Pehr Nyman. KB

Pehr Nyman

Född:1794-04-23 – Vrå församling, Kronobergs län
Död:1856-07-02 – Urshults församling, Kronobergs län

Präst, Pietist


Band 27 (1990-1991), sida 736.

Meriter

Nyman, Pehr, f 23 april 1794 i Vrå, Kron, d 2 juli 1856 i Urshult, Kron. Föräldrar: klockaren Anders Jonsson N o Martha Nilsdtr. Elev vid Växjö skola o gymnasium, inskr vid LU 7 okt 18, disp pro exercitio där 11 febr 19, prästv i Växjö o pastorsadjunkt i Bergunda, Kron, 22 maj 20, pastorsadjunkt i Burseryd 17 jan 21, i Ör 20 nov 22–28 maj 23, komministersadjunkt i Hälleberga 24 sept 23, pastorsadjunkt i Växjö 8 sept 24, komministersadjunkt i Virestad 15 mars–26 juni 26, allt i Kron, verksam i Sthlm juli–dec 26, bataljonspredikant vid pionjärkåren på Vanas (Karlsborg), Skar, 20 dec 26, pastoralex i Växjö 28–29 juli 30, pastor i Vanas garnisonsförs 23 juli 31, kh i Östra Vemmerlöv o Rörum, Krist, 28 okt 35 (tilltr 1 maj 37), i Stenbrohult, Kron, 22 sept 41 (tilltr 1 aug 42), i Urshult o Almundsryd, Kron, från 10 april 49 (tilltr 1 maj 51), prost över egna förs:ar 2 maj 49.

G 11 sept 1829 i Mariestad m Catharina Sophia Engström, f 22 okt 1807 där, d 3 mars 1893 i Växjö, dtr till lasarettsläkaren kir mag Sven Mathias E o Agnes Margareta Rådberg.

Biografi

N är jämte Henric Schartau, J O Hoof (bd 19) och P L Sellergren 1800-talets sydsv kyrkoväckelses främsta namn. Som nybliven präst i växjötrakten genomgick N en djupgående andlig kris. Ungefär samtidigt missiverades han till Burseryd i västligaste Småland, där han kom i kontakt med Hoof i det närbelägna Svenljunga och influerades av den gammalpietistiska rörelsen kring denne. På så sätt koncipierades N:s fromhetstyp, och han framträdde därefter – ehuru med tiden på ett i förhållande till Hoof teologiskt självständigt sätt – såsom en både skarp och folklig väckelseförkunnare.

N:s predikan väckte stor uppmärksamhet. Där han verkade samlades människor långväga ifrån i stora skaror till hans gudstjänster och själavårdsverksamhet. Sedan han under burserydstiden i sin förkunnelse gjort kritiska anspelningar på sin prost Daniel Nordin i Villstad sändes han av domkapitlet "på förekomna anledningar" på nytt prästmissiv nära Växjö. Från Burseryd gjordes under kyrkoherdens ledning framställningar först till domkapitlet och därefter till K M:t, att deras "älskade lärare" skulle förordnas tillbaka dit.

På den nya platsen, Ör, strax norr om stiftsstaden, kom ryktesspridning om N i gång. För sitt drastiska och omedelbara predikosätt blev han efter anmälan från en kronofogde ånyo föremål för stiftsledningens uppmärksamhet och kallades i ett par omgångar inför domkapitlet; förhören blev en konfrontation mellan domkapitelsledamöternas upplysningsteologi och N:s ortodoxa pietism. Ehuru inget formellt tjänstefel kunde bevisas ledde anklagelserna till att han suspenderades från tjänsten för olämpligt predikosätt, och kyrkoherden i Burseryd förbjöds att låta honom predika i sin kyrka. N fick under suspensionstiden understöd från sina vänner bland allmogen och togs omhand av skolkollegan, sedermera kyrkoherden i Fröderyd, Jonas Sandell. Efter några månader begärde den hos biskopen väl ansedde Sellergren att få N som sin adjunkt i Hälleberga. Så snart N kommit i tjänst sökte sig som tidigare folk vida ifrån i tusental till hans predikstol. För att stå under domprostens omedelbara ledning missiverades han på Tegnérs önskan ett år senare till Växjö där han dock blott sällan fick predika och då endast efter på förhand godkänt koncept. Han var under denna tid inneboende i domprostgården.

