Meriter

Källström, Arvid, f 17 febr 1893 i Oskarshamn, d 27 okt 1967 i Påskallavik, Kalm. Föräldrar: ornamentsbildhuggaren Frans Edvard K o ornamentsbildhuggaren Ida Gustafva Gustafsdtr. Studier i Khvn 16—20, verksam i Paris 20—34, i Sthlm 34—39, i Påskallavik från 39. Skulptör.

G 23 aug 21 i Döderhult, Kalm, m Elin Lovisa Nilsson, f 26 nov 91 där, d 14 aug 70 i Påskallavik, dtr till stenhuggaren Nils Johan Emil Fabian N o Anna Lovisa Aspegren.

Biografi

K:s föräldrar var båda ornamentsbildhuggare. I deras verkstad för inredningsornament o nyttoskulptur såg K som barn Axel Petersson, "Döderhultaren", arbeta o inspirerades att själv forma figurer. Hans starka intresse för det rent tekniska i det konstnärliga arbetet var säkert en följd av tidiga intryck från bara- o ungdomsåren. Redan som 16-åring modellerade han ett förslag till monument över Gunnar Wennerberg. 20 år gammal tog han kontakt med skulptören Carl Eldh, som uppmanade honom att söka sig till Paris. Då detta omöjliggjordes av första världskrigets utbrott, begav han sig i stället till Khvn, försedd med ett introduktionsbrev av Eldh. Där blev Kai Nielsen hans främste läromästare. K deltog i Den frie Udstilling o i den årliga utställningen på Charlottenborg. Han hade en viss framgång, lyckades sälja flera arbeten o fick också ett par porträttbeställningar.

1920 kunde han förverkliga sin planerade parisresa. Han gifte sig o flyttade in i det hus vid Rue Notre-Dame des Champs, där Fernand Léger o Isaac Grünewald redan hade sina ateljéer. Gösta Adrian-Nilsson var en tid inackorderad hos K, o genom honom kom han att tidigare än någon annan sv skulptör intressera sig för non-figurativ skulptur. Han arbetade sedan hela livet både med föreställande o abstrakta motiv. Den non-figurativa konsten erbjöd enligt hans mening rikare möjligheter till fritt konstnärligt skapande. Kontakten med den franske skulptören Antoine Bourdelle betydde också mycket för K:s konstnärliga utveckling. På höstsalongen 21 ställde han ut fyra verk, däribland Salomé, o deltog sedan i Salon d'Art en France o på Salon des Indépendants. Senare ställde han också ut på Salon des Realités nouvelles. I Sverige framträdde han för första gången 21 på den stora skulpturutställningen på Liljevalchs med åtta figurer i brons, granit, marmor o trä.

Som Ester Lindahl-stipendiat besökte K 24—25 England, Italien, Holland o Belgien. Han gjorde en Diana i trä, som ställdes ut i sv paviljongen på världsutställningen i Paris 25, o en altartavla i stuck för Påskallaviks kyrka. För sv kyrkan i Paris hade han 23 gjort träreliefen Envig. Sedan han återvänt till Sverige, bosatte han sig på en liten ö utanför Påskallavik. Efter en mellanperiod i Sthlm 34—39 återvände han till sin hemtrakt o slog sig ner för gott i Påskallavik. Han företog många resor o besökte utom åtskilliga länder i Europa även Sydamerika, Nordafrika o Främre Asien.

