Lorens Marmstedt, Foto (Ateljé Uggla) Sv filminstitutet

S Lorenzo (Lorens) Marmstedt

Född:1908-10-29 – Stockholms katolska församling, Stockholms län
Död:1966-04-04 – Lidingö församling, Stockholms län

Filmregissör, Teaterchef, Kritiker


Band 25 (1985-1987), sida 177.

Meriter

Marmstedt, Sigfrid Lorenzo (Lorens), f 29 okt 1908 i Sthlm, Katolska, d 4 april 1966 i Lidingö. Föräldrar: grosshandlaren Anders Edvard Eriksson o Marie Tabone. Studentex vid Nya elementarskolan i Sthlm vt 27, anställd i faderns firma ab Medelhavskompaniet där 2730, filmkritiker i SvD aug 27jan 31, filmregissör o produktionsledare från 31, led av styr för Nord filmproduktion ab (från 47 ab Lorens Marmstedt) från jan 33, VD för ab M-film febr 35april 36, chef o producent i ab Terrafilm o Terrafilms produktionsab (Terraproduktion) 3859, ordf i styr för ab Terrafilm 3959, chef för Skansenteatern 4564, ordf i styr för Terrafilms produktionsab 4959, chef för Intima teatern okt 5059.

G 1) 19 juli 1933(37) i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Astrid Linnea Carlsson, f 16 maj 1914 där, Kungsh, dtr till handelsidkerskan Gerda Vilhelmina Karlsson samt omg Fleet; 2) 23 okt 1937(49) i Sthlm, Osc, m skådespelerskan Marie-Louise Sorbon, f 24 okt 1913 i Södertälje, d 30 maj 1975 i Nacka, dtr till fotografen David Alfred S o Gerda Aurora Lundqvist samt omg Siösteen; 3) 25 april 1950(56) i Sthlm, Hedv El, m premiärdansösen Ellen Genevieve Rasch, f 20 sept 1920 i Geneve, dtr till kaptenen Erik William Rudolf R o Zinaida Wassiljevna de Joltanovsky samt tidigare g Westerberg o senare omg Lindqvist; 4) 30 juni 1962 i Sollentuna, Sth, m skådespelerskan Ann-Mari Birgitta (Gio) Bengtsdtr Petré, f 1 nov 1937 i Sthlm, S:t Göran (enl fdb för Sollentuna), dtr till köpmannen Bengt Eugene Gustaf Oskar P o Elfe Alice Jansson samt senare sb med Alf Eneström.

Biografi

Lorens M kom att i hög grad påverkas av sin speciella uppväxt som son till en norrländsk virkes- och kolonialvaruhandlare, chef för ab Medelhavskompaniet, och dennes italienska hustru, bördig från Tunisien. Föräldrarna talade sinsemellan alltid franska, men modern talade som regel italienska med sin son, fadern svenska. Redan vid unga år blev M också van vid utlandsvistelser och bodde under längre tider i Frankrike och Italien, vars kultur självfallet kom att prägla honom, liksom även moderns mer sydländska temperament. För sv förhållanden framstod han redan i skolan som något av en främmande fågel och ett mycket brådmoget barn. Efter faderns död tog han sig också det mer konstnärligt klingande namnet Marmstedt.

Intresset för film väcktes redan i de tidiga tonåren, och endast 18 år gammal lyckades M dupera SvD att anställa honom som filmkritiker, förespeglande att han var 23 år vilket han också såg ut som enligt samtida fotografier. Med andra filmentusiaster som Ragnar Hyltén-Cavallius (bd 19) och Bengt Idestam-Almquist, bildade han f ö samma höst Sthlms studenters filmstudio.

Under signaturen Siglon skrev M recensioner i SvD. Inspirerad av bl a Sven Stolpe och den franska teoretiska filmlitteraturen blev han en av de första cineasterna bland sv filmkritiker. Bland annat och sin konservativa tidning till trots blev han en av de första i Sverige som skrev om och varmt uppskattade den unga sovjetiska filmkonsten med regissörer som Eisenstein och Pudovkin.

