J Harald Molander

Född:1858-03-17 – Klara församling, Stockholms län
Död:1900-11-22 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län

Författare, Översättare, Teaterregissör


Band 25 (1985-1987), sida 615.

Meriter

1 Molander, Johan Harald, f 17 mars 1858 i Sthlm, Klara, d 22 nov 1900 där, Ad Fredr. Föräldrar: överläkaren MD Johan M o Augusta Dybeck. Inskr vid UU ht 77, andre regissör vid Nya teatern i Sthlm 84, intendent vid Sv teatern i Hfors 8693, regissör hos A Ranft vid Vasateatern i Sthlm 9698, vid Sv teatern där från 98, kommissarie vid Sthlmsutställn 97.

G 19 april 1888 i Sthlm, Klara, m sångerskan o skådespelerskan Lydia Sophia Cathrina Wessler, f 22 dec 1851 i Gävle, d 13 dec 1929 i Sthlm, Matt, dtr till konditorn Carl W o Margreta Sophia Wicklander.

Biografi

Redan under Harald M:s barndomsår uppmuntrade föräldrarna honom att bedriva vittra skrivövningar och sällskapliga teaterlekar. Under M:s återkommande astmatiska besvär blev detta fantasiliv en viktig säkerhetsventil. Hans författardrömmar tog tidig skepnad under intryck av en romantisk efterklang i konstnärsidolisering och litterära former. Under studietiden i Uppsala ägnade han sig åt studentteater och avbröt studierna där 1881 för att leva som fri litteratör.

M:s debut som författare skedde i större sammanhang på Dramatiska teatern 1881 med den pastischerande komedin Rococo. Den utspelade sig i fransk miljö och var en genreövning. Efter en markerad omsvängning närmade han sig sedan ämnesmässigt det moderna genombrottets realism. Med skådespelet Furstinnan Gogol (1883) och den satiriska komedin Vårflod (1884) försökte han sätta nihilismen respektive den egna generationens livsstil och oppositionella idéer under debatt. Han räknade sig aldrig själv till någon litterär gruppering utan poängterade tvärtom ständigt sin frihet från kotteribildningar. Eftersom dessa pjäser uppfördes på landets främsta scen kom de att uppmärksammas i hög grad. Men M:s författarskap väckte inte anklang i något läger, vare sig bland Det unga Sveriges anhängare eller hos deras motståndare inom akademikritiken.

Under sin tid i Hfors gav M ut och satte upp nästa dramatiska verk. Det var skådespelet Beatrice (1887) som åter behandlade en upprorstematik, men nu var denna invävd i ett drama om passioner och i historisk renässansdräkt. Efter detta tystnade M som författare fram till 1893, då han med det erotiska lustspelet Flirtation på nytt gav sig i kast med samtida sv typer. I all sin anspråkslöshet är det M:s främsta arbete på det dramatiska området, medan novellen var hans starka sida på prosans. Flirtation präglas av hans satiriska ådra, hans skickliga replikföring och en djupgående kännedom om de franska genreförebilderna. I parodisamlingen Ibsen i västficksformat (1895) gav M nya prov på denna bitska sida av sin personlighet. Han hade blick för det komiska.

Året därefter gav M ut den historiska romanen En lyckoriddare. Intresset för genren ifråga var stort under 1890-talet. M:s egen historicism och etnologiska faktafascination mötte det i denna berättelse om vagabonden Lauritz Wiwalts äventyr i Tyskland och Sverige under 30-åriga kriget. Modellen för gestalten hade M hämtat i Henrik Schücks biografi över Lars Wivallius. I skådespelet med samma namn (1900) renodlade M den romantiska Björkebergaepisoden från romanen i dramatisk form. Som historiskt utstyrseläventyr i M:s egen regi blev det en publiksuccé på Sv teatern.

M:s författarskap hängde nära samman med hans verksamhet som regissör. Hela livet närde han drömmen om att bli en framstående författare. Någon större originalitet präglade emellertid inte hans egna litterära arbeten. Däremot ger de sammantagna ett vittnesbörd om hans säregna bredd, stilkänsla och ingående kännedom om olika litterära genrer och strömningar. Den öppenhet för konstnärliga impulser från andra som var en hämsko i M:s eget författande var däremot en viktig grundförutsättning för framgången i hans arbete som teaterregissör.

