Meriter

1 König, Henrich, dp 6 mars 1717 i Sthlm, Ty, d 6 okt 1785 i Eftra, Hall. Föräldrar: köpmannen Henrich K och Petronella Schaeij. Superkarg på Ostindiska kompaniets fartyg Götheborg jan 39—15 juni 40, på Calmar 14 mars 41—25 aug 43, på Stockholm jan 45, Hoppet 26 jan 48—11 juli 49, deltog i riksdagarna 51—52 o 55—56, huvudman för det fjärde s k K:ska växelkontoret 29 nov 56, handelsagent i Hamburg 14 juni 63—68, superkarg på Terra Nova 19 jan 75—9 juni 76.

G 1) 10 juli 43 i Gbg, Kristine, m Elsabe Nissen, dp 16 juli 23 där, ibid, begr 15 maj 44 där, ibid, dtr till grosshandl Erik N o Maria Calms; 2) 3 dec 60 i Hamburg m Petronella Amalia Wilhelmina Hetling, f 10 aug 38 trol där, d 28 okt 72 i Valida, Hall (enl bouppt), dtr till grosshandl Jobst Wilhelm H o Helena Eleonora Conradi.

Biografi

K:s far var den egentlige grundaren av Ostindiska kompaniet, o K var en av kompaniets båda första superkarger. I denna egenskap deltog han 1739—49 i fyra resor till Ostindien. Som superkarg företrädde han direktionen o hade del i vinsten. Om hans verksamhet som affärsman i Sthlm från 50-talets början är föga känt. Sannolikt byggde han på erfarenheter o tillgångar, som han förvärvat i kompaniets tjänst. Han hade också goda förbindelser i huvudstadens affärskretsar. En av hans bröder blev liksom fadern direktör i Ostindiska kompaniet, en annan var kompanjon med Hans Wittfoth i firman Wittfoth o König o en tredje var gift med en dotter till köpmannen Warner Groen. Genom en fasters visserligen kortvariga äktenskap med Daniel Niclas v Höpken stod han i kontakt med politiskt ledande kretsar. Ingift i en från Hamburg till Gbg inflyttad köpmansfamilj hade han förbindelser i dessa båda städer, o han ansågs välkänd i europeiska finanskretsar.

Under riksdagen 56 framträdde K för första gången i samband med försöken att styra växelkursen. I sept 56 ingav han till SU:s växelberedning å egna o några onämnda intressenters vägnar ett förslag med två alternativ: antingen skulle de åtaga sig växelrörelsen på vinst o förlust mot viss ersättning eller driva den i kommission för kronans räkning. Beredningen, som befann sig i långt framskridna underhandlingar med Kierman o hans associerade i det tidigare växelkontoret, ansåg sig likväl inte böra lämna förslaget oprövat. På dess uppdrag skulle en av ledamöterna gbgsköpmannen Peter Samuelsson Bagge inleda förhandlingar med K:s ombud grosshandlaren Stephen Kniper. Belysande för förhållandena är, att båda dessa herrar sannolikt själva stod bakom det förslag, vars innehåll de nu skulle dryfta. Båda visade sig nämligen några månader senare tillhöra de associerade i det Königska växelkontoret. Överläggningarna blev tills vidare resultatlösa. K befann sig i Gbg o Kniper ansåg sig ej under hans frånvaro kunna ingå på en diskussion av villkoren. I stället slöts 13 oktober 56 kontrakt med Kierman o hans associerade i det tredje växelkontoret, men efter endast några veckor förklarade dessa, att de inte kunde fullfölja sina åtaganden.

I detta läge fick K:s förslag förnyad aktualitet. 19 nov meddelade Anders Johan v Höpken i rådet, "att någre förmögne personer, som till sine namn ännu ville vara okände" erbjudit sig att förse det allmänna med växlar till bättre kurs än växelkontoret. Anbudet ansågs även i övrigt fördelaktigare för kronan än det nyss uppsagda kontraktet. I princip antogs det redan dagen därpå. Samtidigt uppgavs K som huvudman för det nya kontoret. I denna egenskap undertecknade han kontraktet 29 nov 56. Enligt det dagen därpå ingångna avtalet mellan K o hans associerade deltog han i det nya växelkontoret med 2/6; övriga bolagsmän var Isaac Clason, Stephen Kniper, firman Wittfoth o K samt Peter Samuelsson Bagge med 1 /6 vardera. K hade också genom Carl Fredrik Scheffer erbjudit sig att för kronans räkning i Flandern upphandla ett lån på ej mindre än 1 000 000 rdr specie.

