Meriter

1 Kellgren, Johan Henric, f 1 dec 1751 i Floby, Skar, d 20 april 1795 i Sthlm, Jak. Föräldrar: prosten Jonas Kiellgren o Christina Elisabeth v Wulff. Elev vid Skara skola 62–68, inskr vid Åbo akad 15 okt 68, informator hos häradsh J J Sacklén på Loppis, Pemar, Finl, 70–71, hos lagman U Wallenstierna på Perno 71–73, respondent vid Åbo akad 11 dec 71, disp 4 juli 72, mag 22 juli 72, medlem av sällsk Aurora i Åbo 73, disp för docentur 30 april 74, docent i latinsk vitterhet 14 juni 74, informator hos frih H Fleming, Villnäs, 74, hos greve J A Meijerfeldt, Sthlm, 77–80, medlem av Utile Dulci 77, redigerade Sthlms Posten tills m C P Lenngren från 78 (huvudred från 81), bibliotekaries n h o v 16 nov 80, K M:ts handsekr 7 jan 85, teatercensor 12 maj 85. –LSA 86 (dir där 86–87 o 94–95), LVVS 86, LMA 88. – Ogift.

Biografi

K uppfostrades i hemmet till hösten 1762 då han sändes till skola i Skara, där han två år senare blev gymnasist. Vad hans mor o syskon betydde för hans barndom vet vi inte. Hans far var död, då han 71 i Åbo försvarade en avhandling (av annan författare) o dedicerade den till modern. Han skriver om "den möda o kostnad, som den bästa av mödrar använt på min uppfostran!" o om "Eder kärlek, Eder ömhet, Edra välgärningar ... Desse äro oändelige". Den tidens dedikationer var vanligen översvallande men K:s ord tyder ändå på värme i hans känslor. Enligt det förord som vännen Rosenstein skrev till hans samlade skrifter var modern "ett stilla, fromt o gudfruktigt fruntimmer".

Bilden av K:s barndomsmiljö blir tydligare då det gäller fadern. Denne var född västgöte men hade studerat i Åbo o varit kyrkoherde i Finland. Där hade han haft en rad olyckliga upplevelser, bl a en skilsmässa. Med sin andra hustru anlände han 47 som kyrkoherde till Floby i Västergötland, där han 49 blev kontraktsprost. K hade två halvsystrar, en äldre bror samt två systrar. Både brodern o svågrarna blev präster, o under K:s barndom väntade man sig att han skulle välja den banan. Det skämtade han om som vuxen. Barndomshemmet dominerades säkerligen av fadern som enligt den äldste sonen "var en i sin tid grundlärd man med gott geni, genomträngande omdöme o stadig o ferm karaktär. Han var stor älskare av vitterhet" o musik o spelade olika instrument. Sin omfattande bibel- o psalmkunskap, som han i ungdomen mest använde för skämt o ironi men senare i allvarliga sammanhang, grundlade K redan i fadershemmet. Där väcktes också hans tidiga litteraturintresse, fastän det inte alls fick en religiös inriktning. Den skönlitteratur han först lärde känna var enligt brodern Holbergs komedier o Dalins Argus. Också K:s musiksinne kommer till uttryck i ungdomen o ännu mera senare i dikternas rytm o välljud o i ett par tonsättningar av egna dikter. Men det märks framför allt i engagerade musikartiklar i Sthlms Posten.

K:s förmåga att se satiriskt på omgivningen framgår av ett par vittnesbörd om hans skoltid o av hans äldsta bevarade dikt, skriven på en känd dansmelodi. Dikten är föga märklig men otvungen o slänger klyschor åt personer som skulle medverka vid en bal. Satirisk överlägsenhet gentemot omgivningen märker man också i de äldsta bevarade breven, som skrevs under studenttiden.

Sedan K o hans bror inskrivits vid Åbo akademi fick de långa tider livnära sig som informatorer. K umgicks utan ödmjukhet med de familjer han tjänstgjorde hos. Hans brev talar spydigt om tomhet o högfärd, o han föregriper här på ett enklare, personligt plan den adelssatir som han under många år skulle återkomma till. Han skämtar också barnsligt uppsluppet med religionen, då han vill framstå som levnadsglad kvinnojägare, t ex: "vår dageliga kärlek giv oss i dag, o förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta vad våra maitresser oss skyldiga äro". I själva verket har nog informatorssysslan o studierna fyllt det mesta av hans tid.

Då brodern lämnade Åbo 71, hade K som närmaste vän professorssonen A N Clewberg (89 adl Edelcrantz), o vänskapen varade livet ut. Tillsammans med denne var K med i studentsällskapet Avazu o från 73 i det betydligt märkligare litterära åbosällskapet Aurora. I detta umgicks han dels med akademiker, dels med några av stadens honoratiores, bl a hovrättspresidenten A G Leijonhufvud, som senare skulle förorda honom till en eftertraktad informatorstjänst i Sthlm. Breven till denne bidrar till bilden av honom; där finns tacksamhet o vördnad men också uppsluppen kvickhet. Till de ledande inom Aurora hörde K:s lärare o vän H G Porthan, som bidrog till hans kännedom om latinsk diktning, bl a Horatius. Oden av denne skulle K senare översätta på moderniserad meter o med rim men vid ett tillfälle också orimmat o på latinsk meter, vilket mera kan ses som en demonstration.

I Auroras organ Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo (Åbo tidningar) publicerade K en stor del av sin ungdomsproduktion. Den omfattar en "hög" o en "låg" genre enligt tidens uppdelning, både oden o lättare lyrik. På uppdrag av Aurora skrev han ett ode till Gustav III vid dennes besök i Åbo 75. K hade redan tidigare som ung student hyllat kungen i en dikt (ej bevarad) som inlämnades till o antogs av Åbo akad. Han hade också flätat in hyllningar till honom i dikter som han för Auroras räkning skrivit till minnet av bortgångna militära stormän. Kungaodet från 75 innehåller en starkt retorisk skildring av mänsklighetens väg från barbari till kultur. Gustav är här den som "ljus o liv i snillet gjuter" men också den som räddat landet från splittring o träldom. 72 års statsvälvning var givetvis en av de mest besjungna politiska händelserna i landet.

Till produktionen från åbotiden hör ett par korta översättningar i en romantisk riktning som ännu inte nått spridning i Sverige. Den ena var från Youngs Night thoughts, vars blankvers förvandlades till strängt regelbundna alexandriner, den andra var från Ossians sånger, som dock översatts från franska. Mera förebådande för K:s diktning under de närmaste åren är ett par graciösa o välljudande kärleksdikter, epigram o satirer. I Våren, som inte publicerades förrän K återvänt till Sverige, anknyter han till ett ode av Horatius, då han uppmanar en vän att njuta av livet, innan den eviga natten kommer. Själva vårskildringen påminner däremot om den beundrade Creutz Sommar Qväde. K skrev i Åbo också allvarliga problemdikter, såsom den fria översättningen från Fredrik II Öfver den fåfänga förskräckelsen för döden och det tillkommande lifvet. Där har han själv satt in ett angrepp på prästernas lögner om helvetet o åberopat La Mettries lära om själens beroende av kroppen. K var beläst i både romersk o fransk-klassisk diktning o i flyktig fransk 1700-talspoesi, men han tog starkare intryck av de mest radikala upplysningsfilosoferna. Den författare han främst beundrade är emellertid Voltaire, som han senare i Sthlms Posten intensivt skulle försvara mot alla angrepp. Det låter som en paradox att inför dennes filosofiska prosaskrifter o dikter visade sig upplysningsmannen K som en temperamentsfull känslomänniska. Han översatte Voltaires parafras på Predikaren o påminner i ett brev vännen Clewberg om hur de "jämte varandras bröst läste det oförlikneliga stycket" o "hänfördes av det höga, suckade vid det bedrövliga, smålogo vid det angenäma". I samma brev talar han om "de oskattbara stunder, då efter en gagnande läsning av någon snillrik auktor, vi med uppeldade känslor, stego opp med häftighet, sågo bestörta på varandra o strax därefter med ömma famntag meddelade varandra de tankar, som uttryckte sig genom tystnadens outöseliga språk". Brevet ger ett komplement till bilden av den spydiga satiriker eller den ambitiösa framtidsman som man kan få av andra ungdomsbrev.

