Meriter

13 Natt och Dag, Åke Svante Knutsson, f 6 febr 1899 i Uddevalla, d 13 nov 1969 i Sthlm, Västerled. Föräldrar: bryggeridisponenten Knut Elof N o Sara Maria Bergius. Studentex vid Uddevalla kommunala gymn 5 juni 17, inskr vid UU 7 sept 17, JK där 10 april 22, eo notarie i Sthlms rådhusrätt 22 april 22–6 mars 23 o 21 mars–14 okt 24, amanuens i pensionsstyr 1 sept 22–9 mars 26, i försäkr: rådet 1 okt 24, tf notarie där 1 dec 25, extra föredragande hos pensionsstyr periodvis 15 mars 26–30 juni 28, amanuens i socialdep 7 okt 29, föredragande i regeringsrätten 17 juni 32, sekr i statens organisationsnämnd 16 nov 33–31 jan 35, andre kanslisekr i socialdep 20 juni (tilltr 1 juli) 35, sekr i 1935 års lotsväsensakk juni 35–okt 36, bitr inom handelsdep 1 nov 36–15 aug 37, sekr i komm ang folktandvården aug–dec 37, exp: chef i socialdep 30 sept (tilltr 1 dec) 37–aug 44, ordf i komm ang arbetsmarknadens försvarsberedskap mars 39–maj 40, kansliråd i socialdep 22 nov (tilltr 1 dec) 40, led av statsdepartementens antagmnämnd 1 jan 41, ordf i 1941 års hemortsförsvarssakk juni 41–juni 43, i styr för apotekskårens tilläggskassa 29 okt 43–52, generaldir o chef för civilförsvarsstyr 15 juli (tilltr 15 aug) 44-30 juni 48, ordf i styr för ab Hewaco 27 sept 46–30 juni 47, i riksskiljenämnden för rörledmfacket 47–55, generaldir o chef för riksförsäknanstalten (från 1 juli 61 riksförsäknverket) 21 maj (tilltr 1 juni) 48–28 febr 64, v ordf i statens inst för folkhälsan 29 juni 50–55, ordf där 1 juli 55–30 juni 65, ordf i komm ang införande av avgiftsfria eller rabatterade läkemedel maj–dec 53, ensam utredare ang den allm sjukför-säkns tillämpn på utlandssvenskarna maj 56–jan 57, led av komm ang översyn av sjukkassetaxan juni 56–okt 58, ordf i länsförvaltmutred april 61–juni 64.

G 29 nov 1925 i Khvn, Sv Gustavsförs (enl vb för Uddevalla), m Elsa Maria Jacobsson, f 30 dec 1900 i Uddevalla, d 14 sept 1969 i Sthlm, Västerled, dtr till grosshandl Axel Wilhelm Benjamin J o Hilda Augusta Olson.

Biografi

Efter jur kand-examen i Uppsala tjänstgjorde Åke N vid pensionsstyrelsen och för-säkringsrådet. Härigenom kom han tidigt att specialisera sig inom socialförsäkringsområdet, vilket efter folkpensionsreformen 1913 under den staaffska regeringen efterhand utvecklade sig till ett allt viktigare statligt fält.

N:s kunnande och stora arbetskapacitet uppmärksammades i kanslihuset dit han övergick för tjänstgöring inom socialdepartementet. Här avancerade han raskt och verkade även som föredragande i regeringsrätten. För N och andra ledande ämbetsmän inom departementet, som vid denna tid hade en jämfört med senare tider mycket ringa personaluppsättning, gällde det därför att vara mångsidig och behärska departementets verksamhetsområde, vilket bl a omfattade arbetsmarknad, arbetarskydd, socialförsäkringar, barn- och fattigvård, bostadsfrågor, hälso- och sjukvård, lantregeringen. Även ärenden rörande uppehållstillstånd för utlänningar bereddes fram till 1937 i departementet.

