet trösta och uppmuntra soldaterna. Den lutherska tron satt djupt, och övertygelsen att Gud stod på den sv härens sida i striden befästes otvivelaktigt av de segrar som till en början följde den i spåren.

Den lutherska renlärigheten hotades emellertid av den pietistiska väckelsevågen. Dess fäste var Halle, och via hemvändande studenter hade den även i någon mån nått Sverige. Kungen var oroad och önskade närmare underrättelser. Det är troligen mot denna bakgrund man får se N:s besök vid de protestantiska lärosätena, från det ortodoxa Wittenberg till pietismens högborg i Halle, det senare företaget med kungens uttryckliga gillande. N nämner själv att ett viktigt syfte var att höra professor Franckes egen förklaring till de punkter i pietismen som de ortodoxa fann vara irrläriga. Vistelsen i Halle och mötet med Francke medförde emellertid att N i någon mån ändrade sin attityd till pietismen. Erfarenheterna från Halle kom senare att bli till nytta för N i hans verksamhet som andligt överhuvud för sina landsmän under den långa ryska fångenskapen.

Efter nederlaget vid Poltava fördes krigsfångarna till Moskva. Därefter förflyttades merparten av dem till olika delar av Ryssland, framför allt till Sibirien, där ett större antal samlades i staden Tobolsk. Alla de förvisade åtföljdes av sina fältpräster, omkring 60 till antalet. C Piper, C G Rehnskiöld och ytterligare ett antal högre officerare kvarstannade i Moskva. På en framställan av Piper kom N att tillhöra dennes personliga svit; under hela sin fångenskap vistades han i Pipers närhet. Dennes "hovstat" utgjorde en egen församling med N som själasörjare.

I Moskva upprättades vid sidan av de ryska myndigheterna en sv centralstyrelse som skulle tillvarata de fångna svenskarnas rättigheter och bland dem fördela och utbetala löner från Sverige. Ledare i denna styrelse var Piper och Rehnskiöld. Av stor vikt var också den kyrkliga organisationen. Enligt ett uttalande av tsar Peter skulle de fångna svenskarna tillåtas att fritt få utöva sin religion. 1710 inrättades i Moskva ett fältkonsistorium, vars förste preses N blev. 1686 års kyrkolag var normerande, och det hörde till fältkonsistoriets uppgifter att söka förse varje fångläger med en själasörjare som särskilt skulle vaka över att den nationella och religiösa identiteten inte gick förlorad; detta var en viktig uppgift med tanke på de lockande anbud till svenskarna att gå i tsarens tjänst som ofta förekom. Även i Tobolsk inrättades ett konsistorium, som dock stod under viss uppsikt av konsistoriet i Moskva. Det senare tycks ha sammanträtt ungefär en gång i månaden. Som en unik händelse noteras två prästvigningar. Dessa ägde rum i mars 1713 utan medverkan av biskop och med N som ställföreträdande förrättare. Ceremonierna hade beordrats av Piper som företrädde kungen och som sålunda var allenarådande även i kyrkliga frågor.

I fält hade N varit kungens hovpredikant, i fångenskapen blev han nära nog Pipers huskaplan. Också när denne vid ett flertal tillfällen ådrog sig tsarens onåd och förvisades från Moskva följde N honom, av allt att döma frivilligt. N förenade då en själasörjares åligganden med uppassarens, fältskärens och sekreterarens, eftersom tsaren hade ställt Piper så gott som utan betjäning.

Från Tobolsk mottog N 1715 dels en skrivelse från oroade präster om pietismens utbredning, dels en från väckelserörelsens ledare Carl Gustaf Creutz (bd 9). N:s båda svarsbrev (jan–febr) vittnar om vidsynthet och förståelse för och omtanke om bägge parter. I brevet till Creutz kommer N:s positiva syn på Francke till klart uttryck. N gör heller inte någon hemlighet av att man i kretsen kring Piper funnit uppbyggelse i de pietistiska skrifterna, och han framhåller att Kristi sanna evangelium är att finna såväl i Halle som i Wittenberg och på andra orter.

I febr 1715 höll N sitt sista konsistorium i Moskva. Efter segdragna förhandlingar mellan ryska och sv myndigheter hade beslut fattats om att utväxla N mot en löjtnant och två ryska präster. I mars så kunde N anträda den strapatsrika hemfärden som gick över Petersburg och genom Finland. 1 aug nådde han Sthlm.

