Meriter

6 Mörner, Carl, sonsons sonson till M 3, f 1 dec 1755 i Björkö, Jönk, d 24 juni 1821 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: hovjägmästaren frih Carl Gustav M o Margareta Fredrika Duse. Kadett vid Artillerireg 71, ex i artillerivetenskaperna 18 april 72, underlöjtn vid artilleriet i Finland 12 aug 72, transp till artilleriet i Sthlm 17 febr 73, deltog i riksdagarna 78-79, 86, 92, 00, 09-10, 10, 12 o 15 (led av bankoutsk 09–10, ordf där 10, ordf i statsutsk 12, lantmarskalk 15), löjtn vid artilleriet 6 mars 82, kammarjunkare hos Gustav III 7 mars 85, kapten vid artilleriet 30 maj 87, kavaljer hos kronprins Gustav Adolf 26 sept 87, premiärmajor vid Livbrigaden av artilleriet 26 maj 92, överstelöjtn där 18 juli 92, överste i armén o generaladjutant hos konungen 18 april 94, v guvernör hos konungen 1 juli 94–nov 95, överste för Finska artillerireg 11 aug 94, sekr vid K M:ts orden 24 nov 94, genom byte överste för Kalmar reg 16 febr 95, sekundchef för Konungens grenadjärbataljon 16 nov 98, greve (med succession av värdigheten "på äldste sonen, son efter son") 14 juni 00, genom byte sekundchef för Svea livgarde 23 sept 02, generalmajor i armén 9 juni 08, chef för Skaraborgs reg 12 okt 08 (tilltr ej; formellt avsked 18 jan 09), befälhavare för södra armén i Skåne mars 09, åter sekundchef för Svea livgarde 17 maj 09, generallöjtn i armén 29 juni 09, ordf i dir över arméns pensionskassa 09—17, v guvernör o militärbefälhavare i Pommern 24 april–14 juli 11, general av infanteriet 14 jan 12, överståth i Sthlm 7 aug 12–17 nov 18, led bl a av komm ang skråförfattn:arnas överseende okt 12–maj 16 o komm ang garnisonssjukhusbyggn o KI juni 15–juli 16, kansler vid KrVA 9 jan 16, fältmarskalk 30 juli 16, riksståth i Norge 20 aug 16-10 okt 18, ordf i riksgäldsfullm från 9 okt 19.-LKrVA 05, serafimerriddare 23 nov 12, en av rikets herrar 20 febr 14, HedLLA 17, HedLKrVA 18.

G 24 dec 1810 i Sthlm, Svea livgarde, m Charlotta Arfwedson, f 5 aug 1776 där, Nik, d 8 sept 1862 i Växjö, dtr till kommerserådet Carl Christopher A (bd 2) o Charlotta v Langenberg samt förut g m frih Caspar Wrede.

Biografi

M växte upp i enkla förhållanden på faderns gård Rödjenäs i Björkö inte långt från Eksjö. Vid sexton års ålder inledde han den militära karriär som i sinom tid skulle föra honom till de högsta posterna inom krigsmakten. Han började som kadett vid artilleriet för att på våren 1772 avlägga examen i artillerivetenskaperna. Om han gått igenom något annat kunskapsprov är ovisst; i varje fall uppmärksammades under hans senare levnad de påfallande bristerna i hans bokliga utbildning. Som underlöjtnant hamnade han senare s å av en tillfällighet i de politiska händelsernas centrum. På dagen för Gustav III;s statskupp, 19 aug, tjänstgjorde han som vakt-havande på artillerigården i Sthlm. Inför hans ögon utspelades där den märkliga scen, då kungen på platsen slog upp sitt högkvarter och där emottog officerarnas och manskapets trohetsed. För M blev händelsen inte utan betydelse. Jämte andra vid tillfället närvarande officerare belönades han med svärdsorden.

