Carl Mörner

Född:1605-02-21 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1665-05-25 – Stockholms stad, Stockholms län (i Dorpat)

Riksdagsledamot, Häradshövding, Landshövding, Riksråd


Band 26 (1987-1989), sida 304.

Meriter

3 Mörner, Carl, son till M 1, f 21 febr 1605 i Sthlm (M:ska släktboken), d 25 maj 1665 i Dorpat (Orig:geneal; Marks v Würtenberg), begr 22 okt 1665 i Rystad, Ög. Kammardräng hos Gustav II Adolf 20, inskr vid UU juni 22, studerade vid univ i Leiden 23–26, kammarjunkare 30, assessor vid Göta hovrätt 17 nov 34, i kammarrev 20 febr 36, deltog i riksdagarna 36, 38, 40, 41, 4445, häradsh i Kinnevalds hd, Kron, 8 maj 3852, kammarråd 3 okt 39, landsh i Viborgs län 14 aug 41, generalguvernör över Ingermanland o Kexholms län 28 jan 45, president i Dorpats hovrätt 5 nov 51, frih 30 juli 52, riksråd 21 febr 53 (Likv 30:25), hovrättsråd i Göta hovrätt 6 febr 61, president där 8 nov 62, häradsh i Kinda, Ydre, Göstrings o Bankekinds hd:er, Ög, från 4 febr 63.


G 10 jan 1636 i Rinna, Ög (M:ska släktboken) m frih Maria Ribbing, f 7 febr 1614 (Marks v W) i Ekeby, Ög (Anrep), d 1678 (Marks v W), begr 9 mars 1679 i Rystad, dtr till riksrådet Lindorm R o Märta Bonde.

Biografi

M har i Mörnerska släktboken givit en tämligen utförlig och, såvitt kan bedömas, pålitlig skildring av sin levnad intill trettioårsåldern. M, som förlorade sin far vid sju års ålder, erhöll en vårdad uppfostran tillsammans med syskon och kusiner. Genom moderns förmedling fick han en preceptor från Trondheim, vilken var mycket kunnig i teologi och filosofi samt en "märklig aritmethicus" (brev till A Oxenstierna), omdömen som torde avslöja M:s egna studieintressen. Vid UU studerade han för Olavus Laurelius (bd 22), då nyutnämnd logices professor. Under dennes presidium försvarade han en dissertation i logik (Liden).

Från Uppsala begav sig M till Leiden för att fortsätta sina studier, men han gjorde också ett par månaders krigstjänst i ett av Morits' av Oranien regementen. Hösten 1626 anlände han efter en äventyrlig resa till Paris, där han vistades i mer än tre år. 1630 återkom M till Sverige och inställde sig vid hovet. M ger antydningar om att kungen ville ha honom som sin hemlige kamrer, vilket skulle ha stött på motstånd i kammaren. Han medföljde senare Gustav II Adolf till Tyskland, där kungen brukade honom bl a som kurir till rådet i Sthlm.

M deltog bl a i slagen vid Breitenfeld och Lützen. I det senare tycks han ha tjänstgjort som förbindelseofficer i kungens stab. M bevittnade, hur denne tog kommandot över Smålands ryttare för att leda ett motanfall, men han deltog inte själv i dödsritten. Även i ett par brev till Johan Kasimir (bd 20) har han redogjort för sina upplevelser under och efter slaget. För att kungens död inte genast skulle avslöjas spred M — möjligen på eget initiativ — ett rykte om att Gustav Adolfs frånvaro berodde på att han var lätt sårad och fick några värvade regementen att förnya trohetseden. M följde kungens stoft till Sverige. I begravningsprocessionen ledde han och en annan adelsman livhästen.