Tradition, författartrohet, natursanning, ensemblespel och harmonisering av teaterkonstens olika uttrycksmedel var M:s ledstjärnor som skådespelarinstruktör och iscensättare. Han betonade även det didaktiska momentet i teaterns förhållande till publiken. Dennas rätt till teaterupplevelser i en populär och tillgänglig form underströk han ofta. Därutöver såg han teatern som en mötesplats, där man på ett oöverträffbart sätt kunde ställa problem under debatt, vare sig dessa var samhälleliga eller allmänmänskliga. Detta program för teaterkonsten formulerade M i brett upplagda artiklar, dels i två om sv dramatisk konst vid mitten av 1880-talet, dels i en längre serie 1892 om modern dramatisk konst.

Under L Josephson (bd 20) och V Holmquist vid Nya teatern iscensatte M i första hand operetter och komedier enligt sina realistiska stilprinciper. Vid Sv teatern i Hfors, där han under sju spelar var konstnärlig ledare, utvecklade han sin regikonst inom hela den breda repertoar som kännetecknade denna teater. På grund av det begränsade publikunderlaget hade man nämligen en stor omsättning på pjäser. M betonade ensemblespel och historisk trovärdighet inspirerad av den tyska Meiningen-truppen. Han tillämpade emellertid detta inte bara på skådespel med historiska ämnen utan även på klassisk och modern komedi. Modern tendensdramatik fick också sitt utrymme på repertoaren, men M fäste själv större avseende vid det historiska och spektakulära. Han utövade i Hfors också en i viss mån romantisk, illusionistiskt glänsande regikonst. Den visar att han på det dramatiska området sökte förverkliga Wagners grundtanke om allkonstverkets uttrycksrikedom. I uppsättningen av Goethes Faust (1889) kom många av dessa bärande drag i M:s regikonst att stå klara.

M var något av en övergångsgestalt i regikonstens historia. Man stod på tröskeln till en tid, då regissörens personliga synsätt blev den bestämmande faktorn i tillägnelsen av det dramatiska verket vid teaterkonstverkets tillkomst. Trots att M var vår förste moderne regissör i den meningen, visar hans regipraxis också starka inslag av rent hantverk. M hade estetiska skäl för detta. Han uttryckte dem i vördnaden för den teaterhistoriska traditionen ifråga om det "rätta" sättet att inscenera olika pjäser. Det fanns också yttre anledningar till dessa ålderdomliga drag i M:s regiarbete. En var den hårda rationaliseringen i teaterarbetet inom den kommersiella, borgerliga tittskåpsteaterns organisatoriska ram. Ett annat skäl var den relativt sett större samtida koncentrationen på enskilda skådespelares prestationer, jämfört med intresset för ensembleprestationerna under den senare epoken.

M:s växande tekniska skicklighet och mogna konstnärliga kompetens kom mest till sin rätt under hans tid hos Ranft på 90-talet. Hans egen gestaltningsvilja fick också större utrymme genom repertoarens sammansättning. I stort sett innebar dock arbetet ett fulländande av tidigare utvecklingslinjer: historicism, teatral lekfullhet, populärt och lätttillgängligt naturalistiskt formspråk samt orientering mot samhällsproblematik. Främst visade sig dessa tendenser i M:s Strindbergs-insceneringar, i hans uppsättning av Geijerstams sagopjäs Stor-Klas och Lill-Klas samt i Gerhart Hauptmanns Vävarna.

I den senare kom t ex M:s frihetliga individualism till uttryck genom en samtidig kritik mot kollektivet och en inkännande och drabbande gestaltning av förtryck, utsugning och motstånd. Det fanns ibland också en moraliserande underton i M:s ställningstaganden, en religiös färgning. I fallet med Vävarna hindrade detta inte ett entusiastiskt mottagande från arbetarrörelsen. Man tyckte sig för första gången ha fatt sin egen kamp gestaltad på en sv teaterscen. Vävarna markerade också en höjdpunkt i M:s livslånga strävanden ifråga om ensemblespel; här gav han en detaljerad statistinstruktion som han inspirerad av meiningarna prövat fram i många tidigare scenerier för historiska utstyrselstycken.

M hade en styrka i att uppfatta strömningar i tiden, vilka han förmådde ge en konstnärlig form på scenen. Han var emellertid ingen experimentator. Han insåg exempelvis aldrig betydelsen av att realismen på teatern ifrågasattes under hans sista år.

Som teaterman arbetade M också mycket med dramaturgiska uppgifter; han sökte spelbar dramatik, han bearbetade, och framför allt översatte han. Stiltrohet och formfulländning präglade dessa översättningar, trots att de ofta utfördes under pressade förhållanden. Mest uppmärksamhet i Sverige fick hans version av Rostands Cyrano de Bergerac. Den framfördes på Dramaten efter hans frånfälle.

