Meriter

1 Lachmann, Jacob Leopold, f 10 juni 1844 i Odense, Danmark, d 25 juni 1909 i Snårestad, Malm. Föräldrar: grosshandl Julius L o Gille Meyer. Grosshandl o delägare i firma Breidrene Lachmann, Khvn, grundare av Ystads sockerraffinaderi, Brödrene Lachmann, 81, deläg o disp där 81—97, stadsfullm i Ystad 87—98, sv medborgare 27 sept 89, grundare av Köpinge sockerbruk (Köpingebro), St Köpinge, Malm, 93, deläg o VD i ab Ystads sockerfabrik i Köpinge, Ystad, 93—97, deläg, VD o disp i ab Ystads sockerraffinaderi 97—02, huvuddeläg i Trelleborg—Rydsgårds jernvägs ab, Malmö, 97, grundare av Skifarps sockerbruk, Malm, 01, grundare av Sukker ab Betlehem med sockerfabrik i S:t Croix, danska Västindien, 03.

G 6 maj 91 i Kvhn, Mosaiske, m L 2.

Biografi

Jacob L drev tillsammans med en bror en framgångsrik grosshandel i Khvn o stod i förbindelse med direktören för Den Danske Landmandsbank, Isak Glückstadt. Vintern 1881 befann sig L i Ystad, tydligen för Glückstadts räkning, då staden önskade upptaga ett stort lån o Landmandsbanken därför behövde kunskap om Ystads situation o möjligheter. L erfor då att i stadens ägo fanns en nästan komplett sockerindustri med maskiner o inventarier, järnvägsanslutning, möblerade bostadsrum m m, vilken staden i många år förgäves sökt sälja. I maj 81 köpte bröderna L fabriken för 150 000 kr, o driften, baserad på råsocker från S:t Croix i danska Västindien, påbörjades med L som disponent.

Redan andra året producerades 1 200 ton socker, o L lät förstå, att han inte tänkte följa gängse prissättning. Genom rabattering ökade avsättningen hastigt, produktionen växte o snart sysselsattes 60 à 70 arbetare. Men då sockerkvaliteten var låg, sänkte konkurrenten Skånska sockerfabriks ab i sin strid mot "Lachmannska rabattoväsendet" från aug 82 priset på sina lägre kvaliteter steg för steg. För att höja kvaliteten arbetade L samma höst ivrigt på att skapa en egen betsockerfabrik för skånska odlingar o inom räckhåll för ystadsraffinaderiet men blev snävt avvisad av bl a frih Jules Stjernblad på Marsvinsholm. Sommaren 84 började L sälja på Uppsverige o Norrland o lämnade t v den skånska marknaden, varvid priskriget mot honom upphörde. 87 strejkade arbetarna för bättre löner o rätt att bilda fackförening, men L avvisade kraven med beskedet, att den som ej var nöjd kunde gå. När han dessutom använde strejkbrytare, skyddade av polis o militär, gav arbetarna upp.

Då Jordberga sockerfabriks ab bildades 89, ville L köpa aktier för 100 000 kr, men detta förhindrades av Carl Tranchell, Skånska sockerfabriks ab:s VD, trots farhågorna att L o hans khvnska intressenter skulle starta egen betsockerfabrik i Skåne. Så skedde först 93, då riksdagen beslutat om skattelindringar för nyetableringar, o 11 nov konstituerades "ab Ystads sockerfabrik i Köpinge" med L som VD o Jordberga sockerfabriks ab:s VD, Wilhelm v Platen, som ordf i styrelsen. Aktiekapitalet utgjorde 910 000 kr, varav L innehade 286 900. Fabriken i Köpinge togs i bruk 94. S å inbjöd Tranchell till förhandlingar mot överproduktion, men dessa strandade på motståndet bl a från L o en öppen strid bröt ut.

L:s Köpinge var 97 störst av landets 19 vitbetsockerfabriker. Överproduktionen hade emellertid åstadkommit kraftiga prisfall, o ett flertal bruk förenade sig därför i Sockerfabriks ab Union under Tranchells ledning. L å sin sida bildade ett nytt ab med samma styrelse som förut, ab Ystads sockerraffinaderi, vari Köpinge sockerbruk uppgick. Aktiekapitalet var 2 560 000 kr. L fick VD- o disponentposterna o bokhållaren Oscar Gyllenhammar (bd 17, s 568) blev kontorschef i Ystad. L hade länge erhållit betråsocker från Staffanstorp, men konkurrenten på Norrland, D Carnegie & co i Gbg, krävde 97, att leveranserna därifrån skulle gå till Tanto sockerbruk. Stora betleveranser kom också från trakten av Skivarp, o där beslöt L 99 att anlägga ett bruk för tvättat socker. Carnegiebolaget ingrep genom att köpa Tofthögsgården vid Skivarpsån, varifrån vattenflödet till Skivarp kunde regleras. L övertog då aktiemajoriteten i Trelleborg—Rydsgårds jernvägs ab o meddelade, att om en fabrik anlades vid Tofthög, skulle den vägras anslutning till järnvägen. Därefter kunde L lugnt bygga Skifarps sockerbruk för direkt konsumentdugligt vitsocker, s k konsumsocker. Bruket, som igångsattes 01, fick egen järnvägsstation, utrustades med 14 ångmaskiner, 4 elmotorer, 15 diffusörer m m, hade 360 arbetare, egen kemist, G Kjellbom, o tillverkade för 2,1 milj kr per år.

