Hans G Mörner

Född:1623-06-24
Död:1685-08-11 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län

Riksdagsledamot, Arméofficer, Hovmarskalk, Landshövding, General, Guvernör


Band 26 (1987-1989), sida 308.

Meriter

4 Mörner, Hans Georg, son till M 2 i dennes första g, f 24 juni 1623 (X 18), d 11 aug 1685 i Jönköping, Kristina. Ryttare vid ett tyskt kavallerireg i sv tjänst 44, kornett vid översten Gustav Horn Evertssons kavallerireg hösten 44, ryttmästare vid generalmajoren Robert Douglas' kavallerireg 45, generaladjutant för vänstra flygeln 47, kammarherre hos hertig Karl Gustav 52, överstelöjtn:s titel 52, överstelöjtn o chef för konungens garde-du-corps 55–57, hovmarskalk 56, överste för Smålands kavallerireg 57–72, deltog i riksdagarna hösten 60, 64, 68, 72, 78, 80 o 82–83 (led av flera utsk o delegationer, bl a SU 80 o 82—83), generalmajor av kavalleriet 10 dec 69, landsh i Jönköpings län 13 maj 72, frih 5 aug 74, generallöjtn av kavalleriet 8 okt 74, guvernör över Alvsborgs län o överkommendant i Gbg sept 76, guvernör över Kalmar län o Kronobergs län 22 okt 79, över Jönköpings län o Kronobergs län från 26 nov 80.

G trol 5 juni (morgongåvobrev utfärdat 6 juni enl Esplunda arkiv 11:1) 1655 m sin kusindotter Beata Schulman, d 1 maj 1706 (Esplunda 11:1) i Jönköping (bisatt 12 maj), dtr till översten Otto S o Anna Catharina v Mörner.

Biografi

Hans M inledde sin militära bana vid de sv arméerna i Tyskland. Hjälpt av en inflytelserik svåger, sedermera fältmarskalken R Douglas (bd 11), befordrades han snabbt. Under Douglas' tid som guvernör i Schwaben 1648–50 var han dennes adjutant. När krigsmakten sattes på fredsfot blev M liksom många andra officerare tjänstlös. Genom att vinna inträde i det militära följe som omgav arvfursten Karl Gustav skapade han dock en god grund för sin fortsatta karriär. Denne skänkte honom också pengar för en resa till Italien och Frankrike. Vid rustningarna 1655 inför polska kriget åtog M sig att värva hälften av ryttarna till ett av de kompanier som under fälttågen kom att utgöra kungens livvakt. Som kompaniets chef anförtroddes han vintern 1656 uppgiften att för de hemmavarande riksråden redogöra för läget på krigsskådeplatsen; i juli så deltog han i tredagars-slaget vid Warszawa. De sista krigsåren tillbragte M i Sverige och Skåne som chef för ett av de ständiga förbanden.

Alldeles före Karl XI :s myndighetsförklaring övergick M till en landshövdingepost, men vid skånska krigets utbrott togs han åter i anspråk för militära uppgifter. Huvudsakligen kom han att delta i försvaret av Västsverige mot de fiendestyrkor som inföll från Norge. Vid U F Gyldenløves framryckning sommaren 1676 drog sig M med underlägsna trupper tillbaka från Bohuslän till Vänersborg, där en träffning ägde rum 25 juni. M, vars manskap mest bestod av uppbådade bönder, vek undan och tågade till Gbg. Till krigets slut kom han att vara den för stadens försvar närmast ansvarige. Något allvarligt försök att inta Gbg gjordes dock inte. Efter Marstrands fall 1677 klandrades M av Karl XI för att inte ha undsatt denna fästning, något som han knappast haft trupper nog för att kunna göra. Han försvarade sig också med eftertryck mot beskyllningarna och undgick vidare efterräkningar. I mars 1679 gjorde M ett försök att återta Uddevalla men drog sig tillbaka då han fruktade att bli överrumplad av överlägsna norska styrkor.