M:s ideal var dock inte de ryska revolutionsfilmarna utan snarare eleganta komediregissörer som René Clair och Ernst Lubitsch, och det var också med filmer i deras anda han själv kom att debutera som filmregissör med En stulen vals (1931) och Kärleksexpressen (1932), den senare även i egen produktion. Han hade pengar bakom sig, och av fadern hade han också ärvt lusten att göra affärer. Det var därför inte att undra på att just filmen kom att locka honom, denna konstart som i högre grad än någon annan präglas av den tveeggade men stimulerande symbiosen mellan konst och industri.

Komedierna blev väl och med uppmuntran mottagna av såväl kritik som publik, och 1933 bildade M tillsammans med Torsten Quensel bolaget Nordisk filmproduktion, för vilket han regisserade en filmversion av Ragnar Josephsons skådespel Kanske en diktare med Gösta Ekman i en redan legendarisk teaterroll, som på detta sätt kom att bevaras till eftervärlden, även om filmen i sig framstår som ovanligt teatral.

Betydligt luftigare blev den komedi M samma höst fick regissera för Sv filmindustri (SF), Atlantäventyret. Den slog an inte minst tack vare sina miljöer, en riktig Atlantkryssning och våren 1934 försökte M göra om framgången i egen produktion, Eva går ombord, en film om en resa till tropikerna med nyblivna hustrun Astrid Carlsson i huvudrollen.

Denna film misslyckades emellertid grundligt, och över huvud tycks det som M:s första smekmånad nu var slut. Kritiken mot hans regiarbeten växte sig starkare; inte minst klagade man över bristen på personregi och tempo, och efter ytterligare ett försök, Flickorna på Uppåkra (1936), lämnade M regiarbetet för gott.

Som produktionsledare (beteckningen producent var ännu inte i bruk) hade M under dessa år större framgång, dels med en remake av stumfilmssuccén Hemslavinnor (1933), dels med Pettersson-Sverige (1935), som lanserade Thor Modéen, Äktenskapsleken (1935), med Zarah Leander i hennes första större roll, samt Kungen kommer (1936) med Gösta Ekman i dubbelrollen som landsortsaktör och Karl XV, tveklöst Ekmans bästa filmroll och idag en "minor classic" i sv filmhistoria. Regissör var Hyltén-Cavallius.

De bägge senare filmerna, producerade för SF, blev dock inte de ekonomiska framgångar man räknat med. Framför allt Kungen kommer hade nämligen blivit mycket dyr, och M:s aktier var bokstavligen talat i sjunkande. Hans eget nybildade företag, M-film, gick våren 1936 i konkurs.

1937 blev därför för M ett till det yttre overksamt år som han använde till att konsolidera sig för en mer seriös come-back. Våren 1938 såg också två nya bolag dagens ljus, ab Terrafilm och Terraproduktion, det förra ett distributionsbolag, som framfor allt koncentrerade sig på fransk film, vilken under 30-talet fått en verklig storhetstid.

Denna verksamhet slog an, och det kom också produktionsverksamheten att göra, sedan M med säkert öga satsat på nya spännande regi- och skådespelarkonstellationer, Schamyl Bauman med Signe Hasso och Sture Lagerwall (Vi två, 1938), Anders Henrikson med Karin Ekelund och Edvin Adolphson (Ett brott, 1940) samt debuterande Hasse Ekman med komedin Med dej i mina armar, s å och med samma kärlekspar.

Med ens framstod det lilla Terrafilm som det både publikt och konstnärligt ledande företaget inom sv film, och den ställningen skulle Terra (jämsides med SF under Dymlings ledning) hålla under hela 40-talet, inte minst tack vare satsningen på det unga triumviratet Hasse Ekman, Ingmar Bergman och Hampe Faustman, men också genom den medvetna satsningen på mer lödigt litterärt underlag genom samarbete med en rad författare som Dagmar Edqvist, Herbert Grevenius, Walter Ljungquist, Bertil Malmberg, Sigfrid Siwertz och Sven Stolpe. Några idag "klassiska" filmtitlar må här räcka som påminnelse: Lågor i dunklet, Första divisionen, Ombyte av tåg, General von Döbeln, Flickan och djävulen, Excellensen, Brott och straff, Fram för lilla Märta, Skepp till Indialand, Kungliga patrasket, I dödens väntrum, Fängelse, Banketten och Singoalla.

