Meriter

Mårtensson, Lars, f 7 jan 1852 i Sövde, Malm, d 30 okt 1903 i Mannestad, Oppmanna, Krist. Föräldrar: åbon Mårten Larsson o Anna Pehrsdtr. Botare.

G 24 sept 1884 i S Åsum, Malm^[1], m Olivia Carlsdtr, f 8 dec 1854 i Sjörup, Malm, d 31 jan 1923 i S Åsum, dtr till åbon Carl Persson o Kjersti Andersdtr.

Biografi

M växte upp under knappa förhållanden. Fadern arrenderade vid sonens födelse det lilla hemmanet Tannhuset. Ekonomin förbättrades dock efterhand och 1862 återfinns fadern som hälftenägare till ett småbruk i Södra Åsum. M gjorde sig tidigt bemärkt som undantagsmänniska och ansågs närmast efterbliven. Han lyckades emellertid bli konfirmerad men frikallades vid beväringsmönstring 1873. Efter konfirmationen gick M i målarlära. I samband med måleriuppdrag hos den gamla boterskan Hanna Mårtensdotter i Hemmestorp (1795–1873), kallad "Doktor-Hanna", fick han lära sig folkmedicinens grunder. Boterskan hade beslutat sig för att avveckla sin verksamhet och hänvisade patienterna till M. Under 1870-talet avled flera andra boterskor, vilket gynnade M:s verksamhet, som snabbt expanderade. Patienterna kom från hela Skåne och även från grannlandskapen. Föräldrahemmet tjänade som mottagning och gästgiveri. Modern agerade värdinna och fadern skrev ut ordinationer. Ofta fick även granngårdarna tas i anspråk för inlogering.

1875 ställdes M inför rätta åtalad för utövande av vidskepelse — liktydigt med bedrägeri — och kvacksalveri. Myndigheterna tvingades tillgripa hämtning eftersom M inte infann sig självmant. Vid rättegången kunde M framvisa intyg från nöjda patienter, vilka tidigare förgäves hade konsulterat läkare. Åklagarvittnena hade inget att anföra mot kurernas effekt. Däremot intygade de att magiska inslag hade förekommit vid behandlingarna. M antingen förnekade dessa vittnesmål eller anförde omgivningens krav på honom i egenskap av botare som förmildrande omständigheter. Tingsrätten ådömde M böter för illegalt utövande av läkaryrket men frikände honom från anklagelsen för vidskepelse.

I fortsättningen bedrevs verksamheten i mer ordnade former utan några ytterligare rättsingripanden. Behandling av svårare sjukdomar överlät M åt provinsialläkaren i det närbelägna Sjöbo. Denne nöjde sig med att i årsrapporterna konstatera M:s existens och stora kundunderlag. Inga allvarligare felbehandlingar tycks ha förekommit. I taxeringslängderna gick verksamheten under benämningen "qvacksalfveri".

M:s taxa var 1 kr per ordination. Som mest betjänades 100 patienter om dagen. Vid sidan av botandet ägde M föräldrarnas gamla lantbruk, vilket en dräng hade ansvaret för. 1889 utökade M åkerarealen med ytterligare en brukningsdel. Bönderna vid närmaste järnvägsstation i Bjärsjölagård fick betydande inkomster av att skjutsa patienter till Södra Åsum. M tillhörde vid sidan av provinsialläkaren de högst taxerade inkomsttagarna i Färs härad. 1896 innehade han topptaxeringen i bygden — 8 000 kr. Den höga taxeringen, vilken M betraktade som personlig förföljelse, och sviktande hälsa föranledde honom att avveckla verksamheten. Lokalpressen presenterade nyheten närmast som en offentlig kungörelse. M levde sina återstående år på räntorna av kapitalet. 1898 flyttade han med sin maka till ett nyinköpt större hus i Sjöbo. Då högtaxeringarna åter tog vid efter några års uppehåll såg sig M tvingad att lämna sin hembygd. De sista tre åren av sitt liv tillbringade han i Mannestad.

