Meriter

4 Kléen, Johan Emil, f 17 sept 1868 i Höör, Malm, d 10 dec 1898 i Lund (enl db för Höör, Malm). Föräldrar: lantbrukaren Johan Peter Herman K o Johanna Jönsdtr. Mogenhetsex vid Lunds katedralskola 26 maj 86, inskr vid LU 27 aug 86, studier i litt, filosofi o moderna språk där 86—vt 89, medarb i Eslöfs tidn 88—93, anställd i Nyaste Kristianstadsbladet våren 90, nov 91 o maj 93—aug 95, medarb i Tidn Lund dec 91—maj 92, i DN från 92, i S-T jan—maj 93, i Malmö-Tidn från hösten 96. Förf. — Ogift.

Biografi

Emil K var född i ett relativt välbärgat lantbrukarhem o fick efter privatstudier genomgå gymnasiet i Lund. Han bedrev sedan under några terminer ganska planlösa humanistiska studier vid univ utan att avlägga någon examen. Njutningslystnad o en trotsig amoralitet tycks tidigt ha präglat hans livsföring. Han kom in i den intellektuellt livaktiga o radikala kretsen kring Bengt Lidforss o deltog i dess ofta lössläppta sällskapsliv. Fastän inte formellt medlem av D. U. G. delade han denna klubbs samhällssyn o värderingar o var en uppskattad medlem av det s k Tuakotteriet. Vid sidan av Axel Wallengren var han där den firade poeten, känd för sin förmåga att improvisera välformulerade tillfällighetspoem.

Intellektuellt brådmogen fick K redan som gymnasist dikter publicerade i den skånska lokalpressen. Han var tidigt europeiskt inriktad o översatte dikter av Swinburne o Longfellow. Framför allt läste han dock franska modernister som Baudelaire, Verlaine o Richepin o tog intryck av dem i sin egen poesi. Själv ville han bli en företrädare för den symbolistiska o dekadenta strömningen i tidens litteratur. Denna strävan bar frukt i artistiskt känslig impressionistisk naturlyrik, till vilken också Ola Hansson med sin förnyelse av det poetiska språket gett märkbara impulser, samt i utmanande "syndfulla" erotiska dikter: "Åt otämd Venus ville jag sjunga / en hymn, ett ave åt drifter unga." I sin ungdomliga revolt mot den kristna idealismens sedebud briljerade han i vänkretsen också med dikter av pornografisk karaktär.

K bidrog med dikter i studentkalendern Från Lundagård o Helgonabacken o framträdde 1893 med ett eget dikthäfte, Helg och socken. Här möter man de disparata elementen i K:s diktarskap: vid sidan av symbolistiska poem o social indignationsdikt finns hembygsdikter med folklig prägel av mer traditionell art. Man märker här ett inflytande från de stora sv nittiotalsdiktarna, särskilt Fröding o den av K högt beundrade Levertin. I en grupp Pariasånger ger K uttryck för den medkänsla med de förtryckta i samhället som han delade med kamraterna i lundakotteriet. Han var till sin politiska åskådning vänstersinnad men inte partipolitiskt organiserad. Hans vän socialdemokraten Axel Danielsson intygade vid hans bortgång, att K var "en av dem som stodo oss närmast o förstodo oss bäst".

Efter debutboken gav K ut ytterligare två diktsamlingar med i stort sett samma ämneskretsar. Men det centrala blir alltmer en panteistisk naturlyrik, där Pan- o Venuskulten fortfarande spelar en roll men där mer förandligade känslolägen, en djupare andakt inför livsmysteriet oftare träder i dagen. Bakom hans åttiotalsmässiga skepsis gentemot kristendomen märks ibland ett intresse för bibliska motiv. K behöll alltid aktningen för den kristna livshållning som utmärkte han barndomsmiljö: "Tror jag ej längre sagan, älskar jag likväl den." En god syntes av det bästa i K:s genius ger en av hans sista dikter, Pan spelar, med sin drömska stämning av tidig skånsk vårnatt; Pan symboliserar här själva livets uppvaknande i naturen, där "varma drömmar bo, fina tysta och skära". En sen naturalist som Jan Fridegård har betygat det starka intryck denna dikt gjort på honom.