Med den sistnämnda filmen spände dessvärre M sin båge för högt. Redan 1946 hade M bildat ett filialkontor i Paris, och hans dröm var att kunna starta en mer internationell producentkarriär. 1948 hade man långt gångna planer på en filmatisering av Ett dockhem med manus av Bergman, i regi av Alf Sjöberg och med en amerikansk storstjärna i huvudrollen. Därav blev dock intet, men 1949 gav man sig i stället i kast med Viktor Rydbergs Singoalla med Bertil Malmberg som dialogförfattare men i övrigt med franskt manus och i fransk regi (Christian-Jacque). Filmen spelades in i såväl sv som fransk och engelsk version och kom att bli Sveriges första verkliga superproduktion med tre gånger så stora kostnader som en normal sv spelfilm. Slutresultatet, med Viveca Lindfors i huvudrollen, blev hedervärt men knappast mer och ekonomiskt ett stort bakslag från vilket Terrafilm aldrig riktigt kunde hämta sig. Som avslutande konstnärlig triumf för M:s imponerande 40-tal kom istället Hasse Ekmans bästa film, Flicka och hyacinter, med premiär i mars 1950.

Samma höst kunde emellertid M förverkliga ett annat drömprojekt — en egen teater. Den 17 okt invigdes Intima teatern vid Odenplan i Sthlm med en uppmärksammad uppsättning av Tolvskillingsoperan i regi av Ingmar Bergman. M drev Intiman under hela 50-talet och hade här många stora framgångar, framför allt med den lättare repertoaren. Ett salongsstycke som Thehuset Augustimånen gick över 500 gånger. På somrarna drev han dessutom sedan mitten av 40-talet och i ständig kamp med vädrets makter friluftsteatern på Skansen, och frågan är om inte Thalia under dessa år låg M närmare hjärtat än den nyckfulla Fru Filmia.

Helt kunde M dock inte släppa henne. Som fri producent var han bl a inblandad i ett par franska produktioner, och 1952 sökte han komma igen i Sverige med en ny stor samproduktion, hans första i färg och i helt engelskspråkig version: balettfilmen Eldfågeln med Tito Gobbi och M:s tredje hustru Ellen Rasch i huvudrollerna. Även denna film blev emellertid en konstnärlig och ekonomisk halvmesyr, och nu tröttnade Anders Sandrew, som hela tiden stött M ekonomiskt med ateljéresurser och distributionsförskott, och drog åt tumskruvarna. Från och med våren 1953 blev Terra snarast ett dotterföretag till Sandrews och dess produktion i fortsättningen av lättare halt och av föga intresse för eftervärlden. 1959 lämnade M helt sitt eget företag.

Sina sista år kom M att producera vitt skilda filmer för en rad olika och ibland tillfälliga bolag. Några få med litterära förtecken kan förtjäna att omnämnas: Vaxdockan (1962) med manus av Lars Forssell och med Gio Petré i titelrollen, Dagermans Bröllopsbesvär (1964) i Åke Falcks regi och Walentin Chorells Kattorna (1965) i regi av Henning Carlsen. De senare ledde till att M 1965 fick fast anställning som producent hos SF, där han emellertid redan våren 1966 rycktes bort av en hjärtinfarkt mitt under pågående inspelning av Arne Mattsons Yngsjömordet, som alltså kom att bli hans sista film.

M:s osvenska och färgstarka personlighet har träffande karaktäriserats som en härlig och förvirrad "blandning av bortskämd haremspascha, dumdristig gambler, småsnål teaterdirektör, storhetsvansinnig filmproducent, charmfull intrigör, glad amatör, smågenial yrkesman och generös och hjärtegod vän; ständigt jumpande mellan framgångens glatta isflak" (Ekman).

Författare

Bengt Forslund



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från M till Bertil Malmberg i KB.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: B Halvarsson, L M (C-l-uppsats, Instit för teater o filmvetensk, StU, 1980).

H Ekman, Den vackra ankungen (1955); Filmboken. En bok om filmskapare (1951); B Forslund, Från Gösta Ekman till Gösta Ekman (1982); Y Frendel, Skansenteatern vår första friluftsscen (Fatab 1962); T Nyblom, De nya herrarna (1945); Sv filmografi, 3-6 (1979, 1980, 1984, 1977); Terrafilm 10 år (1948); E Wennerholm, Pappa Sandrew (1964).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
S Lorenzo (Lorens) Marmstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9119, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Forslund), hämtad 2019-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9119
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
S Lorenzo (Lorens) Marmstedt, urn:sbl:9119, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Forslund), hämtad 2019-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se