Under de tyska fälttågen hade M 1630–32 fungerat som en av Johan Kasimirs informatörer från det k lägret. M hade uppenbarligen anknytning till denne: i ett brev 1630 uttalade M sin tacksamhet över den stora nåd och gunst pfalzgreven visat honom och hans anhöriga. Efter Gustav Adolfs död sökte han Johan Kasimirs råd om sin framtid. När M uppehöll sig i Sthlm sommaren 1632, hade han emellertid utverkat en rekommendation av Gabriel Gustafsson Oxenstierna till en tjänst i kammaren.

1634 ingick M i Per Larsson Sparres följe under dennes ambassad till Khvn. Efter återkomsten till Sverige blev han assessor vid Göta hovrätt, i vars högtidliga invigning på Jönköpings slott 23 sept 1635 han deltog. M lämnade dock snart hovrätten och blev den ene av två assessorer som 1636 utsågs att biträda kammarråden med revision av räkenskaperna. S å valdes han till fullmäktig för östgötaadeln vid ett utskottsmöte i Sthlm och deltog senare i överläggningarna mellan regeringen och adeln om prestationer utöver privilegierna.

M beklagade sig över det tunga arbetet i kammaren, för vilket andra fick äran, medan han, som avancerat till kammarråd, fick utstå kritik när regeringen var missnöjd. Tjänsten var dock inte inskränkt till kammaren, utan M användes ibland som uppvaktning åt främmande sändebud.

När änkedrottning Maria Eleonora 1638 oväntat reste till Västergötland, valde regeringen M för att genskjuta henne. Han fick utförliga order att söka förmå änkedrottningen att snarast återvända till sitt livgeding. Han upphann henne i Gbg, övertalade henne att vända och ledsagade henne till pfalzgrevens gods i Östergötland. M skötte tydligen sin uppgift till belåtenhet; i febr följande år var han på tal som ny hovmästare åt Maria Eleonora, då riksrådet ville avskeda den då tjänstgörande.

På hösten 1638 underrättade M pfalzgreven om det nyligen fattade beslutet rörande villkoren för frälseköp av skatteräntor och kronogods (brev 25 okt). Han framhöll de förmånliga villkoren för köparna, medan kronan skulle få svårt att återlösa det sålda. M:s reflexioner antyder möjligen, som hävdats (Odhner, Wittrock 1948), att han stod i opposition till frälseköpen.

Redan 1637 hade M vid ett rådsmöte nämnts som lämpad för en landshövdingepost. Själv ville han bli kvitt befattningen i kammaren. När han 1641 kom till Viborg, mötte honom ett län med bekymmersamma förhållanden: bönderna plågades av missväxt och stora skatterestantier och många emigrerade till Ingermanland med dess förmånligare skatte- och utskrivningsvillkor. På grund av en svag stiftsledning hade allt tydligare tecken till förfall inom den kyrkliga förvaltningen framträtt. M bidrog verksamt till att den kraftfulle Petrus Bjugg (bd 4) utnämndes till biskop men synes fö inte haft möjlighet att genomföra några större reformer.

M deltog i den riksdag 1644–45 vid vilken drottning Kristina förklarades myndig. På riddarhuset valdes han till talesman för tredje klassen och fick sålunda ge uttryck för dess motstånd mot böndernas — och i viss mån förmyndarregeringens — krav på att inskränka adelns rätt att undanta sina s k försvarskarlar från utskrivning.

Kort innan M återvände till Viborg fick han besked om sin utnämning till generalguvernör, som troligen skett på Per Brahes rekommendation. Uppgiften som kronans högste företrädare i Ingermanland och Kexholms län rymde många vanskligheter. Den sv administrationen hade svårt att vinna auktoritet; ryska köpmän bedrev omfattande landsköp till förfång för de små stadsbildningarna. Ryssarna ville inte heller följa den sv rättegångsordningen. I Nyen, där M hade sitt residens på Nyenskans, rådde starka motsättningar mellan den sv och tyska församlingen. Försvaret mot Ryssland var också försummat och den viktiga fästningen Narva var starkt förfallen. Dessutom försvagade donationspolitiken generalguvernementets resurser.

