Meriter

Nilsson, Ernst Julius, f 31 jan 1874 i Normlösa, Ög, d 3 aug 1946 i Sthlm, Matt. Föräldrar: hemmansägaren Nils Peter Pettersson o Anna Matilda Andersdtr. Mogenhetsex vid Linköpings hal 4 juni 94, inskr vid KTH 14 sept 95, avg:ex från fackskolan för väg- o vattenbyggn:konst där 15 april 99, bitr ing i väg- o vattenbyggmstyr 1 jan–15 sept 00, i södra väg- o vattenbyggn:distr 00–01, bitr stadsplaneing i Sthlm 01–02, brokonstruktör hos, ing F Söderberg, Sthlm, 02–03, konstruktör vid byggmkontorets hamnavd 03 — 19, löjtn i väg- o vattenbyggn:kåren 2 febr 06, ing o chef för Sthlms hamnstyns brokonstruktionsbyrå 20–40, ägare av firma Brokonstruktions- o fabriksbyggnadsbyrån från 11, kapten i väg- o vattenbyggmkåren 31 dec 14, VD i Svartådalens elektriska kraft- o distri-b:fören upa, Ög, 18–22, chef för Sthlms bangårdsombyggnaders broavd i järnvägsstyr 23–28, major i väg- o vattenbyggn:kåren 30 dec 26, led av en komm ang bro över Lilla Bält 28, av 1931 års väg- o brosakkjuni 31–nov 34.

G 28 april 1906 i Sthlm, Ad Fredr, m Klara Sofia Lindström, f 8 aug 1873 i Ljusterö, Sth, d 27 mars 1950 i Sthlm, Matt, dtr till lantbrukaren Johan Eriksson o Anna Marie Lindström.

Biografi

Efter studentexamen i Linköping tycks Ernst N en kort tid ha reflekterat på medicinska studier men valde i stället civilingenjörsutbildning som väg- och vattenbyggare. 1903 anställdes han som brokonstruktör vid Sthlms byggnadskontor. När brobyggnadsverksamheten 1920 överfördes till hamnstyrelsens hamnbyggnadsavdelning, blev han ansvarig chef för denna.

Det sena 1800-talets Sthlm präglades av mycket stark befolkningstillväxt, omfattande byggnadsverksamhet för bostäder och industrier på malmarna och ett ökat uppmärksammande av kommunikationerna via främst järnväg och vatten. Tillkomsten av den särskilda hamnstyrelsen 1909 var ett av uttrycken härför. Ännu vid sekelskiftet var också tillgängliga broförbindelser utanför stadskärnan i huvudsak av 1700-talsstandard. Under en tjugoårsperiod kom N att bära ett konstruktionstekniskt huvudansvar för stadens snabba broutbyggnad, som kulminerade åren kring 1930.

N:s första stora uppgift blev konstruktionen av järnöverbyggnaden vid den äldre S:t Eriksbrons uppförande 1903–06. Även vid ombyggnaden 1935–37 hade han en central roll i konstruktionsarbete, teknisk kontroll och materialprovning. Trettiotalets utbyggnad av trafiklederna i västra Sthlm med bl a Tranebergs- och Västerbroarna samt broar till Essingeöarna krävde större kapacitet även av S:t Eriksbron, vartill kom förberedelser för en underliggande tunnelbanebro. Den första smala flottbron mellan Kungsholmen och Bromma hade tillkommit 1787 för att underlätta transporterna till och från Drottningholm. I samband med inkorporeringen av Bromma anlades 1914 en pon tonbro med plats även för spårvägstrafik, varvid N svarade för konstruktionsarbetet till svängbrodelen. Den snabba utvecklingen av förortsbebyggelsen i Bromma gjorde att en effektivare broförbindelse — högbro med hänsyn till den förväntade sjötrafikutvecklingen till Ulvsunda industriområde — började diskuteras redan på tjugotalet. Med N som förslagsställare och Paul Hedqvist som arkitekt uppfördes 1932 — 34 den nya Tranebergsbron som högbro helt i armerad betong.

Tävlingen 1930 om en västerbroled Södermalm — Långholmen — Kungsholmen hade gett inspiration till utförandet även av Tranebergsbron. Arbetena på den nya Västerbron, som pågick 1931–35, blev den för tillfället avslutande länken i stadens västra brosystem, även här med Hedqvist som en av två arkitekter. Med stålbågar, betongkörbana och 600 meters längd tilldrog sig Västerbron sannolikt den största internationella uppmärksamheten av trettiotalets sv brobyggnationer.

