Meriter

1 Lindberg, Johan August, f 3 sept 1846 i Hedemora, d 18 nov 1916 i Solna. Föräldrar: brandvakten, ringaren o dödgrävaren Carl Fredrik L o Kristina Jansdtr. Restauranganställd, elev vid K teatrarnas elevskola 65 — 66, skådespelare vid sällsk ledda av C O Lindmark o J F Lundgren (pseud Uller) 66—69, vid Thérése Elfforss' sällsk 69—70, debut på Dramatiska teatern maj 71, anställd där 1 sept 71—30juni 72, skådespelare vid Nya (sv) teatern i Hfors 72-74, 76-77 o 93-94, vid Nya teatern i Gbg 1 okt 74—april 75, studieresor till Paris april —nov 75 o 79, scenisk styresman för Elfforss' sällsk 77, styresman där 82, skådespelare vid Nya teatern i Sthlm 79—82 o 99—00, ledde egen teatertrupp i Sverige, Norge o Danmark 82-84, 88-93 o 94- 97, regissör o skådespelare vid K teatrarna 1 juli 84—30 juni 85, gästspel vid olika teatrar i Sverige, Finland o Danmark 85 — 88, teaterledare vid Stora o Mindre teatrarna i Gbg 90— 93 (turnerade även under denna tid i södra Sverige o Finland, jfr ovan), anställd vid Dramatiska teatern 1 juli 97 — 30 april 98, uppläsningsturnéer 00—03, förste regissör o sceninstruktör vid K teatern 1 juli 03 —30 juni 06, skådespelare o regissör vid Dramatiska teatern från 1 juli 06 (tjänstl spelåret 11 — 12 o från april 15), uppläsningsturné i USA 11 — 12. - Litt et art 97.

G löjan 1885 i Hedemora (enl vb för Ad Fredr, Sthlm) m skådespelerskan Augusta Wilhelmina Blomstedt (L 2).

Biografi

August L växte upp i ett fattigt hem o fick tidigt börja försörja sig själv. Redan som femtonåring reste han till Sthlm, där han fick anställning som smörgåsnisse på restaurant Blå Porten på Djurgården. Därifrån hade han nära till gamla Djurgårdsteatern vid Lejonslätten, där hans teaterintresse grundlades. Detta slog ut i full blom 1862 då han såg en Shakespeare-föreställning på K teatern. "Jag såg ett stycke, som hette En midsommarnattsdröm, och efter den kvällen var jag aldrig mig lik, utan blev som förvandlad. Hos människorna i den förtrollade skogen ville jag leva och dö" (L:s minnen 1915, s 173).

Så småningom tog L anställning som överkypare på Stadshotellet i Östersund, där han nära nog blivit källarmästare. Han lyckades spara så mycket pengar att han kunde återvända till huvudstaden, där han vann inträde vid K teatrarnas elevskola 1865. På grund av penningbrist kunde han stanna där endast en säsong o fick därefter tillfälliga engagemang vid ett par mindre bemärkta teatersällskap. 1869 fick L anställning hos landsortens främsta direktris Thérése Elfforss (bd 3). Så småningom fick han chansen att framträda även i större roller. Han väckte en viss uppmärksamhet o fick efter något år debutera på den k scenen i titelrollen i Langlés skådespel Richard Sheridan (30 maj 1871). Men stockholmsfavoriten Gustaf Fredrikson (bd 16) vägrade uppträda tillsammans med L, o efter den säsongens slut såg han sig nödsakad att hastigt lämna Sthlm för Hfors. På den sv scenen där skedde det egentliga genombrottet i Dietrichsons En arbetare. En kväll inträffade något som kom att få betydelse för hela hans framtid. L skulle på maskerad, o han berättar själv: "Den svarta kostymen gjorde mig alldeles blek. Min första känsla var en oförklarlig rädsla, som stegrades under några sekunder till dess talet bröt fram och skingrade den. Det var rollens egna ord, som jag icke vetat att jag kunde. De började att fylla mig med bävan endast för att de gick över läpparna. Och så följde scen efter scen" (L 1916, s 261 f). Kläderna som L provade o rollen som han framsade på detta mystiska sätt var Hamlets, en gestalt som skulle komma att följa honom hela livet, i ständigt växlande tolkningar. Premiären på hans första Hamlet-föreställning ägde rum i Hfors 3 mars 1874.