Det vackraste o samtidigt mest personliga i K:s verk är just den finstämda naturlyrik, som växte fram ur hans kärlek till hembygden, främst spröda vårkvälls- o sommarnattsstämningar, ofta bundna till ungdomligt erotiska motiv. "Det ljusa Ringsjölandet är Emil K:s hembygd. Dess drag har satt märke i hans dikt, och hos ingen av de skånska skalderna sjunger en ljusare bygd sin stämma än hos honom" (Vilhelm Ekelund). Anders Österling har omtalat, att han i sin tidiga ungdom beundrade o efterbildade K; detsamma gäller Arvid Mörne. I "den skånska landskapsskolan" inom lyriken bildar han en länk mellan Bååth o Ola Hansson samt de två nyss nämnda landsmännen.

K hade även ambitionen att bli prosaist o utgav en samling noveller o skisser samt den korta kärleksromanen Fru Margit; här finns försök till subtil känsloanalys i J P Jacobsens efterföljd. Men någon betydande berättare var K inte. Med sin summariska karaktärsteckning hör dessa verk till det minst intressanta i hans alstring.

Efter studieåren valde K den journalistiska banan. Han tjänstgjorde vid olika tidningar, bl a vid det frisinnade Kristianstadsbladet, senare vid DN o sitt sista år vid denna tidnings avläggare Malmö-Tidningen. Han var trots sitt bohemiska levnadssätt en ambitiös tidningsman o visade i kulturartiklar av olika slag en aktningsvärd kritikerbegåvning o förmåga till självständigt o klarsynt ställningstagande. Att han ägde talang också för det politiska reportaget visas av den engagerade skildring från "folkriksdagen" i Sthlm 96, som utkom i bokform. Här finns livfulla o med sympati tecknade porträtt av ledande vänstermän.

K gjorde 96 bekantskap med Strindberg under dennes lundavistelse o slöt sig med den hängivne beundrarens tillgivenhet till den äldre namnkunnige kollegan. En varm vänskap uppstod, som fick betydelse för båda. Strindberg har i Legender skildrat ett besök han i K:s sällskap gjorde i dennes föräldrahem, där K framstod "som en lindrigt förlorad son till religiösa föräldrar, goda och redliga människor". I Götiska rummen berättar Strindberg i omdiktad form om K:s bortgång — han var närvarande vid den 30-årige vännens dödsbädd o var en av dem som bar kistan till graven i hemsocknen Höör.

I det vackra företal Strindberg skrev till K:s postumt utgivna Valda dikter heter det: "Ofta föreföll det mig som om han likt Stagnelius icke fann sig i överrocken han kallade sin fysik, utan att den stramade och var förpassad, så att han liksom fattade hat till den och på gnostikers sätt ville ödelägga den för att vinna befrielsen." Hjalmar Söderberg, som träffade K i den Brantingska familjen i Sthlm, talar om "den lilla bleka, rödskäggiga livsnihilisten o brådmogne skalden Emil K, vars dikter kunde ha varit av en gammal parnassien men vars liv — som han hade så förtvivlat brått att bli färdig med — var ett vilsekommet barns".

K var en genuin poetbegåvning med en ovanlig formtalang. Men mycket i hans lyrik är alltför tidsbundet o har snabbt åldrats. Hans svaghet som författare sammanhänger med hans stora receptivitet o påverkbarhet. Det var svårt för honom att sammansmälta alla influenserna till en helt personlig syntes. Han var en typisk företrädare för sekelslutsstämningarna. Idémässigt var han i mycket en åttiotalsradikal, men hans poesi med dess livsglädjeförkunnelse o färgrika stil står närmare nittiotalet med rötter också i romantiken — Stagnelius var en av hans mästare.

Människan K är svåråtkomlig; samtidas omdöme är här delvis motsägande. Draget av moralisk nihilism o självdestruktion kan inte förnekas, men inte heller det livsallvar o den idealitet som också fanns hos honom. Hjalmar Söderbergs skildring av den hållningslöse o utrucklade skånske poeten i Martin Bircks ungdom skall ställas mot Strindbergs sympatiska bild av den luttrade sanningssökaren.

