Meriter

3 Lagerbjelke, Gustaf, brorson till L 2, f 6 okt 1817 i Sthlm, Skeppsh, d 6 mars 1895 i Sthlm (enl db för Brännk, Sth). Föräldrar: översten greve Axel L o frih Carolina Antoinetta Cederström. Greve vid faderns död 32, inskr vid UU 13 juni 34, jur fil ex 4 juni 36, jur utr kand 17 dec 38, auskultant i Svea hovrätt 24 jan 39, eo kanslist i justitierevisionen 26 jan 39, led av ridderskapet o adeln vid riksdagarna 44–66, av FK från 67 (led av exp:utsk 44–45, av KU 47–58, ordf där 51–58, led av bevilln:utsk 47–48 o 59–60, av förstärkta statsutsk 50–54 o 59–60, av förstärkta bankoutsk 53–54 o 59–60, av statsutsk o förstärkta bevilln:utsk 56–58, av förstärkta lagutsk 59–60, lantmarskalk 62–63 o 65–66, talman i FK 67–76 o 81–91), ordf i riksgäldsfullm 19 april 48–18 mars 57, i komm ang städernas beskatta mars 52–febr 54, i riksbanksfullm mars 57–våren 58, landsh i Södermanlands län 27 april 58–31 dec 88, ordf i hushålln:sällsk där 59–69 o 71–88, led av komm ang föreningsakten mellan Sverige o Norge febr 65–aug 67, ordf i komm ang ensk järnvägsbyggnader aug 69–aug 70, i styr för Oxelösund-Flen-Westmanlands järnvägsab 73–94, i bankokomm nov 81–dec 83. – LLA 48, Serafimerriddare 66, HedLLA 70, jur hedersdr vid UU 6 sept 93.

G 1) 5 dec 43 i Sthlm, m grev Sofia Albertina Snoilsky, f 27 jan 22, d 9 dec 47 i Sthlm, Klara, dtr till kommendörkaptenen greve Gustaf S o Ulrika Juliana Lode; 2) 19 juli 59 på Liljeholmen vid Jönköping (enl vb för Rogberga, Jönk) m Ebba Augusta Henriette Ribbing, f 31 mars 39 i Jönköping, d 18 mars 92 i Sthlm (enl db för Brännk, Sth), dtr till ryttmästaren Bengt R o Augusta Christina Schmiterlöw.

Biografi

L växte upp på den gamla släktgården Älvsjö i Brännkyrka sn, vilken som fideikommiss tillföll honom efter faderns tidiga frånfälle. Miljön var präglad av vänlighet o gammaldags fromhet av herrnhutisk karaktär. Den har med stor sympati skildrats av prosten J M Lindblad o prof skytteanus i Uppsala W E Svedelius, som båda varit informatorer där. Efter jur utr kand examen vid UU 38 inskrevs L i Svea hovrätt som auskultant men övergick snart till politisk verksamhet. Han deltog i alla ståndsriksdagar från 44–45 o vid den närmast föregående stormiga oppositionsriksdagen 40–41 tjänstgjorde han som kanslist hos adeln.

Han slöt sig snart nog till de kretsar på riddarhuset, som under beteckningen "junkrarna" förordade en reformkonservativ politik med kronprins Karls stöd. Gruppens centrala gestalt var Henning Hamilton; kring honom samlades Gillis Bildt, Carl Otto Palmstierna, Erik Josias Sparre o L. Sedan August v Hartmansdorff vid 50 års riksdag förlorat sin ledarställning på riddarhuset vann denna grupp ett avsevärt inflytande, som den behöll fram till representationsreformen, även om Hamilton senare förklarade, att det aldrig varit fråga om ett egentligt Hamilton-Lagerbjelkiskt parti.

På riddarhuset kom L att snart få ett ej ringa anseende genom sin vederhäftighet, klara uppfattning o stora kunnighet. Han kom att betraktas som konstitutionell expert; han hade samma intresse för statsrättsliga frågor som utmärkt farbrodern Gustaf L (L 2), o han hade genom utlandsvistelser vidgat sitt synfält. Han invaldes i flera viktiga utskott o var 48–57 även riksgäldsfullmäktiges o 57–58 riksbanksfullmäktiges ordf. Framförallt fick L en politisk plattform i KU.

