K G Axel Nilsson

Född:1889-07-07 – Ardre församling, Gotlands län
Död:1980-12-29 – Sofia församling (AB-län), Stockholms län

Målare, Dekorationsmålare


Band 26 (1987-1989), sida 681.

Meriter

Nilsson, Karl Gustaf Axel, f 7 juli 1889 i Ardre, Gotl, d 29 dec 1980 i Sthlm, Sofia. Föräldrar: handl Carl August N o Emma Kristina Pettersson. Dekorationsmålare hos J Thulin, Sthlm, 06, elev vid Tekn afton- o söndagsskolan ht 06–vt 08, dekorationsmålare hos F Månsson (s 190), ritare vid NK:s belysn:avd våren 08–våren 10, elev vid Konsthögskolan ht 10–vt 12. Konstnär.

G 1) 17 maj 1926(–50) i Sthlm, S:t Göran, m Martha Anna Elisabet Andersson, f 25 juli 1894 där, Kungsh, d 13 okt 1966 där, Kat, dtr till arbetaren Karl Johan A o Klara Ulrika Alexandersdtr (Sander); 2) 11 okt 1950 i Paris (kbf i Maria, Sthlm) m Sigrid Margareta Björling, f 2 nov 1905 i Eskilstuna, dtr till Carl-Henrik Carlsson (Björling) o Sigrid Selma Natalia Kjellberg.

Biografi

Liksom många andra unga sökande konstnärer på 1910-talet började Axel N sin konstnärliga bana som dekorations- och skyltmålare. Han anställdes 1906 hos Jöns Thulin, där han huvudsakligen sysslade med dekorationsuppdrag i Sthlm. Något år senare kom han till Filip Månsson och under denne utförde han dekorativa uppgifter i Saltsjöbaden och Borås. Det var inga självständiga arbeten utan rent yrkesmåleri eller kopierande efter förlaga. Samtidigt studerade han vid Tekniska skolans afton- och söndagsskola.

Efter avslutade studier där fick han 1909 anställning vid NK:s belysningsavdelning. Ointresserad av arbetet beslutade han sig för att söka in vid Konsthögskolan, där han blev antagen som elev 1910. Bland hans akademikamrater fanns Hilding Linnqvist, Fritiof Schüldt och Alf Munthe (s 60) och umgänget dem emellan var mer givande än undervisningen. Missnöjet från elevernas sida var stort och i juni inlämnades en protestskrivelse till lärarrådet. Bland undertecknarna fanns N, som tillsammans med Linnqvist och Schüldt lämnade skolan. De ansåg sig inte ha mer att lära där utan litade mer på den stimulans de kunde ge varandra och bildade därför en egen fri målarskola, dit etablerade konstnärer kom för att ge sina synpunkter på deras måleri.

1914 kände de sig mogna att visa vad de hade åstadkommit och anordnade en utställning, som dock inte väckte stor uppmärksamhet i pressen. N visade här några landskap i van Goghsk anda och mer humoristiskt uppfattade folklivsskildringar.

Åren efter 1915 dokumenterade N stadslivet men miljön intresserade honom då mindre än människorna. Det är den naivistiska inställningen som dominerar, med något valhänt tecknade figurer och en ömsint humoristisk människoskildring. Ofta använde han fågelperspektivet, och stadsskildringarna har drag av impulsivitet med närhet i människoskildringen, även om karaktäristiken mer får sitt uttryck i rörelseschemat än i anletsdragen. Men N kunde också lämna det anekdotiska och utföra rena stadslandskap, som i akvarellen Hjorthagen (1919). Också här gick han mycket nära inpå motivet.

Trots det till synes lätta handlaget kände N redan från ungdomsåren ett visst motstånd mot målandet; särskilt oljefärgen besvärade honom och han blev sällan nöjd med resultatet. Denna lite destruktiva självkritik följde honom livet ut.

Genom Linnqvist utökades hans kamratkrets med Eric Hallström (bd 18) och Gideon Börje (bd 7). Tillsammans med bl a dessa deltog han 1919 i en utställning på Liljevalchs. Kritikerna var denna gång mer intresserade, men för N:s del blev det inget genombrott. Mest uppskattades han som tecknare, och kritikerna såg i hans måleri ett beroende av Linnqvist. Dock arbetade N på 1910-talet med en direktare verklighetsiakttagelse än denne.

N erbjöds 1920 tillsammans med Schüldt att ingå i det kollektiv som huserade i Sjövillan på Smedsudden i Sthlm. De båda kom att bli bofasta där till 1922 och villan öppnades för andra besökande konstnärer som Linnqvist, Hallström och Gunnar Svenson. Under smedsuddstiden tillkom en rad interiörer från den berömda Blå salongen i Sjövillan, och N målade också en del porträtt, t ex av Gunnar Björkman (1920, Moderna museet), där den allvarliga, något känsliga gestalten ställs mot en bakgrund av luftigt målade blommor. Pianisten (1920) visar en helt annan människotyp med volym, tyngd och auktoritet.

