Meriter

Nystroem, Gösta, f 13 okt 1890 i Silvberg, Kopp, d 9 aug 1966 i Släp, Hall. Föräldrar: överläraren o organisten Carl Johan Nyström o Amanda Sofia Nilson. Bedrev musikstudier under olika perioder för L Lundberg (piano), A Bergenson (harmoni), A Hallén (komposition) o A Wiklund (piano) i Sthlm, folkskollärarex i Strängnäs 12, elev vid MA:s musiklärarklass ht 13–ht 14, studerade musik o konst i Khvn 15–19 o i Paris 20–32, intendent vid Gbgs konstfören 32, musikanmälare i GHT 32–47. Tonsättare. – LMA 41, Litt et art 52, fil hedersdr vid GH 4 okt 58, MA:s medalj "För tonkonstens främjande" 65.

G 1) 23 juli 1921 trol i Bidart, Frankrike (kbf i Gbg, Vasa), m skulptrisen Gladys Heyman, f 6 maj 1891 i Gbg, Mosaiska, d 4 sept 1946 där, Johanneb, dtr till köpmannen Alfred Jacob H (bd 19, s 12) o Alice Moss; 2) 26 aug 1950 i Gbg, Tyska, m Helen Lyon, f 25 maj 1897 där, Domk, d 2 dec 1990 i Lund, Allhelgona, dtr till v konsul John Carl Hawks L o Dagmar Keiller samt tidigare g Krüger.

Biografi

Under sin barndom och tidigaste ungdom i det kyrkomusikaliska hemmet i Österhaninge utanför Sthlm blev N djupt förtrogen med barockmusiken, särskilt Händel. Redan som tonåring gjorde han konsertturnéer tillsammans med cellisten, sedermera dirigenten Tor Mann (bd 25). Han avlade folkskollärarexamen i Strängnäs, vandrade omkring, lyssnade till och upptecknade folkmusik i Spanien 1912, studerade vid MA:s konservatorium och övade komposition, privat, för Andreas Hallén (bd 18). Under dessa studieår präglades N:s musikaliska omgivning av den sv nationalromantiken.

N:s mest betydelsefulla bildningsperiod inträdde med vistelsen i Khvn och, framför allt, i Paris. Från barndomshemmet bevarade han ett starkt konstintresse, som efterhand utvecklades i produktiv riktning. Åren i Danmark ägnade han framför allt åt målning, och denna del av hans omfattande konstnärskap skulle förbli en viktig ingrediens i hela hans vuxna liv. Han ställde ut i Khvn, Sthlm och Paris, där han blev en aktiv medlem av en sv konstnärskoloni, som omfattade bl a Grünewald, Dardel och Sköld, och tog starka intryck inte minst av Braque och Léger. Efter återkomsten till Sverige blev N intendent vid Gbgs konstförening och samtidigt musikkritiker i GHT. Där kom också hans betydande litterära talang till uttryck.

Under Parisåren kom N i närkontakt med några av tidens viktigaste och delvis mycket spektakulära musikaliska modernister: den expressionistiske Stravinsky och tonsättargruppen Les Six – med bl a Honegger, Milhaud och Poulenc –, som i delvis neobarock anda opponerade mot den musikaliska impressionismen, representerad av Debussy och hans efterföljare. Också verk av de egenartade Skrjabin och Sabaniev gav honom starka intryck. Den andra wienskolan i Österrike och Tyskland, som under samma tid med Schönberg i spetsen utvecklade tolvtonsmusiken, attraherade honom däremot inte.

Också äldre franska traditioner – impressionismen och den neoklassiskt inställde Franck-eleven V dʼIndy, som blev N:s lärare i komposition och instrumentation – kom att betyda mycket för hans musikaliska personlighetsutveckling. Impulserna från Les Six och – från slutet av 1920-talet – Hindemith innebar en ny tillförsel av neoklassiska och neobarocka impulser. Dessa kom att i sin tur stämma möte med barndomens och de tidiga ungdomsårens erfarenheter av Bach och Händel. Efter mitten av 1940-talet återkom i hans kreativa tänkande, framför allt på vokalmusikens område, åtskilligt av efterklanger från den sv och nordiska senromantiken.