Författare

Gösta Lundström

Arkivuppgifter

Brev från A Strindberg till K utg i Strindbergs brev, 12—13 (1970—72). Brev från K i KB (strödda) o i LUB (till E Thyselius).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nocturne/Lycka/Vår-landskap/Venussånger [dikter] (Från Lundagård och Helgonabacken, [årg 1,] 1892, [Lund, tr] Malmö, s 61—74). — Helg och socken. Dikter. Sthlm 1893. 78 s. — En vårvisa/I pingstnatten/Berceuse/Den tysta natten /Lilith/En tiggerska [dikter] (Fr Lundagård o Helgonabacken, 2, 1893, s 27—37). — Pans fest [dikt] (ibid, 3, 1894, s 31—36). — Vid lifvets gräns. Dramatiskt utkast (ibid, s 97— 107). —- I småstaden. (Ur en längre berättelse under arbete) (ibid, s 151—160). — Den okända [dikt] (ibid, 4, 1895, Sthlm (tr Christianstad), s 18 f). — Margit. En berättelse från forna tider (ibid, s 31—43). — Åldrade bilder [dikter] (ibid, s 127—136). — Ave atque vale [dikt] (ibid, s 168—171). — Vildvin och vallmo. Dikter. Sthlm [1895]. 4:o. 108 s. —• September [dikt] (OoB, årg 4, 1895, Sthlm, 4:o, s 426; ur föreg). — Morgon (ibid, 5, 1896, s 254). — Mogen sommar. Noveller. Sthlm 1896. 181 s. — Fru Margit. Ett kärleksäfventyr. Sthlm 1896. 130 s. — Profiler från 1896 års folkriksdag af Antonio. [Omsl:] Profiler från folkriksdagen. Sthlm 1896. 74 s. [Pseud.] — Jasminer. Dikter. Sthlm 1898. 91 s. — Valda dikter [utg L Ribbing]. Sthlm 1907. 152 s, 1 portr. — Det tryckta ordet [dikt] (Skrifter utg till förmån för Skolans för bokhantverk studieresefond, 1, Sthlm 1927, s 5—11). — Vision (Skånes diktare, Upps (tr Sthlm) 1932, s 1—4). — Skånsk sommar / Lina / En syrenvisa [dikter] (ibid, s 75—80). ¦— Bidrag i dagspressen.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Ahlström, Skalden på An-glais (AB 30 dec 1950); S Bengtsson, E K (OoB 1938); dens, August Strindberg o E K (SLT 1938); B Bergman o H Söderberg, Kära Hjalle Kära Bo, utg av P Wästberg (1969); F Böök, Rannsakan (1953); A Danielsson, E K (Arbetet 10 dec 1898); V Ekelund, Tyska utsikter (1913); A Fjelner, E K. Ringsjöbygdens son o kärleksfulle besjungare (Orupssippan 1934); J Fridegård, E K, Pan spelar (i En dikt dröjer kvar, utg av L Forssell 1957); A Herrlin, Från sekelslutets Lund (1936); dens, August Strindbergs lundatid (Skånsk kalender 1936); Z Höglund, Hj Branting o hans livsgärning, 1 (1928); P Johnsson, E K. En lyriker från slutet av förra seklet (Ariel 1929); dens, Från E K:s barndomsbygd (Skåneland 1950, nr 6); W Leng-ertz, Min kulörta bok (1940); dens, E K o Kristianstad (Skåneland 1949, nr 1); B Lid-forss, Utkast o silhuetter (1909); Nils Ludvig [Olsson], E K o Ringsjöbygden (SDS 8 juni 1930); dens Axel Wallengren o E K (SLT 1938); dens, Markens melodi (1940); S Os-siannilsson, Skånsk trubadur från sekelskiftet, E K (Byahornet 1949); P Rosenius, De unga gubbarne (1909); dens, Mitt gamla Lund o andra minnen (1952); A Strindberg, Legender (1898); dens, Företal (E K, Valda dikter, 1907); A Werin, Ringsjölandets diktare (Lunds stifts julbok 1964); H Söderberg, Ett par skuggminnen (Samlade skrifter, 9, 1943); A Österling, Minnets vägar (1967).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Emil Kléen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11566, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11566
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Emil Kléen, urn:sbl:11566, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-20.