L ägnade ett stort intresse åt KU:s ställning. Samtidigt som han försvarade detaljanmärkningssystemet, hävdade han, att utskottet med stöd av RF § 107 skulle kunna utkräva vad som i viss mån motsvarade det parlamentariska ansvaret i andra länder, något som dock knappast var möjligt så länge de fyra stånden bestod. I KU framlade L sitt förslag till en reform av ståndsriksdagen, som gjorde honom känd för en större allmänhet. För hans samhällssyn var ståndsrepresentationen väsentlig; han var övertygad om adelns betydelse för samhället o statens tjänst genom dess utbildning o traditioner. Han var därför motståndare till regeringens mera radikala reformförslag 48 liksom till Hartmansdorffs åsikt, att stånden nu borde avskaffas. I samarbete med framför allt C O Palmstierna utarbetade L 48 en skiss till ett moderatkonservativt alternativ, som 50, efter en överarbetning, blev antaget av KU som vilande till nästa riksdag. Förslaget avsåg dels att bereda flera grupper tillträde till stånden, dels att låta dessa välja medlemmar av en mindre församling, en riksnämnd, där den politiska tyngdpunkten i riksdagen skulle ligga. Självskrivenheten skulle därmed förlora en del av sin betydelse. Förslaget föll emellertid vid 53 års riksdag. Till vissa av dess tankar – särskilt på en riksnämnd – skulle L senare återkomma i KU.

Periodens andra stora fråga var skandinavismen o förhållandet till Danmark. L var otvivelaktigt en övertygad skandinav, men han var samtidigt misstänksam mot det allenastyrande på utrikespolitikens område, som tagit sig uttryck i novembertraktaten 55 o i förhandlingar med danska regeringen, som syftade till en union mellan de nordiska staterna. Ehuru starkt kungavänlig tog L flera initiativ till kritik av Oscar I:s politik o till ändringar i RF, som skulle begränsa den k utrikespolitiken; troligen såg han i klarare statsrättsliga normer en garanti för regeringsmaktens ställning. 56 års KU, där L var ordf, gjorde anmärkning mot utrikesministern Stierneld för handläggningen av novembertraktaten i statsrådet. I utskottet föreslog L därefter ändring av RF § 12 så att traktater skulle slutas efter hörande av fullständigt statsråd, ej i ministeriell konselj, samt att kungen ej skulle utan ständernas samtycke få bli regerande furste i utländsk stat. Det var en märklig aktion med många olika aspekter, o den väckte förvåning särskilt som den kom från ett konservativt, kungavänligt håll, men förklaringen är troligen L:s önskan att förankra även dylika åtgärder i konstitutionen (Jansson, s 143; Holmberg, s 302 ff). Förslagen väckte dock motstånd inom ständerna, ehuru L där vältaligt fört KU:s talan. De blev visserligen vilande till nästa riksdag men avslogs då. De innebar dock en allvarlig varning för skandinavistiska "äventyr". I ett långt senare tidsskede skulle förslaget om begränsning av makten att sluta traktater förverkligas.

L fick vid olika tidpunkter ta ställning till de svåra problem, som unionen med Norge gjorde aktuella. Även här sammanföll hans åsikter i stort sett med kungahusets. Karl XV tog 65 åter upp planerna på en revision av föreningsfördraget mellan de båda staterna o tillsatte en unionskommitté, i vilken L, G A Sparre, Bildt o Svedelius ingick. I kommittén arbetade L o Bildt för införandet av ett unionsparlament, men förslaget strandade på norskt motstånd. Unionskommitténs slutliga förslag, som innebar avsevärda förbättningar, godkändes av den sv riksdagen 69 men föll i stortinget. För L, som var övertygad om unionens värde för båda rikena, blev denna utgång en stor besvikelse. Han intog senare en stram ståndpunkt; om någon positiv reform av unionen inte kunde ske till följd av norskt motstånd återstod endast enligt hans uppfattning att hålla på status quo. Hans anförande 92 i FK markerade en ny sv linje o ett avståndstagande från aktivistiska program.