Som guvernör utförde M efter fredsslutet ett arbete, som Karl XI förklarade sig mycket belåten med. Till M:s viktigaste ämbetsåligganden hörde att medverka vid införandet av knektehållet och det nya indelningsverket.

M:s politiska gärning inleddes efter Karl X Gustavs död men präglades redan från början av hans band med det pfalziska huset. Vid höstriksdagen 1660, då förmyndarregeringens personsammansättning var en av de viktigaste frågorna, tjänade han som kunskapare åt den avlidne kungens bror Adolf Johan (bd 1), vilken utan framgång reste anspråk på riksmarskämbetet. Enligt adelståndets protokoll yttrade sig inte M i debatterna vare sig under denna eller följande riksdag. Han var dock medlem av ett flertal utskott och måste efterhand ha stärkt sin ställning. På 1668 års riddarhus var han nämligen en av de mera framträdande männen i den oppositionella tredje klassen, i vars namn han flera gånger talade. Själv föreslog han upprättandet av ett k garde av idel sv adel till båtnad för fattiga och tjänstesökande adelsmän, som där skulle få militär utbildning. Förslaget intogs i adelns besvär i en utformning som innebar ett angrepp på statsledningens sätt att gynna karriären för de officerare som tillhörde den egna kretsen av storgodsägarsläkter. Förmyndarregeringen sköt förslaget åt sidan.

Även vid förmyndartidens sista riksmöte 1672 framträdde M som oppositionsman. Han var en av talesmännen för de obetitlade adliga statstjänarnas krav på en officiell rangordning, vilken, med M:s ord, skulle säkra att "ämbete måtte considereras för stånd". Kravet tillgodosågs delvis genom den förordning om de högsta ämbetenas rang som utfärdades s å. Han stödde också livligt G Taubenfelt, då denne under striden om konungaförsäkrans utformning kom i delo med riksrådet.

Sina viktigaste politiska insatser gjorde M vid riksdagarna 1680 och 1682–83, då han tillhörde de främsta inom riddarhusets segrande radikala grupp. 1680 anslöt han sig i allt väsentligt till fraktionsledaren H Wachtmeisters ståndpunkt. Han var anhängare till den nya reduktionen och stödde kravet på en ständerdomstol över förmyndartidens regering och råd. M vände sig även mot riksrådens innehav av lagmansämbeten som sinekurer: "De förrätta aldrig tjänsten själva; de få sin riksrådslön, de kunna leva därav." Längre än Wachtmeister gick M då han stödde överste P Orneklous av adeln avvisade men av kungen förverkligade önskemål om en rangförordning, som skulle ge hustru samma rang som sin make. Vid ständermötet 1682—83 var M en av de få ledande adelsmän som biföll de ofrälse ståndens begäran om en utvidgning av reduktionen. Han bidrog också till att genomdriva beslutet om K M:ts rätt att beordra knektutskrivning utan ständernas hörande. I ett par sammanhang framskymtar M:s egna intressen som godsägare. Han var exempelvis föga hågad att samtycka till en ny kontribution.

Huvuddelen av M:s gods låg i södra Östergötland och norra Småland. Kärnan i besittningarna var det fäderneärvda säteriet Olstorp i Västra Ryd (Ög). Mindre än hälften av hans hemman utgjordes av gammalt frälse, medan återstoden, däribland alla säterier, således räknades som fd kronogods. M hade drivit en politisk linje som hotade kärnan och större delen av hans gods med indragning. I sept 1683 lyckades han dock utverka k tillstånd att behålla större delen av sina donationsgods på Norrköpings besluts villkor. Detta räddade bl a säterierna Olstorp och Tunarp i V Ryd. 1676 övergick ägaren till Morlanda på Orust, K Bildt, till fienden, varefter godset av K M:t skänktes till M som friherresäte och gav namn åt hans ättegren. Han kunde dock aldrig ta det i besittning, och som en följd av 1679 års fredsvillkor återgick det i ätten Bildts ägo.