K blev 74 docent i latinsk litteratur på en avhandling – enligt bruket skriven på latin – där han med citat från vitt skilda länder o tider söker visa att poesin överallt uppstått tidigare än filosofin. Han får bl a tillfälle att ansluta sig till den engelske teologen Lowths syn på Bibelns litterära värde. Som docent skulle K undervisa om reglerna för sv o latinsk poesi o tolka latinska skalder, vilket meddelades studenterna, "men the ville icke komma". Den respektlöst bibliska formuleringen står i den redogörelse han avgav till konsistoriet.

K lämnade Åbo jan 77 o vistades i Sthlm två månader utan att ännu kunna tillträda den anställning han hoppades på. Han for till sin mor i Floby, där en svåger till honom nu var kyrkoherde, o han fick tillfälle att vara med på ett prästmöte i Skara som han fann skolastiskt som på elvahundratalet. Han vantrivdes fruktansvärt bland prästerna i släkten o ansåg sig dessutom av sina systrar lurad på arvet efter fadern. Efter ett halvårs otålig väntan kunde han tillträda platsen som informator hos generalen greve J A Meijerfeldt, som bodde dels i Sthlm dels på sitt gods i närheten. Där stannade K i tre år, kom i kontakt med hovaristokratin o hyllade särskilt den vackra grevinnan i versberättelser. Dessa visar en lätt o otvungen ton samtidigt som de i likhet med så många av tidens hyllningsdikter sätter in klassiska gudomligheter i handlingen. Ett både aristokratiskt o borgerligt umgänge med litteratur o musik som gemensamt intresse fick K från 77 i sällskapet Utile Dulci. Där erhöll han högsta graden 80 o redigerade för sällskapets räkning fjärde delen av antologin Vitterhets nöjen (81).

I Vitterhetsakademins litterära tävlingar deltog K för första gången 77 med Ode öfver en stadig man. Idealet är här stoikern som inte låter sig brytas ned av några olyckor men håller sig rak av egen kraft: "Vad Gud behövs? Han har sig själv." Men denne stoiker är också en kämpe som kan försvara sitt lands frihet o som hellre söker döden än underkastar sig tyranniet. Dikten var för upprörande hädisk för att belönas.

Däremot vann K de följande åren akademins stora pris för mera oförargliga tävlingsskrifter på vers o på prosa, En ynglings inträde i verlden o Vore menniskan lyckligare om hon förutsåge sit öde i verlden? K motiverade på skilda sätt varför han besvarade den frågan med nej. Vid den tiden hade han redan väckt uppmärksamhet som radikal diktare på andra områden. I litterära tidskrifter publicerade han bl a de längre dikterna Sinnenas förening (i Samlaren 78) o Mina löjen (i Hvad nytt? Hvad nytt? 78). Den förra beskriver på lättflytande vers, hänfört o djärvare än någon tidigare publicerad sv dikt, ett kärleksmöte. Han njuter med alla sinnen o blir övertygad om "Att ingen sällhet äger grund/ Som ej av våra sinnen gives". I Mina löjen ger K i subjektiv, halvt konverserande ton en mångskiftande satir över samtiden. "Jag ler – O Gudar, gode Gudar!", så börjar hans genomgång av olika livsuppfattningar o olika människotyper o yrken. Han vänder sig mot religiösa moralister o hyllar en gud som låter människorna njuta av skönhet o glädje. Det är en programförklaring. Sedan blir hånet dräpande, då det drabbar de bördsstolta adelsmännen o deras liv "fullt av laster, prakt o tvång" o prästerna, som predikar världsförakt, medan de själva fikar efter "gunst o vinst o vällust". Sedan övergår han till de onyttiga o livsfrämmande lärda. Han drar fram poeterna som obarmhärtigt pekas ut en o en med åtföljande karakterisering, men han låter nästan förtjust då han talar om "de sköna dårars släkte", dvs kvinnorna. K är inte originell, då han väljer föremålen för sin satir, men sammanställningen o tonen är hans egen. Samma föremål – om man bortser från ett par av skalderna – kommer sedan tillbaka i åtskilliga av hans satiriska dikter o tidningsartiklar. Också Våra villor från 80 är en programdikt, där K vänder sig mot filosofernas sanningskrav. Han ser visserligen egoismen bakom alla dygder o den rena brånaden bakom kärleken, o tron på livet efter döden är bara en vacker önskedröm. Men desillusionen mynnar ut i en uppmaning åt oss att jaga bort sanningen o låta inbillningen göra oss lyckliga. Man kan se diktens slut som ett svar på den upplysningspessimism han själv tidigare tolkat, t ex 75 i en översättning från Fredrik II, Ode öfver lifvet.

Då K skrev Våra villor var han redan känd som kritiker i Sthlm. Han började i Dagligt Allehanda 78. Tillsammans med kanslisten Carl Peter Lenngren tog K s å initiativet till en ny tidning, Sthlms Posten. Utgivare var först boktryckare Holmberg (bd 19), men 88 fick K privilegium som utgivare. Hela tiden hade han Lenngren som medarbetare o dennes hustru Anna Maria lämnade också bidrag till tidningen. Båda hörde till K:s nära vänner.

I Sthlms Posten publicerade K bl a en del av sina dikter men var framför allt kritiker. De första åren avfärdade han, ofta korthugget o dräpande, alla "rimklåpare" o andra pekoralister. Sin gärning inledde han med Tankar öfver granskning, där han ironiskt ansluter sig till klagomålen mot hans framfart: "Vilken obillig granskning! Vad elakt hjärta, att klandra en stackars krympling som dess far avlat i största välmening!" Under de första åren följer K i sin kritik Boileaus o Popes linjer, då han fordrar klarhet i tanke o uttryckssätt. Det var lätt att finna sv skalder som bröt däremot. K drog bl a fram löjliga hyllningskväden som publicerats i småstäder. Han slog också ned på universitetens verklighetsfrämmande avhandlingar, inte minst inom teologin, o på de vetenskapliga grälen o han angrep även latinherraväldet vid gymnasier o universitet. De första åren verkar han mest road av att få använda sin kvickhet o stilens slagkraft o livlighet, men ett allvarligare syfte med kritiken framträder efter hand. Han vill verka för en högre litterär kultur i landet o en ny syn på väsentliga o gagnande kunskaper. Genom tidningens översättningar bl a från franska tidskrifter fick läsarna också vidare utblickar. Men samtidigt riktar K en pessimistisk kritik mot "menighetens" smak; den föredrar enkla o obetydliga eller "täcka" skrifter. Han skiljer mellan en upplyst allmänhet o menigheten, "hela denna talrika, olärda eller halvlärda, ovittra eller halwittra läsande hopen ... vars smak är falsk eller vacklande ... vars hjärtan, sluteligen, ofta äro uppfyllde av hat, ilska o avund mot alla belönade talanger". Tanken "att göra allmänheten till domare i vittra mål" är fortfarande orimlig för honom, då han återkommer till den t ex 87 i ett tal i SA men också senare. En längre artikel Om svårigheten för en god christen at vara stor poet innehåller ett av K:s många angrepp på prästerna o ger i det fallet inte något nytt. Det väsentliga är däremot den litterära frågan o motsättningarna: "Det åligger skalden att försköna naturen o förtjusa sinnena: det åligger den kristne att anse världen med förakt eller avsky o att fly, som ett gift, alla sinnliga nöjen." K skrev också starkt positiva artiklar, i regel som försvar för en angripen storhet, t ex då han oupphörligen bemötte de moraliserande angreppen på Voltaire. Citat från denne o fria översättningar särskilt från Dictionnaire philosophique förekom i olika sammanhang. Sin beundran för Voltaire behöll K hela livet. I musikartiklar lovprisade han särskilt Gluck. Denne, som i sina operor mer än italienarna framhävde den dramatiska texten, bekämpades fortfarande i Paris av den italienska operans anhängare. I Sverige företrädde K den moderna smaken.

