Meriter

Nordling, Raoul Nils André, f 11 nov 1882 i Paris, sv Sofiaförs, d 1 okt 1962 där, ibid. Föräldrar: affärsmannen o generalkonsuln Carl Gustaf N o Jeanne Scapre. Studentex vid Lycée Jansson - de - Sailly, Paris, deläg i trävarufirman Gustaf N & fils, dir där 16, sv v konsul i Paris 4 nov 05, dir i importfirman N, Marcie et C:ie, led av kyrkorådet i sv förs 17–62, tf konsul 9 okt 17–28 maj 20, konsuls namn 28 maj 20, konsul med generalkonsuls namn 30 april 26–58, v hedersordf i Sv handelskammaren i Frankrike 26, allt i Paris, led av styr för ab Sv Kullagerfabriken (SKF), Gbg, från 47.

G 1927 m Suzanne Roche, f 1891.

Biografi

Raoul N:s far Carl Gustaf N(1853–1916) kom i slutet av 1870-talet till Paris där han anställdes vid den sv träagenturfirman B C Ullman, som han 1892 blev ensam ägare till under namn Gustaf Nordling. Senare grundade han en cellulosafirma där, Société Générale des Påtes å Papier Nordling, Marcie & C:ie. 1913 grundade han och några bankmän Banque de Suède et de Paris. Banken skulle med sv kapital och under sv ledning tillvarata särskilt sv intressen i Frankrike. 1896 blev han sv generalkonsul i Paris.

Under det dryga halvsekel som Raoul N var knuten till det sv konsulatet i Paris intog han en central ställning i den sv kolonin i Frankrike. Han hade inte bara utmärkta kontakter i franska industri- och finanskretsar utan odlade även målmedvetet förbindelserna med ledande politiker. Han var också välkänd och uppskattad i sv affärskretsar och nära vän till Gustav V. N var styrelseledamot i flera av de stora sv industriföretagens dotterbolag, bl a Compagnie d'Applications Mécaniques SKF och Société des Écrémeuses Alfa Laval. Genom dessa vidsträckta kontakter i såväl Frankrike som Sverige var han "i tillfälle att göra beskickningen och landsmän, såväl de tillfälligtvis som stadigt här bosatta, synnerligen värdefulla tjänster. Det finnes säkerligen icke inom den sv kolonien någon person som i detta hänseende tillnärmelsevis skulle kunna mäta sig med konsul Nordling" (Albert Ehrensvärd i brev till UD 1926). Att den sv regeringen uppskattade N:s insatser som konsul framgår även av att han tilläts kvarstanna i tjänst inte mindre än elva år efter ordinarie ålder för avgång. N var under många år ledamot av SKF:s styrelse och höll under hela livet kontakten med Sverige och sina sv vänner.

Det var under andra världskriget som N gjorde sin historiska insats. Redan i början av kriget kom den franska regeringen att använda sig av N för att förmedla budskap till dennes nära vän Gustav V. Regeringarna i London och Paris pressade i början av 1940 den sv regeringen att tillåta en brittisk-fransk expeditionskår att via Sverige undsätta Finland under vinterkriget. Förutom sedvanliga diplomatiska kanaler använde sig den franska regeringen under premiärminister Daladier också av den föga ortodoxa vägen att förmedla ett budskap till den sv statschefen via N i Paris. Gustav V kallade 2 mars till sig utrikesminister Günther och sade denne att Daladier genom N meddelat honom att Frankrike ämnade skicka trupper till Finland. Den sv regeringen avvisade emellertid bestämt alla framställningar om transiteringar.

N kunde fortsätta sin verksamhet som konsul även efter Frankrikes fall i juni 1940 och efter den tyskdominerade Vichy-regeringens sammanbrott på sommaren 1944. När de allierades invasionsstyrkor i aug 1944 närmade sig Paris, var han jämte sin schweiziske kollega den enda neutrala officiella representanten i Paris. Såväl den franska motståndsrörelsen som de tyska ockupationsstyrkorna betraktade honom i detta läge som en värdefull potentiell kontaktkanal, och han kom vid ett flertal tillfällen att spela en central roll under de dramatiska dagar som föregick befrielsen av Paris i slutet av aug 1944.

Vid månadsskiftet juli/aug 1944 förberedde de tyska polis- och SS-trupperna i Parisområdet förflyttning till Tyskland av tusentals politiska fångar. N, som fruktade att dessa gick en säker avrättning till mötes, tog en rad kontakter på högsta nivå för att få dem frigivna. Han utövade utan framgång påtryckningar på den tyske ambassadören Otto Abetz och på Vichy-regeringens premiärminister Pierre Laval. Han tog därefter kontakt med den tyske militärbefälhavaren i Paris, general v Choltitz, och fick denne att godkänna en skriftlig överenskommelse som han 17 aug hade ingått med v Choltitz' stabschef, major J A Huhm. Enligt överenskommelsen skulle alla politiska fångar i Parisområdet omedelbart friges och ställas under N:s beskydd. Dennes motprestation angavs i överenskommelsen vara att han skulle utverka att de allierade styrkorna frigav fem tyska militära fångar mot varje fransk politisk fånge. Även om överenskommelsen alltså på ett uppseendeväckande sätt syntes gynna tyskarna var såväl v Choltitz som N själv och den franska motståndsrörelsen medvetna om att ingen väntade sig att N skulle göra ens ett försök att få tyska krigsfångar frigivna. Så snart som v Choltitz godkänt överenskommelsen, for N själv runt till de tyska fängelserna i Parisområdet och övertalade lägerkommendanterna att frige över 4 200 fångar.

