Nicolaus Sigvasti

Död:1324/1328

Präst, Ärkedjäkne


Band 26 (1987-1989), sida 624.

Meriter

Nicolaus Sigvasti, d trol mellan 13 juni 1324 (DS 2468) o 9 jan 1328 (DS 2650), säkert före 27 febr 1329 (Acta pontificum Danica, s 73). Skolasticus o kanik i Uppsala senast 28 nov 02, mag senast 6 aug 09, innehade Tierps prebende senast 22 nov 09–24, fick exspektans på kanonikat med prebende i Linköping 22 nov 09 (tilltr senast 4 okt 13), påvlig kollektor 8 dec 16, kanik med exspektans på prebende vid S:t Salvatorskyrkan i Harlabeke, stiftet Tournai, Flandern, 3 febr 17, domprost i Uppsala senast 9 juni 24 (tilltr ej), ärkedjäkne där 9 juni 24.

Biografi

N var enligt kaniklängderna i Registrum ecclesie Upsaliensis (DS 5, s 306) bördig från Kalmar. Möjligen är han identisk med någon av de två rectores scolarum med namnet Nicolaus som omtalas i uppsalakaniken Hemmings testamente 1300 (DS 1271; för dateringen, se Kleberg). N omtalas annars första gången 1302 som skolasticus och kanik i Uppsala. Följande år var han vittne vid öppnandet av S:t Eriks skrin och 1305 beseglade han ärkebiskop Nicolaus Allonis' (s 593) testamente.

1309 befann sig N vid kurian i Avignon där han betalade in ärkebiskop Nicolaus Catillis (s 598) servitia, dvs de avgifter som vissa kyrkliga dignitärer skulle erlägga då de utnämndes av påven. N:s vistelse vid påvehovet hade dock också politiska syften. I Sverige pågick kampen mellan kung Birger och hans bröder hertigarna Erik (bd 14) och Valdemar. I denna tog uppsalakyrkan Birgers parti. N utverkade under sin Avignonvistelse flera bullor som favoriserade kungen och hans parti. Så utnämndes t ex den kungavänlige sigtunapriorn Israel Erlandsson (Finsta-ätten; bd 16) till biskop i Västerås i juli 1309. Avlatsbullor utfärdades för besökare vid domkyrkorna i Uppsala och Västerås, medan N och en annan uppsalakanik providerades med kanonikat i de av hertigtrogna biskopar ledda domkapitlen i Linköping respektive Strängnäs.

1310 var N åter i Sverige. Där inleddes en period av avspänning i och med riksdelningen s å. Fiendskapen mellan hertigarna och uppsalakyrkan flammade dock åter upp efter Nicolaus Catillis död i maj 1314. Till hans efterträdare valde domkapitlet kaniken Olavus Beronis. Valet av en kungatrogen klerk ogillades av hertigarna, som på olika sätt trakasserade uppsalakyrkan. När Olavus i jan 1315 var på väg till Avignon för att vigas blev han tillbakakallad av hertig Valdemar "för att samtala". Någon vecka senare gav han sig på nytt iväg. Han hindrades dock på Sthlms slottsbrygga genom att N, som var hans följeslagare, med våld fasttogs av vaktbetjäningen på Valdemars order. Denne hade till följd av riksdelningen kunglig myndighet över bla Tiundaland och Attundaland med Sthlm. Någon Avignonresa blev aldrig av för Olavus; han vigdes i nov 1315 av ärkebiskop Esger i Lund i närvaro av bl a N.

I febr 1316 bemyndigades N av domkapitlet i Uppsala att hämta ärkebiskopens pallium hos påven. Resans egentliga syfte var dock snarast politiskt; en av de bullor N i febr 1317 lyckades utverka innehåller förbud för världsliga stormän att försöka påverka tillsättandet av kyrkliga ämbeten — en tydlig reflex av hertigarnas försök att hindra Olavus Beronis' vigning. Dessutom skaffade N påvens vidimation av dokument som kunde användas i striden mot hertigarna, bl a kung Birgers stora privilegiebrev för kyrkan från 1305. Dessa bullor var emellertid delvis inaktuella redan när de utfärdades; hertig Valdemar hade givit vika och i mars 1316 förlikts med uppsalakyrkan.