Hösten 1826 var N verksam som "stadsmissionär" i Sthlm. I brottsförebyggande syfte ville industriledaren Sam Owen åstadkomma en andlig och moralisk uppryckning bland det där framväxande proletariatet, vilket i realiteten stod utanför kyrklig kontroll. När det var på tal att inkalla en metodistpredikant från England befarade P Wieselgren att detta skulle leda till religiös splittring och föreslog i stället N till uppgiften. Denne gick under stort tillopp av människor in som predikobiträde i nästan alla stadens kyrkor. Hans grovhuggna och spontana framställningssätt väckte uppseende och ledde till att han omtalades över hela landet. I sin rekommendationsskrivelse hade Tegnér å ena sidan framhållit hur N:s "nit är verkligt men icke visligt. Det brinner med blå lågor, det luktar svavel av hans kristendom", medan han samtidigt å den andra gav N det erkännandet, att denne bar "åtminstone religionens släpmundering, då vårt övriga prästerskap går över allt i civila kläder" (Tegnér, 4, s 44).

N trivdes inte i Sthlm. Efter några månader erhöll han en prästtjänst vid den arbetsinrättning där man byggde den blivande Karlsborgs fästning. I sin nya befattning blev han uppskattad och utnämndes senare på fästningschefens förslag till pastor i den nyinrättade garnisonsförsamlingen. Till sätt och kynne passade N väl in i den andligt hårdföra miljön, även om han mötte motstånd från stora grupper inom officerskåren. Hans själavårdande nit för dödsfångars beredelse blev omtalat. N var väl sedd av Karl XIV Johan och anmälde sig efter tio år för att komma i fråga till ett regalt pastorat. På så sätt hamnade han som kyrkoherde på Österlen.

På N:s nya plats i Skåne samlades snart stora människomassor för att lyssna till hans eldiga förkunnelse. Detta föranledde biskop V Faxe (bd 15) att anställa visitation för att hålla sig underrättad om förhållandena; N fick därvid sin förmans erkännande. Hans benägenhet att göra personliga anspelningar i predikningarna liksom hans "bondska" språk gjorde att han anmäldes till domkapitlet och slutligen ådömdes varning. När dessutom en parodisk framställning av hans predikostil genom Dagligt Allehanda spreds över landet och han också kritiserades för ett uppmärksammat nykterhetstal i Glimåkra 1840, tröttnade emellertid N på att ständigt behöva gå i officiellt svaromål. Han sökte sig tillbaka till Småland och blev kyrkoherde i Stenbrohult. Här möttes han med förståelse och välvilja från församlingsborna. Åren där synes ha varit de lugnaste och lyckligaste under N:s tjänstetid.

Sedan N efter sju år fått befordran till Urshult kom han åter i delo med en inflytelserik sockenbo, riksdagsmannen Nils Håkansson i Hakekvarn; kontroversen rörde N:s kritik mot brännvinskrögeriet. Vid den visitation biskop C I Heurlin (bd 19) företog kunde påståendena om N:s misskötsel av pastoratet tillbakavisas, men tvisten med Håkansson och dennes parti fortsatte på det personliga planet och inför häradsrätten. N gjorde offentlig avbön för sina överilningar; tvisterna ledde till att hans hälsa undergrävdes, och han avled innan saken var utagerad.

Klander från Tegnér jämte nyevangelismens kritiska skildringar har i mycket färgat eftervärldens bild av N. Tegnér såg i den gammallutherska väckelsen samma tendens som inom poesin resulterat i fosforismen: liknöjdhet och väckelsens "svärmeri" var samma andas barn, som skymde ljuset och klarheten för mänsklighetens öga (tal 1824 med udd mot N; Tegnér s 140). I likhet med en rad andra pietistiska väckelsepredikanter hade N, genom konsekvent extemporering i J C Askelöfs (bd 2) nyromantiska anda (Po-lyfem 1811), fjärmat sig från den strängt formbundna retorik som Tegnér ansåg höra hemma i predikstolen. Tegnérs bekymmer över N:s verksamhet, hans många missiveringar av honom och en önskan att få honom bort från stiftet torde ha sin förklaring mindre i ett ogillande av förkunnelsens dogmatiska innehåll än av N:s vardagligt rustika, impulsrika och personligt hållna framställningsform, pastoralvård och yttre habitus; Tegnér uppfattade honom som "obehagelig". N bidrog emellertid till att skapa det inom pietistisk låg- och frikyrklighet utbredda predikoideal som i frånvaron av koncept ser ett tecken på omedelbar andlig inspiration.