På kvällen 19 aug tog N ånyo kontakt med v Choltitz, denna gång för att söka övertyga honom om att han hade ett ansvar för Paris' öde: det var endast en fråga om veckor eller dagar innan de allierades arméer nådde Paris, och historiens dom skulle bli hård om v Choltitz gjorde sådant motstånd att oersättliga kulturvärden förstördes. Innan v Choltitz tillträtt som kommendant i Paris hade han kallats till Hitlers högkvarter och av denne fått instruktioner att försvara Paris även till priset av att staden förstördes. Ehuru v Choltitz inte var nazist hade han under hela kriget känt sig bunden av sin officersed och aldrig ifrågasatt givna order. Även han hade emellertid nu nått en punkt då han inte var beredd att utan vidare lyda order. Samtidigt måste han agera med den största försiktighet. Hans familj befann sig i Tyskland, och Hitler hade uttalat att officerare, som uppträdde på ett förrädiskt sätt, skulle vara medvetna om att deras familjer i Tyskland skulle kunna utsättas för repressalier.

Sent på kvällen 19 aug sände v Choltitz ut en första trevare om ett temporärt vapenstillestånd. N vidarebefordrade v Choltitz' villkor till den franska motståndsrörelsen. Denna accepterade ett eld upphör att gälla till påföljande dag. 20 aug utarbetades under N:s aktiva medverkan ett nytt eld upphör-avtal att gälla tills vidare. N for själv runt i Paris i sällskap med representanter för den tyska ockupationsmakten och för den franska motståndsrörelsen för att sprida kännedom om avtalet. Under de följande dagarna splittrades den franska motståndsrörelsen i sin syn på eld upphör-avtalet. Förbittrade strider utbröt också mellan delar av motståndsrörelsen och de tyska trupperna, men trots förnyade order från Hitler personligen vägrade v Choltitz att spränga broarna över Seine och andra viktiga byggnadsverk. Även under dessa förvirrade dagar kunde N med utnyttjande av sin ställning som neutral konsul fortsätta sin humanitära verksamhet. När civilbefolkningen började lida svår brist på livsmedel, utverkade han att tyska förråd ställdes till hans förfogande, varefter han omedelbart vidarebefordrade dessa till den franska motståndsrörelsen. 24 aug trängde trupper från den reguljära franska armén in i Paris, och 25 aug kapitulerade v Choltitz.

Att Paris' befrielse kunde ske utan någon nämnvärd materiell förstörelse måste tillskrivas en rad faktorer: v Choltitz' vägran att följa givna order, den försiktiga och återhållsamma attityd som majoriteten av den franska motståndsrörelsen visade och general Eisenhowers beslut att tillåta de reguljära franska förbanden att göra ett blixtanfall mot staden. Men N:s insatser får ingalunda underskattas. Han förstod att göra sig respekterad i alla läger och visade ett betydande mått av diplomatisk skicklighet och smidighet i de ofta komplicerade förhandlingarna med olika parter.

N blev efter kriget föremål för en rad sällsynta hedersbetygelser från fransk sida. 1949 fick han sålunda motta utmärkelsen Croix de guerre avec palme. 1958 blev han hedersmedborgare i Paris, en utmärkelse som hittills (1990) under detta sekel inte vederfarits mer än ett dussintal personer.

Författare

Leif Leifland

Arkivuppgifter

Brev från N i KB o RA (bl a till O Rydbeck).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Allocution [i Versailles 15/6 1945] (Bulletin historique de Royal-Suédois [omsl], Paris & Pau 1938–50, 4:o, s 169-180 [i n° 11, juni 1945]).

Källor och litteratur

Källor o litt: UD:s arkiv, dossier P 9, Paris, kons, UD.

R Aron, Histoire de la libération de France (1959); A Attman, Gbg:s stadsfullm 1863–1962, 1:2 (1963); [S Aurén ] R N död (SvD 2 okt 1962); A Dansette, Histoire de la libération de Paris (1946); J Montigny, R N et la libération de Paris (Revue des Deux Mondes 1954); H Schück, Paris befrielse (SvT 1950); UD:s kal 1906–1907 (1907), 1919–1920 (1920), 1927 (1927); V Vinde, R N död – "räddade 1000-tals liv" (S-T 2 okt 1962).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Raoul N A Nordling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8307, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Leifland), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8307
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Raoul N A Nordling, urn:sbl:8307, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Leifland), hämtad 2024-04-25.