Som ett konkurrensmedel gentemot Södertälje kanal framlades 1913 förslag till farled från Saltsjön genom Hammarby sjö och Årstaviken in i Mälaren. Efter principbeslut 1914 invigdes Hammarby leden 1926. Leden förutsatte för sin funktion ett flertal klaff- eller högbroar. N medverkade vid samtliga tre aktuella broprojekt, Danviksbron 1922, nya Liljeholmsbron 1928 och slutligen den arkitektoniskt okonventionella Årstabron 1929. Redan 1915 hade N medverkat till den provisoriska träbron med svängspann över till den växande industriförorten Liljeholmen.

Tillkomsten av Årstabron hängde också samman med det mellan staten och staden 1923 träffade avtalet om en genomgripande omgestaltning av bangårdsförhållandena i Sthlm. Förutsättningen var från stadens sida att infarten söderifrån flyttades från den hindrande järnvägsbanken vid Liljeholmen till en högbro. Redan 1919 hade N vid arkitekttävlingen om en eventuell Ärstabro genom sitt konsultföretag och i samarbete med bla arkitekten Martin Westerberg vunnit andra pris. Vid det slutliga uppförandet under tjugotalet gav arkitekten Cyrillus Johansson (bd 20) bron dess definitiva form av romersk akvedukt. Som ansvarig konstruktör för det tekniskt komplicerade Årstabrobygget var N delvis tjänstledig från hamnstyrelsen och anställd av SJ.

Genom sin långa tid i ansvarig ställning och sin tekniskt innovativa läggning kom N att medverka vid introduktionen av flera för Sverige nya brobyggnadstekniker. Danviks-brons konstruktion med enkelarmad balansklaff med motvikt av betong var i början på tjugotalet den andra bron i Sverige med denna klaffteknik.

Grundläggning medelst tryckluftskassuner var likaså en i princip nyetablerad teknik, som tillämpades för den äldre S:t Eriksbron och delvis för Årstabron. Årstabrons tekniska lösningar var även i övrigt för sin tid avancerade, bl a lyftspann över norra farleden för första gången i Sverige. För högbrodelen över södra farleden valdes en konstruktion av vertikalställda fackverksbågar med dragband i farbanans plan. Bron förbereddes också för ett separat bildäck, vilket emellertid aldrig kom till utförande.

Redan på tiotalet hade ute i Europa uppförts rena betongbroar med uppemot 100 meters spännvidd med Skurubron från 1915 som dittills enda sv exempel. Den nya Tranebergsbron blev med sina 180 meters parallellställda valvbågar i armerad betong en uppmärksammad byggnadsprestation. De tekniska problemen låg inte minst i farledens stora djup, som för uppförandet av brobågarna erfordrade en mycket komplicerad rörlig fackverksställning. För Västerbrons del tillskrivs det allmänt N att svetsning av i bron ingående bärande järnelement utnyttjades i avsevärt större utsträckning än vad som tidigare förekommit vid större brokonstruktioner.

Vid flera av sina större konstruktionsuppdrag — särskilt när det gällde svetsningsteknik och avancerade hållfasthetsberäkningar — samarbetade N nära med ingenjören Salomon Kasarnowsky. Genom sin auktoritet och sitt breda kontaktnät på området kom N att få en samlande roll i den 1929 bildade Årstabroklubben, som under 1930- och 40-talen utvecklades till ett informellt men aktivt forum för tekniker och arkitekter med anknytning till Sthlms stadsplane- och brobyggnadsfrågor.

N var tidigt idégivare till trafiklösningar i form av ringleder kring och speciellt öster om Sthlm. Bla utarbetade han på hamndirektörens uppdrag 1935 ett förslag till högbro med 60 meters segelfri höjd från Fåfängans högsta punkt på Södermalm via Djurgården och vidare till Östermalm. Detta och andra liknande förslag till österled förkastades av stadsplanenämnden på främst estetiska grunder. I början av fyrtiotalet publicerade N en idéskiss till ytterligare en ringled längre österut över Värmdö—Lidingö—Bogesundslandet.

