Meriter

Nordenberg, Bengt, f 22 april 1822 i Jämshög, Blek, d 14 dec 1902 i Düsseldorf, Tyskland. Föräldrar: torparen Per Jönsson Nord o Sissa Bengtsdtr. Målarlärling hos N O Brodin i Sölvesborg nov 34–nov 41, målargesäll 21 jan 42, elev vid FrKA 44–45 o 46–51, verksam i Düsseldorf från okt 51, elev i F T Hildebrandts målarklass vid konstakad där 51, i mästarklassen där jan 52. – Agré vid FrKA 56, LFrKA 66.

G 1) 27 nov 1850 i Brännkyrka, Sth, m Maria Carolina Amalia Schultz, f 3 nov 1823 i Karlshamn, d 20 april 1851 i Sthlm, Nik, dtr till handlanden Carl Henrik S o Margreta Ulrika Forsberg; 2) 26 maj 1855 i Lekaryd, Kron, m Nanny Maria Charlotta Sutthoff, f 14 april 1831 i Sthlm, Maria, d 26 dec 1905 i Carljohansvern, Horten, Norge, dtr till hovrättsrådet Carl S o Jenny Adrienne Angerstein.

Biografi

N tog namnet Nordenberg efter konfirmationstiden. Hans far, som hade ett dagsverkstorp under hemmanet Komperskulla i Jämshög, hyste ambitioner för N, som var det femte av tio syskon och bräcklig till konstitutionen; han skulle bli präst och sattes därför i skola i Karlshamn. Familjen var emellertid fattig och N måste snart återvända för att hjälpa till i hemmet. Då han var för klen för att arbeta utomhus, lärde han sig spinna och fick rykte om sig att vara skicklig vid spinnrocken.

När N fyllde elva år blev han vallpojke hos bonden på Komperskulla. Han hade tidigt börjat rita och inredde en grotta som "ateljé", där han hade pennor och papper, som han fått av en dräng, och växtfärger, som en gumma i trakten gett honom. Då papperet tog slut, täljde han djur i trä. Vid tolv års ålder sattes N i lära hos en målarmästare i Sölvesborg. När han 1842 fått gesällbrev, praktiserade han under två år som kringvandrande hantverksmålare i Blekinge och Småland men utförde även på beställning väggmålningar och bonader och dekorerade kistor och skåp i den traditionella allmogestilen.

N:s ambition var att bli riktig konstnär för att kunna skildra den sv allmogens liv i vardag och fest, så som han upplevt det i sin barn- och ungdom och under sin tid som vandrande målargesäll. 1843 hade han arbetat ihop så mycket pengar att han kunde resa till Sthlm, där han antogs som elev vid Konstakademin. Redan följande år fick han den Ribbingska medaljen för elementarritning. Efter ett år måste dock N avbryta studierna av ekonomiska skäl och återgå till hantverket. Han anställdes hos målarmästare August Hallgren och arbetade bl a som dekorationsmålare på Sthlms slott. Hans arbetsgivare sökte förgäves övertala honom att bli kvar. 1846 lämnade han, som han uttryckte det, ett lönande yrke för att offra sig för konsten. Han blev på nytt akademielev och kunde tack vare understöd från drottning Josefina fortsätta studierna utan avbrott. Han fick lovord i modellskolan och debuterade på akademins utställning 1848 med Gubbe som knyter nät, Angbåtsscen – en lots som instruerar sin son vid ratten – och Abraham bortvisar Hagar, som var årets prisämne.

På den stora skandinaviska utställning som Konstakademin arrangerade 1850 visade N en historiemålning, en landskapsmålning och sju folklivsmålningar. Hans ambition var, förklarade han, inte att anpassa sig efter publikens krav. På utställningen lärde han känna den norske folklivsmålaren A Tidemands konst, som motsvarade hans ideal. Tidemand hade länge bott i Düsseldorf och där målat sina genrebilder efter skisser och studier, som han utfört under sommarvistelser i hemlandet.