N verkade här under tiden från högerregeringen Arvid Lindman 1928–30 tom samlingsregeringen under andra världskriget. Den som främst satte sin prägel på arbetet under denna tid var Gustav Möller (s 231) som från 1932 ledde det sociala reformarbetet. N tycks ha varit fascinerad av Möllers dynamiska politik, som gjorde att departementet under en följd av år under 1930-talet var mycket expansivt i fråga om både reformer och anslag. Med statens ökade uppgifter följde kravet på ett effektivare utnyttjande av de statliga medlen. Genom revisioner och offentliga utredningar kontrollerades och bedömdes resursanvändningen inom olika sektorer, ett system som byggdes ut under efterkrigstiden. Särskilt kommittéerna kom här att spela en stor roll. Inom denna viktiga verksamhet gjorde N en rad insatser, först som sekreterare i statens organisationsnämnd och senare bl a som sakkunnig inom handelsdepartementet och sekreterare i folktandvårdssakkunniga.

Inför det hotande läget i Europa tillsatte regeringen i mars 1939 sakkunniga för att utreda arbetsmarknadens försvarsberedskap, där N blev ordförande. Bakgrunden var att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap föregående höst hade överlämnat förslag till krisförfattningar, t ex en lag om allmän tjänsteplikt vid krig eller krigsfara. Just förhållandena på arbetsmarknaden var av stor vikt för landets möjligheter att klara sig vid ett storkrig i Europa. Utredningen arbetade mycket snabbt och överlämnade under krigshösten 1939 två förslag, dels ett angående arbetsmarknadens reglering "under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (krisarbetslag)" dels ett om tjänsteplikt och arbetskraftens användning vid krig eller krigsfara. I betänkandet diskuterades även möjligheterna till laglig reglering av löner och arbetsvillkor och vikten av ett ökat samarbete mellan myndigheter, företag och enskilda sammanslutningar. Riksdagen antog i stort förslagen som vilande fullmaktslagar vilka kunde sättas i kraft när samlingsregeringen så ansåg vara lämpligt.

N:s skickliga ledning av beredskapsfrågorna gjorde att han även fick ta itu med ett annat akut problem, nämligen hemortsförsvaret. Under intryck av den tyska ockupationen av Norge och Danmark bildades under våren och sommaren 1940 en rad hemvärn, vilka snabbt blev ett komplement till det militära försvaret. Vid krigsutbrottet hade det visat sig att landstormorganisationen fungerade dåligt, främst på grund av bristande organisation, utrustning och övning. Genom det nystartade hemvärnet och utbyggda civilförsvarsföreningar hoppades man kunna stärka hemortsförsvaret, särskilt i städerna, och samtidigt etablera ett samarbete med de militära lokalförsvarsförbanden. Detta samarbete vidareutvecklades under krigsåren så att varje försvarsområde (FO) i princip skulle ha en uppsättning lokalförsvarsförband, ett utbyggt civilförsvar inkl luftskydd samt om möjligt hemvärn. Landstormen försvann efterhand ur organisationen. Snart visade det sig att kombinationen FO–hemvärn–civilförsvar var slagkraftig och väl avpassad för de sv förhållandena med stora landytor och tillgodosåg kraven på god lokalkännedom och samverkan mellan militära och civila myndigheter.