Större delen av N:s kompositoriska produktion gick förlorad vid resan till Paris 1920. Av ungdomsverken är några romanser, bl a Natt vid sätern till text av C Günther, pianostycken, bl a Valse Marine, samt ett Rondo Capriccioso för violin och orkester bevarade i tryck. Inga av dessa verk kan dock sägas uppvisa några egentligt personliga drag. Muntliga uppgifter från tonsättaren ger dock vid handen att det var hans mera traditionella stycken som då intresserade förlagen. Hans övriga ungdomsverk, bla en pianokonsert, en stråkkvartett, en balett och en symfoni, skall ha varit mera "våldsamma". Antagligen fanns det i N:s tidiga musik en explosiv kraft som bakgrund till den "förlösning" som skedde när han kom i direktkontakt med de nya konstnärliga händelserna på kontinenten.

Av verken från 1920-talet, som delvis tillkom under sommarvistelser på den sv västkusten, med stilistiska inslag av både impressionistisk och expressionistisk (Stravinsky) karaktär, bör framför allt nämnas sångcykeln Angest/Angoisse (1923–26) till texter av Pär Lagerkvist, pianosviten Regrets (1924), senare orkestrerad och i denna form uppförd av Sthlms konsertförening 1929 med beteckningen Suite lyrique samt de symfoniska dikterna Babels torn (1925) och Ishavet (1924–25), uppförd av konsertföreningen 1927. Den stil som kom till uttryck i Regrets kan sägas utgöra en kombination av impressionismens ackordiska klangvärld och det linjespel som N hade funnit i Honeggers neobarocka verk, särskilt oratoriet Le roi David, som gjort starkt intryck på honom.

Det blev dock Ishavet som på allvar placerade N på den sv musikaliska kartan som en förargelseväckande, "disharmonisk" modernist. Stycket hade en konkret förbindelse med själva titeln. Det var tillägnat upptäcktsresanden R Amundsen, som 1917 hade möjliggjort en resa på Norra Ishavet för honom. Havet skulle bli ett ofta återkommande ledmotiv i N:s produktion, både den vokala och den instrumentala. Han företog många för hans konstnärskap inspirerande seglatser – inte bara i Arktis utan också längs den sv västkusten, på Kattegatt, i Medelhavet, på Atlanten och i Biscayabukten. Motivet uttrycktes också i litterär form: "Några noter har det inte blivit än. Det tar sin tid. Det finns ju så mycket annat som skall göras, för att livet och kompositionsarbetet skall få sin fulla mening. Till exempel att vända sig om på rygg och se tärnor och måsar teckna sina eleganta arabesker mot en koboltblå sommarhimmel, räkna fårlortarna på en kvadratmeters yta eller ligga nere bland stenarna och tången vid stranden och plocka musslor till fisksoppan" (N:s Allt jag minns är lust och ljus).

En svängning från de massiva expressionistiska klangvärldarna mot stramare polyfona linjer – där både influenserna från den klassicistiskt inställde läraren dʼIndy, gruppen Les Six och den yngre Hindemith gjorde sig gällande – inträdde under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet med Concerto grosso (= Concerto nr 1) för stråkorkester och Sinfonia breve (1929–31). Sinfonia breve uruppfördes i Gbg 1932 i samband med att N återvände till hemlandet. Den definitiva konstnärliga egenarten i hans musik kom till uttryck i den andra symfonin, Sinfonia Espressiva, fullbordad 1935, och efter viss omarbetning uruppförd i Gbg två år senare. I Sinfonia Espressiva kommer flera av de urmotiv till tals som skulle vidareutvecklas i många senare verk, bl a "suckande" melodiska figurer med pendlingar mellan små och överstigande sekunder. Den harmoniska bisterheten är i detta verk också infogad i en nästan programmatiskt expressionistisk arkitektonik: steg för steg, sats för sats, utvidgas gradvis orkesterapparaten i klangfärger och volymer.

N knöts under 1930-talet också till Gbgs stadsteater och skrev åtskillig teatermusik, som senare utformades som konsertanta sviter, bl a musiken till Pär Lagerkvists Konungen (1933) och Bödeln (1933) samt Sha-kespeares Stormen (1934) och Köpmannen i Venedig (1936), också kallade Teatermusik 1-4.