Vid detta avignonbesök trädde N i påvens tjänst. I dec 1316 hade bullan Si gratanter utfärdats. Den innebar att påven skulle få en del av första årets inkomster från vissa prästtjänster som skulle komma att tillsättas under de närmaste tre åren. N fick i uppdrag att insamla dessa annater i Uppsala kyrkoprovins och att till kurian leverera dem jämte peterspenningen. Denna skulle dock insamlas av domkapitlet i Uppsala — åtminstone formellt; N kallar sig senare "collector denarii Sancti Petri". För uppdraget skulle N utöver lönen från sina prästtjänster uppbära ett dagligt arvode om en guldflorin. I febr följande år fick han dessutom ett kanonikat i Flandern.

Ännu 11 juli 1317 var N kvar i Avignon men stod tydligen i begrepp att resa till Norden, ty denna dag upprättades en lista över ett stort antal brev som han skulle medföra, bl a till ärkebiskoparna i Lund, Nidaros och Uppsala.

I mars 1318 kan N åter beläggas i Sverige. Då hade brödrastriden kommit in i ett avgörande skede. Efter det att hertigarna dött i fångenskap hos Birger måste denne gå i landsflykt, och hans forna anhängare gick över till "hertigpartiet". Det första vittnesbördet om att även uppsalakyrkan närmade sig den segrande sidan är att N i juli 1318 befann sig i Tönsberg i Norge samtidigt med kung Håkon, hertig Eriks svärfar. N överläm- nade där en bulla till ärkebiskopen i Nidaros.

Hösten 1318 var N tillsammans med en annan linköpingskanik biskop Karls (bd 20) i Linköping ombud i den rikspolitiskt färgade striden med Mariaförsamlingen i Visby om dennas rätt att ha två kyrkoherdar. Församlingen stöddes av kung Birger, som befann sig på Gotland. N tycks ha intagit en medlande ståndpunkt betingad av hans kungavänliga hållning. En överenskommelse kom också till stånd, men biskopen vägrade att godkänna den.

1319 sände N åtminstone en del av de insamlade medlen till Avignon. Det skepp som transporterade dessa grundstötte dock vid Ribe i Danmark. I jan 1320 uppmanade påven länsmannen där att lämna det silver mm som han tagit från skeppet till biskopen och prosten i Slesvig för vidarebefordran till kurian. I juli s å kom N själv till Avignon. I två omgångar betalade han in peterspenningen, sammanlagt ett belopp motsvarande mer än 20 års uppbörd (Brilioth 1915). N erlade också 1320—21 ärkebiskop Olavus' servitia och sålde 21 skinn av olika slag till påven.

Källorna tiger nästan helt om N mellan febr 1321 och okt 1323, då han som ombud för ärkebiskop Olavus fullgjorde dennes besöksskyldighet vid påvestolen. Det är till denna tid som N:s bekanta odaterade rapport till påven om sin verksamhet som kollektor i Norden bör hänföras. I den finns en uppgift att peterspenningen från Sverige för de senaste fem åren fanns insamlade, vilket var fallet i slutet av 1322 eller i början av 1323. Det har därför antagits att N erfarit detta under en resa till Sverige vid denna tid och att rapporten skrevs 1323 (Söderlind). Flera andra dateringar har dock diskuterats. Rapporten har blivit mycket uppmärksammad för sina upplysningar om dels den påvliga uppbörden i Norden, dels den politiska situationen i Sverige. N skriver bl a att transporter och växling av pengar försvåras av krig som rasat flera år i landet; kungen är en pojke, stormännen härskar gemensamt och rikets styrelse vacklar; stort anseende åtnjuter dock ärkebiskopen och biskoparna i Linköping och Skara. N anser därför att de är lämpliga att utföra vissa påvliga uppdrag. Att han nu helt anpassat sig till det rådande politiska läget framgår av att han rekommenderar sin tidigare motståndare biskop Karl i Linköping. Någon gång 1320–24 providerades N till domprost i Uppsala. Han mottog dock inte preposituren "ex certis causis" (av vissa skäl) utan blev istället 1324 ärkedjäkne. Ungefär samtidigt bad N att även få bli kanik i S:t Donatianus kyrka i Brügge. Det är obekant om han erhöll tjänsten.