M nådde aldrig den ställning som regissör vid nationalscenen som han så hett eftertraktade och flera gånger hade sökt få. Han var dock den främste sv teaterregissören under perioden mellan Ludvig Josephson (bd 20) och Per Lindberg (bd 23). M var starkt präglad av sin lärare Josephson samt av den realistiska strömningen i europeiskt teaterliv under 1880-talet. Han förde den realistiskt-naturalistiska regikonsten till dess första höjdpunkt i finlandssvenskt och rikssvenskt teaterliv. Däri ligger hans historiska betydelse.

M träffade sin blivande hustru på Sv teatern i Hfors, där hon var en av de ledande skådespelerskorna i det lyriska facket. Lydia M hade börjat som skådespelare vid Theodor Schwartz' sällskap 1868. Vid ett turnébesök i Gävle fick hon göra ett inhopp, något som var vanligt för unga begåvningar ur småstadssocieteten. Hon fick även följa med turnén för ett framträdande i Falun.

Arton år gammal togs Lydia M in i MA:s solosångklass, där hon gick två år för Julius Günther (bd 17). Därefter var hon sångelev hos Fredrika Stenhammar. 1872 blev hon antagen som elev vid K teatern.

Två år senare blev Lydia M anställd vid teatern i Hfors. Mellan 1874 och 1894 utförde hon sedan närmare 250 större och mindre tal-och sångroller där. Det var hennes glansperiod. Hon hade sin styrka i mångsidigheten. Dess forutsättningar var en välskolad sopranröst och en mångskiftande individualiserings-och karaktäriseringskonst. Hennes rollskapelser byggde på detaljstudier. De framfördes visserligen något avmätt, men med klar diktion och udd i repliken. Ibland kunde hon också släppa fram en bred komisk sida i sin skådespelarkonst.

Under 1894 deltog hon i Ida Aalbergturnén respektive Håkansson-Svennbergturnén. Några år efter makens död vann hon sedan anställning hos Ranft. Fram till 1922 skapade hon en lång rad typer i det äldre facket.

Bland Lydia M:s roller kan nämnas huvudrollen i Mignon, Laura i Tiggarstudenten, Nitouche i Lilla helgonet och Yum-Yum i Mikado. En verklig höjdpunkt hade hon i Lili med en titelroll där ett helt kvinnoliv gestaltas. Bland rena talroller som uppmärksammades kan nämnas Marta i Faust, Lona Hessel i Samhällets stöttepelare och Elmire i Tartuffe.