Vid sidan av sin tjänst bedrev N egen konsulterande verksamhet och anlitades vid ett flertal besiktnings- och utredningsuppdrag inom och utom landet, bl a rörande en broförbindelse över Lilla Bält. Han medverkade till flera av de tryckta historiker och tekniska beskrivningar som utgavs i samband med de större brobyggnadsprojekten och utgav 1938 själv på engelska, tyska och franska en översikt över nyare brobyggnader i Sthlm samt bedrev studier och höll föredrag om sv bro-och hamnbyggnation i främst Tyskland, USA och Kanada.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: S:t Eriksbron och dess byggande. Sthlm 1909. 4:o. 99 s, 10 vikta pl. [Efterskr s 92; tills med A Lundberg, undert.] ([Omsl:] Stock- holms stads byggnadskontor [2].) — Liljeholms-bron. Redogörelse för dess tillkomst, konstruktion och utförande m. m. Sthlm 1915. 4:o. 65 s, 19 vikta pl. [Undert; tills med A Lundberg.] (Ibid 5 [omsl].) — Ny Tranebergsbro. Förslag till kombinerad gatu- och förortsbanebro över Tranebergs-sund i Stockholm. [Omsl.] Sthlm 1932. 23 s, 3 vikta pl. — Eine neue Strassenbrucke uber den Mälarsee in Stockholm (Die Bautechnik, Fachschrift fur das gesamte Bauingenieurwesen, Jahrg 12, 1934, Berlin, 4:o, s 507—521; även sep, 15 s). - Erfahrungen bei ausgefuhrten Bauwerken in Schweden (Internationale Vereinigung fur Bruckenbau und Hoch-bau ... Zweiter Kongress ... Berlin—Munchen 1-—11- Oktober 1936, Vorbericht [även fr o eng titlar,] Berlin 1936, s 657—666; även fr o eng utg). — Broar (Svenska kommunal-tekniska föreningens handlingar, 1937, n:r 16. Stockholms hamnstyrelse, kortfattad redogörelse för de senaste årens verksamhet, [rubr,] Sthlm 1937, s 32—61). — Nyare broar i Stockholm. Modern bridges in Stockholm. Sthlm 1938. 35 s. (Tekniska meddelanden från Stockholms hamnstyrelse. Technical notices from the Harbour board of Stockholm. 1938:1.) [Endast eng text; även utg på fr o tyska med undertitlarna Nouveaux ponts å Stockholm resp Neuere Bruckenbauten in Stockholm o serietitlarna ... Communications techniques de l'Administration de port de Stockholm resp Technische Mitteilung-en von der Städtischen Hafenverwaltung in Stockholm.] — Olycksfallen å svetsade brokonstruktioner vid Rudersdorf och Hasselt. Orsaker och lärdomar. Föredrag ... vid Svetskommissionens årsmöte den 16 maj 1939. Sthlm 1939. 4:o [duplic]. 29 s, 23 s fig. — Stockholms skärgårds-ringväg. Ett framtidsperspektiv. Sthlm 1943. 47 s. — Bidrag i TT (vanligen avd Väg- och vattenbyggnadskonst) 1910-11, 1913-14, 1916, 1918, 1920-22, 1924-25, 1930-31, 1937, 1939-40, Sthlm, 4:o.

Källor och litteratur

Källor o litt: Personakter över tjänstemän i räkenskapskontoret, vol F 1 A: 10; handhar rör Årstabro-klubben i materialprovmen, O 1:4; allt i Sthlms hamnstyrelses arkiv.

A Dufwa, Trafik, broar, tunnelbanor, gator. Sthlms tekn hist, 1 (1985); Y Larsson, Mitt liv i stadshuset, 2 (1977); J H Martin, Österleden. Den stora stadsplanetävlingen (SSEÅ 1950, s 149 ff); G Sidenbladh, Planering för Sthlm (1981); Statens järnvägar 1906-1931, 2 (1931); I Ström-Billing, Sthlms hamn 1909-1939 (1984); tekn beskrivmar över byggnadsprojekten S:t Eriksbron (1909, 1937), Tranebergsbron (1914, 1934), Liljeholms-bron (1915, 1928), Årstabron (1929) o Västerbron (1935). — Upplysmar av arkivarie M Tallberg, Sthlms hamn.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst J Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8941, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8941
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst J Nilsson, urn:sbl:8941, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-25.