Meriter

1 Lagerfeldt, Israel Israelsson, f 28 april 1610 i Linköping, d 27 maj 1684 på Ledinglunda (senare Lagerlunda), Kärna, Ög. Föräldrar: kh Israel Olai o Sigrid Olofsdtr. Inskr vid UU febr 29, vid univ i Leiden 28 sept 37—38, sekr i RA 41 (ed 3 nov), sekr vid fredsfördraget i Brömsebro 44—45, häradsh i Västra hd, Småland, 24 dec 44—52, deltog i riksdagarna 45—80, adl 10 jan 46 (introd 47), kommissarie vid gränsläggningen mellan Halland o Skåne 14 jan 46, vid gränsläggningen mellan Sverige o Norge 31 maj 49, v president i Åbo hovrätt 16 juli (fullm 26 sept) 50—31 jan 81, häradsh i Borgå län 53—54, eo envoyé till England 53 (instr 20 jan), v president i kommerskoll 18 febr 54—31 jan 81, riddarhusdir 54—80, led av myntkommissionen 2 nov 63, av kommis- sionen rör allmogens oro i Östergötland 20 juni 77, av K M:t förordn att rannsaka förhållandena vid borgmästarval i Linköping 18 mars 82.

G 1) 29 aug 41 i Sthlm, Nik, m Margareta Christoffersdtr Lennep från Estland, d 25 maj 58 på Ledinglunda; 2) 14 sept 62 i Sthlm m Christina Maria Hård, d 27 aug 36 på Torestorp, Svenljunga, Älvsb, d 1 sept 01 på Lagerlunda, dtr till majoren Nils H o Margareta Lucia v Retzdorff.

Biografi

Efter att ha avslutat sina studier i Uppsala blev L 1632 informator för riksrådet o riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstiernas son Gabriel, som han 37 följde på den sedvanliga utbildningsresan utomlands. Denna inleddes med en drygt ettårig vistelse vid univ i Leiden för grundliga akademiska studier bl a för Marcus Boxhorn o Daniel Heinsius o gick därefter vidare till England, Frankrike o Italien. 40 var man åter hemma i Sverige. För L:s del innebar den långa utlandsvistelsen ansenligt förstärkta språkkunskaper o en fördjupad uppfattning om det dåtida Europas inre förhållanden. Följande år anställdes han av Axel Oxenstierna som sekreterare i kansliet med placering i riksarkivet. Här hade han tillfälle att direkt komma i kontakt med rikskanslern, o denne fann snart, att L genom sina goda språkkunskaper — han rörde sig obesvärat med latin, tyska o franska o förstod holländska o engelska — samt grundliga insikter i historia, statskunskap och näringspolitiska ämnen var högst användbar för diplomatiska uppgifter. Han tog honom med som sekreterare vid fredsunderhandlingarna med Danmark i Brömsebro vårvintern 45, där han bl a anlitades för att göra utkast till artiklarna i fredsfördraget, lämna de holländska medlarna begärda uppgifter o sköta den löpande korrespondensen. I sept 45 befann sig L i Halland på uppdrag av rikskanslern för att informera sig om det nyförvärvade landskapets näringspolitiska status o befolkningens hållning till de nya makthavarna m m, varom han skriftligen o muntligen underrättade sin uppdragsgivare. Axel Oxenstierna fann för övrigt tiden inne för ett officiellt erkännande åt L genom att utverka adelskap åt honom på nyåret 46 för hans insatser dels i riksarkivet, där han "bragt akterne uti deras rätte skick och ordning", o dels vid fredsunderhandlingarna med Danmark.