Med cykeln Sånger vid havet (1939–40) till texter av Ebba Lindqvist, Edith Södergran, Hjalmar Gullberg och Ragnar Jändel, violakonserten Hommage à la France (1941), Sinfonia concertante för violoncell och orkester (1945), och Sinfonia del mare (1947–48) inträder en harmoniskt och tonalt mildare lyricism i N:s skapande. Havssymfonin kom att bli ett av de mest älskade verken i samtida sv orkestermusik. Den uppvisar samtidigt en för upphovsmannen karakteristisk arkitektonisk storform: de fem "satserna", som är sammanbundna utan uppehåll, utgör en sluten formbåge av "kiastisk" typ: mot dess inledande mörka (kontrabasar och pukor!) horisontlinje står en motsvarande avslutning allra sist. Det andra och det näst sista avsnittet har en stormande, dramatisk karaktär, och mitt i kompositionens centrum är infogad sången Det enda till text av E Lindqvist. Det enda har senare utgivits separat för sång och piano.

Till N:s viktigare verk från de sista två decennierna av hans liv hör symfonierna Sinfonia Shakespeareana (1952), Sinfonia seria (1963), Sinfonia tramontana (1965), Concerto nr 2 för stråkorkester (1955), en violinkonsert (1954), Concerto ricercante för piano och orkester (1959), operan Herr Arnes penningar (1958–59), byggd på Selma Lagerlöfs berättelse och med libretto av Bertil Malmberg, två stråkkvartetter (1956, 1961), körstycken, bla Havsvisioner för blandad kör a cappella (1956–63) till texter av E Diktonius, E Lindqvist, V Ekelund och H Martinson samt sångcyklerna Själ och landskap (1950) till texter av E Lindqvist och I ljusningen (1960) till texter av H Martinson.

N hade ursprungligen lockats till Paris av Moses Pergament. Hans franska äventyr attraherade därefter andra och något yngre sv komponister till denna miljö, bl a Dag Wirén och Gunnar de Frumerie. I motsats till Hilding Rosenberg var dock N inte intresserad av att undervisa yngre kolleger. Han förblev sig själv i sin kombination av musiker, målare och litteratör.

N var, tillsammans med Rosenberg, en portalfigur i den musikaliska modernismens genombrott i Sverige under mellankrigstiden. Han kom därvid att företräda de nya internationella stilriktningar som bröt fram och profilerade sig gentemot den sv senromantiska och nationalromantiska traditionen. Med framför allt sina symfonier och sina solosånger kom N efter hand att framstå som en av det sv 1900-talets mest betydelsefulla "modernistiska klassiker" på tonkonstens område.

N:s musik är i stilistiskt avseende komplex. Efterhand utkristalliserades ur en mångfald av ingredienser en mycket starkt personligt präglad syntes. I ett historiskt perspektiv kan N:s verk ses som en originell "lösning" av det "problem" som kollisionen mellan nationell romantisk tradition och internationell modernism utgjorde under en genombrottstid för 1900-talets nya musik i Sverige.

Författare

Lennart Reimers

Arkivuppgifter

N:s musikaliska kvarlåtenskap i UUB. Brev till honom i Gbgs konstförems arkiv, GUB. – Brev från N i GUB, KB o LUB (bl a till H Gullberg o K Jungstedt samt många till S Broman o Siri Rathsman).