K:s mest omtalade litterära strid gällde Thorild. Denne deltog 81 med Passionerne i Utile Dulcis tävlan i poesi. K tycks ha varit den ende i sällskapet som uppskattade dikten, som dock inte fick det stora priset utan ett hedersomnämnande, vilket i Sthlms Posten förkunnades av K. "Den djärva, fast stundom förvillade utflykt, som endast snillet giver", hörde till de storslagna men samtidigt begränsade lovorden. Det låter som om han talade för egen räkning men skriver sedan bl a att "Sällskapet" inte kunde gilla den orimmade versen. Thorild svarade ursinnigt, att han inte godtog bedömningsgrunderna. Svaret bemöttes av K med en parodi Angående påbudet om snöskottningen, där en upprörd husägare med Thorilds häftiga o patetiska ordval protesterar mot myndigheterna. Thorild erkände själv kvickheten, men den livslånga fiendskapen hade inletts. Hans senare angrepp mot K tilltog i hätskhet, då denne snart skulle visa sitt mästerskap i orimmad vers men också i en stor dikt tog intryck av motståndaren. Skalden Leopold, som tidigare polemiserat mot K, blev under de sista åren dennes bundsförvant o avlöste honom i kampen mot Thorild.

Åren kring mitten av 80-talet är K:s arbete för tidningen obetydligt. En av orsakerna kan vara att han vid den tiden hade fått andra uppgifter. För att säkra sitt uppehälle o sin ära inför allmänheten borde en sv skald få erkännande av kulturlivets beskyddare o främste inspiratör, Gustav III. Det är en av anledningarna till den mängd av kungahyllningar som producerades i Sverige. En annan är den sanna hänförelse som denne väckte på så många håll, särskilt åren efter statsvälvningen 72. Bägge orsakerna fanns kanske, då K skrev o publicerade en rad entusiastiska dikter till kungen o i andra sammanhang framförde hyllningar till honom för hans insatser på skilda fält. Hänförelsen låter äkta, men i sina brev nämner han kungen utan att blanda in några som helst varma känslor. Jo, då SA invigdes 86, o K av Gustav III blivit utsedd till en av de första tretton medlemmarna, kallade han det k invigningstalet "superbt, o på sina ställen sublimt". K:s förhandsinställning bör ha varit påverkad av glädje o tacksamhet. Han var bara 34 år o den ende av de tretton som varken var biskop eller adelsman. Redan ett brev från 83 visar onekligen hans beundran för kungen som en författare vars pjäser "övergå allt vad man kunnat vänta av en kung". Men de andra författarna bör därför "hisna för de pretentioner han med skäl kan göra på vår skicklighet". K tänkte på de uppdrag han fått av sin höge gynnare. Han skulle ge ut en skrift i ekonomiska frågor, Nya handelsbibliotheket (se nedan), men det var säkerligen inte på detta arbete han närmast syftade, då han talade om kungens pretentioner. K hade 77 försökt sig som operaförfattare med Adonis o Proserpina, sedan för hovet skrivit ett par dramatiska "divertissements" o nu som författare börjat ett samarbete med Gustav III. Efter dennes planer o utkast skrev han operalibretton o ett versdrama, Drottning Christina (84). Det mest berömda resultatet av samarbetet blev Gustaf Wasa (82–83), som 86 fick seklets mest bejublade premiär i Sverige. Frihetskänslan i kampen mot danskarna tolkades i ståtlig o välljudande retorik, t ex i körsången till förfäderna: "Ädla skuggor, vördade fäder, / Sveriges hjältar o riddersmän! / Om ännu dess sällhet er gläder, / Given friheten liv igen. / Skola edra helgade gravar / Trampas av tyranner o slavar? / Nej, må träldomens blotta namn / Edra vreda vålnader väcka / Och er arm sig hämnande sträcka / Ur den eviga nattens famn!" I Gustaf Adolph o Ebba Brahe (87), som växlar miljö o utspelar sig både på Kalmar slott o i Färjestaden på Öland, har K infogat vackra o rörande sånger för det enkla folket. K:s versifikatoriska talang o förmåga att forma dramatiska replikväxlingar kunde ändå inte ge honom tillfredsställelse. På egen önskan befriades han därefter från sådana uppdrag som visserligen var hedrande men som han betraktade som ett tvång.

Alltefter det att Gustav III ändrade sin inrikes- o utrikespolitik blev K hans politiske motståndare. Han fick dock behålla sina k stipendier. Cantate den 1 januarii 1789 ger en i formen skiftande, starkt dramatisk, upprörd o patriotisk syn på Sveriges situation under det ryska kriget. Att kungen inte alls nämns i ett sådant verk säger mycket om K:s inställning. I fabeln Dälden s å tog han öppet parti för adelsståndet som motsatt sig kungens maktkupp under riksdagen. Segerfesterna under kriget fann han löjliga. Det hindrar inte, att K blev upprörd över kungamordet 92. Enligt K skulle en regent ha sin makt endast genom medborgarnas samtycke o vara ansvarig inför dem. Men därför borde folket bli delaktigt av en vidsträckt upplysning, o i stället för katekesens "600 sottiser i frågor o svar" skulle man inprägla "sunda satser i moral o politik".

Sådana idéer uttrycker K i brev till sin vän Rosenstein, som var kronprinsens lärare o därför stod kungen nära. Anledningen till dessa uttalanden om statsskicket är den franska revolutionen, vars seger K såg som en seger för friheten o upplysningen. Han var inte republikan, o han skrev detta, då revolutionen just brutit ut, alltså innan den franske kungen blivit fängslad o avsatt. Det var innan denne blivit avrättad men efter det sv kungamordet som han försvarade revolutionen mot dess sv belackare i sin sista stora satiriska dikt Ljusets fiender (92). Den utspelar sig i en klubb "på Norr", dvs i Sverige o på den klubben sitter alla i mörker. Äntligen tänds ljuset o det blir till glädje för de flesta. Protester hörs ändå från några av sällskapet, dvs från revolutionens fiender, som beskrivs en efter en o får lägga fram sina argument. Upplysningens representant, Lucidor, går med på att "utan vishet, gräns o mått / Skall själva dygden bli ett brott", men en klok regering har medel också mot "Ljusets vårdslösa hantering". Denna revolutionens anhängare vill att lagarna skall hållas i respekt.