Svårare var det för N att närma sig den idylliska målarna turen. Dock lockade honom höstlövens färgprakt och årstidens isblå vatten, som i målningen Höst (1920), målad från smedsuddsvillan med utsikt mot Långholmen. Vattnets rörlighet accentueras av en segelbåt med vindfyllda segel. N:s måleriska intresse koncentrerades på övergångsstadier mellan sommar och höst, vinter och vår, skymning och gryning (Elvin). I denna anda tillkom Vårbrytning (1921), som "gnistrar av det nordiska förårets heta kyla" (Blomberg), också detta ett landskap från Smedsudden, målat i motljus. Mälarens vatten lyses upp av en solgata och vågorna har markerade vita gäss. N har haft den omedelbara verklighetsiakttagelsen som grund och upplevelsen är fångad i ögonblicket. Realismen är poetisk. "Den syftar till en oväntad insikt, ett tillstånd då djupare överensstämmelse mellan en själv och verkligheten avtäcks" (Linde). Den sista smedsuddssommaren prövade N att måla stilleben. Här övergav han fågelperspektivet för en frontal komposition med horisontella element.

N visade sin smedsuddsproduktion på höstsalongen 1921 men fick inte heller då kritikernas bevågenhet. Uppskattning fick han emellertid från annat håll. Han erhöll Lindahl-stipendiet som en av de tre första kandidaterna. Gösta Olson på Sv-franska hade också fått upp ögonen för honom och var tillsammans med två andra affärsmän villig att utöka reskassan. 1922 tecknade N kontrakt med Sv-franska och förband sig att lämna ett visst antal målningar ur sin produktion till galleriet mot att han utkvitterade en månatlig summa därifrån.

Tillsammans med Schüldt for han till Italien, studerade kyrkor och museer och kände en längtan att få arbeta självständigt. Medan han var på resande fot blev produktiviteten emellertid inte stor. Gösta Olson irriterades över de uteblivna leveranserna, men för N var det omöjligt att måla efter kontrakt. Han var rädd att kvaliteten skulle bli lidande. När han hade blivit stationär i Anticoli fick han arbetsro och -lust. Nu målade han stadsbilder, landskap och porträtt och fjärmade sig från ungdomens naivism. Hans italienska måleri bär prägel av "den nya sakligheten". Formen är tuktad, koloriten dämpad och detaljerna många. Liksom konstnärskamraterna Linnqvist, Schüldt och Börje tog han intryck av ungrenässansens måleri. Stadslandskapen blir freskartade. Volymens problem blev också väsentliga för honom, vilket avspeglas i porträtten, som blir skulpturala.

Åter i Sverige målade N i en mycket vardagsnära realism. Intrycken från ungrenässansens konst smältes samman med dem från det danska guldåldermåleriet. De myllrande, rörliga gatubilderna försvann och ersattes med stilleben och porträttstudier. Den döda haren (1925) är historiserande med sin diagonalt uppbyggda komposition och visar ett hantverkskunnigt stoffmåleri. Stillebenet uppfattades av samtiden som nature morte-måleriets programförklaring. Kritiker som Gustaf Näsström och Gotthard Johansson (bd 20) ansåg det mycket tidstypiskt att 1920-talets konstnärer ägnade sig åt avbildandet av i dubbel bemärkelse döda ting och avstod från samtidsskildringen. N själv önskade markera sin tillhörighet till traditionen.

Efter vistelse i Sydfrankrike 1926 blev inflytandet från van Gogh mera märkbart. Landskapsmålningarna fick en ny expressivitet och valörerna djupnade. Han arbetade med helare ytor och färre detaljer. När han 1930 visade dessa målningar på sin första retrospektiva utställning, hade han fatt kritikernas gehör. Ragnar Hoppe (bd 19) utnämnde honom till "en av dem, som utan oro kunna avvakta framtiden".

Själv var N inte nöjd med den franska produktionen. Efter hemkomsten prövade han sig fram med stillebenmåleriet och experimenterade med perspektivet och diagonala kompositioner. Fortfarande målade han stads- och naturlandskap och sökte sig i det senare fallet till den intima mellansv naturen och värjde sig för det storslagna.

Under 1930-talet tillkom också en rad självporträtt. N:s ansiktsuttryck är ofta bistert uppmärksamma och han undviker det heroiska och poserande. Självporträtten är inte introspektiva, snarare bilder från konstnärens verkstad. Liksom hans övriga produktion är de baserade på verklighetsiakttagelse och syftar enbart till en tolkning av ett verklighetsutsnitt.