Efter freden i Brömsebro utsågs L till medlem av den kommission som skulle reglera gränsen mellan Halland o Skåne. Kommissionen skulle också vidtaga åtgärder, som kunde underlätta Hallands införlivande med Sverige o sätta sig noga in i landskapets administrativa förhållanden. 28 jan 46 befann sig L i Halmstad, där han förhandlade med borgerskapet o lyssnade på deras klagomål beträffande gränstullen, landsköp, inkvarteringar m m, dock utan att göra några närmare utfästelser. I början av mars återvände L till Sthlm, men på våren 48 sändes han av rikskanslern ånyo till Halland för att bistå guvernören Sperling med landskapets försvenskning. Uppdraget varade in emot sept s å. Sommaren 49 deltog L i en kommission som med anledning av danska klagomål skulle undersöka gränsen mellan Dalarna o Norge. Det gällde särskilt Särna o Idre, som blivit ockuperade av svenskarna o sedan behållits, utan att dessa socknar i fredstraktaten 45 angivits som avträdda till Sverige. På sommaren 50 kallades L att tillträda en tjänst som vice president vid Åbo hovrätt men han tog god tid på sig innan han gav sig över till Finland. 15 mars 51 anlände han i "snöstöp" till Åbo o tillträdde sitt ämbete. Snart togs han emellertid i anspråk som sändebud till England. Bakgrunden härtill var följande. Efter ett längre avbrott — förorsakat av den engelska revolutionen o Karl I:s avrättning — hade Sverige i slutet av 51 återknutit de diplomatiska förbindelserna med den nya republiken o dess ledare Oliver Cromwell. Den 51 utfärdade navigationsakten, som i äkta merkantilistisk anda avsåg att hindra utländska fartyg att deltaga i sjöfarten på England o dess kolonier, var väl närmast riktad mot holländarna, men även Sverige kände sig hotat, speciellt med avseende på sin export från sina baltiska hamnar. Genom kriget mellan England o Holland, som utbröt 52, komplicerades den kommersiella situationen ytterligare. Engelska kapare gjorde farvattnen osäkra. De sv köpmännen vände sig till regeringen o begärde ett ingripande mot uppbringningarna. Enligt sin instruktion av den 20 jan 53 skulle L erbjuda Sveriges medling i Englands krig med Holland. Detta anbud skulle enligt Axel Oxenstiernas mening bereda väg för en handelsöverenskommelse siktande till en fri seglation för sv fartyg på såväl det egentliga England som dess biländer o kolonier.

Medlingsanbudet fick ingen som helst framgång, då man redan befann sig i förhandlingar med holländarna. I juli 53 kom äntligen handelsförhandlingar till stånd, men då engelsmännen under förhandlingarnas gång ställt i utsikt en ambassad till Sverige för att avsluta ett formligt förbund o därvid hänskjutit de kommersiella problemen till en förnyad granskning, ansåg sig L knappast kunna i sak uträtta något av värde o bad rikskanslern att få bege sig hem. Före sin avresa i början av nov fick L tillfälle att sammanträffa med den planerade ambassadens ledare, "storsigillbevararen" Bulstrode Whitelocke, "en ibland de capablaste här i landet", o denne anordnade en middag, där L fick råka Cromwell o en del högre officerare. L var placerad vid samma bord som protektorn, o denne "discoursed a little in Latin with Lagerfeldt" noterade värden i sin dagbok (19 okt). Dagen därpå blev L mottagen av hela "consilia status" o hedrad som eo ambassadör. Whitelocke ankom till Gbg 15 nov o fortsatte landvägen till Sthlm. Hovet befann sig i Uppsala, o då han ankom dit möttes han av L, som informerade honom om drottningen, hovet o de främsta ämbetsmännen.

Vid denna tid hade drottning Kristina gjort allvar av ett gammalt löfte att sörja för L:s "promotion" genom att 54 utnämna honom till vice president i det nyinrättade kommerskollegium. I 27 år framåt skulle han ha sitt dagliga arbete förlagt till detta ämbetsverk. Kommerskollegium befann sig ännu i sin linda. Dess personalstat var högst ringa, o presidenterna växlade ofta. Först 63 fick kollegiet med Knut Kurck (bd 21) en chef, som stannade på sin post en längre tid. Den ende inom kollegiets ledning, som representerade en klar kontinuitet, var L. Tack vare sin stora kunnighet, rutin, goda omdöme o påtagliga förmåga att ge skriftlig form åt kollegiets beslut o utlåtanden kom L att i hög grad öva inflytande på dess aktioner, som i början var ganska trevande. Under de ofta långa uppehållen mellan avgående o nytillträdande presidenter ankom det på L att fungera som ordf vid sammanträdena o i övrigt fylla en presidents uppgifter.