N var ursprungligen oförstående inför den absolutistiska nykterhetsrörelsen och uppfattade den som utslag av egenrättfärdighet; omkring 1840 skedde dock en nyorientering hos honom. Han uppträdde därefter själv som nykterhetstalare och bildade en nykterhetsförening i Östra Vemmerlöv. Från denna tid uppfattade han total avhållsamhet som nödvändig för att undvika en omåttlighet som omöjliggjorde en sann kristen omvändelse. Med Wieselgren stod han sedan skolåren i nära vänskapsförbindelse.

Som förkunnare ägde N en "vulkaniskt våldsam talekonst" (Brilioth), som på ett för den breda massan lättillgängligt sätt hela tiden höll uppmärksamheten på höjdpunkten. Hans språk var enkelt och folkligt, och han hade förmåga att finna drastiska anknytningspunkter i åhörarnas vardagsvärld. Vid jämförelse med tidens vanliga predikostil uppfattades detta ibland som grovkornigt. I nyevangeliska kretsar har N oegentligt framställts som en ensidig lag- och domedagspredikant; ett studium av bevarade åhöraranteckningar visar emellertid att det fanns en evangelisk ton i hans predikan; den själavårdande tillämpningen enligt den sk nådens ordning var alltid en del av förkunnelsen. Redan Sellergren pekade på jämvikten mellan lag och evangelium hos N: "Han ljungar från Sinai, men lockar och hugsvalar med deltagande känsla från Golgata" (brev till Wieselgren 1826, tr). Biskop Heurlin karaktäriserade förkunnelsens sakinnehåll som "kärnfullt och starkt bibliskt" och berömde N för dennes nit som församlingslärare. N:s röst var inte särskilt stark, men han utnyttjade dess variationer med medfödd retorisk begåvning (visitationsprot 1855). De predikningar som han själv utgav var huvudsakligen skrivna direkt för trycket; det är genom det fåtal tryckta predikningar som bygger på åhöraranteckningar som eftervärlden kommer N:s predikostil nära. För sin vana att predika flera timmar mötte han kritik.

Det fanns i N:s konservativa åskådning ett starkt socialt patos. Han tog det enkla och obesuttna folkets parti och kunde, från predikstolen och i umgänget, utan hänsyn yttra sig med utomordentlig stränghet och stor tydlighet mot lokala makthavare, oliktänkande präster och dem han eljest kommit i delo med. Detta ledde till att N hos allmogen fick hjältenimbus, samtidigt som det impulsiva och nyckfulla "personaliserandet" i hans predikningar försatte honom i konflikter och ledde till ibland närmast fanatisk bitterhet och antipati hos dem som utpekats och gisslats och till återkommande processer. Den självöverskattning som ibland präglade N bidrog inte till att bilägga striderna kring honom.