M sökte förbättra förhållandena men med växlande framgång. Bl a föreslog han, att södra delen av Kexholms län skulle få ett ständigt knektehåll; det befanns dock, att kronans inkomst skulle räcka för blott en skvadron. Gentemot ryssarna önskade M föra en mjuk politik; bl a föreslog han att grekisk-ortodoxa präster skulle anställas för att vinna de Tyskspråkiga undersåtarnas lojalitet och utrota deras vidskepelse. Förslaget genomfördes dock inte. Med lika liten framgång sökte han fa en landrevision till stånd för att bringa reda i uppbörden.

Generalguvernementet utsattes från 1648 för en hård revision av kammarfiskalen Samuel Cröell. Denne gjorde M och hans underlydande landshövding ansvariga för påstådda orättvisor mot allmogen i Kexholms län, men mot M:s förvaltning i Ingermanland tycks han ha gjort endast smärre anmärkningar. Däremot anklagades M för att ha riktat sig på böndernas bekostnad. Ärendet behandlades utan resultat i Åbo hovrätt, i kammaren och inför en kommissorialrätt i Kexholm. Under utredningsarbetet fråntog M på eget bevåg Cröell hans fullmakt. Saken fick dock inga märkbara följder för M; redan innan kammaren tagit upp den, hade han utsetts till hovrättspresident.

Efter denna händelse sökte M förbättra sitt anseende vid hovet i Sthlm. I ett brev till drottning Kristina i nov 1650 erbjöd han sig på ett ganska insmickrande sätt att författa sina ämbetsskrivelser på franska samtidigt som han erinrade drottningen om de tjänster han gjort hennes far. Ett par veckor senare framförde han förhoppningar om att hans ovänners eventuella inflytande inte skulle fa några för honom negativa följder. I juli följande år anhöll han hos Johan Kasimir om en rekommendation hos drottningen. Orsaken till breven tycks ha varit hans rädsla att mista sitt ämbete till följd av Cröells anklagelser. Ännu 1653 ängslades M över att vara i onåd hos drottningen.

Som hovrättspresident kunde M vänta sig att automatiskt bli riksråd. I juli 1652 upphöjdes han till friherre och följande år intogs han i rådet. Uppgifterna om hovrättens verksamhet under denna tid är sparsamma, men M synes regelbundet ha deltagit i sessionerna. I ett brev till rikskanslern våren 1655 omtalar han, att domstolen under den senaste sessionen avkunnat över 150 domar. Till följd av def ryska kriget 1656—58 upphörde hovrätten tillfälligt att fungera och M återvände till Sverige.

Under Karl X Gustavs fälttåg blev M kvar i Sverige. Han berördes inte personligen av dennes reduktion men protesterade i reduktionskollegiet mot beslutet att dra in Ortala grevskap, som innehades av Lennart Torstensons änka, omgift med Per Brahe. M synes också ha delat de högadliga kretsarnas ovilja mot Herman Fleming (bd 16). 1656 utnyttjades M:s kunskaper i ryska för förhandlingar med en gisslan ryska köpmän från Narva, varvid han visade sig smidig och tolerant. Sommaren följande år ledde han tillsammans med riksrådet Erik Sparre ett landsortsmöte i Torneå. 1659 var M preses i en kommissorialrätt rörande en anklagelse mot lantrådet F W Patkul för förräderi i samband med den polska ockupationen av Wolmar; M:s votum präglades av en stark vilja till objektivitet.