De ledande i det fjärde växelkontoret blev vid sidan av K Hans Wittfoth o dennes svåger Isaac Clason. Möjligen planerades vid denna tid en familjeförbindelse med K genom äktenskap mellan denne o Clasons dotter. Anledningen till att K o hans vänner kunde underbjuda sina konkurrenter var att deras kontrakt gavs en annan utformning än de förra växelassocierades. Medan dessa bedrivit sin rörelse på egen risk, skulle det nya kontoret handla som kronans kommissionär mot en ersättning av 1 % på alla trasserade växlar. Kronan skulle svara för kostnaderna, bl a "växelskada" o förluster genom kursförändringar, o en räntefri kredit på 300 000 dlr smt ställas till de associerades förfogande. Sannolikt gav denna överenskommelse upphov till en ödesdiger motsättning mellan de båda konkurrerande finansgrupperna. Inte heller det nya växelkontorets verksamhet blev lyckosam. Redan våren 57 översteg den utelöpande växelskulden 1 000 000 rdr i stället för beräknade 3 å 400 000. Då hela rörelsen, varigenom marknadens behov av växlar tillgodosetts o kursen hållits nere, skett på de associerades kredit, måste dessa 2 april 57 begära att kronan infriade sina utfästelser. Men den räntefria krediten på 300 000 dlr smt, som de associerade ville uttaga i plåtar för export, stod ej längre till disposition, då den redan utnyttjats av det förra växelkontoret o ej återbetalats. Resultatet av överläggningarna blev, att kronokoppar ställdes till förfogande för export o att K nu fick i uppdrag att utomlands söka anskaffa ett lån på 1 000 000 rdr hamburger banco. Medförande ett av K M:t utfärdat kreditiv på denna summa avreste K försedd med instruktion i slutet av april 57 till Hamburg o därifrån till Amsterdam o London. Först i juni 61, sedan slutlig uppgörelse träffats mellan de associerade i det fjärde växelkontoret o kronan, återvände han för en tid till hemlandet.

Anledningen till K:s långa frånvaro var det sätt på vilket växelkontorets affärer utvecklade sig. Under sin utlandsvistelse verkade K som de associerades ombud. Den lånetransaktion för kronans räkning, som var den ursprungliga anledningen till resan, kunde han inte genomföra. Han inriktade sina ansträngningar på att upprätthålla växelkontorets kredit o hålla den omfattande rörelsen igång. Under tiden sköttes affärerna i Sthlm av Hans Wittfoth. Verksamheten försvårades ytterligare genom de anspråk på kontoret, som blev en följd av Sveriges ingripande i sjuårskriget, o i nov 57 begärde de associerade att befrias från sina åtaganden gentemot kronan, vilket bifölls. 1 juni 58 avslöts så på dryga villkor ett nytt kontrakt med Kierman o hans bolagsmän Grill o Lefebure.

För K o hans vänner gällde det att komma till en uppgörelse med kronan, som gjorde det möjligt att avveckla den förlust-bringande växelhandeln. Ett viktigt påtryckningsmedel utgjorde därvid det stora kreditiv, som K disponerade, o det var angeläget, att detta ej kom i regeringens händer. Innan förhållandet till kronan reglerats, fick K därför ej återvända hem. Det dröjde emellertid med uppgörelsen, o i maj 59 lämnade K på de associerades uppdrag kreditivet jämte 200 000 rdr hamburger banco i obligationer till bankirfirman de Smeth i Amsterdam. I Sthlm gjorde man gällande, att detta varit nödvändigt för att upprätthålla deras kredit. Slutuppgörelse träffades 3 juni 61, då de associerades fordran på kronan, som uppgick till 1 824 500 dir smt, godkändes o likviderades med 300 000 dlr smt i kontanter o resten i statskontorets obligationer. Kreditivet återställdes i okt varefter full decharge meddelades de associerade. K, som under tiden slagit sig ner i Hamburg o där ingått nytt äktenskap, kunde i slutet av juni 61 tillsammans med sin svärfar bankiren Hetling avresa till Sthlm för att slutligen reglera sina affärer.