Oavsett var N tjänstgjorde gav han upphov till djupgående och bestående andlig väckelse. Hans predikningar syftade till "att väcka syndaren utur syndadvalan och göra honom uppmärksam på Guds kallande röst, så att han därav bevekt och ledd må genom ånger, bättring och tro återföras till den Guden han under villor övergivit hade" (domprost M Lamérs utlåtande till Växjö domkap; prot 9 mars 1826). Från N:s senare år märks i förkunnelsen ett tydligt men samtidigt modererat eskatologiskt-apokalyptiskt intresse, och han lämnade tidigt ungdomsårens hoofska försakelselära. Trogen sin gammalpietistiska lutherskt-konfessionella uppfattning stod N för en strikt kyrklighet, som avvisade inte bara herrnhu-tismen utan också den frambrytande nyevangelismen med dess lekmannaförkunnelse och konventikelväsen. Som uppbyg-gelseläsning rekommenderade han Luthers, Arndts, Nohrborgs, Schartaus och Rambachs skrifter, medan t ex kommentarerna i P Fjellstedts bibelverk blev föremål för skarp kritik. Den "nymanianska" lekmannaväckelsen – bland prästerskapet hade N få lärjungar – präglades av djup gudsfruktan, stark kyrkotrohet, pålitlighet i vardagsgärningen och tillgiven vördnad för prästämbetet; lekmannaförkunnelse, separatism och roseniansk nyevangelism avvisades. Den vann anhängare främst bland "de stilla i landet" och stod främmande för varje form av extatiska eller andra ytterlighetseffekter. I södra delen av Växjö stift smälte under 1900-talet väckelselinjerna från Anders Elfving (bd 13), Hoof, Sellergren och N samman till den "småländska gammalkyrklighet" som ännu (1991) utgör basen för stora delar av stiftets andliga struktur; påverkan från deras förkunnelse och verksamhet utgör den historiska förklaringen till att sv kyrkan där fick sitt kanske starkaste fäste.

N är en av de stora folktalarna och inflytelserika väckelsepredikanterna i sv predikohistoria. Till det yttre var han smärt och av medellängd. Han var livlig i sina rörelser och impulsiv, hade ljust hår och blå skarpa ögon, vilka när han talade till en församling aldrig vilade utan sköt skarpa blixtar över åhörarna. Han kom alltid med byxorna högt uppvikta, så att de rynkiga stövelskaften var väl synliga. Höga "fadermördare" ingick i klädseln, och under hakan stod prästelvan rakt ut (Hyltén-Cavallius). En rik anekdotflora kring N utvecklades redan under hans livstid och är alltjämt levande i trakter där han verkade (Olofsson, Tarstad, Tufvesson, Wigström, Wranér).

Författare

Oloph Bexell



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar ang N hos prof Sten Carlssons sterbhus, Uppsala, o fil mag Märta Forsström, Sthlm (bl a brev från N till hustrun o från B Franc Sparre o P Fjellstedt till N). – Brev från N i GUB (bl a många till P Wieselgren) o i KB (bl a till C F Dahlgren, N M Lindh o G O Hyltén-Cavallius).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Christi kärleks kraft, beprisad o föreställd uti ett uppväckelse-tal öfver Pauli ord i 2 Cor. 5:14... Jönköping 1827. 48 s. [Ny uppl] Wexiö 1896. 42 s. – Eviga lifsens källor, flytande ur några utvalda Skriftens språk ... Jönköping 1827. 48 s. [Nya uppl:] Carlshamn 1832. Wexjö 1898. – Bref, till en i Stockholm om sin salighet bekymrad själ... Sthlm 1827. (7) s. – Skrifte-tal, hållit i Götheborg d 10 febr 1836 för delinquen-ten Anders Österberg, hvilken ... bereddes till döden af ... Carlshamn 1838. 140 s. – Det betänkliga tillståndet på Christi skepp i medlet af 19:de århundradets dagar ... föreställdt uti en enfaldig predikan på fjerde söndagen efter trettondedagen i S-s kyrka 1846 ... Wexjö 1846. 47 s. [Anon.] – Ett utförligt skrifte-tal, hållet år 1847 ... Wexiö 1847. 35 s. - Strödda predikningar, ett skriftetal samt ett utkast till en cate-chesförklaring. Sthlm 1860. 693 s. [S 673–693: Frågor och svar öfver d:r Martin Luthers lilla Cateches. Sammandr ur ett större manuskr.] – Elfva predikningar. Örebro 1866. 169 s. – Några väsentliga delar af den cateches-undervisning som i lifstiden gafs af ... Upptecknade till minnes af hans forna nattvardsbarn ... Wexjö 1874. 291 s. – Utkast till catechesundervisning för nattvardsbarn. Wexiö 1878. 244 s. – Några utdrag af ... predikningar och bibelförklaringar, af hans åhörare o vänner saml o uppskrifna ... Wexiö 1893. 36 s. – En predikan eller utkast på andra böndagen år 1852 ... Upptecknad af en ... med ovanligt minne begåfvad man från Örkened ... Wexiö 1893. 24 s. – Andeligt klenodium eller tjugo predikningar hållne ... O sådane som de här förekomma, af upmärksamme o sanningstrogne åhörare annoterade ... Wexiö 1894. 173 s. – Predikningar ... Upptecknade av åhörare o utg av G Virdestam. 1*. Wäxjö 1923. 24 s.

