Meriter

Norman, Fredrik Vilhelm Ludvig, f 28 aug 1831 i Sthlm, Nik, d 28 mars 1885 där, Hovf. Föräldrar: bokhandlaren Johan N o Fredrica Amalia Engström. Elev vid Nya elementarskolan i Sthlm, musikstudier för pianisterna T Stein o J van Boom samt för tonsättaren A F Lindblad (bd 23) där på 40-talet, för M Hauptmann (kontrapunkt), I Moscheles (pianospel) o J Rietz (komposition) vid Musikkonservatoriet i Leipzig 48–50, privatstudier för Hauptmann o Rietz 50–52, pianopedagog i Sthlm i mitten av 50-talet, lär vid MA 58–61, 68–70, 72–75 o 80–82, en av grundarna av Nya harmoniska sällsk 60, ledare där 60–78, tf hovkapellmästare 1 juli 61, ord 1 juli 62, förste hovkapellmästare från 1 juli 72, en av grundarna av Musikfören 80, fören:s ledare från 80, erhöll statl tonsättargage 13 juni 83. Tonsättare, musikskribent. – AssMA 53, LMA 57 (preses 74–75), SA:s stora prismedalj 84.

G 27 jan 1864(–69) i Brunn (Brno), Mähren, m violinisten Wilhelmina (Wilma) Maria Franzisca Neruda, f 21 mars 1838 där, d 15 april 1911 i Berlin, dtr till domkyrkoorganisten Josef N o Franzisca Merta samt senare omg m dirigenten o pianisten sir Charles Hallé.

Biografi

Ludvig N växte upp i Sthlm. och bortsett från sina studieår utomlands blev han huvudstaden trogen livet igenom. Fadern avled då N fortfarande var barn, och modern fick ensam försörja familjen. Redan vid unga år visade N musikaliska anlag; speciellt uppmärksammades hans improvisatoriska begåvning på piano. Han sattes därför i lära hos pianoläraren Rebecka W Josephson, hos vilken han fick sin första ordnade musikundervisning. N komponerade tidigt egna stycken, och redan 1843 utgavs häftet Sånger komponerade vid 11 års ålder. Han fortsatte sina musikstudier bl a för A F Lindblad, hos vilken han i första hand studerade harmonilära.

1848 gavs N tack vare ekonomiska bidrag tillfälle till vidare utbildning vid musikkon-servatoriet i Leipzig. Intrycken från tiden där var mycket viktiga vad gällde utvecklingen av N:s musikaliska smak. Liksom flera andra unga nordiska musikstuderande vid konservatoriet inspirerades han av den ny-tyska "leipzigromantiken". Utom med lärarna umgicks N med och inspirerades av den danske tonsättaren Niels W Gade, norrmannen Halfdan Kjerulf samt Robert Schumann, vilka utövade ett starkt inflytande på honom. N avbröt sin utbildning vid konservatoriet 1850 men stannade i Leipzig som privatelev hos M Hauptmann och J Rietz. Han deltog även i det offentliga musiklivet med egna framträdanden och ägnade stor tid åt att komponera. 1851 utgavs Zwei Charakterstucke für Pianoforte, hans första opustal.

Efter fyra år i Leipzig återvände N till Sthlm där han till en början försörjde sig som pianolärare; piano var f ö det enda instrument han trakterade. Han arbetade också som utövande konstnär och både komponerade och framträdde offentligt som pianist. N:s egentliga debutkonsert i Sthlm ägde rum i maj 1854, då han framförde Schumanns pianokonsert för första gången i Sverige. Verksamheten som pianosolist är nästan helt förlagd till 1850-talet. Bland hans kompositioner från denna tid märks stråkkvartetten i A-dur från 1854 och konsertouvertyren i Ess-dur 1856, båda verken i leipzigskolans nyromantiska anda.