Författare

Per Ringby



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

M:s arkiv är splittrat. Ms, regimaterial o tidningsklipp i Drottningholms teatermus, KB, LUB, UUB, Sv teaterns arkiv o bibi samt hos arkitekt H Molander, Sthlm. Merparten av brev till M i KB (1635 st). - Brev från M i GUB, Hfors UB, KB, LUB, Sv litt:sällsk:s i Finland arkiv, UUB samt Åbo Akademis bibl.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Genom telefon. Lustspel med sång i en akt. Upsala 1879. 56 s. – På Kornhamnstorg. En stockholmsbild (Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif, Tidskr, bd 1, Sthlm 187981, s 606-625 [i h 3: Landsmålsföreningarnes tredje allm fest i Uppsala d 7 nov 1879 (uppförd då)]; med parallell trans-skription till landsmålsalfabetet). – Vid professor Jacob Axel Josephsons graf den 3 april 1880 i Stockholms nations namn. Upsala 1880. (4) s. [Undert.] – Till qvinnan vid Upsala studenters vårfest 1881. Upsala 1881. (4) s. Till tärnorna vid Alfred Hauges och Hedvig Karlströms bröllop, den 20 dec 1881. Sthlm 1881. (4) s. – Rococo, komedi i en akt (Ny svensk tidskrift, 1882, Lund, s 187-218; även sep, 33 s). -[Recensioner] (ibid, s 169-173, 348-353; sign M***). – Teaterbref till Ny svensk tidskrift. 1 (ibid, 1883, s 157164). Furstinnan Gogol. Skådespel i fem akter. Lund (tr Sthlm) 1883. 157 s. -Vårflod. Komedi i fyra akter. Lund (tr Sthlm) 1884. 164 s. – Svensk dramatisk konst. Några reflexioner under teater-saisonen i Stockholm 1883 – 84. [l]-2 (Ny sv tidskr, 1884, s 474-490, o 1885, s 275–290; undert Un monsieur de 1'orchestre). – Fyra kapitel om idealism (ibid, 1885, s 1–20). – Beatrice. Skådespel i fem akter. Hfors o Sthlm (tr Hfors) 1887. 164 s. – Flirtation. Lustspel i tre akter. Hfors 1893. 160 s. – Fru Lydia Molander (Program-bladet. Tidn för Helsingfors teatrar o konserter, 1893, Hfors, fol, n:o 32 (15/3), s [1 f]; sign H. M.). – Förslag till ordnande af Svenska teaterns verksamhet för spelåret 1894–95. Hfors 1894. 4:o. 8 s. [Undert.] – Ibsen i västficksformat. En saml af skaldens mest kända skådespel i lindrigt sammandrag lämpade för allvarligt själfstudium, hans lärjungar o beundrare tillägnad. Delvis med ledn afF. Anstey's Pocket Ibsen. Sthlm 1895. 244 s. [Ett dockhem, Vildankan, vaudeville, Rosmers-holm, Hedda Gablieri, drama på vers, Kvacksalf-vare Relling, Lilla Moppe.] – [Teateranmälningar] (Nordisk revy för litteratur och konst, politik och sociala ämnen, [årg 1,] 1895, Sthlm, s Ullig, 216-219, 264-267, 338-344; pseud Charles Johansson). – Svar till hr Hjalmar Söderberg (ibid, 2, 1896, s 63–69; svar på dennes genmäle till rec av Förvillelser, Aftonbladet 9/11 1895). – Trilby. Syntes i en akt. Uppförd på Publicistklubbens krigsteater i vapensalen å Grand Hotel vid årsmiddagen den 25 jan. 1895. Sthlm 1896. 28 s. [Text, s 4.] – Femte kapitlet ur En lyckoriddare ... Utkommer i höst... (OoB, årg 5, 1896, Sthlm, s 355–364). – En lyckoriddare. Berättelse från 1600-talet. Sthlm 1896. 348 s. 2. uppl 1897. 356 s. 3. uppl 1907. 443 s. ([Omsl:] WW4 Kronböcker, 2-3.) 4. uppl 1924. 436 s. [Jfr nedan.] Övers: En lykkeriddcr, Khvn 1897, 375 s, Khvn og Kristiania 1911, 349 s; The fortune-hunter, London 1905, 351 s. — När Carl Grabow blef symbolist. Atelierinte-riöri 1 akt (18 29/12 97. Ett fyllnadsblad [tillägnat] Carl Grabow, Sthlm 1897, s 11-13; anon). – En lyckoriddare. Äfventyr i fem akter med ett förspel. Sthlm 1900. 159 s. ([Rygg:] Sv. teatern. N° 263.) -Mounet-Sully (OoB, 9, 1900, s 51-56). - Strödda skizzer och berättelser. [Omsl:] Utg efter författarens död. Med ett forord af O Levertin. Sthlm 1901. 227 s, 1 portr. – Onkel Kuno Ottokar (Aus fremden Zungen, [Halbmonatsschrift fur die möderne Literatur des Auslandes ..., Jahrg 15,] 1905, Berlin u. Leipzig, 4:o, Bd 4, s 161–169; övers ur föreg). – Mäster Olof. Folkuppträdena utanför scenen i akt 1 o 2. Sthlm 1908. Fol. (4) s. [Anon, tillskr; statistinstruktion.] – Bacchanal. Ord ... Musik af E Sjögren. [Rubr.] Kalmar [1920]. (3) s. – Romantisk resa i Norge (Harald Molander, människan och konstnären, 1*. Ungdom o resor 1858–1886, brev o anteckningar utg av O Molander, Sthlm (tr Hfors) 1950, s 39-84; ur brev o dagbok). – Ung dramatiker reser på kontinenten (ibid, s 125–205; d:o). – Ung regissör på studieresa (ibid, s 233-324; d:o). - Bidrag i bl a: Figaro 1884, Sthlm, fol, n:o 42 (anekdoten Ett besök, anon), samt Söndags-Nisse 1895, Sthlm, fol, nr 12 o 50 (anon), o 1896, nr 10 (pseud Abo Bibo) o 15 (pseud Resande försvarsvän), vidare GHT 27/8 1881 (dikten Till qvinnan), Nya pressen, Hfors, 25/ 10 1888 (genmäle), Aftonbladet 4, 21 o 28/3, 16/4, 4/6, 20 o 26/8, 14/9, 10/12 1892 (Modern dramatisk konst), 14 o 28/4 (krönikor, sign Abo Bibo), 31/8 1894 (rec, sign H. M.), 28/3, 11 o 15/5, 6 o 8-9/7, 2, 9, 23 o 30/11, 7, 14 o 20-21/12 1895, 3 o 8/1, 1/2, 6 o 20/6, 10/9, 3/10 1896 (d:o), Huvudstadsbladet, Hfors, 9/4, 21-22/9 1893, 26/11, 7/12 1895 (d:o), Göteborgs-posten 2/2 1895 (rec av Vildanden, anon), DN 1/4 o 2/11 1895 (krönikor, pseud Vieux Bilboquet), Stockholms dagblad 25/10 1896, Arbetet, Sthlm, 8/12 1896.