Vid Köpinge, där L 98 utbytt platschefen mot A Miksiçek, skedde en storartad utveckling. Maskinparken var dubbel mot den i Skivarp men arbetsstyrkan endast 305 personer o tillverkningsvärdet 5,3 milj. Ystadsraffinaderiet, som också tekniskt förbättrats, hade samma arbetarantal men tillverkade för 9 milj kr. 27 aug 00 ingicks avtal mellan sockerindustriidkarna om begränsning av betarealen i avsikt att dämpa överproduktionen, vilket avtal L undertecknade. Hans fabriker erhöll största kvoten, 3 780 har, o han förband sig att inte anlägga en ny fabrik längre från Ystad än Skivarp. Ett försäljningsavtal 10 jan 01 vägrade han dock att acceptera.

Den skicklige Miksiçek, som L tänkt sig som teknisk ledare för hela rörelsen, svek emellertid hans förtroende, vilket L tog så hårt att han sommaren 01 måste vårda sin hälsa i Karlsbad. Därunder diskuterade han försäljning av sin rörelse med Sthlms handelsbanks VD, Louis Fraenckel, men Carnegiebolaget skulle inte få blandas in. Frjenc-kel fingerade då ett hamburgkonsortium, varefter L skrev försäljningskontrakt med honom i Khvn 21 febr 02, vilket samma dag överläts på Sockerfabriks ab Union. Köpesumman blev inklusive tantiem 10,8 milj kr, varav L erhöll c:a 7 milj.

L hade 00 låtit uppföra ett ståtligt patricierhus (senare postkontor) i Ystad, o 01 köpte han Charlottenlunds slottsliknande herrgård väster om staden, som han lät restaurera 02—03. På Charlottenlund drev han omfattande vitbetsodlingar. Efter avyttringen av rörelsen reste L till S:t Croix, där han anlade en råsockerfabrik, Sukker ab Betlehem, med brorsonen Carl L som VD. Ett med stöd av denna moderna anläggning planerat raffinaderi vid Charlottenlund kom dock aldrig till utförande p g a motstånd från delägarna i Union.

L tillhörde i många år Ystads stadsfullmäktige. Hans framstående köpmannabegåvning erkändes allmänt, men man följde inte så ofta hans råd. Bl a var striden het kring gråbrödraklostrets rivning eller restaurering. Med 20 röster mot 7 beslöt man riva, men beslutet överklagades. Under fristen lät L slottsarkitekten Agi Lindegren i Sthlm beräkna restaureringskostnaderna, totalt 45 000 kr, varav L lovade donera 20 000 kr. Saken drog dock ut på tiden, varför L krävde arbetets igångsättande 08. En ny arkitekt påvisade, att medlen endast räckte till det yttre, o L lovade då ytterligare 35 000 kr om klostret inreddes till bibliotek o museum. L avled 09, då restaureringen påbörjades, varför hans änka överlämnade donationen. 16 nov 12 nyinvigdes klostret, "Ystads förnämsta prydnad och sevärdhet".

Författare

Rune Kjellander

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: A Attman, D Carnegie & Co. 1803—1953 (1953); C Hallendorff, Sv handelsbanken 1871—1921 (1921), s 149 f; A Hasselgren, Utställn i Sthlm 1897 (1897— 98); Internationellt industrilex 1884—1885 (1884); S T Kjellberg, Skåne, 2 (Slott o herresäten i Sverige, 1966); P Klason o J Bene-dictsson, Sockerindustri (Uppfinningarnas bok, 4, 1899); A Roosval, Sveriges städer, Y-stad, 3 (1918); P P Sveistrup, Bidr til de tidli-gere dansk-vestindiske 0ers 0konomiske His-torie (Nationatekonomisk tidsskr 1942), s 102 ff; Sv industrien 1907, ed C o E Sjögren (i906); Sv industrien vid kvartsekelskiftet 1925 (1926); G Swensson, Ystads hist, 3 (1954); Sverige, geogr, topogr, statistisk be-skrifn, ed K Ahlenius o A Kempe, 1 (1908); Sveriges handels-kal; E Sylwan o G Olsson, Den sv betsockerindustrien, 1 (1932); R Södermark, K sv riddarordnarna (1907), s 359; G Upmark, Charlottenlund (Sv slott o herresäten, ed A Roosval, N F, 1923); H Valentin, Judarnas hist i Sverige (1924); E Åkerhielm, Sv gods o gårdar, 1 (1930), s 146 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob L Lachmann, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10818, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10818
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob L Lachmann, urn:sbl:10818, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-04-19.