1858 utsågs N till lärare i komposition, partiturläsning och instrumentation vid MA:s konservatorium, en lärarbefattning han med några få avbrott innehade i nära 25 år. Vid akademin lät han bilda en elevorkester, och som ledare för den gjorde han sina första mer omfattande praktiska dirigentstudier. N:s anseende som dirigent växte, och 1861 blev han hovkapellmästare efter Ignaz Lachner. I denna egenskap ledde han operaorkestern till 1878. 1860-talet räknas som en glansperiod för orkestern. – Sedan tjänsten som hovkapellmästare reducerats kunde N helt ägna sig åt hovkapellets konstnärliga verksamhet. Det gav från 1878 regelbundet konserter under N:s ledning. Det konsertföretaget blev fortsättningsvis hans skötebarn.

Äktenskapet med Wilhelmina (Wilma) Neruda medförde att N:s intresse för kammarmusiken ökade. Han komponerade ett flertal kammarmusikaliska verk och startade tillsammans med hustrun ett konsertföretag vars tyngdpunkt låg på kammarmusiken. Konsertverksamheten blev dock varken någon publik- eller kritikersuccé och upphörde efter ett par säsonger.

När det gällde eget komponerande var 1870-talet N:s genombrottsdecennium. Även om N inte rönte den största uppskattningen som tonsättare vare sig bland kritiker eller publik mottogs flera av hans 70-talskompositioner med starkt bifall. Större verk under denna period var andra symfonin i Ess-dur och stråkkvintetten från 1870. N:s 1870-tal präglades dock av resignation och trötthet. Skilsmässan och tilltagande reumatiska besvär satte ned hans arbetsiver och skaparkraft. Musikaliskt återspeglas detta främst i hans kammarmusikaliska verk. Stråkkvintetten karaktäriserade N i ett brev till Edvard Grieg 26 april 1875 som ett "tendensstycke som slutar i förtvivlan liksom hela mitt liv".

Trots försämrat hälsotillstånd och kritikermotgångar, bl a på grund av N:s val av program vid hovkapellets konserter, komponerade han under 1880-talet flera av sina bästa verk, framför allt den tredje symfonin i d-moll 1881 och ett av sina mer inspirerade kammarverk, stråkkvartetten i a-moll 1884. Vid samma tid beviljades han av riksdagen ett årligt tonsättararvode på 2 000 kr som belöning för sina insatser. Förebilden för detta var sannolikt det statliga gage Grieg hade erhållit tio år tidigare.

N författade även artiklar och recensioner och var medarbetare i bl a Ny tidning för musik och Tidning för theater och musik. Som skribent och observatör arbetade N livet ut. Tack vare sina insatser som debattör, skribent, dirigent och konsertledare bidrog N i hög grad att höja den kulturella nivån i sv musikliv. Han introducerade t ex Schumann för den sv publiken och såg till att göra Schubert till ett välbekant namn. Ett av de mer betydelsefulla dragen i N:s programsättning var den starka tonvikten vid den samtida sv musiken. Särskild förkärlek kände han gentemot Franz Berwald och Adolf Fredrik Lindblad. N lyckades med att föra ut framför allt Berwalds musik till den stockholmska konsertpubliken och kan över huvud taget ses som en fullföljare av dennes konst. För den mer avancerade högromantiska musiken representerad av Berlioz, Liszt och Wagner hyste N däremot inga högre tankar. Han föredrog i huvudsak den s k absoluta musiken framför den mer programmatiska.

1860 stiftade N tillsammans med Ivar Hallström (bd 18) och Julius Günther (bd 17) Nya harmoniska sällskapet, ett av de första konsertföretagen av någorlunda modern prägel. Sällskapets blandade kör omfattade ca 100 personer, och det hade en egen amatörorkester till 1866, då den upplöstes och ersattes av hovkapellet. Som ledare för sällskapet strävade N 1880 efter att producera en genomtänkt följd av konserter och ledde där framföranden av stora kör- och orkesterverk av bl a Beethoven, Gade och Mendelssohn. Sällskapet upplöstes 1878.

Tillsammans med sekreteraren vid MA Vilhelm Svedbom stiftade N 1880 Musikföreningen, ett nytt körsällskap. Syftet var inte enbart att samla intresserade till musikutövning; föreningen verkade också i populariserande riktning och för att sprida intresse för större körverk i Sthlm.

