Meriter

Möllerberg, Nils Hjalmar, f 9 juli 1892 i Österslöv, Krist, d 4 juli 1954 där. Föräldrar: fruktodlaren Carl Gustaf M o Maria Svensson. Elev hos A Bundgaard i Khvn 08–10, hos Christian Eriksson (bd 14) i Sthlm 10–12, fruktodlare i Tomarp, Österslöv, 13–19, innehade skulpturskola i Sthlm 31–34, profs namn 13 nov 53. Skulptör. — LFrKA 31.

G 9 mars 1918 i Norrköping, S:t Olai, m målarinnan Martha Karolina Inga Hellmann, f 22 febr 1898 i Köln, Tyskland, d 24 nov 1971 i Österslöv, dtr till ingenjören Paul Otto H o Konradine Susanna Adele Hedwig Liebetreu.

Biografi

Nils M fick inte sin utbildning vid akademierna utan direkt i bildhuggarverkstaden. Som 16-åring kom han i lära hos A Bundgaard i Khvn och sattes där in i skulptörens praktiska problem och lärde sig att arbeta direkt inför naturen med noggranna modellstudier. I Khvn hade han tillgång till de stora skulptursamlingarna i Kunstmuseet och Glyptoteket. I Glyptoteket kunde han också studera Rodin och Maillol. Naturstudiet tillsammans med lärdomar från de antika skulpturerna och de moderna klassikerna blev bestämmande för hans skulpturala intresse och hela hans konstnärskap präglades av detaljtrogen naturalism. I Bundgaards verkstad tillkom skulpturen Bågskytten (1909-10) i pentelisk marmor, föreställande en pojke som liggande skjuter med slangbåge. Den smala pojkkroppen är lika spänd som slangbågen. Det var från början mer rytmen och muskelspelet än tyngden och volymen som intresserade M. Fadern ville att M skulle studera vid Konsthögskolan i Sthlm, men själv ville han hellre fortsätta sina studier i bildhuggarverkstaden och 1910 kom han till Christian Erikssons ateljé i Sthlm. Här klarnade hans inställning till bildhuggarens verksamhet och känslan för en realistisk motivuppfattning ökades. Hos Eriksson tillkom en porträttbyst av fadern, präglad av osentimental klarsyn. I Rodins efterföljd lämnade M sockeln råhuggen, vilken kontrasterar mot det finhuggna huvudet.

Efter en kort vistelse i Khvn 1912 tvingades M flytta till föräldrahemmet i Tomarp för att hjälpa till med faderns fruktodlingar och var under denna tid endast sporadiskt verksam som bildhuggare. Bla utförde han en porträttbyst av sin blivande hustru Inga, också denna realistisk och föga idealiserande. Efter första världskriget bröt han dock upp och begav sig till Paris, där han till 1928 var bosatt i förorten Malakoff. Bland de skulptörer han åter mötte fascinerades han främst av Rodin och dennes känsla för materialet. Bourdelle fann han patetisk och Despiau för raffinerad. Däremot uppskattade han fortfarande Maillol och tog också intryck av nordiska bildhuggare som Bror Hjorth (bd 19) och Adam Fischer, vilka han umgicks med.

I Malakoff fick M egen ateljé och började genast ägna sig åt friskulpturer efter naken modell, ett arbete han uppfattade som mer krävande än att utföra porträttbyster. Som modeller valde han gärna unga gracila flickor och gav sina verk allegoriska titlar utan att för den skull ge avkall på realismen. Gestalterna är individer och inte idéer. Ofta ställde han modellen i kontrapost och med armarna lyftade över nacken och nådde på detta sätt en ökad rörelseverkan. Denna ställning har t ex Ungdom (1921 — 23), som inköptes av Bonniernämnden och skänktes till Sthlms stad, där den uppställdes nära Stadsbiblioteket. Stadsfullmäktige var föga tacksamma för gåvan. Flickgestalten ansågs klumpig och anatomiskt ofullgången. (bd 16) fann dock i statyn en "friskhet och ursprunglighet i det plastiska greppet, som svensk skulptur näppeligen uppvisat sedan Hasselbergs dagar". Själv lade sig M vinn om att inte idealisera eller stilisera naturen. Då blev resultatet livlöst.

1923 erhöll M Ester Lindahl-stipendiet, vilket innebar en ekonomisk frihet för honom att använda olika modeller och skilda material. Han började att arbeta med en kolossalfigur, som han först kallade Salome, senare Ymnighet. Statyn var över två meter hög och materialet var förgylld gips. Modellen till Ymnighet var betydligt kraftigare än dem han brukade använda och skulpturens rörelse är kraftfull och komplicerad. M hade vid den här tiden besökt Italien och hans beundran för Michelangelo har säkert påverkat utformningen.

Samtidigt arbetade M med en annan skulptur, Mor och barn, betydligt mindre dramatisk i sin utformning. Modern är knäböjande och håller barnet intill sig. Här har M eftersträvat sammanhållning och avstått från den divergerande rörelsen. Gruppen både göts i brons och höggs i marmor. Marmorutförandet har inte samma omedelbarhet som bronsen, men han hade där i stället "förmått att sammanställa till fullkomlighet modellen och materialet" (Hjorth 1934). Marmorversionen utmärks också av större arkitektonisk fasthet.