Från helt andra utgångspunkter försvarade K sin uppgift som "medborgsman" redan i Nya handelsbibliotheket (84). Där är han ännu inte politiskt oppositionell o inleder med en. hyllning till Gustav III. I förordet hoppas han, att hans kunskaper på det för honom nya området skall vara till nytta för landet, o han hänvisar till engelska o franska nationalekonomiska författare. Han anger inte vilka deras läror är, men de kan betecknas som reformmerkantilister. K själv motsätter sig i liberal anda allt tvång inom näringslivet. Det gör han i ett av sina bidrag Afhandling om näringstvånget. I bokens företal lägger han fram sina åsikter i skilda frågor, då han både utilistiskt klandrar de onyttiga vetenskaperna o prisar tryckfriheten.

Det var ändå i Sthlms Posten som K skulle föra sin kamp som medborgare o upplysningsman bl a genom kungörelser från ett fingerat ordenssällskap Pro sensu communi, instiftat 87. Dess högtidsdag var den empiriske filosofen John Lockes födelsedag. Idealgestalten fanns alltså inte längre bland de franska upplysningsfilosoferna. För sällskapets räkning skrev K bl a dikten Man äger ej snille för det man är galen mot vidskepelse o mysticism o charlataneri. Den bitande satiren övergår där till medborgerligt patos. Versmåttet är alexandriner, som i båda de skiljaktiga avsnitten har samma slagkraft. I de "anmärkningar" på prosa som åtföljde dikten går han häftigt till rätta med både "vårt vittra o vårt andeliga svärmeri", bl a swedenborgianismen o den då utbredda ordensmystiken. Anmärkningarna slutar med en känslofylld maning till "Medborgarn, filosofen, människan", vars hjärta klappar o ögon tåras vid åsynen "av allt som kränker förnuft o dygd": "sök ej förgäves att kväva en eld som, lik åskans eld, ej skall slockna förrn han förtärt dig; då följ ditt öde: Bliv stor – o olycklig!" K återgår till en skämtsam kritik av politik o teologi o moral i dikten Dumboms lefverne (91). Det traditionella versmåttet, fyrfotade jamber i fyrradiga strofer, ger en stadig o ordentlig rytm. Satiren blir omväxlande, därför att Dumbom ibland är alldeles förnuftig mitt i all sin idioti. Med välfunna liknelser o spydigheter men med större allvar framträder K igen 92 först o främst som medborgare, då han kallar sig Philosophen på landsvägen. Han yttrar Fria tankar i litteratur, philosophi o moral men kommer också in t ex på ekonomisk politik o på skillnaden mellan sund ursprunglighet på landet o känslolösheten i staden. Han fortsatte sedan 93 med liknande Strödde reflexioner.

Ett tema som kommer igen i K:s produktion från smådikter i Åbo till den sista dikten, ägnad Propertius, är kvinnan o kärleken. Sitt kvinnointresse visar K länge med en rad till olika föremål riktade spirituella o välljudande dikter. Ofta innehåller dessa en uppmaning till den sköna att gå honom till mötes, att för honom uppenbara "en skatt som endast tanken ser" (Til Rosalie 82, omarb 89). Där fortsätter han lätt o lekande en kampanj som han börjat tidigare. I den kantatliknande sorgedikten över en skådespelerska som avlidit 79 angriper han genast moralisterna som dömt henne, särskilt de sedligt upprörda gamla kvinnor som själva bemöda sig "att dessa svaga fat i helgelse bevara, / Som kanske aldrig stått i fara". Kärleken intar en central plats också i K:s produktion som översättare, bl a av Propertius. I hans prosa märks samma inriktning i bildspråket som ofta är hämtat från sexuallivets områden. I slutet av 80-talet får emellertid hans kärlekslyrik en helt ny o inte sensuell prägel. Den Hilma han då besjunger är möjligen en fru Hedda Falk, som några gånger under beteckningen F F nämns i brev till en förtrogen vän. Men hans senare förhållande till henne har inte med kärleksdikterna att göra. I dikten Förtviflan (84) vill han komma undan livets plågor genom självmord, en flykt till Guds "faderliga sköt". Nu (87) i Sigvarth o Hilma är det den älskades död som kommer Sigvarth att längta till andra stranden (F F överlevde K). Med inlagda naturbilder som svarar mot känslan tolkar han kärleken o sorgen. Dikten är ett fragment o trycktes inte under K:s livstid, men betecknar ändå ett romantiskt genombrott i sv kärlekslyrik. Den älskade var inte "stoftets barn", ingen människa men "himmelsk helighet, men änglars urbild". I en senare dikt utan titel anropas den älskade tre gånger i refrängen: "Du som av skönhet o behagen / en ren o himmelsk urbild ger." Dikten anknyter genom sin utformning i strofer med upprepad o varierad refräng till mönstret för en fransk rondeau. K:s dikt är fulländad i sin musikalitet o enligt en nästan samtida uppgift tonsatt av honom. Den ingår något förändrad i en större dikt Den nya skapelsen (publ 90), där naturen o tillvaron förvandlas o förskönas av känsla o fantasi, får en ny verklighet. Diktens betydelse o berömmelse vilar på dessa nya strofer som brukar benämnas dess hymn. Ett av uttrycken för förvandlingen lyder: "Då fann min själ sig himlaburen, / sig sprungen av en gudastam, / o såg de under i naturen, / som aldrig visheten förnam." Men denna verklighet, som inte är tillgänglig för den torra visheten, existerar bara i Inbildningens verld (diktens undertitel). Kärleken till Hilma anges i dikten som upphov till förvandlingen, men det är livssynen snarare än kärleken som utgör temat. Detta som finns förberett redan i ungdomsdikten Våra villor har nu fått en ljus o hänförd ton. Men K:s dikt Til Grefve Oxenstjema (86) är den märkligaste föregångaren till Den nya skapelsen o ser människan o tillvaron förvandlad av diktaren — förtrollaren.

Livsglädjen finner man annars inte i dikterna från åren kring Den nya skapelsens tillkomst. I en fint känslosam men inte passionerad kärleksdikt Til Fredrica är han djupt medveten om den annalkande döden. Han var inte fyrtio år då han skrev den, men sjukdomen, lungtuberkulos, hade märkt honom (dikten är tillägnad en ung flicka, Fredrica Bagge, som av ett par forskare anses vara den som närmast motsvarar K:s Hilma). I en samtida dikt till Fredricas syster Christina (båda dikterna från 89 eller 90) är det en åldrad man som talar. Åren har inte åldrat honom men "sorgen" o "smärtans / fördolda gift, o känslans tysta brånad, / o svallet av de sjudande passioner, / o svekna hopp om nöjen – ack! som lovat, / o ledsnan mera grym av dem – som hållit". "Himmelsk sällhet" finns inte här på jorden, men han når harmoni hos en varmhjärtad familj som ropar honom till sig. I samma versmått som den vemodiga Sigvarth o Hilma återger K här i lätt förklädnad de närmaste årens personliga upplevelser. Båda dessa dikter är skrivna på blankvers o är monologdikter. I den äldre är det bara Sigvarth som talar, medan dikten till Christina börjar med en beskrivning. Båda har stämningar i landskapet som påminner om Ossian, fastän den äldre också har ett rokokolandskap med en sorlande källa, där Hilma satt med öppnad slöja medan Sigvarth låg dold o tittade.

I ett brev 86 skriver K: "Jag känner nu åter en begärelse utav djävulen, men endast vänd på dygdiga föremål." "Änglars urbild" förekommer emellertid bara i hans dikter, men aldrig i breven. Han blev 90 "allvarsamt kär, dödeligt, som en galning" i en vidlyftig skådespelerska, Fredrica Löf, "den satans konan", som han kallar henne en gång. Delvis var det nog för att hon skulle få en lämplig roll som han översatte Voltaires drama Olympie. Man vet däremot inte om han skrev några dikter till henne.