N var ordförande i 1941 års hemortsförsvarssakkunniga. I utredningsförslaget skisserades en organisation som väckte kritik hos remissinstanserna. Främst gällde denna en delad militär och civil ledning av civilförsvaret, vilket bl a överbefälhavaren menade kunde leda till oklara befälsförhållanden och skapa förvirring i krislägen. Flera gav dock utredningen lovord för ett grundligt och gediget arbete på ett stort område med uppenbara samordnings- och resursproblem. Några ansåg t o m att utredningen varit för grundlig med tanke på världskrigets krav på omedelbara åtgärder. Kritik riktades också mot förslaget att luftskydd, hemvärn och brandskydd skulle finnas i samma organisation. Som en följd av remisskritiken och efter synpunkter från ett landshövdingemöte i Sthlm i okt 1943 tillsattes en civilförsvarsutredning som skulle överarbeta det avgivna betänkandet. 12 juli 1944 antog riksdagen den därefter föreslagna lagen om civilförsvarsplikt och beslöt även att inrätta en permanent civilförsvarsorganisation. Riksdagsbeslutet gällde en provisorisk lag som dock senare fick permanent karaktär. Därmed hade det sv civilförsvaret fått en fast grund att stå på efter krigsårens mer improviserade utbyggnad. Även om det fanns en utbredd beredskapströtthet ansågs det vara välmotiverat att sörja för ett ordnat civilförsvar inför efterkrigstiden. Kort efter beslutet utsågs N till chef för den nya civilförsvarsstyrelsen. Detta sågs på de flesta håll som en logisk åtgärd med tanke på hans utredningsarbete och allmänna kompetens men väckte beska kommentarer på högerhåll där man uppenbart ogillade N:s koppling till socialdepartementet och Möller. Negativa remissynpunkter på delar av N:s utredningsförslag om civilförsvaret spädde dessutom på kritiken. Uttryck för denna framkom i SvD, som ansåg att N hade befordrats enligt exportpremiesystemet, dvs man ville göra sig av med en ämbetsman som hade blivit obekväm på sin gamla post. Tidningen talade även om "hans för offentligheten hittills dolda rent praktiska organisatoriska duglighet" som ansågs ha meriterat för befattningen.

Efter kriget ledde N utbyggnaden av civilförsvaret i stor skala. En fast organisation skapades, skyddsrum byggdes, röjnings-, räddnings- och brandtjänsterna organiserades och förstärktes, sjukvårdsmateriel anskaffades i ökad utsträckning och luftskyddet fick en allt bättre organisation. Civilförsvaret gavs genom dessa åtgärder en central ställning i det sv samhället. Mycket av detta var uppenbart N:s förtjänst. Han visade i handling att farhågorna för bristande organisatorisk förmåga hade varit överdrivna.

När N utsågs till chef för riksförsäkringsanstalten innebar det en återknytning till det sociala reformområdet och han blev en ledande organisatör av det stora socialförsäkringssystem som regering och riksdag fattade beslut om under 1950-talet. Han kom att handha de problem som förelåg i samband med den allmänna sjukförsäkringens genomförande och den redan påbörjade omorganisationen av sjukkassan. Vidare arbetade han mycket med yrkesskadeförsäkringen och dess samordning med sjukförsäkringen. Vid sidan härav verkade han även i styrelsen för statens institut för folkhälsan och var ordförande i 1961 års länsförvaltningsutredning.

N var lojal, plikttrogen och skicklig; få ämbetsmän inom kanslihuset hade visat en sådan organisatorisk och praktisk duglighet. Betecknande är att Tage Erlander i sina minnen återger Möllers och W Björcks omdöme där "de lovprisade den nya stjärnan"; tillsammans med sådana medarbetare fanns det goda möjligheter att klara en reformpaus inför det hotande kriget, menade Erlander. N verkade inom två av tidens viktigaste områden, den sociala välfärdens uppbyggnad och hemortsförsvarets tryggande.

Författare

Kent Zetterberg

Arkivuppgifter

N:s arkiv, 2 vol (betyg, mllm:er, merithandhar, klipp o foton) i RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: R Broberg, Så formades tryggheten. Socialförsäkringens hist 1946-1972 (1973); T Erlander, 1901-1939 (1972); L Friberg, Styre i kristid. Studier i krisförvaltms organisation o struktur 1939-45 (1973); Förteckn över statliga utredn:ar 1904-1945 (1953); O Månsson, Industriell beredskap (1976); riksdagsberättelserna 1935—50; riksdagstrycket 1944; SMoK; SOU 1943:27 (hemorts-försvarssakk); SOU 1944:5 (civilförsvarsutredn); Väd 1969.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Åke S K Natt och Dag, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8793, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8793
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Åke S K Natt och Dag, urn:sbl:8793, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2024-04-19.