Meriter

Nilson, Frans Ruben Isendorf, f 7 febr 1893 i Sthlm, Kat, d 11 juli 1971 i Sundbyberg. Föräldrar: möbelsnickaren Nils Nilsson o Anna Lovisa Karlsdtr. Plåtslageriarbetare i Sthlm 06–18 o 23-34, elev vid Tekn skolan där ht 09–vt 10, drev firma Möllers efterträdare, Ruben Nilson, Örebro, 18–23. Målare, visdiktare.

G 24 dec 1918 i Sthlm (kbf i Solna) m Elsa Fredrika Söderström, f 9 juni 1892 i Sthlm, Kungsh, d 10 aug 1961 i Solna, dtr till grovplåtslagaren Johan Fredrik S o Litens Ingeborg Knutsdtr.

Biografi

Ruben N föddes på Södermalm i Sthlm som yngst i en syskonskara på sex. Föräldrarna hade inflyttat från Närke resp Södermanland. Fadern hade vid N:s födelse eget snickeri vid Södra Bantorget men tog strax därefter anställning på Sachs' möbelsnickerier vid Roslagstull, och familjen flyttade 1894 till arbetarstadsdelen "Sibirien". Modern beskrivs som sträng och viktoriansk, väl medveten om att familjen tillhörde arbetarklassens övre skikt. 1901 flyttade de till nybyggarsamhället Örby villastad söder om Sthlm, där fadern som en av de första köpt tomt och själv uppfört ett hus. Förhållandena var till en början primitiva men avsevärt mycket bättre än i trångboddhetens Sthlm, där hela familjen tvingats samsas i ett rum och kök. N tillbringade resten av sin barndom och ungdom i Örby, där han enligt egen utsago upplevde sin bästa tid.

Som nioåring började N folkskola och gick ut fyra år senare med klassens överlägset bästa betyg — fem A och fyra a. Trots detta fick han inte studera vidare, något som han senare uppges ha varit mycket besviken över. I stället sattes han 1906 i plåtslagarlära och fick följande år anställning hos sin bror Birger, som tillsammans med en kompanjon startat plåtslagerifirman Nilson & Stridsberg (senare B Nilsons verkstäder). N var en skicklig yrkesman, fick ofta dekorativa och rent konstnärliga uppdrag och tillverkade tillsammans med en kollega zink- och kopparkistorna till Hjalmar Brantings begravning 1925.

N fick 1918 genom broderns förmedling överta en plåtslagerirörelse i Örebro dit han flyttade med sin nyblivna hustru och deras fyraårige son. Åren där blev besvärliga för N. Han hade ett dåligt utvecklat affärssinne och trivdes varken i staden eller som egen företagare, varför han redan efter fem år återvände till Sthlm och broderns firma.

På lediga stunder ägnade sig N åt konstnärskap och visförfattande. Under storstrejken 1909 skrev han in sig på Tekniska skolan (nuv Konstfackskolan) där han gick aftonkurser 1909–10, men han hade inte ekonomiska möjligheter att fortsätta. Hans lärare i frihandsteckning, skämttecknaren i Strix Anders Forsberg (bd 16), inspirerade honom, och N kom senare att illustrera sina visböcker med egna teckningar. Under 1920- och 30-talen målade han framfor allt i olja med ofta lite idylliska motiv från bl a Hagalund — dit han flyttade 1923 — och från Värmland och Norrland dit han gjorde målarresor. Han utställningsdebuterade 1929 och medverkade i flera utställningar på Liljevalchs på 1930-talet. Någon separatutställning kom dock inte till stånd förrän efter hans död.

Även om N tycks ha lagt ned mest energi och ambition på sin verksamhet som konstnär är det som visdiktare han fått betydelse. Han sjöng länge sina visor i vän- och bekantskapskretsen, som till slut lyckades få honom att publicera dem. Den första vissamlingen kom 1935 — då N var 42 år gammal — på Hökerbergs förlag och fick namnet Vanvördiga visor. Den väckte stor uppmärksamhet och kom att ges ut i ett stort antal upplagor. Visorna togs upp av bl a Anders de Wahl och Gunnar Turesson och blev snabbt populära. De var resultatet av ca 20 års produktion och flera av dem har senare blivit klassiker som tex Trubaduren (tonsatt av Turesson), Den odödliga hästen, Fimpen och tändstickan samt Amerikabrev ("Ja nu ska ja rita hem to you ett lite letters brev"), den sistnämnda lanserad av bl a Harry Brandelius. N skrev i regel själv sina melodier, oftast enkla men kongeniala.