Därmed var emellertid samarbetet mellan de associerade inte slut. De omfattande växelaffärerna kunde inte omedelbart avslutas. Man hoppades tydligen, att avvecklingen efter fredsslutet skulle kunna ske under fördelaktiga betingelser o till fallande kurs. När K i maj 62 återvände till Hamburg för att etablera sig i denna stad, skulle han medverka härtill. Vid sin avresa medförde han för firman Wittfoth o K:s räkning 600 000 dlr kmt i statskontorets obligationer, på vilka han skulle upphandla kontanta medel.

I Hamburg skapade sig K till en början en god ställning. I maj 63 meddelade det sv sändebudet i staden Zöge v Manteuffel, att hans "kredit är mycket fast och säker ej allenast genom egna medel, dem han med drift och idoghet formerar, utan ock igenom sitt gifte med en dotter av den välbekante och för kort tid sedan avlidne bankiren Hetling, som långlige tider haft svenska affairerne". När K 16 juli 62 ansökte om att bli utnämnd till sv agent i Hamburg o Altona, tillstyrktes detta varmt av Zöge. Meningen synes ha varit, att han skulle få hand om förmedlingen av de franska subsidierna. 14 juni 63 utnämndes K till oavlönad agent i Hamburg.

Kort tid därefter utbröt den svåra kris, som blev en följd av huset Neufvilles fallissemang i Amsterdam i slutet av juli 63. Krisen drabbade Hamburg särskilt svårt. I aug o sept kunde Zöge rapportera ej mindre än 58 bankrutter bland stadens affärsmän. Till de drabbade hörde ej blott K utan också hans hustrus familj o dess firma Hetling & Oom. I Sthlm begärde hans fordringsägare, främst firman Wittfoth o K, kvarstad på hans kvarlämnade egendom, vilket beviljades av slottskansliet 13 september 63. Detta gav upphov till en konflikt mellan förvaltarna av K:s konkursbo i Hamburg o hans sv fordringsägare. Striden kom framför allt att gälla K:s aktier i nya ostindiska kompaniet, värderade till 97 000 dlr smt, som han vid sin avresa deponerat hos Warner Groen. 27 mars 64 krävde borgmästare o råd i Hamburg på konkursförvaltarnas begäran, att kvarstaden skulle hävas o ett normalt konkursförfarande äga rum. Saken avgjordes genom justitierevisionens utslag 18 maj 68, varefter överenskommelse mellan K o hans sv fordringsägare kunde träffas i slutet av året.

När räfsten med växelkontoren inleddes våren 65, befann sig K sålunda i Hamburg. Till en början tycktes den få ett för honom o hans associerade tämligen tillfredsställande förlopp. Stora deputationen ville visserligen ålägga dem att återbära 1 360 543 dlr kmt, men i deputationen tog lagmannen Gustav Reuterholm deras parti. Då adel o borgare avslog kravet, föreföll en gynnsam utgång möjlig. Därmed var saken dock inte utagerad.

I sina av trycket utgivna försvarsskrifter hade K:s medassocierade sökt vältra över ansvaret på honom o beskyllt honom för oredlighet. När detta kom till hans kännedom, blev han djupt upprörd. I sina händer hade han ett farligt vapen, den komprometterande brevväxling, som 57—61 förts mellan honom, Wittfoth o Clason. Deras brev erbjöd han sig nu (maj 66) att återställa, på villkor att hans vederdelomän gav honom offentlig upprättelse, återkallade kvarstaden på hans egendom o gjorde upp med förvaltarna i hans konkurs. Då detta ej godtogs, lät K i början av juli 66 till lantmarskalken Rudbeck överlämna de komprometterande breven, som denne vidarebefordrade till bankodeputationen o Stora deputationen. Den som främst drabbades av den vändning saken nu tog var Wittfoth, som dömdes till fängelse vid vatten o bröd o livstids förvaring på Marstrands fästning. Clason räddade sig genom flykten o K:s andel i det utdömda ersättningsbeloppet, 2 650 000 dlr kmt, efterskänktes.