Det har ofta o med rätta hävdats, att L var en hängiven anhängare av de merkantilistiska idéerna o personligen bar ansvaret för det reglerande statsingripande på näringslivets område, som ägde rum den tid han verkade inom kommerskollegium. Men detta hindrade inte, att han på ganska viktiga punkter intog en från den rådande ekonomiska uppfattningen helt avvikande ståndpunkt. Sålunda var han kritisk mot skråväsendet så som det var organiserat i Sverige i s k slutna skrån med ett fixerat antal deltagare. Han hade också tillfredsställelsen att finna gehör för sin kritik i den av förmyndarregeringen 1 mars 69 utfärdade skråordningen, vari de "slutna" skråna uttryckligen förbjöds. Var o en som redligen lärt ett hantverk ägde tillträde till det skrå, som representerade hans yrke. Det var ett betydande steg mot den näringsfrihet, som först långt in på 1800-talet skulle genomföras. I fråga om statens rätt att ingripa reglerande i näringslivet delade L merkantilis-mens uppfattning. Däremot ställde han sig ganska tveksam till att kronan själv uppträdde som företagare, särskilt vad handeln beträffade. Här hade, menade han, köpmännen ett avgjort företräde genom sin långvariga förtrogenhet med marknaden. L:s insats i kommerskollegium efterlämnar intrycket av en betydande expertis, vida överlägsen de chefers varunder han arbetade. Även om han naturligt nog var fången i sin samtids föreställningsvärld, var han tillräckligt självständig o framsynt för att vid behov slå in på nya vägar. . Under en lång följd av år (47—75) var L en flitig deltagare i riksdagens överläggningar. Han tillvann sig snabbt ett grundmurat anseende som ekonomisk expert, placerades tidigt i de viktigaste utskotten, anlitades ofta som företrädare för lågadelns mening o hedrades redan 54 med uppdraget att inväljas i riddarhusdirektionen, ett uppdrag som han behöll ända till riksdagen 80, då han på egen begäran entledigades. Hans tyngsta inlägg i debatterna på riddarhuset gällde de privilegierade handelskompaniernas o kommerskollegiums existens. Särskilt från borgarståndet framfördes vid denna tid stark kritik mot de monopoltendenser, som kompanierna ansågs innebära. Man ifrågasatte också nyttan med kommerskollegium o reagerade mot kollegiets sammansättning. Ämbetsverket var, menade man, fyllt av adelsmän, som oftast saknade all erfarenhet av handel o manufakturer. Till försvar för den rådande ordningen anförde L, att kompanierna ingalunda kunde betraktas som monopolföretag. De stod öppna för en var, som ville förvärva andelar o bli delaktig i deras vinst. Priset på införda varor — t ex salt — reglerades av "marknaden", dvs vad man i senare tid kallade tillgång o efterfrågan. Om kommerskollegiums vara eller inte vara ville han endast anföra, att det tillkommit i laga ordning. Till belysning av L:s insatser på riksdagarna må slutligen nämnas, att han kraftigt motsatte sig prästeståndets försök 68 att begränsa främmande trosbe-kännares rörelsefrihet.

De ofrälses motvilja mot kompanierna fick ingen omedelbar effekt. Däremot kom attacken mot kommerskollegium att i sinom tid bära frukt. På riksdagen i Halmstad 78 samlade sig ständerna på borgarståndets initiativ kring ett stort reformprogram, som bl a innehöll ett klart uttalat krav på en indragning av alla överflödiga statstjänster. Med anledning därav beslöt konungen 5 juli 79 att indraga tjänsterna vid kommerskollegium, dock skulle L och två assessorer tills vidare kvarstå för avveckling av kollegiets arbete. På grund av sin höga ålder o begynnande sjuklighet kunde L inte någon längre tid fullgöra sitt uppdrag o erhöll 31 jan 81 nådigt avsked.