N:s stil hade sina rötter såväl i arbetardiktning som i vistraditionen från Bellman, Elias Sehlstedt och Birger Sjöberg; också bl a marknads- och skillingtrycksvisor har påverkat honom. Han odlade en egen raljerande, ibland galghumoristisk stil, oftast parad med ömsinthet och social medkänsla. Han var en utpräglad rimsnidare med underfundiga ordvändningar och ofta oväntade upplösningar. En speciell genre N — i likhet med Bellman — gärna nyttjade var bibelpastischer, i debutsamlingen representerad av bl a Laban och hans döttrar, som handlar om svärsonen Jakob som gifte sig med såväl Rakel som hennes syster Lea. Visan har de bekanta slutraderna: "Och med tvenne fruar drev han /ut på livets älv/ — i och med detsamma blev han /svåger till sig själv."

N:s förankring i arbetarklassen framträder bl a i Rallarevisa, med för N typisk mustighet och humoristiska ordvändningar. Den handlar om den ryktbare Johan Alfred Johansson — med förebild i verkligheten — som "handskades med kort och sprit, med krut och dynamit /och söp och slogs och jobbade med samma sega flit", men som på ålderdomen gick och hängde sig i en tall i Årsta skog: "han gick sin väg från gikt och värk, från fattigdom och nöd/ — för Johan Alfred var det kanske en naturlig död — /men aldrig skall man glömma uti Sveg och Nynäshamn,/ att Johan Alfred Johansson det var hans stolta namn." Andra yrkesgrupper N skrev om var bl a murare, bergsprängare och plåtslagare — hans eget skrå.

N var socialt medveten och sympatiserade i ungdomen med ungsocialisterna. Hans visor tog sig inte direkt partipolitiska uttryck men ibland idépolitiska. Hans antimilitaristiska ståndpunkt framträder i Den okände soldaten och Hitlertysk paradmarsch, den sistnämnda publicerad först efter hans död.

N:s andra vissamling kom 1937 och fick den ironiska titeln Vår vackra värld. Den innehåller en av N:s mest kända och typiska visor, Åkare Lundgrens begravning. Åkarens fyra sorgsna söner färdades med häst och vagn till kyrkogården med faderns lik för att begrava det. Eftersom de hade gott om tid beslöt de att först åka in till en av stadens krogar, varpå det inte bar sig bättre än att de glömde bort sitt ärende ("och ingen kom ihåg vad det var de hade glömt,/ och ingen höll nån räkning på de bägare de tömt"). Först frampå natten nådde de kyrkogården där de lade fadern i en nygrävd grav, varpå en av sönerna tyckte "att de borde ta och sjunga någonting", varefter "fyra hesa röster, som darrade av sorg, /de stämde upp Din klara sol han är en väldig borg". Visans kombination av ömsinthet och galghumor får sitt tydligaste uttryck i den näst sista versen: "Vad gör det väl den döde där nere i hans grav/ att kistan hamnat upp och ner och locket ramlat av,/ när han har fyra söner som stå där allihop/ och fälla bittra tårar bakom nya plommonstop."

N:s genombrott fick även stor betydelse för hans privatliv. Han slutade sitt arbete som plåtslagare efter en schism med brodern/arbetsgivaren och försökte därefter leva enbart på sitt måleri och skrivande. Hans gamla umgängeskrets av släkt och arbetskamrater kom allt mer att bytas ut mot konstnärsvänner. 1937 bröt han med sin hustru — om än aldrig formellt — och flyttade från familjen. Genom goda vänner fick han bo gratis och mer eller mindre i hemlighet i varuhuset SPAK:s möbellager i Sthlm, sedan i Stocksund, en från början tillfällig lösning som kom att vara i 25 år. Han levde ofta spartanskt och periodvis mycket isolerat — många gamla vänner trodde att han avlidit eller flyttat från staden. Sedan han blivit besviken på några tidningsartiklar i samband med genombrottet förhöll han sig i regel avog gentemot massmedia och tillät ytterst sällan intervjuer.

Efter andra världskrigets slut vistades N mycket i Jämtland — delvis tillsammans med sin son Helge och sin nya kvinna Anna Granér — där han målade och skrev på sin tredje vissamling Balladen om Eken (1947). Titelvisan — en hyllningsvisa till hemstaden på stockholmsslang — är en av N:s mest kända och "utan gensägelse vår folkligaste hyllning till staden" (Rehnberg). Som arbetarförfattare och visdiktare var han ovanlig så till vida att han var infödd stockholmare, och i Flykten från landsbygden ironiserar han över storstadens förmenta farlighet.

Under 1950-talet ägnade sig N främst åt målning och var besviken över att de stora framgångarna som målande konstnär uteblev. Han övergick successivt till gråskala och lade på färgen med spackel i stället för pensel. Han gjorde även två monumentalmålningar, en över den sv visans historia från Bellman till Taube och en över arbetarrörelsens historia. Den första skänkte han till Visans vänner (hos Sv visarkiv), den andra låg länge nedpackad men köptes 1984 av hans gamla fackförbund — Bleck och Plåt — och hängdes följande år upp på LO-skolan vid Hasseludden i Nacka.