Förnyelsen i K:s diktning vid slutet av 80-talet märks både i stilen o stämningen. I kantaten 89 har själva genren satt sin prägel på diktens utformning, men utropen o avbrotten o den patetiska stämningen kan påminna om Thorild o Lidner. Den förre ger i Passionerne liv åt naturen o några av hans bilder går igen i Den nya skapelsens hymn. Lidners Yttersta domen har också satt tydliga spår där i K:s ord om världens pånyttfödelse. Grav- o förintelsestämningen som länge råder i dikten Til Christina har många föregångare i 1700-talets poesi, där K nu orienterar sig i nya riktningar. Då han i den dikten däremot målar motsättningen mellan det förgångnas helvete o det nya paradiset, har han tagit intryck av Miltons Paradise lost, som också har haft betydelse för andra av hans dikter från denna tid. Detta är också ett tecken på hur förändringen inom K fortsätter o hur han söker nya mål. Ett annat tecken är den betydelse Rousseaus Héloise får för honom. Romanen hade han läst redan i ungdomen men nu ger honom ett av dess brev nya uppslag, då han i Den nya skapelsen skildrar hur för den älskande kärleken återklingar i naturen. Andra inspirationskällor får K i dansk lyrik. I Sigvarth o Hilma har han tagit intryck av Johannes Ewalds Balders död o en dikt av Jens Baggesen har påverkat honom då han i Den nya skapelsen har satt in strofer som direkt nämner Hilma. Två genrer som han införde i sv litteratur, spökballaden med Fredrics vålnad (93) o barndikten med Då jag var liten (94) är översättningar från Baggesen. Dessa dikter ansluter sig däremot i fråga om utformningen till en tidigare period. Detta gäller också hans övriga sista dikter. Satirerna Dumboms lefverne o Ljusets fiender har dessutom delvis samma angreppsmål som de äldre satirerna.

Som recensent kan K fortfarande skarpt fördöma vad han anser uselt, men han ger oftast intryck av att han vill vara positiv. Det märks i de teaterrecensioner han skrev 90–91. Dessa är för övrigt en utmärkt källa för kunskap om den tidens teater i Sthlm, om spelet o publikens reaktion o repertoaren. K blev tillsammans med sin vän Clewberg teatercensor, o också i den egenskapen uttalar han sig om pjäserna. I sina recensioner är han entusiastisk för det borgerliga dramat o inte minst för den tyske sentimentale dramatikern Kotzebue, som nu blivit favorit på Europas teatrar. K har vid denna tid en viss kännedom om tysk litteratur. Goethe o Klopstock nämner han tidigare men med reservationer, o nu uppskattar han särskilt Gessners idyller. Den märkligaste förvandling som K visade i sin syn på diktkonsten gäller emellertid Bellman. Denne hånas i Mina löjen 78 som krogarnas o bordellernas diktare, men 90 skriver K företalet till Fredmans epistlar med en uppskattning, en förståelse o en vidsynthet som överträffar alla tidigare omdömen: "Förgätom aldrig, att varje sant snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig o ingen annan." Epistlarna bedöms som en enhet av poesi o musik.

Som engagerad litteraturbedömare fungerade K också i SA, där han höll en rad tal bl a om estetiska principer o dessutom ivrigt sysslade med språkfrågor, bl a om sv rättstavning. Då hälsan tillät det, var han –vid sidan av akademins sekreterare Rosenstein – säkerligen den som lade ned mest arbete på uppgifterna där.

K är sällsynt medryckande o spontan i sina brev både när han talar om stora avgörande händelser som franska revolutionen o om privata bagateller, o han återger upplevelser med större realism än i sina dikter. Kortfattat o träffande karakteriserar han människor vare sig det är med sympati eller antipati. Samvaron med vännerna talar han vanligen entusiastiskt om. Då han besöker sin bror o svägerska, kyrkoherdeparet i Skatelöv i Småland, låter han välvilligt överlägsen men också gemytlig då han skriver om dem. Under en norrlandsresa driver han en smula med en av reskamraterna, men senare, då han blir ovän med denne o ser hans politiska lycksökeri, blir breven om honom fyllda av hat o förakt. Från Skatelöv o från norrlandsresan gör han kortfattade beskrivningar av naturen o de stämningar den ger honom, men han talar mera om den miljö människorna omger honom med. Ibland gör K i breven självbetraktelser utan att förhäva sig. I ett brev från 88 går han igenom sin produktion o funderar på att bli ämbetsman för att trygga sin framtid. Han talar också om sina "dussintals tänkande Jag" o gör en dialog mellan Kok, "mellan förmiddagsmänniskan o eftermiddagsmänniskan". Han hade ett livligt temperament, o i ett brev talar han om humöret som häftigt växlade, delvis beroende på hälsan hos "denna olyckeliga maskin, som efter väder o vind, efter pulsens gång, efter olika lätt matsmältning, växlar lynne o tänkesätt". Hans vän Rosenstein skriver i företalet till hans skrifter, att han i umgänget med vännerna var "glad o skämtsam, när hans hälsa det tillät. Bland obekanta tystlåten, hövlig, utan att alltid vara fördragande o undfallande".

K var liten till växten o med åren allt magrare samtidigt som hans hy blev gulare. Sjukligheten, bl a syfilis, satte sin prägel på honom, o lungtuberkulos hade han tydligen redan i ungdomen. Den bröt igenom mera definitivt 91.

K visade som diktare o människa en märklig utveckling. Kvickhet o känslosamhet förenades hos honom redan under studentåren, men kvickheten användes senare i idéernas kamp, som också kunde komma hans känslor att flamma. Han gjorde karriär, fick titeln K M:ts handsekreterare, umgicks otvunget med de högsta kretsarna men passade inte till hovman. Sin självständighet visade han framför allt då han öppet tog avstånd från kungens politik. Under hans senare år blev inte de religiösa problemen utsatta för hans satir. I stället visade han intresse o förståelse, men detta betydde inte omvändelse, o ännu i Dumboms lefverne skämtade han med den teologiska vetenskapen. En förändring i hans bundenhet vid kvinnokönet inträffade knappast förrän sjukdomen tog överhand. Förbindelsen med Fredrica Löf upphörde antagligen 92. Andra intressen behöll han. Han ger t ex 93 i sina anmärkningar till en fabel ett råd åt sanningssägaren. Hur skall man bemöta dumma eller illvilliga läsares förmåga att vantolka o vara blinda för ideella motiv. "Vad utväg är att taga? Le åt dumheten o dårskapen, beklaga ilskan, tryggas vid renheten av sina avsikter, åtnöjas med upplyste läsares bifall o förakta all pöbeldom." Några månader före sin död skriver han ett brev till Clewberg-Edelcrantz om frågor som rör SA, där han beklagar att han genom lottning på nytt blev dess direktör: "Jag tycker, man borde ej låta döda människor lotta." Under sitt sista levnadsår kunde han ännu blomma upp i ett lyckat skämt. Det utgjordes av ett brev, där han låtsades vara en av sina svågrar som sökte pastorat. Brevet är ställt till den mäktige Reuterholm o vädjar fräckt till dennes fåfänga o vidskepelse. Fräckheten genomskådades inte, o svågern fick sitt pastorat.