M var en av de mera framträdande bland de adliga statstjänare som samverkade för att störta storgodsägarväldet. Som ämbetsman och far till fyra söner, som alla blev officerare, hade han intresse av att ämbetsmännens sociala och ekonomiska villkor förbättrades. Detta krävde att den gamla aristokratins ställning bröts och att kronans finanser sanerades. M hade dock själv betydande gods att förlora genom den reduktion som han förespråkade. Att han i stor utsträckning lyckades undgå godsindragningar måste tillskrivas hans ställning som nitisk statstjänare och kungatrogen politiker.

Författare

Björn Asker



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rester av M:s arkiv i Esplunda arkiv (vol 1:66 o II: 1), RA. - Brev från M i RA (bla åtskilliga till MG De la Gardie).

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: RR 8 sept 1683, Kammkolhs byteskontor F 111:227, 251; Redkoll F 1:331-332, RA. Adelns rusttjänstlängder, vol 23, nr 7, o 37, f 899 ff, KrA. X 18 (A A v Stiernman, Svecia illustris), UUB.

AdRP 8-14 (1886-98); H Almquist, Gbgs hist, 1 (1929); R v Ascheberg, Journal o korrespondens till år 1680, ed A Åberg (HH 34: 1, 1951); B Asker, Officerarna o det sv samhället 1650-1700 (1983); dens, Striden om häradshövdingeämbetena under 1600-talet (FHT 1987) s 247, 249; S Bergh, Rangstriderna inom adeln under 1600-talet (HT 1896), s 147 f; G Björlin, Kriget mot Danmark 1675-1679 (1885), s 95 ff, 218, 224 f, 260, 269 ff; C Bonde, Skrifter (C Trolle-Bonde, Kongl rådet o ambassadören grefve Carl Bonde, 2, 1900); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfalziska huset, 2 (1856), bla s 556, 3 (1874), s 112, 145, 4 (1875), bla s 11, 49, 58, 162, 192, 225; J Cavallie, De höga officerarna. Studier i den sv militära hierarkien under 1600-talets senare del (1981); C-F Corin, Tiden tom 1834 (Vänersborgs hist, 1, 1944); E Dahlbergh, Dagbok (1625-1699), ed H Lundström (1912); S Dahlgren, Karl X Gustav o reduktionen (1964); A Douglas, Robert Douglas (1957); J Ekeblad, Bref, ed N Sjöberg, 1-2 (1911-15); dens, Brev till brodern Claes Ekeblad 1639-1655, ed S Allén (1965); Elgenstierna; Frälseg, 3—4 (1946—76); JAN Gulowsen, Gyldenkrvefeiden 1675-1679 (1906); N PJensen, Den skaanske Krig 1675-79 (1900); K Första livgrenadjärreg:s hist, 3 (1958); Karl XI, Almanacksanteckmar, ed S Hildebrand (1918); Karlskrona grenadjärregrs hist, 2 (1914), s 35 ff; O Lindqvist, Jakob Gyllenborg o reduktionen (1956); G Rystad, Johan Gyllenstier-na, rådet o kungamakten (1955); dens, Jönköping under stormaktstiden (Jönköpings stads hist, 2, 1965); P Sondén, Nils Bielke o det sv kavalleriet 1674-1679 (1883), bla s 98 f, 112 f, 134 ff; L Tersmeden, Karl X Gustavs garden 1654—1660 (K Svea livgardes hist, 3[:2], 1966); dens, Värvningskampanjen 1655 (Carl X Gustaf-studier, 8. Carl X Gustafs armé, 1979); W Tham, Bidr till sv riksdagarnes o regeringsformernas hist ..., 1 (1845-47), s 315, 2 (1847-48), s 29, 104, 122, 160; L Thanner, 1680 års statsrättsförklaring (Historiskt arkiv, 11, 1961), s 9; G Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908), s 158 f; S Ågren, Karl XI:s indelningsverk för armén (1922), s 81, 153 ff, 183, 185 f, 197.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans G Mörner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8724, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2019-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8724
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans G Mörner, urn:sbl:8724, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2019-04-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se