Meriter

1 Lindroth, Hjalmar Axel, f 6 febr 1878 i Sthlm, Jak o Joh, d 11 sept 1947 där, Essinge. Föräldrar: grosshandl Carl Anders L o Clara Mathilda Höglund. Mogenhetsex vid Beskowska skolan i Sthlm 18 maj 96, inskr vid UU 29 maj 96, FK där 31 maj 99, FL där 15 sept 04, medl av SAOB:s red i Lund okt 04, ord medl där 1 jan 05—15, inskr vid LU 6 febr 06, disp 19 maj 06, FD 31 maj 06, doc i svenska språket 10 okt 06, tf prof i nordiska språk 1 jan 13—maj 14 o 10 okt—8 dec 16, doc i samma ämne 25 nov 13 —april 18, allt vid LU, tf aktuarie vid SAOB:s red 1 jan 16, aktuarie där 7 okt 17—dec 19 (tjänstl), sekr o undersökndedare hos Inst för ortnamns- o dialektforskn vid GH (IODG) 1 sept 17-5 sept 45, doc i nordiska språk vid GH 13 april 18, dirigent i Akad kören 19—23, ordf där 25—39, tf prof i nordiska språk vid GH 4 juni—dec 19, prof i samma ämne där 24 nov (k fullm 19 dec) 19 — 6 febr 45, lär i svenska vid Kjellbergska h lärarinnesem i Gbg 23 — 32, led av styr o arbetsutsk för västsv kretsen av Fören Norden 25, ordf i Västsv hembygdsnämnden från 25, led av Modersmålslärarnas fören:s arbetsutsk från 25, v ordf i styr för Samf Sverige —Island 30—40, led av styr för Inst för folkminnesforskn vid GH från 35, av styr för Gbgs o Bohusläns fornminnesfören från 40. - LVVS 25, LGAA 32.

G 15 nov 1904 i Sthlm, Hedv El, m Hilda Cecilia Christina (Stina) Hildebrand, f 11 sept 1882 där, ibid, d 4 dec 1957 där, Essinge, dtr till riksantikvarien Hans Olof Hildebrand H (bd 19) o Elin Maria Charlotta Martin.

Biografi

Hjalmar L.s studier i Uppsala gällde till en början bla grekiska, latin o jämförande indoeuropeisk språkforskning; i hans kandidatexamen ingick däremot inte nordiska språk. Han kom emellertid att tillhöra kretsen kring Adolf Noreen, o hans licentiatexamen omfattade nordiska språk o tyska.

L:s vetenskapliga författarskap började tidigt o kännetecknas framför allt av en häpnadsväckande mångsidighet. Han har framträtt som språkteoretiker o textutgivare, som etymolog o lexikograf, som ortnamnsforskare o dialektspecialist, men han har också sysslat med bla ljudhistoria o syntax, runologi o stilistik, metrik o interpunktion.

Lusten att slå in på nya vägar röjde sig redan i L:s val av ämne för licentiatavhandlingen, som gällde ett dittills knappast observerat problem: under vilka förhållanden övergår ett particip att bli ett rent adjektiv? Uppenbarligen var ämnet inspirerat av Noreens nytänkande inom undervisning o forskning. Kort efter licentiatexamen blev L knuten till SA:s ordboksredaktion i Lund, som han kom att tillhöra i 15 år. I gradualavhandlingen Om adjektivering av particip. En studie inom nusvensk betydelselära (1906) utgår han från förhållandena i den samtida svenskan o granskar särskilt de fall där förändringarna ännu inte är fullt genomförda. Den givna förklaringen torde, som L menar, gälla också för äldre skeden av svenskan liksom för andra germanska språk. Avhandlingsarbetet tvingade honom att ta ställning till frågor om verbens sk aktionssätt (så borde enligt honom den tyska termen återges). Ett beaktat inlägg i en ännu pågående diskussion är hans skrift Zur Lehre von den Actionsarten (1906).