Tillsammans med bla Evert Taube erhöll N 1957 stipendium av Föreningen sv kompositörer av populärmusik (SKAP), och under den sk visvågen på 1960-talet fick hans visor en kraftig renässans, främst genom Fred Åkerströms framgångsrika insjungningar. Royaltyinkomster och ytterligare stipendiepengar gav honom 1964 möjlighet att köpa ett torp i Åkerlänna, nordväst om Uppsala, dit han flyttade med Anna Granér. Även här ville han dock vara i fred, hade hemlig telefon och ingen postgång. Han målade in i det sista, trots reumatiska besvär, som dock kunde lindras de sista vintrarna då de bägge genom den förbättrade ekonomin kunde resa till Kanarieöarna.

N var i mångt och mycket en särling. Visskrivandet tycks han ha skött mer eller mindre med vänster hand. Offentlighetens ljus undvek han effektivt och om författaren bakom de folkkära visorna visste man i allmänhet inte mycket. Först omkr ett decennium efter N:s död spreds kunskap om hans person mer allmänt, och ett Ruben N-sällskap bildades 1982. Han var och förblir en av vårt lands främsta visdiktare.

Författare

Carl Henrik Carlsson

Arkivuppgifter

Brev o opubl ms hos sonen Helge N, Löderup, Krist.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Pettersson och plåtslagaren (Bleck & plåtslagaren, kvartalsberättelse for Svenska bleck- o plåtslagareforb, [årg 18,] 1913, Malmö, fol, n:r 2, s 3; vers). — Vanvördiga visor. Med musik o teckningar av förf. Melodierna harmoniserade av O Nordlund. Sthlm 1935. 78 s. [Nya tr] 1935, 1940, 1942, 1943, 1944, 1947. 8. uppl[!] 1957. 9. uppl: ... Gitarranalyser av Roland Bengtsson. 1965. 82 s. — Vår vackra värld. Med musik ... harmoniserade av Bror A. Söderlundh. Sthlm 1937. 77 s. 2., översedda uppl 1965. 82 s. - Ny illustrerad världshistoria i sammandrag (U.P.A., tidskr 1939, Sthlm, 4:o, nr 1*, s 27 f; även faksimil i nedan nämnda skrift 1985, s [10]). — Gesällvisa. Tillägnad alla bleck och plåtslagare (Bleck & plåtslagaren, 48, 1943, Sthlm, 4:o, nr 3, s 34 f). — Balladen om Eken och andra visor. Med musik ... harmoniserade av Lille Bror Söderlund [!]. Sthlm 1947. 118 s. 2. uppl 1964. 113 s. -Drömmen om Samarkand / Ficktjuvens visa (Hörde Ni, årg 5, 1952, Sthlm, s 650-653; omtr: Burlesk, våra fula o elaka visor i urval av U P Olrog, Sthlm 1956, s 8 f, 42 f: Ficktjyvens visa). - Plåtslagaren (M Heijbel, Ruben Nilson, [pärmtitel:] visdiktaren - konstnären - plåtslagaren, Sthlm 1984, s 66 f). — Fjärilen i Hagalund (ibid, s 96). — Hitler-tysk paradmarsch (ibid, s 123). — Tänk på mig nån gång (ibid, s 125; handskr i faksimil). — [Självbiogr fakta] (Konstnären Ruben Nilson (1893-1971) Perstorps bibliotek 4/6 - 30/8 1985 [utställningskatalog], u o [1985], s [4]). — Julklappshandskarna, en novell (SKTFItidningen, 1987, Sthlm, 4:o, nr 1, s 24—26). — Visan Den okände soldaten omtr bla i Tre generationer, tal o sångspel arr av Bertil Johansson kring dikter av T Nerman, R Jändel, R Nilson samt några sånger ur Tidens sångbok, Sthlm 1949, s 7 f; många enstaka visor, bla de flesta av de ovan nämnda, liksom delvis Ny ill världshist omtr i Heijbel, a a.

Källor och litteratur

Källor o litt: M Heijbel, R N (1984); [G Lundin, förord] (Konstnären R N ... Perstorps bibi ... 1985 [utställmkat, 1985]; A Nordenankar, Möt målaren R N (DN På Stan 1986, 3-9 maj); M Rehnberg, R N och hans visor [konvolut till grammofonskivan R N:s testamente med Visa med Skägg, 1973]; SKL; SMoK; Väv, Stor-Sthlm, 2. uppl (1962).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
F Ruben I Nilson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8928, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8928
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
F Ruben I Nilson, urn:sbl:8928, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2024-04-26.