Vid rådsöverläggningar i Gbg april 1658 förespråkade M fred med Brandenburg och Österrike. Uttalandet stämde ej överens med Karl Gustavs intention att pressa de båda makterna till en fördelaktig uppgörelse. Trots konungens ogillande hävdade M bl a att det var tveksamt om Sverige borde behålla sina preussiska erövringar. Av M:s skriftliga förklaring till detta framgår att han helst såg ett kraftfullt ingripande mot ryssarna i Finland, Livland och Ingermanland. Han ansåg dessutom konungens närvaro i riket nödvändig på grund av de dåliga statsfinanserna. En liknande uppfattning uttryckte M även i jan 1660 under det andra danska kriget. M menade då, att kungen borde sluta fred med danskarna och ge upp försöket att inta Akershus län. Karl Gustav blev svårt förtörnad och beskyllde honom bl a för att vara stor i orden men "sitta hemma och grisa" och inte göra vad han borde till fäderneslandets tjänst (J Rosenhanes dagbok).

1660 befann sig M i centrum av de politiska händelserna. Han tillhörde de riksråd som fick Karl X Gustavs testamente uppläst för sig vid kungens dödsbädd. Den nybildade rådsregeringens första kris inträffade någon månad efter kungens död, när Herman Fleming gjorde anspråk på att få ställa sig utanför rådsbeslut, som fattats i hans frånvaro. M tillhörde den majoritet som avvisade tanken men tycks ha intagit en något medlande hållning, då han jämte två andra påpekade, att en frånvarande rådsledamot kunde anföra betänkligheter vid nästa möte. Han följde även rådsmajoriteten vid uteslutningen av hertig Adolf Johan från förmyndarregeringen. Vid riksdagen i Sthlm hävdade adeln, att ständerna borde utse de fem riksämbetsmän som skulle utgöra förmyndarregeringen. M fann — liksom de flesta i rådet — detta strida mot lagen, ehuru han tillhörde den försiktigare minoritet som ansåg att ständerna skulle besvara rådets notifikation om valet av riksmarsk, innan rådet valde denne. Utrikespolitiskt fortsatte M att förespråka ett fredsslut med Ryssland framför allians med Polen.

Följande år återvände M till domarbanan, då han knöts till Göta hovrätt. Många brev till riksdrotsen Per Brahe vittnar om M:s omsorger om hovrättens kompetens och anseende. Han deltog ej längre i de politiska avgörandena.

M innehade egendomar i Västergötland, Östergötland och Ingermanland. Det tyska kriget innebar dock förluster för M. Han klagade flera gånger över sin ekonomi, och 1660 utverkade han av rådsregeringen två donationer om tillsammans 10000 rdr.

M tillhörde en adlig släktkrets av skickliga och framstående militära och civila, som dels hade ursprung i Karls hertigdöme, dels bestod av invandrade adelsmän i kronans tjänst. Det var därför naturligt, att M hade nära anknytning till pfalzgreven och dennes gemål. Då Johan Kasimirs inflytande var begränsat, tycks M ha funnit en annan och mäktigare gynnare i Per Brahe. Själv synes M inte ha haft några politiska aspirationer, och hans betydelse härvidlag var också ringa. M var främst en högt utbildad ämbetsman. Som sådan synes han ha kännetecknats av rättrådighet och pliktuppfyllelse.

Författare

Stefan Östergren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rester av M:s o hans hustrus arkiv i Esplunda arkiv IV:14, 18 o i Lillie-M:ska saml vol 5, RA, i KB o i X 277 c:l, UUB. - Brev från M i KB (till S Bååt) o i RA (bl a till P Brahe, Johan Kasimir, A Oxenstierna o J Skytte).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Elogia serenissimae ac potentissi-mae principis ... dn. Christinas ... in animi grad & debitae observantias testimonium a C Mörnero ... in Regiå Gustavianå Adolphinå academiå quae Dorpati Livonorum est ... die [24] Febr. anno 1653. in auditorio magno per filium suum natu majorem dn. Leonhardum ... Dorpati [1653]. 4:o. (44) s. — Bidr i Mörnerska släktboken 1468—1653 (Esplunda arkiv n:o 32), utg av C M Stenbock, Sthlm 1909 (jfr föret).