Det för en nordist utomordentligt lärorika ordboksarbetet måste ha stimulerat o fördjupat L:s redan tidigare ådagalagda intresse för frågor rörande ordens bildning o betydelser. De tidigast tryckta skrifterna är rubricerade: Adjektiven på -söfd (1902), Om uppkomsten av uttrycket 'bry sig om' (1903), Etymologien på ordet 'skägg' (1904). De följdes av en lång rad liknande undersökningar, de flesta med evidenta eller i varje fall välunderbyggda tolkningsförslag, där både ordet o saken ägnades tillbörlig uppmärksamhet.

Som filolog framträdde L med bl a avhandlingarna J Bureus, den svenska grammatikens fader (1911 — 12) o Stiernhielms Hercules, En diktmonograii (1913). Den förra är en noggrann o utförligt kommenterad edition av Bures grammatiska skrifter. Som L visar har Bure bl a gjort ytterst märkliga iakttagelser rörande sin tids talspråk. Boken innehåller också andra bidrag till 1600-talets sv lärdomshistoria. I undersökningen av Hercules vill L främst "ställa fram det individuella konstverket". Analysen av dikten är synnerligen ingående, särskilt gäller detta begripligt nog de språkliga kategorierna. Sedan boken skrevs har emellertid Stiernhielmsforskning-en gjort stora framsteg inte minst i fråga om Stiernhielms syn på språket.

Sina största insatser gjorde L som ortnamnsforskare. Här kom hans förmåga att snabbt orientera sig på nya arbetsfält, hans spårsinne o levande intresse för realia till sin fulla rätt. Debuten skedde under de år då Jöran Sahlgren inledde sitt genomgripande uppröjningsarbete i ämnet, o L undgick inte att fä en eller annan skrapa för någon alltför tidig datering eller en onödig mytologisering av sitt material. Men därvidlag befann han sig i mycket gott sällskap. I gengäld fick t ex hans monografier över namnelementen -lösa (1915) o -rum (1916) vackert erkännande i Sahlgrens recensioner, o detsamma gäller i än högre grad många av L:s senare arbeten på fältet. Tillhopa utgör denna del av hans produktion ett femtiotal skrifter. I den sista, Bohuslänska ortnamn och bohuslänsk bebyggelsehistoria (1946), framlägger L resultaten av sitt sysslande med problemet under en mansålder.

Till Gbg hade L kommit på hösten 1917 som sekreterare o undersökningsledare hos den då nybildade Styrelsen för ortnamns- och dialektforskning vid GH (1918 antogs namnet Institutet för...). De ledande språkmännen i styrelsen var Evald Lidén (bd 22) o Bengt Hesselman (bd 18). Sedan Hesselman 1919 utnämnts till professor i Uppsala, blev L s å kallad till professuren i nordiska språk vid GH. Då hade han redan författat o publicerat den första volymen i serien Skrifter utgivna av IODG: Bohusläns härads- och sockennamn (1918). Den följdes av ytterligare fyra volymer (1920—34), redigerade av L o med bidrag om västsvenska dialekter o ortnamn av honom eller andra författare. Han ville visa att sådana ämnen kunde behandlas "på ett sätt som förenar vetenskaplighet med tillgänglighet även för andra än fackmän". Denna inställning präglar också den förträffliga lilla handboken Våra ortnamn och vad de lära oss (1923, 2 uppl 1931) liksom många andra av L:s skrifter.

I den ännu inte fullbordade serien Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län (1923 ff), som L grundade o ledde fram till hösten 1945, redovisade den hittills grundligaste inventeringen av ortnamnen i ett sv län eller landskap o deras förklaring. När L lämnade sin tjänst, förelåg tio bd på sammanlagt nära 3 000 sidor; antalet namn är c:a 40 000. De fyra första volymerna har L till större delen själv författat, o vid sin bortgång hade han börjat bearbeta materialet till ytterligare en. De flesta senare utkomna delarna har författats av elever till honom. Över huvud är det L:s kanske största förtjänst att ha intresserat o instruerat de många upptecknarna o övriga medhjälparna — ofta studenter i hans seminarier — liksom att ha verksamt bidragit till att hålla arbetet i gång, trots tidvis mycket njugga anslag. Ett pålitligt o i högsta grad sakkunnigt stöd i utgivningsarbetet hade L i sin äldre kollega Liden, initiativtagare till institutet o medlem av dess styrelse till sin bortgång.