M skulle med tiden stå Gustav III nära. Vägen till maktens boningar gick via träget deltagande i Sthlms sällskapsliv, inte minst som ordensbroder. I bl a amaranterorden kom han i kontakt med Elis Schröderheim, det stora namnet i huvudstadens ordensliv och sällskapliga umgänge. I dennes hus blev M en ofta sedd gäst och genom denne sammanfördes han med Lars v Engeström (bd 13), tydligen härigenom även med Carl Lagerbring (bd 2) och Nils v Rosenstein, och förenades med dem i ett nära vänskapsförhållande. Enligt Engeström fick M på Schröder-heims rekommendation tjänst vid hovet. 1787 hedrades han med befattningen som kavaljer hos kronprinsen, då med Gustaf Mauritz Armfelt (bd 2) som förespråkare. På Gustav III skall M ha gjort ett mycket gott intryck. Hans nära förbindelser med några av de mest lysande företrädarna för gustaviansk kultur och vitterhet kan vara ägnade att förvåna med tanke på att han intellektuellt var dem klart underlägsen.

Vad som hos M brustit i detta avseende har tydligen kompenserats av en varm personlig utstrålning. På annat sätt kan hans obestridliga framgångar i de gustavianska salongerna inte förklaras, liksom ej heller att han efter Gustav III:s död blev lika väl anskriven hos förmyndarstyrelsen. Av såväl hertig Karl som G A Reuterholm omfattades han med det största förtroende; hertigen skall rentav "varit helt förtrolig med honom" (H E Charlotta). Det stora anseende han åtnjöt hos dem avsatte 1794 särskilt synliga frukter. Till hans militära avancemang det året kom som ett än mer spektakulärt bevis på hans starka ställning vid hovet utnämningen till v guvernör för den unge Gustav IV Adolf. Bakom vakansen låg N P Gyldenstolpes avsättning och förvisning från Sthlm såsom påstått delaktig i Armfelts konspirationer mot regimen; den Armfeltska processen pågick som bäst. Beslutet att tilldela M posten hade således fattats i en politisk situation som kastat mörka skuggor över den reuterholmska eran. Händelsen ger också anledning att sätta vissa frågetecken vad gäller M:s lojalitet mot sitt gustavianska förflutna, så mycket mer som han hos Gustav IV Adolf sökte förkväva varje tvivel på att aktionen mot faderns gunstling vilade på saklig grund.

Valet till v guvernör väckte på sina håll misstankar om bakomliggande politiska motiv. J A Ehrenström menade, att det såg ut "som ville man genom detta val uppsåtligen motverka konungens upplysning och instruktion". Av J F Hochschild utpekades han som en Reuterholms handgångne man, som påverkade kungen i för denne önskad riktning. Negativ var också Hedvig Elisabeth Charlotta, ehuru av andra orsaker; hon ansåg visserligen M som hygglig och ambitiös men genom sin bristande skolning och världsvana olämplig att handleda kungen.

Inför Reuterholm framhöll M sin tillfredsställelse över att vara i hans "grace conserverad" (brev 1795). Han var således angelägen om att ha ett gott förhållande till den rådande regimen. Det betydde dock inte, att han därmed vände sina gamla gustavianska vänner ryggen, något som han fick tillfälle att visa 1795, då hans forne välgörare Schröderheim, utstött ur offentligheten, fattig och svårt sjuk, närmade sig slutet. M sträckte honom, ehuru själv inte förmögen, en ekonomiskt hjälpande hand och infann sig vid hans dödsbädd. Hedvig Elisabeth Charlotta, som eljest var ganska reserverad i sina omdömen om M, betecknade detta som ett ädelt handlingssätt, som samtiden inte kunde uppvisa många motsvarigheter till. Även för en annan av Reuterholms hatobjekt, v Rosenstein, demonstrerade M sin sympati. I nov 1795 förklarades kungens uppfostran avslutad och M entledigades därmed från sin tjänst. Som gåva fick han en guldvärja och 800 rdr i årlig pension. Han hade vunnit kungens förtroende och tillgivenhet, och dennes vänskap behöll han under en lång följd av år tills den slutligen förbyttes i sin motsats.

M hade framgångar även inom sitt militära yrkesområde och han gjorde insatser särskilt på det administrativt organisatoriska planet och när det gällde att utveckla musiken vid Kalmar regemente. På grund av sin grad kom M att dras in i de omvälvande händelserna i napoleonkrigens spår. Gustav IV Adolfs brytning med Napoleon medförde, att M 1805 som befälhavare för en infanteribrigad sändes till Pommern för att delta i det fälttåg som sedan fick ett så snöpligt slut. Under 1808—09 års krig mot Ryssland var han engagerad i den 1808 organiserade, likaledes resultatlösa expeditionen till Åland. Efter ett misslyckat landstigningsförsök i Finland lät konungen fråntaga gardesregementena, således även Svea livgarde där M var sekundchef, deras rang framför andra förband. M hade inte haft sin hand i vad som låg bakom denna degradering, men den innebar att han miste befattningen som sekundchef och i stället tilldelades posten som chef för Skaraborgs regemente, vilken han dock vägrade emottaga.

