Meriter

Mattsson, Erik Henrik, f 19 jan 1899 i Stora Tuna, Kopp, d 8 maj 1966 i Täby, Sth. Föräldrar: slaktaren o fjärdingsmannen Klas Bernhard M o Anna Sofia Johansson. Realex vid Stora Tuna kommunala mellanskola vt 16, telegrafelev vid telegrafverket 28 juli 16, eo telegrafassistent 20juni 18, ord 1 jan 20, tf kontrollör vid telegrafverket 1 maj 27, studiochef vid ab Radiotjänst 1 febr 31, chef för telegrafverkets rundradiocentral 32, tf radiokommissarie vid telegrafverket 1 jan 34, ord 1 jan 36–39, ekonomichef vid ab Radiotjänst 1 jan 39, expert i 1943 års rundradioutredn 43–46, admin dir vid ab Radiotjänst 1 sept 49, led av 1951 års televisionsutredn jan 51–nov 54, VD vid ab Radiotjänst 1 jan 52– 55, admin dir där (från 57 Sveriges radio ab) 1 juli 55—1 febr 64, led av Nämnden för televi-sionsforskn, av styr för bl a Sv akustiska sällsk, Fjellstedtska skolan o Union européenne de radiodiffusion (UER).

G 28 okt 1922 i Sthlm, Engelbr, m Thyra Ingeborg Elisabet Bengtsson, f 10 maj 1895 där, Klara, dtr till sjuksköterskan Ida Ingeborg B.

Biografi

Erik M var hallåman redan vid telegrafstyrelsens försökssändningar 1923. När Radiotjänst startade blev han tekniskt ansvarig för sändningarna som chef för telegrafstyrelsens förstärkaravdelning. Den låg i samma lokaler som Radiotjänst – Kungsgatan 8. Genom ett fönster hade han kontakt med studion. Det nära tekniska sambandet mellan förstärkare och studiotekniken – mikrofoner och akustik – gjorde det naturligt att M kom att intressera sig också för den senare.

1930 hade Radiotjänsts studiotekniska arbete blivit så omfattande att en studiochef behövdes. Det blev M som fick platsen. Han lånades ut från telegrafstyrelsen till Radiotjänst där han i realiteten blev teknisk chef. Samtidigt var han chef för telegrafstyrelsens rundradiocentral. Formellt gick sedan 1925 gränsen mellan telegrafstyrelsens och Radiotjänsts ansvar vid mikrofonen. M kunde med sin ställning brygga över den gränsen.

M blev 1939 ekonomichef i Radiotjänst, tog tjänstledigt från telegrafstyrelsen och lämnade rundradiocentralen. Från 1942 var han helt och hållet Radiotjänsts man. Här fick han en annan dubbelfunktion: studio-och ekonomichef. Detta blev på sikt av stor betydelse. Hans speciella bakgrund och erfarenhet visade sig mycket användbar i Radiotjänsts alltmer öppna schism med telegrafstyrelsen.

Radiotjänsts kompetens inom studiotekniken växte alltmer och den tekniska personalen blev allt talrikare. Samarbetet med telegrafstyrelsen började gnissla. Radiotjänst började alltmer vilja definiera också förstärkningen som en del av programproduktionen. Det hävdades att telegrafstyrelsen inte hade den kompetens som fordrades för att sköta förstärkningen av t ex en radioteaterpjäs.

M blev företagets förhandlare i den utdragna kamp om tekniken som följde. Först ägde den rum inom 1943 års radioutredning där M och telegrafstyrelsens Ernst Magnusson var experter och bekämpade varandra med promemorior. Detta PM-krig vann M. Utredningen förordade i sitt betänkande att Radiotjänst skulle fa hela ansvaret för programproduktionstekniken i vid mening. Detta blev också propositionstext och riksdagsbeslut 1947. Själva genomförandet tog dock tid och innebar sega förhandlingar. M var Radiotjänsts förhandlare och först 1953 kom lösningen sedan regeringen tillsatt en förlikningsman. Radiotjänst fick hand om studioteknik och förstärkare. Det var en seger för M.

En annan viktig uppgift för M gällde radiohuset. Alltsedan 1930-talet hade Radiotjänst önskat ett hus lämpat för radion där hela verksamheten kunde samlas. Under 50- och 60-talens etermediaexpansion blev behovet alltmer kännbart.

Investeringar i radio-TV skulle enligt bestämmelserna finansieras via statens kapitalbudget och det var under hela 50- och 60-talen svårt att övertyga finansministern om nödvändigheten av större investeringar. Ekonomin var inflationistisk och återhållsamhet ansågs nödvändig. Licensmedlen var avsedda enbart för driftskostnaderna. Dessutom var frågan om ett nytt radiohus en svår byråkratisk nöt att knäcka. Byggnadsstyrelsen hade ansvaret eftersom det var fråga om statliga pengar, och på grund av de ovan berörda gränsdragningsproblemen måste byggnadsstyrelsen samråda med både telegrafstyrelsen och Radiotjänst. De låsta positionerna mellan verken var en orsak till att husbygget sinkades. M var Radiotjänsts representant i förhandlingarna med kommunikations- och finansdepartementen, telestyrelsen och byggnadsstyrelsen.