K var fruktad som kritiker, beundrad som skald o älskad av sina vänner. De som stod honom närmast var ämbetsmän med litterära intressen, ett par läkare o ett fåtal skalder. Han skrev hyllningsdikter till Gyllenborg o Oxenstierna, var själv uppburen av dem, men de hörde inte till hans intima vänner. Gyllenborg blev emellertid så tagen av K:s död att han vid begravningen gick fram o klappade kistan. En medalj med K:s bild delades ut, o den latinska texten löd i översättning: "Till skalden, filosofen, medborgaren, vännen från sörjande vänner." Hans minne höll sig levande. Då en av hans beundrare, Hans Järta, 1819 blev invald i SA, gratulerades denne i ett brev från v Rosenstein o kallades "K:s lärjunge o vän", o brevet fortsätter "jag tycker mig just återfå min älskade K" (Dixelius). Sin betydelse för eftervärlden fick K bl a genom att han uppmuntrade den unge Franzén, som på skilda sätt visade sin tacksamhet. Olika riktningar inom den nästa sv diktargenerationen såg i K en föregångare. Det gjorde Tegnér, som i dikt upprepade gånger hyllade hans minne o som är hans närmaste efterföljare. Det gjorde också Atterbom, som drog fram de romantiska dragen hos honom. I samma riktning o till övermått har senare bedömare gått. Numera ser man honom snarare som upplysningsman o som en starkt personlig prosadiktare o en lyriker med klassikerna som utgångspunkt o som en av den gustavianska kulturens företrädare o ändå en inspirationskälla för romantikens diktare.