Efter ett par säsonger hos teaterdirektören Rignér i Gbg, fick L genom främst fru Elfforss förmånen att företa en studieresa till Paris, som varade i åtta månader. Därefter fick han återigen debutera på Dramaten, men med samma snöpliga resultat som tidigare. Efter en kort tid hos Edvard Stjernström fick L erbjudande att leda fru Elfforss' sällskap o även visa sin talang som regissör. Han fick här chansen att pröva på många stora roller. Utanför huvudstaden gick det bättre, o L fick snart namn om sig som en mycket begåvad aktör. Han blev publikens gunstling, o även landsortskritiken var honom bevågen. I början av 1879 kunde han på nytt göra en kortare studieresa till Paris, o vid hemkomsten var han färdig att ge en nytolkning av Hamlet. I Uppsala skrev Frans v Schéele: "Liksom man talat om en Trebelli-feber och senast om en Ristori-feber, så kunde man nu med skäl tala om en Lindberg-feber. Sju gånger gick Hamlet för utsålt hus över våra anspråkslösa teatertiljor." Den danskfödda författarinnan Helena Nyblom skrev efter samma framförande: "I scenen, då kungen, drottningen och hela hovet äro församlade, kommer Hamlet plötsligt in. Han är helt klädd i svart, med en kort kappa över skuldrorna och gick så lätt och fort, att man inte märkte, när han kom, men sedan var all ens uppmärksamhet och intresse fäst vid hans person. Han rörde sig utmärkt vackert, gick i synnerhet med en egen tjusning, som hade han vingar på hälarna. Ibland kunde han också ge replikerna en dramatisk eld och kraft, utan att skrika eller deklamera. Men hela hans spel föreföll mig dock fläckigt, ibland gripande, ibland misslyckat. Också hans röst hade en besynnerlig tendens att slå över, så att den, från att låta hög och klar, plötsligt blev djup och grumlig, som när gossar äro i målbrottet. Emellertid är totalintrycket av hans Hamlet av stor verkan, och man anade i honom ett geni som blott behövde tid att utveckla sig och mogna" (cit efter P Lindberg, s 25).

Efter några säsonger med den hjälpsamma direktrisen återvände L till Sthlm, där Nya teatern nu leddes av Ludvig Josephson (bd 20). Här kom L att framträda i Hamlet, men huvudstadskritiken var som tidigare synnerligen negativ. En kritiker som ständigt förföljde L var Claes Lundin. Trots motgångarna fortsatte L att arbeta med sig själv som skådespelare efter tidigare intentioner men med nya tillskott.

L tröttnade dock på Sthlm, o efter en tids sonderande bildade L ett eget sällskap med idel unga begåvningar, där fru Elfforss blev ett kärt ankare. Starten i Örebro 25 sept 1882 blev en katastrof, dock av andra skäl än de konstnärliga. Brand utbröt o en stor del av kläderna o rekvisitan förstördes av lågorna, men lyckligtvis var det mesta försäkrat. När L äntligen kommit igång med denna första turné i egen regi, skulle han komma att räk- nas som en av den sv scenens främste ute i landet, o snart utsträcktes resorna till Khvn o Kristiania. Det var nu som L inledde sitt långa samarbete med Ibsen, o många av den norske dramatikerns verk fick sina uruppföranden hos L. Den danska huvudstadens publik o kritik lade han för sina fötter först som Gringoire o Richard II, men senare också med Gengångare. Vad beträffar detta drama skrev Herman Bang bla: "Lindberg er en moderne Aand, en Realist eller maaske bedst en Pessimist, men vel at maerke en Realist som ligger i Borgerkrig med en gammel Kærlighed, med Romantiken" (cit efter P Lindberg, s 86). I slutet av denna första era som turnéledare, under arbetet med Vildanden, gifte sig L med en av sina sujetter, unga Augusta Blomstedt.

Ett par säsonger var L anställd som regissör vid båda de k scenerna i Sthlm men fick även tillfälle att spela själv. 1888 samlade han ånyo sin trupp, i stort sett samma ensemble som tidigare, o återigen besöktes Khvn, denna gång med en repertoar, där Björnson var det tunga namnet. Den längsta tiden spelade L:s sällskap dock i Gbg. Ett tillfälligt samarbete med Strindberg blev mindre lyckat. Det gällde författarens egen dramatisering av Hemsöborna, som fick sin premiär på Djurgårdsteatern i Sthlm 29 maj 1889. Efter bejublade turnéer i södra o västra Sverige besökte L:s trupp Norge, för att därefter återkomma till Gbg, där man sedan spelade på två teatrar. L iscensatte även en mängd operor på Stora teatern. Trots stora publiksegrar o en välvillig kritik betydde dessa år en stor ekonomisk förlust för L. Det slutade med något som skulle kunna betecknas som en krasch. L fortsatte sin växlande teaterbana med en gästsäsong i Hfors o en egen turné till Norge. Några osäkra säsonger i Sthlm åtföljdes av ett något mer fast engagemang vid Dramaten. Han avslutade sin free lance-bana med vad som kunde ses som ett äventyr: en stort upplagd uppläsningsturné, en form av enmansteater, med Stormen, Faust o Per Gynt på programmet. Detta sysselsatte honom i tre år. Hjalmar Söderberg skrev bla: "Det visade sig, att den ensamma mannens starka och egna konstnärskap var nog och mer än nog for att komma publiken att glömma all den yttre ögonlust och ståt, med vilken den blivit bortskämd på teatern, och nog för att ge ett liv, mer fullt och vibrerande än scenens, åt dessa shakespearska gestalter och symboler, som en gång blivit framtrollade liksom på lek" (cit efter P Lindberg, s 419).