Före avresan till den sv hären i Polen 1703 hade N förlovat sig med Regina Rehn, som alltså i tolv år väntat på honom och med iver verkat för hans utväxling. Återseendet firades med bröllop. Från högkvarteret i Ystad kallade emellertid kungen på N för att få närmare underrättelser om krigsfångarnas öden. Han ville även försäkra sig om N:s närvaro vid det förestående norska fälttåget. N utsågs till kungens biktfader och till preses för det nyinrättade fältkonsistoriet.

Efter återtåget från Norge ville kungen utnämna N till överhovpredikant men N, som uppenbarligen kände en viss krigströtthet, bad i stället att få den lediga tjänsten som kyrkoherde i S:ta Clara och S:t Olofs församlingar, vilket beviljades. Sin avskedspredikan för kungen höll N i Lund i jan 1717 och i maj så installerades han i ämbetet av ärkebiskop M Steuchius.

Med hemvändande krigsfångar fick pietismen en allt större utbredning, särskilt i Sthlm, vilket oroade många av kyrkans ledande män, som ansåg att de pietistiska sammankomsterna stred mot gällande religionsstadgar och skapade förakt för predikoämbetet. Efter ett uppseendeväckande pietistiskt möte i Sickla utanför Sthlm tillsatte regeringen en undersökningskommission bestående av fem lekmän och fyra präster, däribland N. Trots att N hade namn om sig att vara tämligen gynnsamt inställd till pietismen blev det han som tillsammans med preses i stadskonsistorium S Caméen (bd 7) avgjorde frågan till pietisternas nackdel (konventikelplakatet 1726). Därmed stäcktes den pietistiska väckelsen i Sthlm för lång tid framåt: endast uppbyggelsemöten i den slutna familjekretsen skulle tillåtas.

N:s hållning i denna fråga kan synas gåtfull. Otvivelaktigt fann han sin uppgift i kommissionen föga angenäm. Redan efter det första sammanträdet bad han att få bli entledigad, vilket inte beviljades. Det är troligt att N:s tidigare hållning i frågan dikterades av att han som fältpräst såg som sin främsta uppgift att bistå betryckta landsmän i nödläge, medan han i hemlandet såg på betingelserna för sin ämbetsutövning i ett annat ljus.

N fick utlopp för sitt historiska intresse genom lärd samlarverksamhet och författande. 1727 utgav han S. Clarae minne, en skildring av hans egen kyrka och församling ända från klostertiden, vari avtryck av medeltida, sedermera förkomna urkunder ingår. Merparten av N:s efterlämnade papper gick förlorade i den stora Klarabranden 1751.

1731 fick N i uppdrag av kanslikollegium att skriva Karl XII:s historia. Med ledning av bla egna minnesbilder, där Piper ofta anges som källa, sin fältjournal, fältdagböcker och handlingar från riksarkivet och inte minst Olof Hermelins (bd 18) omfångsrika fältdiarium från högkvarteret sammanställde N med stor flit sitt verk. Bl a E Benzelius d y och A A Stiernman medverkade som rådgivare och granskare; även drottningen visade sitt intresse. 1738 var arbetet färdigt och undergick sedvanlig censur, varvid vissa uttryck och vändningar, som kunde vara stötande för utländska makter, med N:s medgivande ströks eller mildrades. 1740 utkom Konung Carl XII:tes historia i två stora folioband och rönte genast ett avsevärt intresse; det översattes också till franska och tyska. För sitt arbete erhöll N av regeringen en belöning på 12 000 dlr smt.

Verkets karaktär av krönika är klart framträdande, fakta uppradas i kronologisk ordning och urkunderna är noggrant återgivna. Stilen är torr, nästan konstlös med något av karolinsk redbarhet i framställningen. Mera livfull blir skildringen i de här och var inströdda anekdoterna. Sällan röjer N sin egen närvaro eller åsikt; desto mera påtaglig och levande framträder kungen.

En rad utländska levnadsteckningar över Karl XII hade tidigare utgivits. N förargade sig över den som han tyckte missvisande bild de gav av denne. Särskilt väckte Voltaires Histoire de Charles XII hans ovilja och indignation, vilket föranledde honom att förse sitt verk med en mångfald sarkastiska noter riktade mot dennes framställning. Voltaire blev honom ej svaret skyldig. I Lettre á Mr Norberg utsätter Voltaire N för ett allt nedgörande hån.

N har beskrivits som reslig och försedd med vördnadsbjudande skägg. Han stod högt i gunst hos drottning Ulrika Eleonora och kunde skicka sig i den stora världen. Två gånger erbjöds N ämbetet som pastor primarius i Sthlm men avböjde, liksom när det blev fråga om biskopsstolarna i Gbg och Åbo. Att tjäna den församling där han var född, och vid det altare där han var döpt, var för N av större värde.

