Meriter

Johanson, Klara Elisabet, f 6 okt 1875 i Halmstad, d 8 okt 1948 i Sthlm, Matt. Föräldrar: mössfabrikören o skräddaren Alexander J o Anna Stina Jönsdtr. Mogenhets-ex (privatist) i Gbg vt 94, inskr vid UU 13 sept 94, FK där 15 sept 97, anställd vid KrA 97, red:sekr o litt:kritiker i tidskr Dagny 99—12, littrkritiker o kåsör i Sthlms dagbl 00—10, medarb i Hertha 14—16, i vecko-tidn Tidevarvet 23—33. — Ogift.

Biografi

Som student i Uppsala roade Klara J sina kamrater med fyra spex. Två av dem blev tryckta, nämligen Så fruktas en argbigga och Paul Bange och Stora Karskberg. Det sistnämnda handlar om en räddhågad student, som blir kuggad i fil kand:ex trots all uppmuntran av en duktig studentska. Endast titeln är en parodi på Björnsons skådespel Paul Lange och Tora Parsberg.

J översatte 1900 Henri-Frédéric Amiels Journal intime under titeln En drömmares dagbok och utgav senare en revision av denna översättning i sjätte upplagan 1925 sedan hon upptäckt, att originaltexten delvis blivit förfalskad i den tidigare franska editionen. En sjunde upplaga utkom 1947. J har i Den verklige Amiel (K J själv, 1952) redogjort för den första utgivarinnan Fanny Merciers förhållande till originaltexten.

J:s skönlitterära debutbok Oskuld och arsenik (1901), utgiven under pseudonymen Huck Leber, innehåller skämtsamma historier från hennes hemort Halmstad och från studentlivet i Uppsala. Här är mer oskuld än arsenik. Det glada lynnet härskar. Hon hyllar gatornas krokighet och trånghet i hemstaden, som hindrar vinden att tränga fram och skapa förkylningar; staden förhånar en landssekreterare, bördig från Sthlm, som tycks ha en abnorm passion för vatten, då han vill inrätta en fontän på stora torget; staden förhäver sig i modernitet, då den ger en föreställning av Ibsens nya pjäs När vi döda vaknar — i Stora salen där "vi brukar hålla basar för flottan och de fattiga och hedningarna". Men staden vill också vara en turistattraktion i egenskap av gammal, då den uppför en konstgjord ruin, som skall tävla med småstaden Visbys "barhuvade kyrkobyggnader". I uppsalahistorierna skymtar den nya tiden, då hon t ex berättar om en ung radikal entusiasts besvikelse, då han vid föredrag om Shakespeares Hamlet angrips för att ha försummat att i föredraget fastställa den monarkiska statsförfattningens vådor. Författaren har ett naturligt behov att göra spe av sina erfarenheter. Men kvickheten inspireras här inte av bitterhet utan av överflödet på ungt gott humör.

J:s nästa samling Ligapojken Eros, historier om barn och dårar (1907), uppfyller inte de förhoppningar om novellistiskt skapande som den första väckt. Journalistiken dominerar med spirituella kåserier och litteraturhistoriska reseskildringar. Man njuter av en elegant fingerad intervju med Goethe i Weimar och av ett besök i Er-langen, en romantikens kronort, där filosofen Schelling, skalden August v Platen och hans vän, den lungsiktige sv poeten Per Ulrik Kernell, samtidigt förekommer. Om författarens sympatier vittnar högt den vältaliga "jubelnekrologen" över Heinrich Heine.

Uppseende väckte 1907 J:s utgivning av en nyligen död prostituerads dagbok Den undre världen. Det grymmaste i denna gripande historia är de hinder omgivningen ställer för den olyckligas försök att resa sig: hennes "värdinna" håller undan hennes bättre kläder på dagen, och då hon kommer från ett uppehåll på en anstalt, har hon bestulits på sina tillhörigheter. J utgav s å utmanande en skrift med uttalanden om hennes bok under titeln Pressen om Den undre världen.

J:s förnämsta av henne själv under livstiden utgivna skrifter är de båda essäsamlingarna Det speglade livet, livsmemoarer från bokrummet (1926) och Det rika stärbhuset (1946) samt aforismsamlingen En recensents baktankar (1928). Vill man finna den rätta synen på hennes stil, går det nog lättast vid betraktande av Goetheartiklarna i Det speglade livet. Det första ordet som då faller en på tungan är intuition. J är närvarande hos sina gestalter, vare sig det gäller diktaren själv eller hans figurer, och hon gör också sina läsare närvarande hos dem. Hon har kommit resande till deras värld, och det finns intet som håller tillbaka eller binder av den tid och det rum hon kommer ifrån. Hon har plötsligt blivit hemma just hos dem. Hon känner deras vanor, känslor och tankar, där hon osynlig går bredvid dem. Hon ser dem i deras kläder och gester. När hon talar om Werther, ser hon honom i hans blå frack och med hans eldiga ögon. Ja, hon vet nog litet mer än han, men detta vetande håller hon tillbaka på det taktfullaste sätt. Hon förstår hans "pockande och försagda passion" men vet också, att han är en förgrämd och utarmad hypokonder. Då hon redogör för Goethes Italienska resa, så visar hon, att den var en ungdomsdröm, sent förverkligad, och därjämte att den hade betydelse för hela hans liv. Då hon behandlar romanen Wahlverwandt-schaften, redogör hon på det finaste och noggrannaste för arten av de erotiska passionerna där, som om hon varit en förtrogen och förstående vän, vilket hon ju också är.