Översatt: F Ponsard, Horatius och Lvdia, komedi ..., Upsala 1879, 43 s, [ny uppl] Lund (tr Sthlm) 1884, 35 s; V Hugo, Kungen roar sig, skådespel..., Lund (tr Sthlm) 1884, 127 s; [Lajos Döczy,] Kyssen, komedi ... av Ludvig Döczi, Lund (tr Sthlm) 1884, 134 s; F Coppée, Severo Torelli, skådespel Sthlm 1885, 89 s; H Ibsen, Kärlekens komedi ..., Borgå (tr Hfors) 1888, 157 s; G Kjerulf, Kejsarens nva kläder, sago-operett... bearb af kompositörens'libretto, Hfors 1889, 72 s; W. S. Gilbert, Mikado, operett ..., Musiken af A Sullivan, Hfors 1890, 102 s; H Wittman & J Bauer, Stackars Jona-than, operett ... Musiken af C Millöcker, Hfors 1890, 77 s, [annan utg:] Den stackars Sthlm 1890 [omsl], 132 s ([omsl:] Operatexter, n° 20); Sankt Andreas fest, operett ... efter en fr idé ... Musiken af I Caryll, Hfors 1891, 45 s; E Rostand, Ur Cyrano de Bergerac ... (OoB, 8, 1899, Sthlm, s 521—532); dens, Cyrano de Bergerac, heroisk komedi ..., Sthlm 1900, 187 s ([rygg:] Sv. teatern, n° 261), 2.-6. uppl 1901, 1901, 1902, 1908, 1914, 7. uppl 1921, 223 s ([omsl:] Det bästa, 16), 8. uppl 1941, 223 s (Sv. teatern, 261); alla på vers o utom den först nämnda i fri övers o bearb; 7 spanska sånger ... af E. Sjögren, Op. 6. ... Sv texten fritt bearb efter Em. Geibels o P. Heyses "Spanischcs Liederbuch", H 1-2, Sthlm [1881].

Källor och litteratur

Källor o litt: E Michal, Tal- o sångpjäser uppförda å Sthlms samtliga teatrar o öfriga lokaler spelåren 1863-1913, Drottningholms teatermus. G Bergman, Den moderna teaterns genombrott 1890-1925 (1966); T Boström, Den objudne gästen. Hur Maeterlinck introducerades o mottogs i Sverige intill 1903 (1979); E Degerholm, Vid sv scenen i Hfors. Minnen o bilder, 2 (1903); E-M v Frenckell, ABC för teaterpubliken (1972); E Gran-dinson, H M (OoB 1901); M Luchou, Sv teatern i Hfors (1977); H M[olander], Fru Lydia M (Program-bladet, tidn för Hfors teatrar 1893, n:o 32); O Molander, H M går i landsflykt. En källstu-die (Kring konst o kultur, Studier tillägn Amos Anderson ..., 1948); dens, H M, människan o konstnären, 1. Ungdom o resor 18581886 ... (1950); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare, 2 (1918); I Qvarnström, Sv teater i Finland, 1. Rikssv teater (1946); P Ringby, Från anklagelse till kompromiss. Strejkmotiv på Sthlms scener från Väfvarne 1899 till Kamp 1912 (Teater i Sthlm 1910-1970, 1:1, 1982); dens, Iscensättn som "läsning" exemplet Tisbe (Texten o läsaren i ett hist perspektiv, ed R Granqvist, 1985); C Rosenqvist, Hem till historien. August Strindberg, sekelskiftet o "Gustaf Adolf (1984).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Harald Molander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9411, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Ringby), hämtad 2017-08-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9411
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Harald Molander, urn:sbl:9411, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Ringby), hämtad 2017-08-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se