Televisionen innebar för Radiotjänst både ett hot och en möjlighet. Hot om att förlora den faktiska monopolställningen i den sv etern, möjlighet att utvidga den till "bildradion". Man förstod redan 1950 att TV skulle bli ett större medium än radion. M blev Radiotjänsts representant i Nämnden för televisionsforskning, ett samarbetsorgan med uppgift att utveckla sv TV med deltagande av televerket, L M Ericsson och radioindustrin (1947).

Samtidigt organiserade Radiotjänst en intern televisionskommitté i vilken M var ordförande, för att studera programproduktionsproblem. Det var därför följdriktigt att M blev Radiotjänsts ledamot i den statliga televisionsutredningen. Där hävdade han framgångsrikt Radiotjänsts intressen gentemot radioindustrin, annonsbyråerna och Telestyrelsen som alla ville ha en snabb start i stor skala för sv TV. Detta hade krävt komplettering av licensfinansieringen med reklampengar vilket hade äventyrat Radiotjänsts möjligheter att få TV-monopolet. Eftersom Radiotjänst hade små produktionsresurser var det viktigt att utredningen förordade en TV-start med så litet antal sändningstimmar i veckan som möjligt. I annat fall kunde inte Radiotjänst ikläda sig monopolet. Detta lyckades M tillsammans med kommunikationsdepartementets och tidningsutgivareföreningens representanter genomdriva.

1950 avgick Yngve Hugo (bd 19) från sin post som radiochef och VD. Vid nybesättningen delades ansvaret upp så att M blev VD och Elof Ehnmark radiochef. M hade då förmodligen ett starkare grepp om företaget än Ehnmark, framförallt i kraft av sin energi och obestridliga kompetens. Dessa egenskaper parades med en viss oförmåga att delegera småsaker. Många i Radiotjänst knorrade över hans noggranna sakprövning av reseräkningar och andra utgifter. Han kom att kallas radiokommissarien (hans gamla titel i telegrafstyrelsen), vilket i dessa sammanhang hade en kritisk biton. Denna egenskap förenades emellertid med en patriarkalisk omtanke som många erfarit och vittnat om.

M var på sin knappt tillmätta fritid pistolskytt, medlem i Radiotjänsts pistolskytteförening. Trädgårdsskötsel roade honom likaså. Hans främsta hobby var dock yrket och han framstod vid sin död mer än någon annan som förkroppsligandet i en person av företaget Radiotjänst/Sveriges radio.

Författare

Karl-Hugo Wirén

Arkivuppgifter

M:s personarkiv (20 vol; innehåller bl a dagböcker från 1925 o klipp) i SR:s dokumentarkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Stockholms rundradiostation, II. Förstärkarelokaler (Tekniska meddelanden från Kungl. telegrafstyrelsen, 1929, Sthlm, 4:o, s 27–36; tills med S Lemoine). – Örat – människans mikrofon (Röster om radio. Intryck och erfarenheter av tio års svensk rundradio, utg: Radiotjänst, Sthlm 1934, 4:o, s 47-50). – Radiotjänsts nya studios, de akustiska problemen (Byggmästaren, årg 15, 1936, Sthlm, 4:o, s 203-210). – Ljuddistributionen i studiolokaler (Populär radio, årg 18, 1946, Sthlm, 4:o, s 141–144). – Före Radiotjänst (Tjugofem år med Sveriges radio. Radiomän berättar, jubileumskrönika ..., [Sthlm, tr] Falun 1949, s 96-108). – Studiolokalerna (ibid, s 396-434). -Så var det då (Sveriges radios årsbok 1959–1960, Sthlm 1959, s 268-305). – Radiohusets historia. Sthlm 1960. 53 s. – Det nya TV-huset (Sveriges radios årsbok 1962, s 9–28; även sep, 20 s). – Bidrag i bl a Röster i radio(-TV), Sthlm, 4:o.

Källor och litteratur

Källor o litt: Alla a:4, 10, 12, 14 o 18 (stynprot), N 1:1 (kontrakt) o E 111:10 (brev 9 jan 1947, Ra- diotjänsts pistolskyttefören-Klarapolisens pistolklubb) i Centrala kansliets arkiv, samt Personal-avd:s arkiv (personakt), allt i SR:s dokumentarkiv. – G Elgemyr, Kampen om tekniken. Om gränsdragningen mellan Radiotjänst o telegrafstyr på det tekn området (1981; stencil, Hist instit, StU); K-H Wirén, Nämnden for televisionsforskn (d:o); dens, 1951 års televisionsutredn (d:o).

P Eckerberg, In memoriam E M (Sveriges radios årsb 1966); M Ginsburg, E M död (RiR-TV 1966, nr 20); Hört o sett. Radio o television 1925-1974 (1974); S Jerring, På min våglängd (1944); PK:s porträttmatr 1952 (1951); Radiotjänsts matr 1949 (1949); M Reuterswärd, nekr över M (Antennen 1966, juni); Sveriges radio. Porträttmatr 1958 (1958).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik H Mattsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9191, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl-Hugo Wirén), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9191
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik H Mattsson, urn:sbl:9191, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl-Hugo Wirén), hämtad 2024-04-18.