Strax efter avslutandet av Mor och barn började M arbeta med en naken mansgestalt i naturlig storlek, gjuten i brons. Han kallade den Boxaren och den ger närmast intryck av en grekisk atlet. Gestalten är på klassiskt vis ställd i kontrapost och anatomin är idealiserad, men huvudet är utfört i realistisk naturtrohet. 1927 fick M i uppdrag att göra förslag till ett Rydberg-monument för Gbg. Han började arbeta med en flerfigurig grupp, som grundade sig på Dexippos-motivet. Dexippos står som mittfigur, omgiven av två ynglingar, som vänder sig mot honom. Dexippos själv är skildrad som en romersk imperator. Gbgs stad godtog dock inte förslaget, men gruppen kom genom donatorers försorg att uppsättas i Djursholm.

Monumentet var det enda större beställningsarbete M vid den här tiden utförde, men i mindre skala blev han flitigt utnyttjad för sådana uppdrag. I början av 1920-talet utförde M flera porträttbyster av de egna barnen och blev sedan ofta använd som porträttör av barn. Hans byster ansluter sig närmast till den klassiskt romerska porträttkonsten. Också här är det realisten som arbetar. Själva skulpterandet föregicks av grundliga studier i teckningar, där måttproportioner noggrant angavs. Detaljtroheten parades med en psykologiserande attityd. Den psykologiska inlevelsen saknas inte heller i hans porträttbyster av vuxna. Pär Lagerkvists huvud (1937) är tungt och allvarsamt, medan C G Laurin framställs som en epikuré, i färd med att säga något. Själv uppskattade Laurin inte detta arbete och kunde inte finna någon porträttlikhet (Laurin 1946). Genom porträtthuvudenas hållning kan betraktaren ana sig till hela gestaltens rörelseschema. "Detta är inte porträttbyster rätt och slätt, utan fragment av helfigurer, fragment som äger det hela underförstått inom sig" (Linde).

Efter återkomsten till Sverige bosatte sig M i Sthlm, men de stora monumentala beställningsuppdragen uteblev. Han arbetade i stället med små friskulpturer och motivet var fortfarande nakna unga flickor med titlar som Flora (1929), Våren (1930), Morgon (1935). Han höll sig till att detaljerat undersöka människokroppens anatomi och idealiserade inte ens de allegoriska gestalterna. Varje hudveck registrerades. Ofta omarbetade han figurerna i olika format. Skulpturen Galathea utfördes dock i naturlig storlek och göts i brons. Ett exemplar kom till Statens museum for kunst i Khvn, ett annat inköptes av Malmö stad. Också Livsglädje göts i en större variant. Den föreställer en ung flicka sittande på knä med händerna uppsträckta över huvudet. Den placerades som fontänskulptur i Åhus.

M var mindre lyckosam med de flerfiguriga skulpturerna. Han arbetade under några år med gruppen Nornorna, men bröt slutligen ut en av gestalterna, vilket resulterade i enfigurskulpturen Vattenhämterskan (1943), en knäsittande flicka med en hink i handen. Här har detaljrealismen gått långt; hårets struktur och flickans anatomi är exakt återgivna. Dock är hennes ställning ganska sökt, något som också gäller Sigyn (1940) och Pomona (1953), vilkas uppåtsträckta händer tycks manierade i sammanhanget.

I 1900-talets experimenterande konst var M realisten, som med öppenhet för naturen ville avlocka den dess innehåll. Han hade också en stark känsla för materialet och strävade efter att få ytan att leva. Han ville få fram känsligheten hos ytan, "där händernas och fingrarnas beröring med leran borde ses och kännas" (Hjorth 1958).

Författare

Barbro Schaffer

Arkivuppgifter

Strödda brev från M i RA o KB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Rec:klipp i NM:s klipparkiv.

K Asplund, Skulptör o realist (SvD 27 dec 1959); H Eklund, Detaljkänsla o tradition (AB 5 febr 1958); A Fischer, En klassiker i Tomarp (Konstrevy 1949); K Fåhraeus, Falangen (OoB 1925); dens, Dexippos (Konstrevy 1933); E Gråte, En naturalistisk klassiker (ibid 1942); B Hjorth, N M (1934); dens, Förord (SAK, [utställmkat,] N M 1892-1954, Minnesutställn, 1958); S Karling, Erik Lallerstedt, Charles Lindholm, N M, Henri Ma-tisse in memoriam (Meddel från FrKA 1955); C G Laurin, Liv och konst (1946); U Linde, En stor skulptör (DN 1 febr 1958); H Linnqvist, N M har en retrospektiv utställn i Konstakademien (Konstrevy 1934); Samtal om skulptur (Konstrevy 1938); SKL o där anf litt; A Sköld, Otte (1960); Skönhetsrådet o M:s ungdom (AB 18 dec 1928); L Swane, N M (SAK:s publ 68, 1959); L E Åström, Skulptören N M (SvD 1 febr 1958).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils H Möllerberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8680
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils H Möllerberg, urn:sbl:8680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2024-04-26.