Utgivit: Andeligt sång-chor, Herren, själavännen Jesum, till ära, samt enfaldiga, gudälskande o nådehungrande själar till ... tröst ... af P. N. Jönköping 1827. 40 s. [Sign.] – |J P] de La Serre, Den frommes tankar om denna verlds fåfånglighet. Ny uppl, omarb af P. Nyn. Sthlm 1827. 70 s. [Sign.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Lunds konsistorii und skrivrer till K M:t maj–sept 1835; Växjö konsistorii d:o maj 1823, RA. Prot, acta o visitationshandl:ar, Växjö domkap:s arkiv, VLA. D:o, Lunds domkap:s arkiv, LLA. Brev från C F Cavallius, J P Söder-bergh, J Waetterdahl o J Wigforss till P Wieselgren, GUB. Brev från P Wieselgren till A C:son af Kullberg, KB. Brev från S P Bexell till C F af Wingård, UUB. O V Raab, P N:s sista strid. Hvad gamla bref berätta (ms hos Märta Forsström, Sthlm). S M Rosengren, f Nyman, Några minnen från min barndom o ungdom rör min Faders lif o verksamhet (ms hos prof Sten Carlssons sterbhus, Uppsala).

E E Andersson, Prästen som folk gick tio mil för att höra (Skånegillet i Sthlm. Årsskr 1947); J C Askelöf, Om predikningar (Polyfem 1811, saml 4, nr 6); Y Brilioth, Predikans hist (1945); Den berygtade predikanten P N:s wistande uti Sthlm under slutet av år 1826 (1827); EJ Ekman, Den inre missionens hist 1 (1896), s 275-279; A Elm-bladh, "P N i Urshult". Ett efterlämnat ms (Urshults krönika 1969); Esaias Tegnér o läseriet i Småland (Svea 1883, tr 1882); Ett litet prof på P N:s predikosätt (Nyaste Dagl Alleh 24 sept 1839); H D Hallbäck, J O Hoof o hoofianismen (KÅ 1914 o 1915); G Herrlin, Daniel Nordin. Ett småländskt herdeminne från Tegnérs tid (1948); H Holm, P N:s verksamhet i Ö Vemmerlöv o Rörum (Cimbrishamnsbladet 8 aug 1925); P Hyltén, När P N genomgick sin kris (Smålandspostens veckobil Hembygden 3 jan 1942); dens, Urshultsstriden kring prosten P N (ibid 30 maj 1942); [H Hyltén-Cavallius], P N, lefnadsteckn med porträtt (1893; även i Smålandsposten 28 dec 1891); G Håkansson, Från P N:s tid (Almundsryds hembygdsför-en:s årsskr 1952); JJ-n [sign], En småländsk väckelsepredikant från 1800-talet (Korsblomman 1913); P Johnsson, P N som kyrkoherde i Vemmerlöv o Rörum (Ystads Alleh 20 april 1931, 2 jan 1932); I Jonasson, En enfaldig berättelse om hwad jag wet om prosten P N:s wäldiga lärosätt (1893); G Juhlin, P N, en kort levnadsteckn (1926); M Karlgren, P N – "det eldsprutande berget" (Hembygden 1945); L O Larsson, Växjö stift under 800 år (1972); dens, Väckelseprästen P N – omstridd naturson i vältalighet (Växjö stifts hembygdskal 1986); K Linge, Tre andliga vägröja-re (1954); J Lhungh], Några drag ur P N:s tidigare lif (B Wadström, Ur minnet o dagboken, 3:3, 1902); Lunds hm, 9 (1963); [A Melander,] Bilder ur prestlifvet, 1 (1844); N Mårtensson, P N, riksbekant Österlenpräst (Ystads Alleh 26 mars 1966); E Newman, Nordskånska väckelserörelser under 1800-talet, 1 (1925) o där anf källor o litt; dens, Skåneprästen som predikade så att det gick genom märg o ben (SDS 2 maj 1926); dens, P N:s förbindelser med Göingebygden (Jul i Göinge 1927); dens, Sv fromhets- o predikoriktningar i den romantiska kulturidealismens tidevarv (Sv