Meriter

Magnusson, Nils Harald, f 15 jan 1890 i Filipstad, d 28 sept 1976 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: handl Johan M o Johanna Nilsson. Mogenhetsex vid Gbgs h reallärov 11 juni 08, inskr vid StH ht 08, lärare vid Mjölby samskola 10–12, FM vid StH 19 april 13, förste lärare vid Mora folkhögsk o lantmannaskola 13–16, amanuens vid mineralogiska institutionen vid StH vt 17–vt 18, anställd vid Sveriges geolog undersökn (SGU) 19 maj 18, bitr geolog där 1 jan 19, FL vid StH 26 april 19, disp 25 maj 25, FD där 29 maj 25, tf statsgeolog vid SGU 1 jan 27, doc i petrografi o malmgeologi vid StH 14 juli 27, statsgeolog 30 dec 30, prof i mineralogi o geologi vid KTH 17 april 42, överdir o chef för SGU 25 maj 51–58, led av dir för statens geotekn inst 51–59, av meteorologiska o hydrologiska rådet 51–59, preses i överstyr för de tekn högskolorna 52–59, ordf i styr för Sv sällsk för antropologi o geografi 54—55, i Sv nationalkomm for geodesi o geofysik 54–60. – JK:s Rinmanmedalj 45, LVA 46, LFS 50, LIVA 51.

G 24 okt 1931 i Grängesberg, Kopp, m Emma Sylvia (Vivan) Larsson, f 7 aug 1907 där, dtr till redaktör David Algot L o Emma Kristina Grufman.

Biografi

Efter sin första akademiska examen 1913 vid StH kom Nils M att några år tjänstgöra som lärare vid bl a Mora folkhögskola, som då hade nära beröring med många kända personer inom sv utbildnings- och kulturliv. Denna tid blev honom av stort värde vid hans framtida verksamhet, särskilt på det pedagogiska området, då han vid SGU och senare vid KTH kom att utbilda unga geologer och bergsingenjörer. Samtidigt torde folkhögskoleverksamheten med de personliga kontakter den medförde ha utgjort en stimulans för de allmänt kulturella intressen som följde M livet ut och som kunde komma till uttryck också i hans rent vetenskapliga verksamhet.

Under sin tid vid SGU kom M att verka inom två huvudområden som hänger nära samman, nämligen de sv urbergsproblemen och malmgeologin. För sitt doktorsspecimen valde han att undersöka ett område från sin hembygd, nämligen Persbergs malmtrakt, beläget ca 1 mil nordost om Filipstad. Detta arbete blev av stor betydelse för sv malmgeologi. M hävdade här, att järnet i mellansvenska skarn- och kalkjärnmalmer inte var differential från graniter, vilket ansetts av Sveriges vid denna tid ledande malmgeolog och M:s kollega vid SGU Per Geijer, utan i stället representerade vulkaniskt-sedimentära bildningar. Dessa hade genom metamorfa processer fått sitt nuvarande mineralogiska och förmäla utseende. M:s slutsatser utlöste en viss opposition från Geijers sida, men han lyckades genom fortsatta undersökningar ytterligare bestyrka sina tolkningar, och Geijer fick efterhand medge riktigheten av M:s teorier, åtminstone till större delen. Mellan M och Geijer utvecklades inom kort ett mycket fruktbärande samarbete inom malmgeologin, detta även sedan Geijer tillträtt professuren vid KTH. Under 1920- och 1930-talen publicerade M och Geijer i SGU:s skriftserier ett flertal monografier med diskussioner rörande de mellansvenska malmernas bildningshistoria. Resultaten av detta samarbete sammanfattades i det stora samlingsverket De mellansvenska malmernas geologi (1944), där båda står som författare. Detta verk har blivit något av en bibel rörande de mellansvenska malmerna, där författarnas eminenta kunskaper om alla sorters järnmalmer kunde bringas till allmän kännedom.

Samlingsverket framstod emellertid för M som i viss mån en kompromiss mellan hans egna och Geijers uppfattningar om malmbildningen, och han kände sig därför manad att mer renodlat publicera sin egen version: The origin of the iron ores in Central Sweden and the history of their relations (1970). M utvecklade snart sitt intresse för malmer långt utöver det som gällde järnmalmer. Speciellt intresse ägnade han sulfidmalmer, såväl i Bergslagen som i norra Sverige. Som professor vid KTH och därefter som chef för SGU fick M alltmer vidgade internationella förbindelser och erfarenheter. Han framträdde efterhand som sakkunnig i råvarufrågor av mer global omfattning.

M blev snart en av de ledande forskarna inom de komplicerade frågor som rör det sv urberget. Han började i Bergslagen som ledare inom berggrundskarteringen av en rad kartblad i skala 1:50 000, men mycket snart vidgade han sin kännedom på dessa områden till hela Norden. Han blev därigenom en av de ledande forskarna inom nordisk urbergsstratigrafi och åldersindelning. Hans erfarenhet rörande Sverige finns sammanfattad i läroboken Sveriges geologi (1936, med nya uppl 1949, 1956 och 1963), där M står för den del som behandlar det sv urberget, samt i motsvarande del av Beskrivning till karta över Sveriges berggrund etc (1962). Genom dessa och en mängd separata arbeten blev M under flera årtionden tongivande inom sv urbergsforskning.

Den mångskiftande verksamhet som M bedrev inom sv urbergsgeologi och malmgeologi kom att verka i hög grad stimulerande för dessa forskningsområden. Han hade förmågan att entusiasmera och engagera kolleger, inte minst yngre geologer. Det betydande antal läroböcker som han producerade var i stor utsträckning att betrakta som kompilationer av ett flertal framställningar i inländska och utländska tidskriftsserier, där resultaten av hans egna och även andra geologers forskningsresultat framlagts. Hans vida kännedom om Sveriges fältgeologi gjorde honom till en mycket uppskattad ledare av exkursioner for såväl internationell som inhemsk publik. Han kom därigenom att framstå som en centralgestalt inom sv geologi för de områden som han representerade.

Författare

Sven Gavelin

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar, vol 99, 1977, Sthlm (tr Upps), s 261–263 [i no. 570].

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 17 april 1942, nr 21, RA. – E Adelsköld, StH:s matr 1888–1927 (1978); S Gavelin, nekr över M (Geolog fören:s i Sthlm förhandl:ar, vol 99:3, 1977).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils H Magnusson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10178, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Gavelin), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10178
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils H Magnusson, urn:sbl:10178, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Gavelin), hämtad 2024-04-16.