Som författare till Konung Carl den XII: tes historia har N kommit att betraktas som den siste i raden av den sv stormaktstidens rikshistoriografer. I kyrkohistoriskt avseende har han blivit känd för sin insats som själasörjare för karolinerna i rysk fångenskap.

Författare

Ingrid Marie von Post



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ms o förarbeten till N:s tryckta verk, predikningar m m i KB, UUB o Västerås stadsbibi. Brev från N i KB, UUB o LSB (bl a till Erik Benzelius).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Företal til then christeliga läsaren (Vårs Herres och Frälsares Jesu Christi Nya Testament..., Sthlm 1719, s [6-12]). – S. Clarae minne, eller Berättelse om det gamla S. Clarae closter, så väl som nu varande kyrkan med alla dess tilhörigheter; jämväl om S. Olofs capell som därunder lyder. Sthlm 1727. Fol. 200 s, 4 pl. -Konung Carl den XII:s historia. D 1–2. Sthlm 1740. Fol. [Föret.] 1. Ifrån Hans maj:ts födelse år 1682. til slutet af Junii månad år 1709. XLIV, 923 s, 2 pl. 2. Ifrån slutet af Junii månad år 1709, til Hans may:ts död och begrafning. 708, 151 s, 1 pl. [D 1 i sammandrag:] Ett kort dock tydcligit utdrag, utur then öfver konung Carl den Tolftes Icfvcmc ... författada och genom trycket utgifne historiska beskrifning. D 1* ... af N Gylling Petersson. Sthlm 1745. (12), 634 s, 20 pl. Övers: Histoire de Charles XII. Roi de Suéde ... T 1–4. A la Haye 1743–44. 4:o. 1. XXIII, 533, (23) s, l pl. 2. 653, (38) s, 1 karta. 3. IV, 380 s. 4. XVI, 320 s. [Titeluppl] 1748. Lebcn Carl des Zwölften Kö-nigs in Schweden ... T 1–3. Hamburg 1745–[52]. Fol. 1. 1745. (20), 704 s, 15 pl. 2. 1746. XVI, 767 s, 13 pl. 3. 1751[-52]. (12), XX, 882 s, 1 pl. – Landets allmänna klage-gråt öfver sin kära öfverhets död: uti högmässo-predikan på klage--dagen år 1742 den 9 Aprilis öfver Hennes kongl. maj:ts drottning Ulrica; Eleonora; högst-beklage-liga frånfälle, förestäld ... Sthlm u å. 4:o. 76 s. – Anmärkningar ved högloflig i åminnelse konung Carl den XII. historia, som authoren a part sina vänner meddelt och under sina paginer och §§. komma at intagas. Khvn 1754. 78 s. [Ny uppl:] Anmärkningar, vid högstsalig i åminnelse konung Carl den XII:tes historia, som auctoren apart ... pagina och §.§.... Sthlm 1767. 78 s. Övers: Des Herrn Georg Nordberg Anmerkungen zu der Geschichte Carl des Zwölften, welche verschiedene Stellen seiner Lebensbeschreibung von diesem Könige zu erläutern dienen, und vertrauten Freunden von ihm besonders mitgetheilet wor-den. [Göttingen] 1755. 68 s. [Enl uppg även utg Nurnberg 1775.] – Anecdoter eller noter till J. Norbergs historia om konung Carl den XII, hvilka vid censureringen blifvit uteslutne (Linköpings bladet, 1795, 4:o, n:o 101, 103, 111, 113, 115, 121, 125, 133, 139, 144, 155, 174, 175, 178, 179). – Anekdoter om den svenske Konge Carl XII (Journal for Politik, Natur- og Menneske-Kundskab. Utg ... af O Wolff, 1908, Khvn, Bd 3, s 135–159). – Likpredikningar, vanl Sthlm s å, över: Pastor primarius Samuel Törling 1718, u å, 65, (15) s, komministern vid S:t Olofs församl Nicolaus Tiällman 1718, u å, 48 s, assessorn i Bergscollegium Johan Angerstein 1720, 46 s, Elisabet Oxenstierna, g De la Gardie, 1721, u å, 4:o, 53 s, k rådet Carl Gustaf Rehnskjöld 1722, [tr 1723,] fol, 60, 52 s, 1 pl, Maria Wallenstedt, g Cronhjelm, 1723, tr 1724, 52, (33) s, kyrkoh i Kungsholms församl Johannes Guthrie 1724, u å, 60, (8) s, superintendenten i Västernorrland (Härnösand) Petrus Asp 1727, Upsala, 4:o, 56 s, fältmarskalken Axel Sparre 1728, u å, fol, 68 s, ärkebiskop Matthias Steuchius 1730, u å, 170, 29 s, 1 pl, Anna Spegel 1730, u å 95 s, Agneta Wrcde, g Lilje, 1730, u o o å, 4:o, 58 s, kyrkoh i Norrtälje Olof Gråberg 1733, 52 s, Beata Margareta Stenbock, g Douglas, 1735, u å, 94 s, kyrkoh i Catharina; församl Johannes Nicolaus Pouget 1735, 80 s, kommerserådet Carl Adlerstedt 1737, tr 1744, 70 s, prosten i Lagunda Jöran Gråberg 1737, u å, 62 s, ärkebiskop Johannes Steuchius 1742, u å, 152 s, 1 pl, kyrkoh i S:t Jacob Lars Arnell 1742, u å, 80 s; anon anmärkningar till o summarier för varje kapitel i [R] Lucas, Evangelii sedo-lära ... öfvers ... af Adam L. Lewenhaupt, Sthlm 1720; brev från Moskva till Carl Creutz 19/1 1715 resp till sv präster i Tobolsk 28/10 1714 i C F v Wrecch, Warhaffte und umständli-che Historie von denen schwedischen Gefangen-en in Russland und Siberien welchergestalt diesel-be ... zur Buss erweckt worden ..., Sorau 1725, s 199–219 resp 479 fo 471–481 [felpaginerade], 2. Aufl 1728, s 193–212, 467-479, sistn brev även i [A Westén,] Svenska kongl. hof-clericiets historia, d 1, afd 2, Örebro 1801, s 694-696, 697-700, 706–717, brev till Carl Piper 15/12 1713 i KFÅ 1917, Lund 1918, s 195–201 (i Sörensson, nedan a a); akad avh i Uppsala under H Vallerius 1694 oj A Bellman 1703 se Liden, 1, s 503 o 55.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, vol N 6, RA. In 8a (I Schenck, Dr J N:s Iefwerne), KB.