Den andra sidan av IODG:s verksamhet, dialektforskningen, är utifrån sett mindre framträdande. Men uppteckningsarbetet i länets alla socknar bedrevs under L:s ledning med stor energi, o en på kort utskriven ordbok hann ett gott stycke på väg. Efter den viktiga avhandlingen Gränserna och skiljaktigheterna mellan sydbohuslänskan o nordbohuslänskan (1920) har L publicerat flera skrifter om västsv dialektdrag. — En grundlig undersökning, påbörjad redan under L:s lundatid, är Ölands folkmål (2 bd, 1926-45).

Typiskt för L.s rörliga intelligens var att han som den förste bland de sv nordisterna anammade de nya språkvetenskapliga idéerna. Någon okritisk eftersägare blev han dock inte. Beteckningen fonologi fann han direkt olämplig o införde själv termen systemologi. I sin avhandling De reflexiva pronomina. Ett stycke tillämpad språkteori (1941) polemiserade han mot både traditionalister o strukturalister. Här — liksom tidigare i Das Sprachgefühl, ein vernachlässigter Begriff (1937) — försvarade han språkkänslans avgörande betydelse för analysen av samtida språkmaterial.

I flera skrifter framträdde L som energisk förkämpe för pauskommateringen. Kommat borde återfå sin ursprungliga funktion som läsetecken. Härvidlag borde alla kulturspråk tillämpa samma huvudprinciper. Denna propaganda rönte länge föga förståelse. Först efter L:s bortgång har man börjat mjuka upp de gamla sv reglerna o gå pauskommaterarnas krav till mötes.

Två gånger reste L till Island; det har sagts att han var den första sv professor i ämnet som företog en sådan färd. Till tusenårsjubileet utgav han Island, motsatsernas ö (1930), en livfull o inträngande skildring av landets förhållanden o problem. På initiativ av American Scandinavian Foundation gavs boken ut i engelsk översättning (1937).

L var en utmärkt lärare, som skötte undervisning o handledning med ackuratess o inlevelse, men som också ställde stora krav på sina elever. Särskilt för de längre hunna bland dem var naturligtvis hans mångsidighet en stor tillgång. Livet igenom bevarade han förmågan att vara ung bland de unga, o som "den mest sociala professorn" hyllades han av studenterna vid sin avgång. Under Akademiska körens första fem år fungerade han som dess dirigent, därefter länge som dess ordförande. I diskussioner, både muntliga o skriftliga, tog han gärna del, o på de internationella fackkongresserna rörde han sig hemvant o säkert. Under de sista åren kom oxfordrörelsen att sätta sin prägel på L:s liv. Dess krav på helhjärtad insats o hänsynslös uppriktighet fann gensvar i hans intensiva o skrupulöst ärliga väsen.

Författare

Ture Johannisson

Arkivuppgifter

Arkivalier efter L rör bl a 1600-talets purism o L:s insatser i interpunktionsfrågan, rör Samfundet Sverige-Island o c:a 500 brev till L från bla E Hellquist, A Kock, E Liden, A Noreen o H Pipping i GUB. - Brev från L i KB, LUB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1909-50 se bibliogr avj Tuneld i Kungl. Gustav Adolfs akademiens minnesbok 1942-1957, Upps 1958, s 405-425; jfr GHM 1916-1941, Gbg 1942, s 122 f, o 1942-1954, tr 1956, s 114. — Svensk språkhistoria for gymnasier och självstudium. 3. uppl, 5. tr, Sthlm 1959. 47 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 19 dec 1919, nr 46 RA.

S Hallberg, GHM 1916-1941 (1942); Handkar rör tillsättandet av ett prohämbete i nordiska språk vid LU 1916 [-1917], 1-3 (1916-17); TJohannis-son, nekr över L (ANF 1948, s 214-219); J V Johansson, Minnestal hållna i VVS... 1948-1952 (1953). — Nekr:er över L i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hjalmar A Lindroth, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10650, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ture Johannisson), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10650
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hjalmar A Lindroth, urn:sbl:10650, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ture Johannisson), hämtad 2024-04-16.