Sina sista år var L engagerad som skådespelare o regissör vid Dramaten. Trots att han äntligen 1897 fick sin Hamlet-tolkning accepterad av både kritik o publik i Sthlm, blev dramatenperioden en tid av få artistiska toppar, beroende på att L av teaterchefen Tor Hedberg (bd 18) endast gavs begränsade spelmöjligheter. När L fick ett anbud om en uppläsningsturné till svenskbygderna i USA, kom detta som en befrielse. Den lör en sv aktör vid denna tid mycket ovanliga resan varade från okt 1911 till maj 1912. Huvudvikten lades vid trakterna kring Chicago, där en särskild Strindberg-kväll hölls 21 jan 1912 med Gustaf Vasa. En stor penninggåva översändes till den sv dramatikern, för att nå honom på hans födelsedag. Hemfärden skulle skett med den på sin jungfrufärd förlista Titanic, men L längtade inte åter till Dramaten. I ett brev till Hedberg skrev han jan 1912: "... hade jag tänkt avsluta vistelsen här i Amerika och infinna mig för att fråga om det finnes något arbete för mig hos Eder första mars. Men nu ingår förslag med posten i dag, om jag icke är hågad att komma till San Fransisco och Stillahavskusten, varigenom jag skulle komma att med ännu en månad förlänga vistelsen här. Jag ville det gärna, för att kunna fa säga att jag sett och berest Amerika från hav till hav" (brev till Hedberg 3 jan 1912). Inte heller med denna turné lyckades det L att förbättra sin ekonomi. Han hade hela livet att slåss för brödfödan. Det som alltid höll honom uppe var den okuvliga o sanna kärleken till teatern som konst.

Med sig på resan till USA hade L sin son Per (L 3), den blivande regissören, som då fick göra sina första lärospån. Han skriver i sin biografi om fadern bl a: "Trots sin nästan otroliga originalitet i ordval, bildval, tonfall, rörelser — en originalitet som gjorde honom till den svenska scenens mest parodierade 'gubbe' (det har i Sverige sina sidor att ha en särprägel!) — trots allt detta som för så många tedde sig som förkonstling och bisarreri, var han en av de renaste, mest chosefria männen inom yrket" (s 432).

Bland L:s mera bemärkta roller i den klassiska repertoaren kan nämnas: Hamlet, Kung Lear, Richard II, Egmont, Daniel Hjort, Gringoire, Ambrosius, Tartuffe, Kreon i Antigone, Leontes i En vintersaga, Mefistofeles i Faust, Figaro i Figaros bröllop; i den modernare repertoaren: Osvald i Gengångare, Per Gynt, Brand, Byggmästare Sol-ness, John Gabriel Borkman, Thomas Stockman i En folkfiende, Rosmer o Kroll i Rosmersholm, Hjalmar Ekdal o Gregers Werle i Vildanden, Levin i Innanför murarna, Mäster Olof, Gustaf Vasa, Ryttmästarn i Fadren, Kongen, Riis i Det nya systemet.

Författare

Tom J A Olsson

Arkivuppgifter

L:s arkiv ingår i Per L:s saml i LUB. En saml brev till L hos fru Signe L, Sthlm, innehåller bla brev från A Strindberg (tr i A Strindbergs brev 4, 6-9, 13-15, 1954-1976). Brev till L från G af Geijerstam i GUB. Strödda brev till L i KB o Musikhist mus. — Brev från L till G af Geijerstam (57 st) i GUB, till bla L Josephson (ett 50-tal) i KB, till J Svanberg i Musikhist mus o till bla H Nyblom i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Barndoms- och ungdomsminnen. Sthlm 1915. 194 s, 1 pl. 2. uppl så. - De första teaterminnena. Sthlm 1916. 506 s, 1 pl. — Minnen av Björnstjerne Björnson (OoB, 1917, s 45—47).

Källor och litteratur

Källor o litt: K Dramatiska teaterns arkiv, teaterchefens korrespondens; klipparkiv i Drottningholms teatermuseums bibi o på Sigtunastiftelsen. P Lindberg, A L, skådespelaren o människan (1943); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare 2 (1918); [A v Schéele,] Minnen från Djurgårdsteatern 1864—1881 ... af en teatervän (1882); [F v Schéele,] A L. Några minnesblad för hans vänner o beundrare (1879); J Svanberg, K teatrarne under ett hälft sekel 1860-1910, 1-2 (1917); S Torsslow, AL (SMoK); dens, Dramaten-aktörernas republik (1975); P E Wahlund, Självstudier (1974).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J August Lindberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10415, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom J A Olsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10415
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J August Lindberg, urn:sbl:10415, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom J A Olsson), hämtad 2024-04-19.