Acta historico-ccclcsiastica, 9 (1745), s 584598: AdRP från o med år 1719, 12 (187576), 6 (1881), 9 (1887), 15 (1901); Allgemeines Gelehrten-lexicon, 5 (1816), sp 811; N Barchius, Then sidsta stunden för en christen then bästa ... [likpred över Regina Rchn] [1725]; Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 10 (1844); BoigRP från frihetstidens början, 1, 17191720 (1945); bröllopsskncr till J N o Catharina Henzig, av A B (1726) o C N (1726); Carl XII:s död (1940), s 9092, 130, 220, 256 f; Den historiskc o politiske Mercurius, ed C C Gjönvell, 177378, s 687693; P Englund, Poltava (1988), s 60, 81, 190, 209 o 276; B A Enncs, Biogr minnen af konung Carl XII:s krigare..., 1 (1818), s 100 f; C C Gjörwell, Biographia Sveo-Gothica, 1 [176870]," s 411; C Hallcndorff, Bidr till frågan om publicerandet af N:s Konung Carl XIl:s hist (1899); dens, Riksens ständers bank 17191766 (Sveriges riksbank 1668-1918, 2, 1919), s 20, 45,62, 65, 72 f, 86, 141, 351 o 359; N F Holm, J N:s Konung Carl Xll:s hist. Ett 200-årsminne (KFÅ 1940); F. Humbla, likpred över Regina N (1725); Karl XII i Ukraina, ed C Hallendorff (1915), s XXVI; likpred över Regina N, av C N (1725); H Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet, pietism o herrnhutism 16801772 (Sv kyrkans hist, 5, 1935), s 207226 o 305 ff; PrRP från år 1719, 1-2, 1719-23 (1921-22); E Sandstedt, J N en karolinsk präst (Kristendomslärarnas årsbok 1967); dens, Till J N;s biogr (KFÅ 1971) o där anf källor; dens, Studier rör ] N:s Konung Carl XII:s hist (1972); dens, j N:s verksamhet som främste sv präst i Moskva (KFÅ 1989); Sthlms hm; P Sörensson, Ett bref från J N till grefvc Carl Piper (KFÅ 1917); C G Warmholtz, Bibliotheca historica Sveo-Gothica..., 10 (1805), nr 595Ö; [A Westcn,] Sv kongl hof-clericiets hist, 1:2 (1801); O Westerlund, Karl XII i sv litt från Dahlstierna till Tegnér (1951).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jöran A Nordberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8188, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingrid Marie von Post), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8188
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jöran A Nordberg, urn:sbl:8188, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingrid Marie von Post), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se