N ville nu fullfölja studierna i Düsseldorf i nära kontakt med Tidemand. Han hade på den skandinaviska utställningen lyckats sälja flera målningar till Sthlms konstförening och kunde därför redan 1851 fara till Tyskland. Han blev vänligt mottagen av Tidemand, som introducerade honom i professor Theodor Hildebrandts målarklass vid stadens konstakademi, där N redan följande år flyttades upp i mästarklassen. Samma sommar följde han Tidemand till dennes familj i Kristiania, varefter de tillsammans företog en strapatsrik fotvandring genom Norge och Dalarna. Där skildes de; Tidemand återvände till Norge, N fortsatte genom Västmanland till Södermanland, där han studerade allmogens liv, som han fann helt olikt livet i Blekinge. Då N började visa sitt måleri, slog kritiken snart ned på hans förmenta beroende av Tidemand. N hade visserligen tidvis varit denne behjälplig i hans arbete och han hade lärt mycket av hans teknik, men han vägrade se sig som Tidemandsimitatör.

När N 1856 fick överta J F Höckerts (bd 19) statliga resestipendium på tre år, uppmanade FrKA honom att åtminstone för en tid lämna Düsseldorf och friska upp sin palett i kontakt med den nya konsten i Paris. Han for dit och studerade i ett och ett halvt år i Thomas Coutures ateljé, där flera svenskar nått en koloristisk frigjordhet. N fann lärarens principer "enkla och sunda" och tvingades av honom att samvetsgrant studera verkligheten. I okt 1858 lämnade han Paris för att fara till Rom och Neapel. Han stannade i Italien tills kriget mellan Österrike och Italien jagade honom tillbaka till Düsseldorf i juli 1860. Behållningen av Italienvistelsen var inte stor: han avskydde barocken och ansåg att Bernini förstört den italienska konsten. De samtida målarna hade han inte heller något till övers för; de ägnade alltför mycket tid till kopiering i museerna och saknade sinne för realistiskt verklighetsstudium.

Efter Italienresan slog sig N för resten av sitt liv ner i Düsseldorf. Det närmaste årtiondet blev hans konstnärligt rikaste: Vid 1860-talets mitt målade han flera av sina mest uppmärksammade folklivsskildringar, Tiondemöte i Skåne 1865 och Läsare som stör fröjden i en gillesstuga 1866. Det var bl a den senare målningen N pekade på, då kritiken envisades med att anmärka på hans beroende av Tidemand. N kunde visa, att det var den som inspirerat Tidemand till hans målning Fanatikerna, utförd s å.

De flesta skandinaviska düsseldorfare for liksom Tidemand om somrarna till sin hembygd för att studera folkets liv och miljöer. De gjorde otaliga studier och skisser och for när hösten nalkades tillbaka till Düsseldorf för att på ofta stora dukar bygga upp sina tablåer efter dessa studier. Resultatet blev sentimentala eller anekdotiska bildberättelser, där de klätt upp sina tyska yrkesmodeller i nordiska folkdräkter; i miljöernas minsta detaljer var allt autentiskt – bara människorna var oäkta. Även N arbetade så, men hans bästa målningar hade en långt genuinare prägel än kamraternas, hans människor en äkthet som grundade sig på hans djupa känsla för och ingående kunskap om folket i hans sydsv hembygd. N kände en stark andlig frändskap med Pehr Hörberg (bd 19) och hyllade honom med målningen Pehr Hörberg på orgelläktaren i Virestads kyrka. Liksom Hörberg målade han altartavlor i Småland – i Unnaryd, Stenbrohult, Pjätteryd och Jälluntofta.