Utan tvivel var L en av det sv stormaktsväldets dugligaste o effektivaste tjänare. Han beundrade i hög grad Axel Oxenstierna o synes i inte ringa grad ha ägt dennes förtroende. Han hyste djup veneration för sin tids makthavare — regenterna o högadeln — o stod ständigt redo att underordna sig deras vilja o önskningar. Det gjorde honom ytterst användbar men minskade hans möjligheter att bli en verklig ledare.

Författare

Sven Grauers

Arkivuppgifter

Självbiogr anteckn:ar, personalier m m i arkivet på Lagerlunda (film i RA). 1 vol brev till L 1652—66 i RA (E 4458). En del brev till honom även i UUB, där också avskrifter, handhar (spec rör beskickningen till England 1653—54), antecknrar o konc efter honom finns. Hans stambok (B 166) i LSB. Gods-handhar med proveniens från honom i Storckenfeldtska depositionen, GLA. Brev från honom i RA (bl a 35 st 1653 i Angli-ca vol 9, 46 st 1653—83 till M G De la Gardie, 99 st 1638—53 till A Oxenstierna, 18 st till E Oxenstierna o 18 till Gabriel G:son Oxenstierna i E 1073) o strödda brev i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Collijn, sp 493. Dessutom: Lachrymae in praematurum obitum . . . Gustavi Adolphi Magni . . . Vpsaliae a. 1633. 6. Nov. . . . fusae ab I-e I-is Forthelius. Hol-miae 1634. 4:o. 26 s. — Wederläggning och wäl grundat swar, på thet Danske Manifest; hwarvtinnan klarligen betyghes och godt görs, thet Kongl. May:tt och Sweriges Crono, emoot all skääl och sanning förwijtes, thetta krigh, konungen i Danmark, vthan orsaak, åthhwarning och emoot förtienst at hafwa på-fördt. Sthlm 1644. 4:o. 200 s. [Anon.] — Manifest; förklarandes orsakerne, som Kongl. May:4t til Swerige, &c. beweekt och nödgat hafwe, at resolvera til krijgs, och förswara medh wapn, sin, sitt rijkes och sine vnderså-tares vndertryckte rätt, emot sin frändes och naboos, konung Christians then 4des aff Danmarck, fiendtlige och wåldsamme attentaten Sthlm 1644. 4:o. (120) s. [Anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Kommerskoll: prot o registra-tur 1654—1681, RA.

AdRP 1646—80 (1871—96); Album studiosorum academiae Lugduno-Batavae 1575—1875 (1875), sp 289; K V Beckman, Linköpings gymnasiums hist 1627—1927 (1927); S Bergh, Sv RA 1618—1837 (1916); S Grauers, Sverige o den första engelska navigationsakten (Hist studier tillägn Ludvig Sta-venow, 1924), o där anf litt; dens, Sveriges riksdag, 1:4 (1932); dens, Till belysn av det karolinska enväldets näringspolitik (KFÅ 1960) ; E Heckscher, Merkantilismen (1931); dens, Sveriges ekonomiska hist, 1:2 (1936); Kommerskoll; F Lindberg, Linköpings hist, 2:1 (1946); SRP 1654—1656 (1923), 1657 (1929), 1658 (1959), 1674—1675 (1975); A A v Stiernman, Saml utaf kongl bref, stadgar o förordn:ar ang Sveriges rikes commerce, po-litie o oeconomie, 2—4 (1750—60); ST 1633—45, del 5: 2, ed C Hallendorff (1909); B Whitelocke, A journal of the Swedish em-bassy in the years 1653 and 1654, ed H Reeve (1855); Världshistorien, skildrad i dess kul-turhist sammanhang, under red av A Alm-quist, tiden 1618—1660 av H Rosengren, tiden 1660—1700 av S Grauers (1933). — S I Olofsson, Efter Westfaliska freden. Sveriges yttre politik 1650—54 (1957).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Israël I Lagerfeldt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10877, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10877
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Israël I Lagerfeldt, urn:sbl:10877, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-25.