teol kvartalskr 1943); dens, Tegnér inför brytningarna inom tidens teologi o fromhetsliv (LUÅ, N F 1:42:7, 1946); A Norberg, Den kyrkl väckelsen i Skara stift under förra hälften av 1800-talet (1939); K G Olofsson [pseud], Prästhistorier ... ur folkminnesarkivens samkar utg (1942); J Palmgren, P N, den småländske domedagspredikanten (Smålandspostens veckobil Hembygden 21 dec 1941); H Pleijel, Det mörka o det ljusa Småland. Ur de religiösa slagordens hist (dens, Sv lutherdom, 1944); M H Reenstierna, Årstadagboken ... 1793-1839, 3 (1985); J Rosengren, P N (Växjö stifts hembygdskal 1911); E Sandgren, P N – ett hundraårsminne (Växjö stifts hembygdskal 1956); P L Sellergren, Bref i andeliga ämnen (1853), [7 april 1823, 14 febr 1826]; A Sjöhagen, En märklig präst för 100 år sedan (Lundastiftet 1956, nr 10); G Stenvall, Peter Lorenz Sellergren. Minnesteckn (1943); dens, Tegnér o väckelserörelsen (dens, Kyrkl fromhetsliv i gamla dagar, 1948); dens, Den gammalkyrkl väckelsen (Växjö stift i ord o bild, 1950); M Svensson, Hur P N förkunnade Ordet (Nya Växjö-Bladet 16 dec 1944); H Tarstad, En P N-autograf (Urshults krönika 1960); dens, Urshultssägner samlade o återgivna (1964); dens, Åtta kapitel om folkundervisn i Urshult (Urshults krönika 1973); dens, Nils Håkansson Hackekvarn. En omstridd ledargestalt (ibid 1975); E Tegnér, Saml skrifter, 4 (1920); dens, Brev, ed Tegnér-samf, 3-4 (1954–55), 8 (1963) o 10 (1970); T Tufvesson, Ur sekretärer o kistelädikor (1918); P G Vejde, Gårdarna i Urshult. Öden o ägare, 65. Smöramåla (Urshults krönika 1965); G Westin, George Scott o hans verksamhet i Sverige, 1 (1929); J Wickbom, När P N besökte Bäckebo (Barometern 26 sept 1923); [P Wieselgre]n, P N (Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 10, 1844); E Wigström, Folktro o sägner från skilda landskap (Nyare bidr till känned om de sv landsmålen o sv folkliv, 8:3, 1898-1914); G Virdestam, En predikan av P N (Växjö stifts hem- bygdskal 1921); dens, Från P N:s första prästår (ibid 1922); dens, Ur prosten P N:s livshist, 1 (1922); dens, P N:s vistelse hos P L Sellergren 1823–1824 (Växjö stifts hembygdskal 1923); dens, P N i Växjö o Virestad åren 1824–1826 (ibid 1924); dens, Det sista seklet i Stenbrohults kyrkohist (1925); dens, Från Murbeck till Ternström. Något om kyrkl fromhetsriktn.ar i Småland under 1800-talet (Växjö stifts hembygdskal 1926); dens, Småländska gestalter (1930); dens, Då smålandsprästen P N fyllde Sthlms kyrkor (Julhelg för sv hem 1936); dens, Ett brev av P N meddelat (Församlingsbladet Evang veckoblad, 33, 1936, s 325); dens, Om prosten P N:s konfirmandundervisn (ibid, s 276 f); H Wranér, Valda skrifter, 1 (1922), s 50 ff; Växjö hm, 2 (1927).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Nyman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8492, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2019-09-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8492
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Nyman, urn:sbl:8492, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2019-09-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se