K arbetade hårt o hann med att skapa drygt 3 000 skulpturer. Han använde alla slags material — trä, marmor, brons, glas o cement — men bäst tyckte han om den småländska graniten. Inte mindre än ett 70-tal av hans verk finns i offentlig miljö i sv städer o samhällen. Han var en pålitlig leverantör av traditionell dekorativ skulptur för torg, stadsparker o kyrkor. I Växjö avtäcktes 26 hans monument över Esaias Tegnér, o i Linnéparken där står hans staty av Peter Wieselgren. Välkända är monumenten över Döderhultaren (brons 42, Döderhult) o Nils Dacke (brons 56, Virserum) samt det omdiskuterade minnesmärket över trekungamötet i Kungälv (brons 59). I raden av dekorativa kvinnofigurer o fontänskulpturer kan nämnas Näckrosen o Sjöjungfrun i stadsparken i Oskarshamn, Sjöjungfrufontänen på Lilla torget i Kalmar o den liggande kvinnofiguren i fontänen utanför Åbro-bryggeriet i Vimmerby. Omgiven av vind o vatten står hans Ölandsflicka framför stadshuset i Borgholm symboliserande Ölands möte med havet. Hon är ett gott exempel på vad som utmärker K:s kvinnoskulpturer: en friskt realistisk kroppslighet som utstrålar kraft o livsbejakelse.

Med sin utpräglade formkänsla var K inte oväntat en god porträttör. Han försökte också återinföra galjonsbilden på sv fartyg. Mest berömd av hans galjonsfigurer är albatrossen på skolfartyget Albatross. K var även starkt engagerad inom kyrkokonsten o har smyckat en rad kyrkor framförallt i Småland med altaruppsatser, dopfuntar, triumfkrucifix o orgelfasader, däribland kyrkorna i Hultsfred, Ålem, Misterhult, Älghult o Mörbylånga. Bland andra verk med religiösa motiv kan nämnas S:t Kristoffer med Kristusbarnet på axeln (brons 41, gamla kyrkogården i Kalmar) o Kristus som lyfter ett barn på sina händer (labradorgranit 49, Vissefjärda). Han deltog 36—37 i Vitterhetsakademins expedition för avgjutning av medeltida kyrkoskulptur på Öland o Gotland o i Västergötland.

K, som var en skicklig pedagog, organiserade en konstskola i sin ateljé i Oskarshamn. Tillsammans med några av sina elever bildade han den s k K-gruppen, som brukade ordna utställningar i en av K:s ateljéer vid gården i Påskallavik. Han var även med att bilda "Röda gubbens" orden — en sammanslutning av hembygdskaraktär. "Röda gubben" var ursprungligen en galjonsfigur från ett förlist ryskt fartyg, som på 1700-talet ställdes upp på en kobbe i Påskallaviks hamn. Nu står där en originell polykrom cementskulptur av K:s hand.

I sin trädgård i Påskallavik experimenterade K med nya djärva tekniker o material. Han var särdeles fantasifull o uppslagsrik o arbetade gärna med färg o ljud i sina kompositioner. Berömd är t ex Blå ynglingen — en jätteskulptur i cement klädd med koboltglas o med inmonterade pipor, som ljuder när vinden blåser från Kalmarsund. Ett annat ljudande verk är den s k Flaskorgeln, gjord av 1 200 flaskor, alltifrån små medicinflaskor till stora damejeanner. Redan under sin livstid öppnade K sitt hem o sin ateljé för allmänheten. Källströmgården med de polykroma jätteskulpturerna i träd- gården blev med tiden ett välbesökt turistmål.

Författare

Karin Melin-Fravolini

Arkivuppgifter

K:s arkiv (brev, teckn:ar, klippböcker) i K:gården, Påskallavik. Brev från K som stipendiat i FrKA (nr 437—441). Brev från K till E Wrangel i LUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot o handhar i FrKA; klipp om K i NM :s klippsaml.

AK — ett småländskt konstnärsnamn med god världsklang (Vi smålänningar 1952, nr 1); S Ekberg, AK — konstnären o människan (Vimmerby tidnis julhälsn 1956); Källströmgården, Påskallavik [Vägledn, u å]; Nytt sv konstnärsgalleri (1966), s 352 f; SKL.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid Källström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11920, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Melin-Fravolini), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11920
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid Källström, urn:sbl:11920, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Melin-Fravolini), hämtad 2024-04-19.