Tryckta arbeten

Kompositioner i tryck: Piano: Valse marine [1920]; Regrets, six piéces, Paris 1926; Prélude pastoral, 1960; Solosång med piano: Sånger 1–2 [1917]: Der er i skogen (anon), även i Fru Musica, bd 5 [1919], Ord mot det tomma (anon); Natt vid sätern (C Giinther) [1919]; Hjärtat (B Bergman) [1921]; Lillebarn (dens) (Fru Musica, 10 [1924]); 8 dikter ur "Ångest"/8 poémes tirés de "Angoisse" (P Lagerkvist), Paris [1927], ny utg Sthlm 1950 [end sv text]; 3 sånger för ork ur musiken till "Stormen" (W Shakespeare) [1938]: Ariels sång 1–2, Junos och Ceres sång [end klaverutdr]; Karlekens visa (Lagerkvist), 1942; Sånger vid havet, 1–5, 1943: Ute i skären (E Lindqvist), Nocturne (E Södergran), Havets visa (H Gullberg), Jag har ett hem vid havet (R Jändel), Jag väntar månen (Gullberg), alla omtr [1985]; Den röda blomman (G Bergman) [1945]; En frivillig (M Stiernstedt), 1945; Sånger 1–2, 1945: Gubben och gumman skulle mota vall, Nocturne (A Österling); Bön (dens), 1945; Ur Höga visan: Huru skön och huru ljuv, Säg mig du, 1945, bägge även i arr f bl kör, 1966; Som ett blommande mandelträd (Lagerkvist), 1946; Det satt en katt vid Kattegatt (A M Roos), 1946; Att älska i vårens tid/Foraarsnat (G Rybrant/M Lorentzen), 1948; Jag diktar för ingen (V Ekelund) [1949]; Brunnen (] Hemmer), 1949; På reveln, tre sånger, 1949: På reveln (Österling), Otrolig dag (E Malm), Havet sjunger (Lindqvist); Legend (C Krantz), 1951; Kom min älskade (Höga visan) (Svensk sånglyrik, 2, 1951); 2 viser (Lorentzen), Khvn 1951; Det finns inga ord (Roberta), 1951; Det enda (Lindqvist), 1951 [ur Sinfonia del marej; Själ och landskap 1–3 (dens), 1952: Vitt land, Önskan, Bara hos den---; Tre havsvisioner, 1956: Havets hand (E Diktonius), Vid havet (Lindqvist), Havet (Ekelund); I ljusningen, tre vår- och sommardikter (Harry Martinson) [1961]: I ljusningen, Före åskstormen, Midsommardrömmen; Solosång med kammarorkester: Sommarmusik, 1964; Kör: Prinsessan satt högt i sin jungfrubur (efter B Björnson) (Sv kvartettsånger, 1933); Flickan stod vid brunnen (Gunther), ur sagospelet Prins Tariel, f manskör, 1953, även i sånger f mansröster, 66 [1953]; Herre, vem får bo i din hydda? (Psaltaren) f bl kör, 1953: Orkester: Rondo capriccioso f vin o ork, arr f vin o pi, Paris [1927]; Valse solennelle, arr f ork av Y Sköld, 1944; Teatersvit nr 4 [Köpmannen i Venedig], 1947; Sinfonia concertante f vlc o ork, 1949 [end klaverutdr]; Sinfonia breve, 1949 (Edition musicalia, 960); Sinfonia del mare, 1951 (ibid, 964); Sinfonia espressiva, 1956; Violakonsert (Horamage å la France), 1989; Kammarmusik: Lent f vlc o pi, 1947; Partita f fl, stråkork o harpa [1957]; Stråkkvartett 1956, 1957; Sthlm (vanl tr Khvn), om ej annat anges.

Tryckta arbeten: Nya strömningar i skandinavisk musik (En bok tillägnad Torgny Segerstedt Gbg 1936, s 169-175). – Ny svensk musik (Dansk Musiktidsskrift, Aarg 18, 1943, Khvn, 4:o, s 106–109). – [Röster om Varése] (Nutida musik, [årg 2,] 1958/1959, Sthlm, nr 4, s 13 [1959]). – G N berättar. En brevmosaik sammanställd av B Wallner (ibid, [3,] 1959/1960, nr 6, s 1–3 [1960]). – 5 musik minnen. G N berättar (Musiklivet Vår sång, årg 33, 1960, Uppl A, Sthlm, 4:o, s 68–70). – Allt jag minns är lust och ljus ... red av Karin Jacobsson. Sthlm 1968. 185 s. [Härur omtr:] Eldsvådan (Haningebygden, Haninge gilles skriftserie, nr 17, Handen 1983, s 3-5). - Musikkritik i GHT 1932–47.

Redigerat: Harald Saeverud 1897–17 april–1967. [Oslo 1967.] 181 s. (I redaktionskomm tills med K Riisager m fl.)

Källor och litteratur

Källor o litt: L Reimers, G N o hans symfonier (Musikvetensk instit, UU, stencil, 1955).

P L K Christensen, The orchestral works by G N. A critical study (1961); H Connor, Samtal med tonsättare (1971); M Pergament, G N (dens, Sv tonsättare, 1943); L Reimers, Sex decennier med G N (Musikrevy 1960); dens, G N 75 år (Musikkultur 1965, nr 5); Sohlman; A Thoor, G N as a symphonist (Musikrevy International, årg 6, 1951).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gösta Nystroem, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8497, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Reimers), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8497
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gösta Nystroem, urn:sbl:8497, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Reimers), hämtad 2024-04-20.