Under Gustav IV Adolfs sista tid som regent hade M:s stjärna dalat. Kungens avsättning förändrade radikalt hans situation. Nästan omedelbart efter statskuppen betygade honom hertig Karl sitt förtroende och förordnade honom till högste befälhavare för den till Skåne förlagda armén. Han återinsattes vidare i sin gamla befattning vid Svea livgarde. Som ett ytterligare bevis på att han tagits till nåder kom hans utnämning till generallöjtnant s å.

Bernadottes val till tronföljare betecknade inledningen till den mest framgångsrika perioden i M:s liv. Med Karl Johan kom han utomordentligt väl överens. I den militära karriären steg M ytterligare i graderna och utnämndes 1812 till general. M uppges själv ha anhållit om utnämningen under hänvisning till att Adlercreutz tilldelats samma värdighet. Kronprinsen skall då ha svarat, att M först måste göra sig förtjänt av graden genom tjänstgöring i fält. Det uppges ha varit anledningen till att M under en kortare tid 1811 anlitades som v guvernör och militärbefälhavare i Pommern, där dock "ingen fara väntade honom och varifrån han, som helst ville leva i Sthlm, snart begärde och fick avsked" (v Engeström).

M:s militära bana kulminerade 1816 med hans upphöjelse till fältmarskalk. Då hade emellertid hans förmåga redan sedan flera år tillbaka prövats inom ett helt nytt verksamhetsfält. När posten som överståthållare i Sthlm blev ledig efter A F Skjöldebrand, föll valet som hans efterträdare på M. I den k fullmakten betonades "den utmärkta underdåniga nit och trohet samt beprövade skicklighet och erfarenhet" han alltid ådagalagt.

I egenskap av överståthållare gjorde M sina betydelsefullaste samhällsinsatser. Det var framför allt hans förtjänst att borgerskapet, som gått till aktion för att få medinflytande vid förvaltningen av stadskassan, då endast en magistratens angelägenhet, också nådde framgång i sina strävanden. Den under M:s ledning genomförda förändringen innebar, att det 1814 tillsattes en drätselkommission, bestående av fyra magistrats- och fem borgerskapsledamöter med överståthållaren som ordförande. Det är tydligt att M rent principiellt var anhängare av ökad borgerlig självstyrelse. Borgerskapet betygade också M sin tacksamhet.

Drätselkommissionen, vars tillkomst betydde den borgerliga självstyrelsens slutliga genombrott i Sthlm, ägde bestånd ända till genomförandet av 1862 års kommunalreform. Även andra länge bestående inslag i stadens förvaltningsmönster är att se som resultat av det administrativa reformarbete, som utfördes med M:s medverkan. Under hans tid överflyttades på rationella grunder magistratens ansvar för kronouppbörden till ett nyinrättat kronouppbördsverk som en avdelning inom överståthållarämbetet. Fattigvården präglades av en stark reaktion mot vårdfunktionernas uppsplittring på de olika församlingarna, varav följt ytterst kännbara olägenheter. Liksom företrädaren Skjöldebrand men med större framgång än denne sökte M förbättra fattigvården genom åtgärder i centraliserande riktning. Hans insyn i församlingarnas skötsel av sina fattighus vidgades, och viktiga inrättningar som Allmänna barnhuset och Danviks hospital lades under överståthållarens inseende. På M:s förslag skapades 1813 en överstyrelse för stadens fattigvård med överståthållaren som ordförande.

M:s sätt att förvalta stadens högsta ämbete vittnar även eljest om socialt ansvarskännande; det hade för övrigt även kommit till uttryck i hans agerande som förbandschef. Han satte i gång en stor insamling av linne att sändas till krigsskådeplatsen i Tyskland. I nykterhets befrämjande syfte sökte han minska krogarnas antal och begränsa den för utskänkning medgivna tiden. Vidare är det ytterst ett initiativ av M som ligger bakom tillkomsten 1816 av ett kurhus på Kungsholmen för omhändertagande av veneriskt smittade personer.