Sedan K senhösten 68 återvänt till Sverige, träffades 29 dec en uppgörelse med de sv fordringsägarna. Hans bana som affärsman var nu slut. Bortsett från en resa till Ostindien som superkarg 75—76 tycks han ha varit bosatt i Halland, där han genom sitt första äktenskap ägde del i familjen Nissens jordegendom. En ansökan om postkommissarietjänsten i Hamburg 20 november 79 är daterad Valida säteri, som då tillhörde familjen Nissen. Följderna av 60-talets ekonomiska kris tycks för K:s del blivit relativt lindriga. Hans bouppteckning uppvisar en behållning av 95 000 rdr specie. Bland tillgångarna upptogs säterierna Sten-sjö i Eftra o Stjärneberg i Släp, Hall, som han förvärvat 84 genom uppgörelse med sin svåger Johan Henrik Nissens arvingar.

Författare

Olof Jägerskiöld

Arkivuppgifter

Receptanteckn:ar mm av K (X51) i KB. K:s brevväxl med H Wittfoth o I Clason 1757—61 o K:s brev till firma Wittfoth o König 1763 (11 st) i Frihetstidens utskottshandl:ar 1765—66, vol 112 (R 3407), RA. Några brev från K till J Arckenholtz i KB o till P Alströmer i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, SU:s beredn ang vexelkontoret o handelsbalansens prot, reg o handhar 1755—56 (Utskottshandhar, vol 11, R 3055), SU:sprot 1760—62 (R 3143), SU:s deputerades över växelärenden prot, konc o handhar (Utskottshandhar 1760—62, vol 16, R 3159), SU:s handhar 1765—66, vol 11 (R 3282), Stora deputationens handhar ang K:ska växelkontoret 1765—66 (Utskottshandhar 1765—66, vol 112, R 3407), Ger-manica D 11:887 (G G Wrangels brev till kanslipresidenten 1761), 890—891 (O J Zöge v Manteuffels brev till dens 1763 o 1764) o 1036 (Staden Hamburgs brev 1738—1807), Justitierevisionens registr 1768, utslagshand-har 39 1/2, 20 april 1768, allt i RA; Sv ost-ind komp:s arkiv (H 22), ligg fol 2, GUB; K:s bouppteckn 1787, nr 25, o andra hustruns 1773, nr 25, o 1778, nr 33, Göta hovrätts arkiv.

AdRP 1765—1766 (1959—60); P E Bergfalk, Bidr till de under de sista hundrade åren inträffade handelskrisers hist (1859); B Boethius, Isaac Clason (SBL 8, 1929); dens, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719—1815 (1943); Handhar rörande H K:s o dess associerades Wäxelcontoir (1765) o Fortsättning af handlingarne . . . (1765); S T Kjellberg, Sv ostindiska compagnierna 1731—1813 (1974); K:s o dess associerades underdån-ödmjukaste memorial til riksens högl ständers plena (1766); Malmström 4—5 (1899—1900); Riksens högl ständers secrete utskotts . . . ber om de s k wäxel-contoiren ... [17 april 1765] (1765); Riksens ständers Stora deputa-tions berättelse o utlåtande öfwer någre uti saken ang det s k K:ske eller fjerde vväxelcon-toiret . . . förekomne nya omständigheter . . . 19 sept 1766 (1766); Riksens ständers Stora deputations betänkande uti the thit förwiste wexel- o bancoärendena ... 7 juni 1765 (u å); K Samuelsson, De stora köpmanshusen i Sthlm 1730—1815 (1951); E Sjöstrand, Mynt- o bankpolitik under hattväldet 1738—¦ 1764 (1908); D Tilas, Anteckn:ar o brev från riksdagen 1765—1766, ed O Jägerskiöld (1974).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrich König, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11937, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11937
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrich König, urn:sbl:11937, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-25.