I juni 1324 intygade den påvlige kamreraren att N i sammanlagt sju år hade vistats vid kurian. Detta är sista gången han omnämns i livet. I jan 1328 är han tydligen död eftersom hans efterträdare Thomas Allonis då för första gången kallas ärkedjäkne.

1330 gav N:s bror- eller systerson, prästen Nicolaus Mathie, uppsalakaniken Mathias i uppdrag att handha Nicolaus' arv efter N. Nicolaus befann sig då i Paris.

N var den veterligen förste svensk som någon längre tid vistades vid påvekurian. Han synes ha behärskat konsten att utverka påvebrev med lämpligt innehåll. Dessa kunskaper utnyttjade han dels för att skaffa sig själv sinekurer, dels för inrikespolitiska syften. Han framträder inte som någon självständig politisk aktör utan som en lojal representant för uppsalakyrkan.

Författare

Anders Winroth



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Två olika sigill för N finns vid pergamentsbrev 18 jan 1305 o 8 febr 1319 resp 22 maj 1312, RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: A 20, f 303r; W Bliss' avskrifter ur Vatikanarkivet, RA. Registra Auinionensia, 21, f 137, Vatikanarkivet (fotokop i RA).

Acta pontificum Danica, 1 (1904); B Beckman, Matts Kättilmundsson o hans tid, 1-2 (1953-54); Y Brilioth, Den påfliga beskattn af Sverige ... (1915), s 39f, 44, 128-144; dens, Den senare medeltiden 1274-1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); dens, De sv medeltidsbiskoparnas visitationes liminum ss apostolorum (KA 1913), s 21 ff; G Carlsson, rec av Brilioth 1915 (HT 1917), s 50 ff; Die Ausgaben der apostolischen Kammer unter Johann XXII ed KH Schäfer (1909), s 211; DS 2-5 (1837—65); DS: Acta pontificum Svecica, 1 (1936—42); J Gallén, La provincc de Dacie de l'Or-dre des fréres précheurs (1946); J Jaakola, Kuningas Maunu Eerikinpojan unionipolitiikasta (1928), s 94ff; Jean XXII (1316-1334) lettres communes ed G Mollat o G de Lesquen, 1—5, 15 (1904-10, 39-40); T Kleberg, Medeltida uppsalabibliotek, 2 (1972), s 30, 49; S Kraft, Kaniken Nils Sigvastssons rapport om kyrkliga förhållanden i Sverige (KA 1936); dens, Ärkebiskop Olof Björnssons supplik till påven (KA 1937); KV Lundqvist, Bidrag till kännedomen om de sv domkapitlen under medeltiden (1897), s 27, 94, 129, 135; L J Moltesen, De avignonske pavers Forhold til Danmark (1896); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); S Samuelsson, Högre allm läroverket i Uppsala (1952); s 18; H Schuck, Ecclesia Lincopensis (1959), s 67f, 270, 272, 431; dens, Gotland o biskoparna i Linköping (Från Gotlands dansktid, 1961), s 32; dens, Kansler o capella regis under folkungatiden (HT 1963), s 161; SMoK; S Söderlind, Till dateringen av kaniken Nils Sigvastssons rapport (Donum Boethianum, 1950); PO v Törne, Om Finlands skattskyldighet till påfvedömet under medeltiden (HArk 22:2:3, 1911); HN Yrwing, Gotland under äldre medeltid (1940), s 269-274.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Sigvasti, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8884, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2020-04-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8884
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Sigvasti, urn:sbl:8884, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2020-04-05.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se