N bröt aldrig kontakterna med Sverige. Att han blivit ledamot av FrKA hindrade honom inte från att 1885 underteckna opponenternas protestskrivelse mot akademin. Aktionen innebar emellertid inte att han hade någon känsla eller sympati för den nya konsten på 1880-talet. I Hamburg såg han 1883 en impressionistutställning: "Här är varken teckning, smak eller färg att finna", skrev han.

1878 fick N ett erbjudande att bli föreståndare för Gbgs musei konstskola, vilket han dock avböjde. Han var nu så fast rotad i Düsseldorf, att han ville bli kvar där. 1870 hade han köpt ett trevåningshus vid Rosenstrasse och blivit granne med August Jernberg (bd 20). N var gästfri och hemmet stod öppet för tillresande svenskar som Jenny Lind, målarna G v Rosen, G Cederström samt Nils Månsson Mandelgren, banbrytare inom folklivsforskningen, som i hög grad även engagerade N.

Tidigt hade N fängslats av allmogekulturens konstnärliga kvaliteter: "Över konst hade jag redan vid 20 års ålder bildat mig ett begrepp, som jag endast funnit bekräftat som riktigt genom studier. Minns väl, då jag bland gentlemän gjorde mig löjlig för det stora konstvärde, jag tillade allmogens vävnader, söm- och träarbeten." Det intresset hade fört honom samman med Mandelgren. I ett brev till honom skrev N 1861, att han visserligen inte längre gjorde sig så stort samvete med allmogens "kostymer", vilka alltid varierat, men så mycket mer med dess "seder och karaktär som är uråldrig". 1873 fick N bevittna hur äntligen en yrvaken entusiasm för allmogekultur kom till uttryck på världsutställningen i Wien, där han f ö själv hade framgång med en stor målning med folklivsmotiv, Bröllop i Värend, som fick medalj.

N:s brorson Carl Henrik N (1857–1928) kom till N i Düsseldorf 1873, där han studerade vid konstakademin 1873–84 och förblev bosatt till sin död. Henrik N arbetade i det düsseldorfska genremåleriets anekdotiska tradition men mera i F Fagerlins (bd 14) än i farbroderns efterföljd med motiv från fiskarbefolkningens liv. Hans teknik var elegantare och hans kolorit ljusare än den föregående generationens. Den var inspirerad av de holländska 1600-talsmästarnas genremålningar, där fernissan med tiden mörknat och fått en brunaktig ton, som düsseldorfarna trott vara ursprunglig, medan N liksom hans jämnåriga under intryck av friluftsmåleriet avstod från denna "brunsåsighet". Han deltog i opponentrevolten 1885 och var medlem av Konstnärsförbundet till 1898. Därefter var hans kontakter med Sverige ytterst sporadiska.

Författare

Bo Lindwall

Arkivuppgifter

N:s självbiografi o resebeskrivn 1858–59 i NM. Brev till honom i GUB, KB o FrKA. – Brev från N i GUB (bla till W Berg, R Callmander o B Lindholm), KB (bla till N M Mandelgren), LUB (bl a till N M Mandelgren), UUB, FrKA o i Kulturen, Lund.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Säter-stuga på dalskogen. Fragmenter ur en resande målares bref till hemmet (Norden. National-kalender årg 5, 1854, Sthlm 1853, s 27–35; omtr: Dalarnes jul, utgav Dalarnes blindförening, 1978, Torsby, 4:o, s 26–28). – Ur Nationalmusei arkiv. Utdrag ur ... självbiografi meddelat av A Gauffin (Nationalmusei årsbok, årg 8, 1926, Sthlm 1927, 4:o, s 1–18; även sep).

Källor och litteratur

Källor o litt: A-M Elmqvist, B N:s barndoms- o lärlingstid (Blekingeboken 1988) o där anf källor o litt; SKL o där anf litt; S Strömbom, Konstnärsförb:shist, 1 (1945).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Nordenberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8200, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lindwall), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8200
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Nordenberg, urn:sbl:8200, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lindwall), hämtad 2024-04-19.