Under pågående urtima riksdag 1815 åtnjöt M tjänstledighet för att fullgöra uppdraget som lantmarskalk men någon större politisk roll spelade han inte. Efter att han fullgjort sitt värv överlämnades till honom en sedvanlig gåva, denna gång 40 000 rdr, som med Karl XIII:s gillande förärats honom av Karl Johan. M sköt emellertid gåvan ifrån sig för att i stället låta den komma Sthlms barmhärtighetsinrättningar till godo. Detta agerande ansågs "i sanning lika hedrande för kronprinsen som for M" (H E Charlotta).

Som överståthållare rönte M mycket stor uppskattning. Han jämfördes gärna med Carl Sparre, som varit M:s företrädare 1773—91, och vars eftermäle ställde honom i särklass bland ämbetets innehavare. I sin verksamhet i spetsen för stadens styrelse kunde han förlita sig på sitt goda förhållande till Karl Johan. M hyste för honom en oförställd beundran, såg i honom den segrande kämpen för frihetens sak och prisade hans statsmannagärning, särskilt i samband med unionen med Norge. I ett avseende kunde dock vissa divergenser i uppfattningen dem emellan förmärkas. Karl Johans långt drivna misstänksamhet yttrade sig bla i att en hemlig spionpolis skapades i Sthlm, något som inte fann resonans hos M med hans öppna natur. Han höll angiveriet tillbaka på ett sätt, som inte stod i överensstämmelse med kronprinsens åsikter. Det var för M betecknande att en penningsumma, som Karl Johan ställt till hans förfogande för hemliga polisutgifter, i den mån den över huvud taget användes, till stor del kom att förbrukas för andra samhälleliga ändamål.

M:s 1810 ingångna äktenskap med den mycket förmögna Charlotta Wrede, född Arfwedson, fick betydelse för kontakterna med Karl Johan. Hon var charmant, intelligent, bildad, ärelysten och tydligen också intrigant. Hon blev sin makes sekreterare och hjälpte honom med hans brev på franska till kronprinsen; M:s kunskaper i detta språk var allt annat än lysande. Hustrun lär även ha redigerat hans anföranden. M:s beroende av hennes hjälpinsats observerades i hans umgängeskrets, inte utan ett visst löje. Inte minst i sin egenskap av riksståthållare i Norge skulle han erfara värdet av makans stöd och charmfulla framtoning.

M:s utnämning till riksståthållare, främst med uppgift att i unionslandet tillvarata Sveriges intressen, innebar inte hans definitiva avgång från överståthållarämbetet. På tjänsten förordnades under hans bortovaro O R Cederström (bd 8). Vid M;s avresa till Kristiania kände Sthlms borgerskap stor saknad och den känslan delades av M. Det var endast pliktskyldigast han åtagit sig uppdraget. Det skulle dock visa sig, att tiden i Norge, som makarna kom att betrakta som sitt andra fosterland, blev den kanske lyckligaste i M:s liv. Ståthållarresidenset förvandlades till öppet hus för folk av skilda kategorier och där ordnades efter norska förhållanden storartade festligheter; M och hans maka blev mycket populära i Kristiania. M:s tendens att liera sig med det norska samhällslivets spetsar och att över huvud taget anpassa sig till den norska miljön ledde till att Karl Johan alltmer ifrågasatte hans lämplighet för en från sv synpunkt så utsatt post. Till fjärmandet från kronprinsen bidrog också att M med missnöje iakttog hur en för Karl Johan verksam kunskapare vid namn Carl Heinrich Röslein med udden riktad mot stortinget ute i bygderna agiterade för den sv statsledningen och unionen. Rösleins verksamhet resulterade i att M fann för gott att utvisa honom.

Efter att 1818, formellt på egen önskan, ha lämnat befattningen i Norge återvände M till Sthlm för att återinträda i sin tjänst som överståthållare. Karl Johan hade emellertid något tidigare från ämbetet avskilt befälet över Sthlms garnison, och i missnöje över denna minskning i sina befogenheter avgick M.

M uppges ha haft "många goda egenskaper, redlighet, lugn, ett visst begrepp om det, som passar i allmänna levnaden men ett eljest naturligen makligt och ej mycket odlat förstånd" (Skjöldebrand). Den karakteristiken går i stort sett igen även på andra håll, där M stått i blickpunkten. Fastän han saknade djupare snille och insikter sägs han ha förenat "med ett redbart, öppet och flärdfritt väsende sådana karaktärens och hjärtats egenskaper, som tillvinna sig allas aktning" (v Schinkel).