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot 1645-46 f 19; RR; Frih:-brev, vol 1; Livonica II, vol 171; Kammarkoll, kansliet A I a:l; Likv 30:25; Manuscriptsaml, vol 28 (Johan Rosenhanes dagbok); allt i RA. Originalgenealogierna, N W Marks v Wiirtenbergs genealogier; RHA. Autografsaml, Ep M 12, KB.

AdRP 1-3 (2 uppl 1904-06); AOSB 2: 3 (1890), 2:10 (1900); G Barkman, Händelserna kring den 6 nov 1632 (Gustaf II Adolf vid Lutzen, ed R Ce-derström, 1944); G Bendz, Göta hovrätt genom seklerna (1935); S Bergh, Drottn Maria Eleonora o drottn Kristinas förmyndarreg (HT 1902); C v Bonsdorff, Nyen o Nyenskans (1891); Bref från generalguvernörer o landshöfdingar i Finland, ed K K Tigerstedt (1869), nr 77, 93; F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfalziska huset, 1 (1883), s 378 o 479, 2 (1885), s 119; S Dahlgren, Karl X Gustav o reduktionen (1964); N Eden, Från Gustav Vasa till Karl XII:s död (Kammar-kolhs hist, 1941); Elgenstierna; Ett uppträde i Kongl Maj.ts fyrkant 1655 (HT 1896); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660-1664 (1932); Frälseg 1:2 (1931), 3:1-2 (1947); HSH 7 (1819), s 155, 17 (1832), s 259, 18 (1833), s 369; Handhar ur v Brinkmanska archivet på Trolle-Ljungby, 2 (1865); Historiska samhar, ed C A Adlersparre, 2 (1795), s 173; A Isberg, Förräderiprocessen mot lantrådet Friedrich Wilhelm Patkul år 1659 (KFÅ 1957); dens, Sv segregations- o konversionspolitik i Ingermanland 1617-1704 (1973); Kammarkolhs prot, 1-3 (1934-41); Karl IX, Calendaria Caroli IX (1903), s 132; B Kitzig, Der Leichenzug Gustav Adolfs (Forschungen zur Brandenburgischen und Preussischen Geschichte, Bd 51, 1939); J Kleberg, Kammarkoll 1634-1718 (1957); A Kugelberg, Gamla linköpingsgårdar, 2 (1949); Lags o doms; Liden; Lokalf2:l-3 (1919-22): Material till släkterna Mörners hist (1985); A C Meurling, Sv domstolsförvaltn i Livland 1634-1700 (1967); P Nordmann, Per Brahe ... (1904), s 182; Nya sv bibi, ed C C Gjörwell, 2 (1763, tr 1765; Schering Rosenhanes minnen); [T Odencrants,] Kongl Gotha hofrätts presidenter ... (1803); C T Odhner, Sveriges inre hist under drottn Christinas förmyndare (1865), s 85, 162; N Runeby, Monarchia mix-ta (1962); M G Schybergson, Finlands hist, 1 (1887); H Sepp, Bidr till Ingermanlands hist under 1600-talet (Svio-Estonica 1934); U Sjödell, Riksråd o k råd. Rådskarriären 1612-1718 (1975); A Soom, Narvas ryska befolkn o kriget 1656-1658 (Svio-Estonica 1937); SRP 7-9 (1895-1902), 15 (1920), s 557, not 5, o 16-18 (1923-59); K K Tigerstedt, Bidr till Kexholms läns hist under drottn Kristinas regering (1877-80, 1883-87); dens, Bröderne Cröell (FT 1880); UUM, 1 (1900-11); F Wernstedt o E Lundberg, Tuna gård i Östergötland under 1500- o 1600-talen (Rig 1936); G Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908), s 11, 35, 94, 104, 246, 249, 324, 342; dens, Karl XI:s förmyndares finanspolitik 1661—67 (1914), s 170; dens, Regering o allmoge under Kristinas förmyndare (1948), s 204, 354, 401, 416-418, 464.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Mörner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8705, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2019-10-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8705
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Mörner, urn:sbl:8705, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2019-10-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se