Författare

Lennart Josephson

Arkivuppgifter

K:s originalms har på några få undantag när ej bevarats. Hans renskr till Mina löjen i Gävle läroverksbibl. Samtida avskr av K-ms i KB. Rester av hans arkiv i Ericsbergsarkivet, RA. K:s egna brev till div adressater tr i Sv förf, 9: 6, med kommentar i 9: 9, jfr under Tr arb nedan, där också andra brevutgåvor upptas. De viktigaste brevsvitema är riktade till AN Clewberg, adl Edelcrantz (85 st), KB, N v Rosenstein i SA o UUB, P Rudbeck i SA o v Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby o G G Leopold i v Brinkmanska arkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Dedikation] (J Bilmark, Dissertatio academica, historia; Regiae acade-miae Aboensis partem sextam expositu-ra... [resp JHK], Aboas [1771], s 2). — Saknaden; en ny svensk ode [anon, ur Åbo tidn] (Samlaren, d 1—6, Sthlm 1773—75, s 213—216 [1773]). — Dissertationis de poesi, philosophiac ubivis gentium praevia, particula 1. [Akad avh, resp F Gråa.] Abox [1774]. 26 s. •—¦ Ode til Hans maj :t konungen, vid dess höga närvaro i Åbo, underdånigst af Sällskapet Aurora. Åbo 1775. (16) s. [Anon.] — [Dikter, även övers, mm] (Samlaren, 7—9, 1775—78, s 40, 297—302, 321—325, 350— 352, 370—374). — Prologue ([J F] Mar-montel, Zemire och Azor. Comedie ballet uti fyra acter; första gången upförd på Drottningholm... den 22 Julii 1778, Sthlm 1778, 4:o, s [V—X]; omtr i Kongl. svenska theat-ren, bd 5, Sthlm 1779, s 138—143). — Prolog, i anledning af Hennes kongl. maj :ts drottningens kyrkotagning. Upförd på Kongl. theat-ren d. 28 Decembr. 1778. Sthlm 1778. 4 :o. (8) s. Omtr ibid, s 223—229. — Ode, på Hans maj:ts konungens födelsedag, den 24 Januarii. Sthlm 1779. 4:o. (8) s. [Undert.] — Ode, öf-ver en stadig man. Insänd til Kongl. vitterhets academien, den 13 december 1777 (Kongl. svenska vitterhetsacademiens handlingar, d 3, Sthlm 1780, s 33—37; förut tr i Sanning och nöje, Sthlm 1780, 4:o, s 390—392). — En ynglings inträde i verlden. Skaldestycke, som vunnit det stora priset, uti Kongl. vitterhets academiens sammankomst, den 5 december 1778 (ibid, s 142—148). — Divertissement, gifvit Hans kongl. maj :t konungen af Deras kongl. högheter hertigen och hertiginnan af Södermanland, den 24 Januarii 1781. Sthlm u å. 4:o. 18 s. [Anon.] — Intermede, uppå Hennes kongl. höghets prinsessan Sophia Albertinas födelse-dag, 8 october 1781, upförd af Kongl. musicaliska academien uppå Drot-ningholms theatre . . . Sthlm [1781]. 4:o. 10 s. [Anon.] Omtr i Kongl. svenska theatren, bd 6, 1785, s 205—220. — Företal [anon, samt dikter, även övers] (Vitterhetsnöjen [utg av Utile Dulci], d 4, Sthlm 1781, s [III—VI], 20—30, 54—61, 75—80, 90—93, 119—123, 133—137). — Ord afsungne vid högst salig Hennes kongl. maj:ts enke-drotningens Lovisa Ulricas begrafning, uti Kongl. Riddareholms kyrkan den 31 Julii 1782. Sthlm u å. 4:o. (7) s. [Anon.] —• Svar, uppå den af Kongl. vitterhets academien framstälde fråga: Vore menniskan lyckligare om hon förutsåge sit öde i verlden? Som vunnit det stora priset den 1 Decemb. 1779 (Kongl. sv vitterhetsacademiens handl, 4, 1783, s 1—21). — Om Gluck och om Operan / Öfver mademoiselle Dubois död [dikt] (Kongl. svenska theaterns almanach, för skott-året 1784 [utg av O Kexél], Sthlm 1783, s 94—106). — Ord til musiquen d. 2 Mart. 1784. [Rubr.] Sthlm 1784. (3) s. [Anon.] — [Dikter, även övers, jämte en Öf-versättarens anm, sign J. H. K.] (Svenska parnassen [utg av G Regnér], 1784, Sthlm, s 4-2—52, 97—101). — Åminnelsetal öfver rådmannen i Stockholm herr Johan Wellander, hållit i Sällskapet Utile Dulci, och tryckt genom des föranstaltande. Sthlm 1785. 52 s, 1 portr-bl. [Med Biographi.] Förk omtr: Minne af Johan Wellander (ibid, 1785, s 215—225, 332—346). — [Anon dikter, även övers] (ibid, 1786, s 72 f, 80 f, 188 f). — Sinnenas förening, och Mina löjen. [Rubr:] Tvenne skaldestycken af J. H. K. [Lund 1786.] 20 s. [Sign.] — Gustaf Wasa, lyrisk tragedie i tre acter ... första gången upförd af Kongl. mu-sicaliska academien i Stockholm, den 19 Januarii 1786. Sthlm [1786]. 4:o. (10), 58 s. 2. upl 1802, 58 s. 2 [!] uppl: ... akter. Första gången uppförd den 19 januari 1786. [Utg av A Bohlin.] Örebro 1859. 74 s. Övers: Gustaf Wasa. . .. Oversat ved F Höegh Guldberg (Nordia [utg av J K Höst, P H Haste o F H Guldberg], 1795, Khvn, Bd 3, s 193—262, även övertryck, u å, 72 s). — Inträdes tal (Handlingar rörande svenska academiens instiftelse, Sthlm 1786, 4:o, s 34—38; omtr i SAH ifrån år 1786, d 1, Sthlm 1801, s 47— 52). — Svar ...(GM Armfelt o G G Nordin, Inträdes-tal..., Sthlm 1786, 4:o, s 11—17, 37—42; omtr i SAH, 1, s 93—98, 115—119). — Svar... (O Celsius o J Wingård, Inträdes-tal ..., Sthlm 1786, 4:o, s 15—22, 40— 45; omtr i SAH, 1, s 134—140, 156—160). — [Tal] (Handlingar, rörande Svenska academiens högtidsdag den 20 december 1786, Sthlm 1787, 4:o, passim; omtr i SAH, 1). — Svar .. . (J Murberg o N L Sjöberg, Inträdes-tal.. ., Sthlm 1787, 4:o, s 29—34, 55— 58; omtr i SAH, 2, 1802, s 25—29, 47—50). •—¦ A/Af/And (Underrättelse om det, som bör iakttagas af de ledamöter i Svenska academien, hvilka åtagit sig at arbeta på den Svenska ordaboken [rubr], Sthlm 1787, 4:o, s 14—36). — Gustaf Adolph och Ebba Brahe, lyrisk drame i tre acter. . . för första gången uppförd på konungens födelsedag den 24 Januarii 1788. Af dess Musicaliska academie i Stockholm. Sthlm 1788. 4:o. (14), 75 s. — [Dikter i fr prosaövers] (Mélanges de littéra- ture suédoise, traduits par m. [N G] Agander, Sthlm 1788, s 103—112, 141—144, 163— 171, 186—198). — Fritänckaren [dikt] (Strödda skalde-stycken, h 1, n:o 1*, [rubr,] Sthlm 1789, s 8). — [Dikter, delvis anon, även övers] (Samling af svenska vitterhets-stycken [utg av O A Knös], d 1*, Sthlm 1789, s 18—27, 31—37, 74—79, 106—109, 121—123, 134 f). — Företal (G M Bellman, Fredmans epistlar, Sthlm 1790, s [III—IX]; omtr i minst 25 senare uppl av detta eller flera av B:s arb). — Drottning Christina, drame i fyra acter, med sång och balletter. Uppförd af Kongl. dramatiska theatem. Sthlm 1792. 4:o. (8), 47 s. — [Dikter, även övers, delvis anon, mm] (Sommarpromenaden för 1792 [—95 (h 1—4)], Upsala, s 37— 41, 93 f (ny uppl 1795); s 138—140, 149— 152, 156 f; s 278—281; s 293—310, 368— 371, 381—392). — Ljusets fiender. Saga. Införd i Stockholms posten . . . 1792. Jämte en dansk öfvers deraf ... Af Hr. Knud L. Rah-bek. Sthlm 1795. 16 s. [Anon.] — Samlade skrifter. [Utg av C Lengblom o G Regnér.] Bd 1—3. Sthlm 1796. (33), 287 s, 1 portr, 321, 305 s. [2. uppl] 1800—02. 3. uppl 1811. 4. uppl Örebro 1860. (8), 285 s, 1 portr, 263, 243 s. [Annan uppl:] D 1—3. Örebro 1837— 38. (20), 716 s. (Vittra arbeten af svenska författare, d 1-—3.) — [Anon dikter] (Sommarpromenaden i vitterheten, för 1797, Sthlm, h 1, s 17—21, 57—62, 2, s 15—17, 27—37, 91 f). — [Dikter, övers] (Toilette-lecture för fruntimmer och herrar, Sthlm 1798, h 1, s 1—3, 2, s 1—4). — Den nya skapelsen... (J Wallenius, Lesebuch fiir deutsche Anfänger in der schwedischen Spra-che, Greifswald 1798, s 86—91). — JEneas i Carthago, lyrisk tragedi i fem acter. ... i anledning af Hans kongl. höghet kron-prinsens döpelse, första gången uppförd den 18 november 1799. Af Musikaliska academien i Stockholm. Sthlm 1799. 4:o. 49 s. [Förk uppl:] . .. tragedie i fem acter med prolog. . . . upförd, på Stora kongl. theatren i Stockholm, den 18 november 1799. Vid högtidligheterna i anledning af Hans kongl. höghets kron-prinsen Gustafs födelse. Sthlm [1799?]. 4:o. 51 s. — Prosaische Schriften . . . ttbers von K Lappe. Neustrelitz und Leipzig 1801. XLII, 224 s. — Dumboms lefverne, hoc est Vita cujusdam Bardi, e Sueco in Latinum idioma versibus elegiacis traducta ab J. Hallenberg. Sthlm 1805. 4:o. 24 s. [Anon; sv o latinsk text.] — La nouvelle création. Ode, traduite du suédois . . . par le c. [W] de Santi. [Rubr.] Sthlm 1806. 4:o. (4) s. — Dumboms lefverne. Vitam, dicta, facta Stupidobicis, cantilena amoena, leonina Latina cecinit C. Lindegren. Holmise 1806. 24 s. [Anon.] [Ny uppl i:] Dumboms lefverne ..., Sthlm 1843, s 1—11). — På stats-secr. Schröderheims födelsedag [anon dikt, då tillskr Bellman] (C M Bellman, Valda skrifter [utg av P A Sondén], d 6, Sthlm 1836, s 218 f, omtr i dens, Samlade skrifter. . . utg af J G Carlén, d 4, Sthlm 1861, s 208 f). — Dumboms lefverne. Poem. (Med Carl Lindegrens latinska öfvers.) Sthlm 1843. Ils. [Sv o latin parallellt.] [Andra sv uppl:] Eskilstuna 1845. (8) s. Norrköping 1845. 8 s. — Die Feinde des Lichtes .. . Danzig [1859]. 15 s. — Samlade skrifter. [Godt-köpsuppl.] D 1—2. Upsala (tr Gefle) 1884— 85. XXX, 380, 431 s. (Universalbiblioteket, tilläggsbd.) — Bref till Rosenstein [utg av H Schiick, jämte bilagor] (Samlaren, årg 7, 1886, Upsala, s 87—137, 8, 1887, s 5—51, 186). — Bref till Abraham Niclas Clewberg utg af H Schiick. Hfors 1894. XXXIX, 136, XIX s. (SSLF, 27.) — Valda smärre dikter utg af H Schiick. Sthlm 1900. 81 s. (För skola och hem. Svensk bokskatt, [utg af J. A. Lun-dell o Ad. Noreen,] 5.) — Bref från Kellgren (Svenska memoarer och bref, 9: Ur Nils von Rosensteins brefsamling.. . utg af H Schiick, Sthlm 1905, s 209—253). — Gustaf Wasa. Lyrisk tragedi i tre akter. [Red av R G:son Berg.] Sthlm 1912. 4:o. 75 s. (Mästerstycken ur Sveriges litteratur, 3.) — Valda dikter och prosastycken utg af F Vetterlund. Sthlm 1912. 158 s. [Svenska klassiska författare.] [Även utg 1913 med pärmtit Svenska klassiker.] — [Tal o yttranden] (Svenska akademiens dagbok 1786—1789 utg af H Schiick, Sthlm 1916, passim). — Kellgren till Lenn-gren/ . . . Jonas Kiellander/ .. . Pehr Rudbeck (Ur Svenska akademiens arkiv. Gustavianska brev... utg av H Schiick, Sthlm 1918, s 371—493). — Samlade skrifter, utg av S Ek, A Sjöding, O Sylwan. D 1—7: 1, 8—9. Sthlm 19 [22]—72. (Svenska författare utg av Svenska vitterhetssamfundet, 9.) 1. Ungdomsskrifter utg av S Ek o A Sjöding. 19 [36—] 37. VIII, 323 s. 2. Dikter från och med Stockholms postens begynnande år 1778 utg . . . 19 [38—]39. X, 370 s. 3. Teaterstycken utg . . . 19[41—]42. (8), 416 s. 4. Prosaskrifter från Stockholms postens begynnande till och med 1784 utg ... [1940—44.] X, 423 s. 5. Prosaskrifter 1785—1795 ... utg ... 19[45—]47. VIII, XII, 736 s. 6. Brev utg av O Sylwan. 19[22—]23. XIII, 363 s. 7. Kommentar till del 1—3. Första halvbandet. Kommentar till del 1 (Ungdomsskrifter) och 2 (Dikter 1778—95) utg av S Ek o A Sjöding 1938—60. VIII, 583 s, 4 pl-bl. 8. Kommentar till del 4—5 ... utg ... 1964—72. VIII, VII, 744 s. 9. Kommentar till breven av S Ek o O Sylwan. 19 [33—] 35. XV, 250 s, 1 bl facs. — Dikter i urval. [Red: E Noreen o T Wennström.] Lund 1933. 107 s. — Philosophen på landsvägen eller Fria tankar i litteratur, philoso-phie och moral, sedan den 11 Julii 1792, under en resa åt södra Sverige. Sthlm 1950. 45 s. — Afhandling om näringstvånget i gemen, och skrån i synnerhet. Med en efterskrift av E. N. Tigerstedt. Sthlm 1954. 59 s. — Dikter i urval av Tage Nilsson. Sthlm 1955. 135 s, 1 portr. (Ljus klassiker.) — Dikter, prosa, brev, i urval av B Julen. Sthlm 1963. 146 s. (Aldus klassiker 9.) -—¦ Medarb i Tidningar, utgifne af et sällskap i Åbo, 1773—76, 1789, o främst i Stockholms posten 1778—95 (huvudred fr 1781, ansv utg fr 1788); dikterna 1778—86 jämte deras omtr o vissa övers förtecknade i: S Ek o Åke-Hugo Hanson, Dikter i Stockholms posten 1778—1781 ..., Gbg 1948, 165 s (GHÅ, bd 54:4), o Å-H Hanson, Dikter... 1782—1786, bibliografisk förteckning, Gbg 1953, 194 s (ibid, 59:2). Bidrag även i bl a: Carlskrona veckoblad 1775, 1788, Adressen 1775, Sthlm, Hvad nytt? Hvad nytt? 1775—79, 1783—84, Gbg, Dagligt allehanda 1778, Sthlm, Götheborgska nyheter 1779—80, 1784, Venersborgs veckotidning 1779, Dag-bladet: Välsignade tryck-friheten 1781, Sthlm, Carlstads vecko-tidningar 1782. Dikter tonsatta i Musikaliskt tidsfördrif . . . 1790—92 o Skaldestycken satte i musik, Sthlm [1794], d 1—2. Dikter i uti övers även i KL Rahbek, Poetiske Fors0g, d 1, Khvn 1794, 2. Udg 1803, Maanedsskriftet Minerva, [Aarg 10, 1794—95, 15, 1799— 1800,] Khvn, NG 0st, Intelligenzblade for Litteratur- Kunst- og Theatervaesenet i Danmark og Norge, 1, 1798, Khvn, MC Bruun, Poetiske Forsag, 1, Khvn 1798, LP Bagge, Heilige Spuren, Upsala 1818. Senare smärre tr eller omtr i t ex: BE Malmström, Grunddragen af svenska vitterhetens historia, d 2, Sthlm 1867, s 436—438, W Lagus, Skalden Johan Henrik Kellgrens finska lefnadsminnen, Hfors 1884, s 30 f, Finsk tidskrift, Tom. 38, Hfors 1895, s 356—361, H Schiick, Ur gamla papper, Ser. 3, Sthlm 1897, s 137—150, Samlaren 1901, s 93 f, 1902, s 139 f, 1916, s 107—115, 228—236, 1917, s_ 202—204, I Hjertén, Fabel och anekdot inom Sveriges 1700-talslitteratur, Sthlm 1910, s 169—172, SSLF 117: Förhandlingar och uppsatser, 32, 1918, Hfors 1919, s 226—229, Ur den gamla Stockholmsposten, en samling artiklar valda och utg av E Ehnmark, Sthlm 1931, passim.