M förenade i sina kurer folkmedicinskt kunnande på trolldomsmedicinens och örtmedicinens områden med psykologisk insikt och en rationell världsuppfattning. Han uppfyllde medvetet allmänhetens förväntningar på att han i egenskap av botare skulle ha övernaturlig förmåga eftersom han insåg att den psykiska suggestionen förstärkte kurernas effekt. Ortmedicinering kompletterades ofta med icke-rationella folktroelement.

De trolldomsmedicinska inslagen i M:s verksamhet uppvisar en stor formrikedom. Diagnos ställdes många gånger med hjälp av psykometri, varvid patienten inte själv behövde vara närvarande. Utifrån ett tygstycke som patienten haft lindat om den sjuka kroppsdelen sade sig M kunna ställa diagnos. Sändebud från avlägsna trakter medförde ofta plagg från flera patienter samtidigt. När patienten själv infann sig brukade M göra uttalanden om dennes hemförhållanden och upplevelser från färden till Södra Åsum, vilka kunde ses som bevis på klärvoajant förmåga. Vanliga magiska behandlingsmetoder var bortsättande av tandvärk i träd och bortrökande av sjukdom.

Största delen av M:s rationella arsenal utgjordes av beprövade huskurer. Bland de örter som kom till användning i form av teer, dekokter och salvor återfinns ormbunke, kardborre, nässla, johannesört och kamomill — vanligt förekommande växter. Utvärtes behandling följdes gärna av invärtes medicinering. Många växtmedikamenter innehöll verksamma substanser. M ordinerade även receptfria apoteksvaror, vilka bl a expedierades vid apoteket Hjorten i Lund. I likhet med många andra botare i det förindustriella samhället ägnade han sig inte enbart åt sjukdomsbehandling. Han hjälpte även människor i andra trångmål genom att spåra upp tjuvgods, klara upp stölder, medla vid tvister och fördriva övernaturliga väsen.

M var Skånes mest ryktbare botare under senare delen av 1800-talet. Han benämndes Asumspågen, Kloke Lars, Tannapågen och Lars Tann. Folktraditionen om honom är frodig och färgstark men otillförlitlig som historisk källa. Tendensen är genomgående positiv. Berömda personer — kungligheter och framstående läkares hustrur — påstås ha konsulterat M med gott resultat. Länsmannen troddes ha misslyckats i sina försök att hämta M tjll rättegången eftersom denne förtrollade hästarna. Bland berättelserna utgör vandringssägner utan primär anknytning till M en stor kategori. De olika sägnerna vidmakthöll och förstärkte respekten för M samt inpräntade regler för umgänget med honom. Sägnernas bild av honom har blivit alltmer fantasifull under årens lopp. I en sen variant av sägnen om rättegångshämtningen förmår M tom bringa länsmannens hästar i flykt över trädtopparna.

M var allmänt respekterad och uppskattad av patienter och anhöriga. Före sitt giftermål deltog han aktivt i ortens umgängesliv. Han spelade fiol och underhöll med muntra anekdoter från sin verksamhet. M rökte mycket men drack måttligt. Efter giftermålet övergick han till ett tillbakadraget privatliv. Hustrun var allvarligt lagd och ogillade makens skämtande.

Vid M:s bortgång uppgick hans samlade tillgångar till ett värde av 47 393 kronor, vilket bla uppmärksammades av Stockholms-Bladet. M:s äktenskap var barnlöst och han utsåg inte någon efterträdare. Traditionens uppfattning att de båda yngre botarna Magnus Lorens Cederholm (1875–1930) och Ture Larsson (1881-1958) skulle ha blivit upplärda av M är felaktig. På triptyken Jesus helbrägdagöraren, målad 1960 av David Ralson, finns M avporträtterad.

Författare

Jan Gustafson

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: J Gustafson, Åsumspågen, en folklig sjukdomsbotare under senare delen av 1800-talet (1981) o där anf källor o litt.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Mårtensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8647, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Gustafson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8647
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Mårtensson, urn:sbl:8647, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Gustafson), hämtad 2024-04-25.