Med utgångspunkt i de musikaliska förhållandena i Sverige vid 1800-talets mitt måste N ses som en av de hantverksskickligaste och tekniskt mest mångsidiga tonsättarna. Han var en typisk representant för den stilistiska nyorientering som ägde rum bland de yngre tonsättarna i landet. De tog starka intryck av den nya tyska musiken, representerad av bl a Mendelssohn och Schumann. Mycket av N:s musik kan betraktas som klassiskt gjuten och som det bästa som skrevs i Sverige, i synnerhet symfonierna och kammarmusiken. Den är skriven med teknisk skicklighet och kompetens men kan ibland verka överlastad och otymplig, ofta utan försök till friare gestaltning och utan större originalitet.

N var en trygg och säker yrkesman som med kraft och lust gav sig in i allehanda nya företag och därigenom banade nya vägar. En gestalt av det slaget var precis vad det musikaliskt stagnerade Sthlm och Sverige behövde vid denna tid.

N:s hustru violinisten Wilhelmina (Wilma) N-Neruda inflyttade till Sthlm 1861. Hon betraktades som en stor virtuos på sitt instrument och firade triumfer särskilt internationellt. Som lärare arbetade hon både i Sverige och utomlands. Wilma N tilldelades 1863 medaljen Litt et art. 1870 bosatte hon sig i London och var från 1900 verksam i Berlin.

Författare

Peeter Mark

Arkivuppgifter

Musikalier efter N i MAB o Musikmuseet, Sthlm. – Brev från N i GUB (till S A Hedlund), KB (bla till A G Bergström), RA (många till E Törnell), SSA, MAB (även från hans hustru) o i Musikmuseet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Franz Berwald. Biogr skizz af L. N. (Svensk musiktidning, årg 1, 1881, Sthlm, 4:o, s 133–135; sign). – Johan August Söderman. Biogr skizz... (ibid, 2, 1882, s 187–189; sign). – A. F. Lindblad som instrumentalkompositör (ibid, 3, 1883, s 178; undert L. N.). – Musikaliska uppsatser och kritiker. (1880-1885.) Sthlm 1888. 194 s. – Några brev ... (Svensk tidskrift för musikforskning, årg 2, 1920, Sthlm (tr Lund), s 83–91). – Tyska brev ... medd av D Fryklund (ibid, 11, 1929, s 190–221, även sep, 33 s). – Brev till Ludvig Josephson, kompletterade ... av H Glimstedt. 1–2 (ibid, 13, 1931, s 130-155, även sep, 27 s, o 14, 1932, s 59–68). – Ett okänt brev: L N o Carl David af Wirsén ... [medd] av F Vetterlund (DN 1932, 6 nov, Söndagsbilaga, s 5, 8). – Bidrag även i Ny tidning för musik, 1853, Sthlm, 4:o, samt Aftonbladet o Post- och inrikes tidningar 1877-95.

Redigerat: Tidning för theater och musik. 1858 (provnr), 1859:1–13*. Sthlm. Fol. 14x4 s. [Föret; tills med F Hedberg o A Rubenson. Många egna art under sign L. N.]

Källor och litteratur

Källor o litt: L-E Sanner, L N. Studier kring en sv 1800-talsmusiker... (lic:avh, UU, 1955).

I Andersson, Franz Benvald 1–2 (1970–71); J Bagge, Förteckn öfver L N:s tonverk (1886); C Burman, Minnen (1904), s 114 ff; D Fryklund, Tyska brev från L N (STM 1929); H Glimstedt, L N:s brev till Ludvig Josephson (STM 1931); F Hedberg, L N, minnesteckn (Svea 1886, 1885); G Hilleström, MA 1771–1971. Matr (1971); A Lindgren, Sv hofkapellmästare (1882); dens, art om N (NF, 2 uppl, 19, 1913); C F Lundqvist, Minnen o anteckn:ar (1908); Norlind; T Norlind o E Trobäck, K hovkapellets hist 1526–1926 (1926); Några brev från L N (STM 1920); riksdagstrycket 1883; SMoK; Sohlman.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
F V Ludvig Norman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8391, Svenskt biografiskt lexikon (art av Peeter Mark), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8391
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
F V Ludvig Norman, urn:sbl:8391, Svenskt biografiskt lexikon (art av Peeter Mark), hämtad 2024-04-23.