All denna noggranna kunskap har J inte fått gratis. Den förutsätter ett tålmodigt, ingående och hängivet studium. Hon har blivit tillgiven dessa förgångna gestalter. När man läser den briljanta essän Lessing, pioniären, förstår man, att hon fattat uppriktig vänskap för honom, för hans bestämda, lugna, öppna och därvid helt naturligt nyskapande ande. Det blir åskådligt klart, att han är en föregångare.

Mest har hon sysselsatt sig med tyskarna, främst Goethe och kvinnor och män under romantiken. Men hon har kommit ända fram till den tyska expressionismen, sådan den gestaltade sig fram till 1919. Gärna har hon också behandlat amerikansk litteratur, äldre och yngre, från kretsen kring Emerson till nyare poeter. Hon anmärkte, att på 1800-talet rådde amerikansk iver att europeisera sig, men nu är det tvärtom européerna som amerikaniserar sig. I en stor essä har hon skildrat den europeiserade amerikanen Henry James romaner, som gärna sysselsätter sig med den amerikanska uppkomlingens fåfänga försök att anpassa sig efter traditionsrik europeisk överklass. Hon ser i James en finkänslig förhärligare av europeisk kultur. En amerikansk poet som hon satte högt var Emily Dickinson. J:s anmärkningsvärda bekantskap med amerikansk litteratur beror på att hon hade en syster i Amerika, som sände henne ny amerikansk litteratur.

Bland skandinaviska författare har Sören Kierkegaard mycket fängslat henne. I en serie på sex artiklar om honom betonade hon bättre och mer än någon tidigare Arthur Schopenhauers betydelse för Kierkegaard på hans senare dagar. Även bör nämnas hennes ingående kommentar till Fredrika Bremers brev, 1—4, utgivna 1915—20 av henne och Ellen Kleman. — Strax före sin död utgav hon 1948 essäsamlingen Sigrid Fridman och andra konstnärer. Den behandlar huvudsakligen två framstående statyer av Fridman i Sthlm, Fredrika Bremer i Humlegården och Kentaur på Observatoriekullen.

Tre viktiga band av J har utkommit efter hennes död under redaktion av Nils Afzelius: K J själv (1952), Brev (1953) och Kritik (1957). Den sistnämnda innehåller huvuddragen av hennes dagskritik av ny sv litteratur. Denna kritik blev på sin tid uppmärksammad för sin talang och sin självständighet men hann på grund av sin kortvarighet ej utöva något avgörande inflytande. Den behandlar i huvudsak endast de första böckerna av tidens unga författare. Hon väckte sensation genom en fin och varm uppskattning av Ivar Conradsons lyrik. Den har berört något besläktat i hennes sinne.

Författare

John Landquist

Arkivuppgifter

J:s arkiv i KB omfattar ett stort antal brev till henne (från bl a M Abenius, H Borelius, I Bäckmann, L Dahlgren, E Fogelklou, H af Petersens o A M Roos) o från henne (bl a till L Dahlgren o E Fogelklou) samt dagböcker, ms, an teckn :böcker o tre urklippsböcker med J:s bidr i pressen. Ett urval av J:s brev trycktes 1953 av N Afzelius.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se N Afzelius, Bibliografi (K Johanson, Kritik, [utg N Afzelius,] Sthlm 1957, s 263—328). Vidare: Minnesbilder från Halmstad. Ett urval utg av Samfundet Hallands biblioteks vänner. Halmstad 1963. 155 s. — Klara Johanson. I urval av T Ekbom. Sthlm (även Hfors, deluppl) 1965. 175 s. (W & W-serien, 86.)

Källor och litteratur

Källor o litt: M Abenius, Kontakter (1944); N Afzelius, inledn till J:s Brev (1953); E Fogelklou Norlind, K J, några personliga drag (Sv litt:tidskr 1948).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Klara E Johanson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12123, Svenskt biografiskt lexikon (art av John Landquist), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12123
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Klara E Johanson, urn:sbl:12123, Svenskt biografiskt lexikon (art av John Landquist), hämtad 2024-04-19.