Av stort intresse är L:s initiativ till inrättande av en regeringsrätt. Problemet var här att de otaliga administrativa besvärsärendena gick till statsrådet, för vilket de utgjorde en hård belastning. Ju mer regeringen blev en politisk instans, dess svårare var det att låta den fungera även som en högsta förvaltningsdomstol. Redan 41 hade i KU väckts ett förslag till inrättande av en självständig regeringsrätt (Kaijser), men detta kunde då ej förverkligas. Uppenbarligen har redan härvid den berömda franska Conseil d'État tjänat som förebild; sv rättsutveckling var alltjämt starkt påverkad av fransk. Debatten föranledde en artikel av Bergfalk, L:s akademiske lärare, i tidskriften Frey 42. Det är med tydlig anknytning härtill som L i 53 års KU motionerar om inrättande av en självständig regeringsrätt. L avvisade tanken på att överlämna administrativa besvärsmål till HD; dessas särskilda natur borde i stället föranleda en behandling i administrativ-judiciell väg, en lösning som låg väl i linje med L:s konservativa åskådning. Motionen blev vilande till nästa riksdag, då K M:t framlade ett utarbetat förslag till stadga för regeringsrätten. Förslaget föll emellertid o först 09 skulle regeringsrätten komma till stånd o då i nära anslutning till L:s tankegångar.

Trots L:s konservativa samhällssyn, som särskilt präglade hans hållning i representationsfrågan, var han framstegsvänlig i flertalet andra av tidens frågor. Han var anhängare av näringsfrihet o frihandel: han bidrog på 50–51 års riksdag till en seger över tullvännerna. Vid samma riksdag förordade han statsanslag till det första järnvägsbygget. Vid den följande riksdagen talade L för statsbanesystemet. Senare utsågs han på civilminister Adlercreutz förslag till ordf i 69 års järnvägskommitté. Han hade även förtjänsten av att järnvägen Grängesberg-Oxelösund kom till.

Oscar I:s sista sjukdom aktualiserade viktiga statsrättsliga frågor, vari L spelade en väsentlig roll. Hit hörde kronprinsens regentskap o förslag att i RF skapa nya regler härom. Det faktiska regimskiftet under Oscar I:s sista tid medförde stora förändringar i den högre byråkratin. Kronprins Karl ville som regent ha yngre, dugande krafter på de viktigaste civila o militära posterna. Till de många nya landshövdingarna hörde L, som fick Södermanlands län.

L:s auktoritet medförde, att Karl XV ansåg sig kunna anförtro honom lantmarskalksstaven, första gången 62–63, andra gången vid den betydelsefulla riksdagen 65–66, den sista före representationsreformen. Valet visade sig vara lyckligt. Man berömde allmänt den takt o det kunnande, som L visade i svåra lägen. Det föll på L:s lott att efter adelns bifall till det De Geerska reformförslaget klubbfästa detta, o då detta därefter tillkännagavs för kungen på rikssalen, markerade L dess epokbildande betydelse med orden: "Det gives ögonblick i nationernas liv, då tidens steg liksom höras och ett sådant ögonblick är det, som nu är inne, då sv folkets urgamla representation, Sveriges rikes ständer, för sista gången stå församlade omkring konungens tron" (22 juni 66). Vid avslutningen av 65–66 års riksmöte gjorde sig L bemärkt genom sitt ståtliga tal till adeln, som enligt De Geer var "det vackraste som sades under detta av vältalighet flödande riksmöte". Hans slutord har ofta anförts: "Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men kvar stå plikterna mot fäderneslandet, och bliva dessa plikter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna adeln, var uti samhället dess plats ställes." Det var en resignerad politikers kloka ord. Efter slutfört uppdrag belönades L med serafimerorden.

Under 60-talet var L:s inträde i regeringskretsen flera gånger aktuellt; Karl XV önskade det varmt (Dardel). De första förslagen att ta in L i regeringen kom under en period, då statsrådets ställning var föremål för ivriga politiska debatter. Reformtankarna, som utvecklades i brevväxling mellan L o Bildt, gick bl a ut på att söka skapa en politiskt mera enhetlig regering, i närmare samband med riksdagsopinionerna. Inom det läger, där L politiskt hörde hemma, hyste man förhoppningar att därigenom skapa ett stöd för kungamakten i statslivet.