Utgivit: Nya handelsbibliotheket. D 1*. Sthlm 1784. 120 s.

Översatt: Första acten [anon] ([FR di Calzabigi,] Alceste, opera uti tre acter. Första gången upförd uti Deras kongl. majestäters och kongl. husets närvaro. Den 26 Februarii 1781, Sthlm 1781, 4:o, s 1—10). — Första acten [anon] ([L G Pitra,] Andromaque, opera i tre acter. Upförd för första gången på Hennes kongl. maj:ts höga namns dag, på Drottningholm den 22 Julii 1785, Sthlm 1785, 4:o, s 1—13). — Ode öfver Christus. Sthlm 1800. 13 s. [Anon.] [Ny uppl] Nyköping 1818. 12 s. Holl övers av JLW De Geer: Christus. Ode. U o o å [Kersmis 1842]. 9 s. [Sign.]

Källor och litteratur

Källor o litt: M Abenius, Stilstudier i K:s prosa (1931); B Bennich-Björkman, Förf i ämbetet (1970); L Breitholtz, Studier i operan Gustaf Wasa (UUA 1954: 5); O Dixelius, Hans Järta o litteraturen (1973); S Ek, Bidr till känned om K:s kritiska verksamhet i Sthlms-Posten from år 1790 (Sami 1907); dens, K:s Åbodiktning (FörhandI o upps 28, SSLF 121, 1915); dens, Den nya skapelsen (Studier tillägn Otto Sylwan på sextioårsdagen .. ., 1924); dens, K o Gustav III (OoB 1933); dens, K. o Leopold under 1789 års riksdag (Sami 1947); dens, Skämtare o allvarsmän i Stockholms Postens första årgångar (1952); dens, Förnyande upplevelsemoment i K:s stora kärleksdikter 1789—90 (Sami 1960); dens, K. Skalden o kulturkämpen, 1 (1965), 2 (tills med I Ek; i ms); dens, Gustaviansk litt (Ny ill sv litt:hist, 2, 1966 o 1967) o där anf litt; V Ekenvall, K:s inställn till Gustav III o hans politik före 1789 (Sami 1939); A Forsström, K. o Horatius (Förhand-här o upps 33, SSLF 148, 1920); N H Gyl-lenbåga, K:s rytm (1943); T Hanson, K:s Våra villor (Sami 1953); L Josephson, K o samhället (1942); dens, Den nya skapelsens tillkomst (Sami 1943); dens, Om kärleken o äktenskapet i dikter av K (OoB 1962); R Josephson, Bellman, K, Sergel (1955); A Kjel-lén, K:s Ljusets Fiender o den samtida politiska situationen (Sami 1941); M Liegnell, Från Nya Skapelsen till Christina (Sami 1960); M v Plåten, Tvistefrågor i sv litt:-forskn (1966); N v Rosenstein, JHK:s Lefverne (J H K, Sami skrifter 1796); A E Sjöding, JHK (1948); O Sylwan, JHK (1939); E N Tigerstedt, K-studier (Sami 1954); dens, JHK (1966). — Samhs årliga bibliografier; Sv litt:hist bibliogr 1900—1935 (1939—50). — KR Gierow, Minne av Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz (SAH 1963, tr 1964).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Henric Kellgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11416, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Josephson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11416
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Henric Kellgren, urn:sbl:11416, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Josephson), hämtad 2024-04-19.