Författare

Carl-Fredrik Corin

Arkivuppgifter

M:s arkiv är splittrat. Brev från Karl XIV Johan 1816, 1818 (tr HH 30:1, 1935), KB. Brev från Karl XIV Johan 1817 (tr HH 30: 1), RA. Fullm, brev från regenter o ensk, UUB. — Brev från M i BFA (åtskilliga till Karl XIV Johan; brev til Carl Johan 1816-1818 utg av S Aubert Lindbäck og R Omang, Oslo 1938, 365 s), KB (åtskilliga till L v Engeström), KrA (till bl a C Hederstierna), o RA (till bl a N Gyldenstolpe, A v Hartmansdorff, C F Pos-se, G A Reuterholm o G T Wirsén).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Amaranterordens arkiv, matr 1760— 1839; Svea hovrätts arkiv E IX b: 216 (bouppteckn efter M, 13 aug 1821); Overståthållarämb:s skriv.er till K M:t, RA. Biografica, KrA. Allm fattigvårdens arkiv (prot 1811—29); Magistratens arkiv, sekns ekonomiprot 1812; J Unman, Saml af bidr till Sthlms stads krönika; allt i SSA.

G G Adlerbeth, Hist anteckmar, 2 (1893); N Ahnlund, Svenskt o nordiskt från skilda tider (1943); H Almquist, August v Hartmansdorffs personlighet o tidigare politiska bana (HT 1916); Arla Coldinu Orden 1765 8/5 1915, Minnesskr (1915); G Björlin, Sveriges krig i Tyskland åren 1805— 1807 (1882); B Boéthius, Magistraten o borgerska-pet i Sthlm 1719-1815 (1943); S Carlsson, Gustaf IV Adolf (1946); H E Charlotta, Dagbok, ed C C:son Bonde o C af Klercker, 3-9 (1907-42); S Clason, Karl XIII o Karl XIV Johan (Sveriges hist till våra dagar, 11, 1923); De la Gardiska ar-chivet, 20 (1843); J A Ehrenström, Hist anteckmar, ed SJ Boéthius, 2 (1883); L v Engeström, Minnen o antecknrar, ed E Tegnér (1876); A v Fersen, Dagbok, 2 o 4, ed A Söderhjelm (1926, 1936); R F Hochschild, Memoarer, 1-3, ed H Schuck (1908-09); T Höjer, Sthlms stads drätselkommission 1814—1864 ... (1953); dens, Sockenstämmor o kommunalförvaltn i Sthlm fram till 1864 (1967); T T.sön Höjer, Karl XIV Johan, Kronprinstiden (1943); K Svea livgardes hist 1719-1976 (1976); A Klockhoff, Danviks hospital. Dess rättsliga ställn, 2 (1935); Material till släkterna Mörners hist (1985); A Munthe o H Rosman, Släkten Arfwedson (1945); j Muller, Fattigvården i Sthlm ... (1906J-08]); H W Mörner, Några glada o sorgliga minnen af en lång lefnad (1848); F Rudelius, Kalmar reg:s per-sonhist 1623-1927, 1 (1952); B v Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare hist, 2 (1852), 7 (1855) o 9 (1864); A F Skjöldebrand, Excellensen grefve A F Skjöldebrands memoarer, ed H Schuck, 3—4 (1904); L Stavenow, Den gustavianska tiden 1772-1809 (Sveriges hist till våra dagar, 10, 1925); E Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 2 (1884); Timmermansorden. Minnesskr ... 1761 — 1911 (1911); H G Trolle-Wachtmeister, Anteckn:ar o minnen, ed E Tegnér (1889); J Unman, Sthlm under sv- norska unionens första dagar (SSEÅ 1905); F Wernstedt, Fullm i riksgäldskontoret. Biogr upp-g:er (1939); L Wikström, Säterier o gårdar i Huddinge sn (1986); Överståthållarämb 1634 16/10 1934 (1934).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Mörner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8706, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Fredrik Corin), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8706
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Mörner, urn:sbl:8706, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Fredrik Corin), hämtad 2024-04-19.