L skulle under de följande årtiondena vid flera tillfällen bli erbjuden att inträda i regeringen, t ex under krisen i den danska frågan 63–64, då han särskilt i början av 64 var ett allvarligt alternativ till De Geer som regeringschef, men förslagen härom blev aldrig förverkligade. I stället blev hans politiska uppgift efter representationsreformen att som talman leda första kammarens verksamhet. Karl XV utsåg honom därtill 66, o förtroendet förnyades riksdag efter riksdag, till dess L 77 av hälsoskäl måste för några år avsäga sig det. Sedan han 81 återvunnit hälsan, fullgjorde han ända till 91 samma uppdrag.

Det var många statsrättsliga frågor, som efter representationsreformens genomförande återstod att lösa. De Geer tog upp flera av dem med L. Särskilt dryftades i deras brevväxling 66—67 skapandet av ett statsministerämbete – förverkligat tio år senare – möjligheten av ministerstyre i viss utsträckning o frågor om riksdagsskicket såsom arbetsordningen för riksdagens kamrar, talmanskonferensens ställning, de icke ordinarie utskottens arbetssätt samt sättet för val av utskottsledamöter. I sina Minnen erkänner De Geer sin tacksamhetsskuld till L.

Ehuru bunden av sin talmansuppgift fick L tillfället att ta ställning till flera av tidens stora spörsmål. I den ivrigt dryftade fattigvårdsfrågan hörde han naturligt nog till dem som ville fullfölja en humanitär tradition från äldre tider o motsatte sig begränsningen av den obligatoriska fattigvården, som bönderna o de liberala förordade. Han slöt sig också till den starka ämbetsmannaopinion som ville medge besvärsrätt o statlig kontroll över kommunernas sätt att handha sina uppgifter. Utanför riksdagen utnyttjades hans kunskaper o erfarenhet särskilt i ekonomiska frågor.

Författare

Stig Jägerskiöld

Arkivuppgifter

Brev från L bl a i KB, RA (bl a till L De Geer) o UUB (bl a till O R Themptander).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: H Berggren o G B Nilsson, Liberal socialpolitik 1853—84 (1965); S Björkblom, Södermanlands läns landsting (1942); B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); W F Dalman, Några anteckn:ar från våra ståndsriksdagar, 1—2 (1874); F v Dardel, Minnen, 1—4 (1911—13); dens, Dagboksanteckn:ar 1877— 1880 (1918) o 1881—85 (1920); L De Geer, Minnen, 1—2 (1896); E af Edholm, Svunna dagar (1944); dens, På Carl XV :s tid (1945); dens, Mot seklets slut (1948); S Eriksson, Carl XV (1954); E Fahlbeck, Ståndsriksdagens sista skede 1809—1866 (Sveriges riksdag, 1:8, 1934); C G:son Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst, 2 (1968); S Förhammar, Reformvilja eller riksdagstaktik? Junkrarna o representationsfrågan 1847—54 (1975); Ur Henning Hamiltons brefsaml, 1—2 (1914); G Heckscher, Sv konservatism före representationsreformen, 2 (1943); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); A Jansson, Den sv utrikespolitikens hist, 3:3 (1961); F Kaijser, De kommunala besvärsgrunderna i nutida rättspraxis (Förvalta :rättslig tidskr 1965); L Kihiberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammar-system (1922); A Lewenhaupt, Sv sjuttiotal (1937); J M Lindblad, En präst av gamla stammen. J M Lindblads levnadsminnen, ed T Nerman (1928); H L Lundh, Från skandinavism till neutralitet (1950); E Möller, Skandinavisk Straeben og sv Politik omkring 1860 (1948); P v Möller, 1867 års FK (1875); Oscar II, Mina memoarer, 1 (1960); C F Palmstierna, Berättelser ur frih Carl Otto Palmstiernas lefnad (1880); T Petré, Ministären Themptander (1945); H Reuterdahl, Ärkebiskop Henrik Reuterdahls memoarer (1920); J E Sars, Norges Historie, 6:2 (1909); W E Svedelius, Representationsreformens historia (1889); dens, Anteckn:ar om mitt förflutna lif (1889); H Wieselgren, I gamla dagar o i våra (1900). — S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966) ; G B Nilsson, Självstyrelsens problematik (1967), o där anf litt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Lagerbjelke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10843, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10843
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Lagerbjelke, urn:sbl:10843, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-19.