N flyttade på våren 1933 till Kungsholmsstrand och från sin fönsterutsikt målade han en rad stadsbilder. Målningarna är behärskade och uppbyggda med arkitektonisk fasthet. Solreflexerna, som lyser upp husväggarna, bildar intensivt ljusa partier, som ställs mot skuggade mörka, och på detta vis skapas bilddjup. Nästa område av staden han erövrade var utsikterna kring Slussen. Stadsgården skildras gärna i snö. Målningarna härifrån är oftast små till formaten och besitter en större rörlighet än motiven från Kungsholmen.

Maraboufabriken beställde 1942 två målningar med stockholmsmotiv. Dessa blev N:s enda monumentala arbeten och var färdiga 1945. Här prövade han ett modernistiskt vedutamåleri och sökte sig med hjälp av ett stort antal detaljskisser fram till de stora dukarna Gråväder över Slussen och Riddarfjärden samt Sommarsol över staden och Strömmen. Han återknöt i slussmotivets berättande detaljrikedom till sin ungdoms naivism, medan utsikten över Strömmen är mer dekorativ och sovrad.

I de små formaten var N mindre detaljrik och han strävade här efter att syntetisera. Märkbar blir viljan till förenkling i stillebenmotiven, där han koncentrerar sig på själva föremålsuppställningen, med omgivningen endast antydd.

N kom att under 1940- och 50-talen utnyttjas som porträttmålare. Helst målade han dock vänporträtt, eftersom han kände sig besvärad av beställarens krav. Han accepterade en porträttbeställning, då han 1941 fick uppdraget att avbilda Vilhelm Ekelund för Bonniers porträttsamling på Manilla. Han tyckte arbetet blev misslyckat och avslutade det aldrig, men porträttet införlivades ändå i sin skissartade form med Bonniersamlingen.

Vid 1940-talets slut for N till Italien och Frankrike. Särskilt det franska landskapet tilltalade honom mer nu än vid första resan. Han fascinerades av myllans skiftningar och blommande fruktträd men prövade också mer komplicerade uppgifter som stora landskapsvyer.

I 1950-talets skånska landskap frångick han att fånga det storskaliga i landskapet. I stället arbetade han med landskapsmåleri ungefär som med stilleben och koncentrerade sig på en detalj — en ek, en bärbuske. Det finns en stor närhet i motivuppfattningen. Hösten var fortfarande hans speciella årstid, eftersom den erbjöd koloristisk variation. Framför allt drogs han till senhöstens dunkla kolorit och hotande stämning.

Stillebenmåleriets skalövningar släppte N aldrig och under de sena åren experimenterade han med mera komplicerade motivarrangemang, satte gärna varma toner mot kalla och lekte med djärva beskärningar. Han tog åter upp akvarellmåleriet, en teknik som han utövat i sin ungdom men övergivit för oljefärgen, som för honom var mer utmanande. Med denna kunde han på ett annat sätt driva upp färgens lyskraft.

När N 1960 hade en stor retrospektiv utställning på Konstakademin hade kritikerna insett hans egenart. Tidigare hade man kallat hans utveckling kameleontisk, men när han nu visade 45 års konstskapande, blev konsekvensen i hans inställning tydlig. Hans ambition var att avbilda omgivningen med allvar och pregnans och komma motivet mycket nära för att avlocka det dess speciella särart. Respektfullt och ödmjukt avbildade han naturen genom uppmärksam verklighetsiakttagelse. Denna förmåga att med precision beskriva den klara vårluften och det dunkla höstljuset fick en ny aktualitet under 1970-talets nyrealistiska våg.

Den outtröttliga verklighetsiakttagelsen och respekten för det gedigna hantverket var N:s särmärke som konstnär.

Författare

Barbro Schaffer



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från N i G Olsons saml, RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Rec:er i NM:s klipparkiv.

E Blomberg, Sv målare (Konstrevy 1930); A Elvin, A N (SAK:s publ 79, 1970); dens, nekner i DN och SvD 7 jan 1981; R Hoppe, A N (Konstrevy 1930; även tr i Från Pilo till X:et, 1954); B Lagercrantz, Hilding Linnqvist (1987); U Linde, A N (Efter hand, 1985); H Linnqvist, Företal (SAK:s utställmkat, FrKA, 1960); G Olson, Från Ling till Picasso. En konsthandlares minnen (1965); B Schaffer, Analys och värdering. En studie i sv konstkritik 1930-35 (1982); SKL o där anf litt; A Sköld, Otte (1960); R Söderberg o C Derkert, Den stora omvälvningen (De sköna konsternas akademi, Konstakademien 250 år, 1986); E Wretholm, Realisten A N (Konstrevy 1960).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K G Axel Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8938, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2019-07-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8938
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K G Axel Nilsson, urn:sbl:8938, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2019-07-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se