Meriter

Johannes [Jöns) Magni, d 1550, före 20 nov. Inskr vid Greifswalds univ 29 maj 99 baccalaureus där 00, jur studier i Bologna o Rom, decretorum doctor, var kh i Skänninge när han intogs i Linköpings domkap 06, vald till domprost i Linköping 10 nov 15 (påvlig provision 31 aug 16), vald till biskop där 29, resignerade 40.

Biografi

J kallar sig i en supplik "Johannes Bielbo"— han var tydligen från Bjälbo utanför Skänninge, där en bror Peder var borgare. Hans studier och raska karriär tyder på att han kom från en burgen miljö. Redan när han 1510 debuterade som kurial lycksökare, torde han ha studerat kanonisk rätt i Bologna. 1512 begärde han att få överflytta studierna till Rom, där avlägga licentiatexamen och höra föreläsningar i civil rätt; vid ett senare tillfälle (1524) kallar han sig doktor i kanonisk rätt. I Rom ämnade J ordna sitt underhåll genom att med kurians tillstånd lägga beslag på Birgittahuset på sin kyrkas vägnar. Föreståndaren Peder Månsson skrev upprört till Vadstena om hur "vår egen infödde man herr Jöns Magni från Skänninge" gick fram. J:s viktigaste ärende i Rom var att som sin kyrkas prokurator utverka påvens godkännande av Hans Brasks val till biskop. Efter att ha förmått stiftets "administratör" (sedan 1501) kardinalen Jacobus Serra att träda tillbaka mot en årlig pension uppnådde J Brasks provision (6 april 1513). Samtidigt utverkade han enligt kurial sed för egen räkning preposituren i Linköping, vilken denne innehaft. Emellertid hade Gustav Trolle redan valts till domprost som kompensation för att han avstått från biskopsstolen. Trolle kom till Rom för att bevaka sina intressen. Men när det stod klart, att han skulle bli ärkebiskop, fick J i uppdrag att förmå honom att avstå preposituren. Han lyckades, men i form av resignation till förmån för J själv! I Linköping gav man nu upp inför hans intriger: sedan han erkänt det klandervärda i sitt beteende valdes han till domprost 10 nov 1515 och fick påvlig provision 31 aug 1516. Romtiden är den bäst belysta delen av J:s långa levnad. Den visar honom som en utpräglad representant för den senmedeltida kyrkan: jurist, diplomat och intrigör.

Såsom domprost under Brasks biskopstid framträder J föga i materialet; han kan inte antas ha stått denne nära. Vid ett ständermöte i Linköping 23 febr 1520 utsågs han dock att leda underhandlingarna med Kristian II:s befälhavare junker Simon av Essens. Efter Brasks frivilliga landsflykt var J från hösten 1527 Linköpingskyrkans formellt främste man. Hans och kapitlets makt inom stiftet begränsades dock av den fullmakt en av deras kolleger, mäster Jöns Petri, intill sin död 1533 hade som kungens prokurator. Deras politik i samband med oroligheterna i Västergötland och norra Småland 1528 har uppmärksammats av forskningen, varvid deras lojalitet mot kungen och aktivitet har bedömts olika. Uppenbart är att man sökt utnyttja situationen till att, samtidigt med att man arbetade på att stilla oron, skilja kungen från reformatorerna. I sitt trångmål såg denne genom fingrarna med detta, men ställde sedan kapitlet till ansvar därför. Kapitlets aktivitet har dock överdrivits genom att den utanförstående "mäster Jöns" förväxlats med J, "doktor Jöns"; över huvud träder ej J under krisen fram ur kapitlets kollektiv.

Kungens fulla triumf togs ut i form av en domkapitlets kapitulation; det måste öppet ta avstånd från sin vigde biskop genom att anordna val av efterträdare. Till ett möte i Uppsala nyåret 1530 infann sig J såsom "electus". Han fick där ingå ett kontrakt, vilket av biskopsbordets forna uppbörd mot en årlig taxa tillförsäkrade honom tionden, gengärden samt saköret från prästerna; av godsen fick han blott Bro gård (Kungsbro) — senare (1537) även biskopsgården i Linköping. Han fick behålla preposituren. Avgörande för kungens syfte var att vigning ägde rum. Jämte electi av Skara och Växjö kallades J att vigas vid dennes bröllop. Någon vigning skedde dock ej där; de två övriga electi vigdes i Strängnäs 27 aug 1531 under avgivande av protest. Huruvida även J därvid vigdes utan att taga del i protesten, är inte känt.

J:s tioåriga verksamhet som biskop är föga känd utöver hans fullgörande av sina skyldigheter mot staten. Dock höll han det årliga prästmötet och visiterade i någon mån inom stiftet. Någon verklig ledning kan han inte antas ha utövat: han var kringskuren på alla håll och fick finna sig i att t o m domkapitlets tillgångar och tjänster disponerades efter kungens syften.

Vid sidan av Sveno Jacobi, hans kollega i Skara, har J dock kommit att framstå som företrädare för den s k reformkatolicismen. Detta bygger främst på att han och hans kapitel lät sitt tillkännagivande till stiftet av besluten på kyrkomötet i Uppsala (omkr 1 okt 1536) om befordran av den evangeliska och svenskspråkiga kulten ledsagas av en anbefalld mässa på latin, vilken dock fick läsas på svenska. Utan att vara luthersk präglas denna starkt av den humanistisk-reformatoriska kritiken mot den romerska mässan. En inbördes fejd inom Linköpingskapitlet följde och drogs inför kungen. J framträder härvid ej, och det är okänt vilken roll han personligen spelade i samband med "Missa Lincopensis"; mer aktiv kan den reformkatolske ärkedjäknen Peder Brask, biskopens systerson, antas ha varit. Från en liknande kris kring ett kyrkomöte i Uppsala 1539 föreligger ett par brev från J till Sveno Jacobi. I det senare erinrar han om hur de två förgäves velat göra förbehåll för "den allmänneliga kyrkans enhet och heliga lydnad" vid undertecknandet av beslutet; endast på uttrycklig befallning skall han genomföra förändringar i kulten. Den visita-tion som superintendenten Norman försommaren 1540 ägnade Östergötland gjorde dock ett snabbt slut på motståndet mot nyheterna i lära och kult. I spetsen för stiftstyrelsen sattes två kapitelledamöter såsom seniorer, medan biskopen fick lämna all ämbetsutövning. I samband med den definitiva omorganisationen 1543—44 måste han frånträda biskopsgården och alla andra inkomstkällor och fick till sitt underhåll blott den lilla Sigfridsprebendan med gård i staden, där han tillbragte sin ålderdom.

J är den siste katolske Linköpingsbiskopen. Såsom övergångsgestalt har han väckt intresse, men bristen på material gör det svårt att fixera hans person och insats. Om hans strävan att under eftergifter mot kungamakten bibehålla banden med den romersk-katolska kyrkan kan ingen tvekan råda; däremot är hans engagemang i reformkatolicismen svårt att bedöma.

Författare

Herman Schück

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: HH 28:2 (1931); E Hildebrand, Den sv kolonien i Rom under medeltiden (HT 1882), s 244 f; S Kjöllerström, Missa Lincopensis (1941); dens, Västgötaherrarnas uppror (Sc 1963); L A Norborg, "Västgötaherrarnas uppror" (Sc 1961); H Schiick, Ecclesia Lincopensis (1959); G T Westin, Riksföreståndaren o makten (1957).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Magni, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12114, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12114
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Magni, urn:sbl:12114, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-04-25.