Meriter

11 Hamilton, Hugo Erik Gustaf, brorson till H 10, f 21 aug 1849 på Blomberg, Husaby (Skar), d 27 jan 1928 på Högfors bruk, Karbenning (Vm). Föräldrar: landsh greve Adolf Ludvig H o Johanna Ulrika Agnes Geijer. Mogenhetsex i Uppsala 19 maj 69, inskr vid UU 69, jur-fil ex där 1 april 71, JK där 14 sept 78, eo notarie i Svea hovrätt 16 sept 78, v häradsh 31 maj 80, notarie i riksdagens bevilln:utsk 81—82, sekr där 83—84, sekr i kommittén för kommerskoll:s ombildn 83—84, sekr i kommittén ang industri- o handelskamrar 83—85, led av arbetareförs:kommittén 84—89, stadsfullm i Sthlm 21 mars 88—1 april 93 o 20 mars 96—00, led av AK 91—93 o 97—01, led av nya arbetareförs:kommittén 91—93, ordf i kommittén ang arbetslösheten i Sthlm 23 febr 94, i kommittén ang omorg av Sthlms fattigvård 24 maj 95, tf överdir o chef för patent- o registreringsverket 29 nov 95, led av kommittén ang Sveriges fasta försvar 97—98, ang ändrade grunder för den kommunala beskattn 97—00, överdir o chef för patent- o registreringsverket 18 nov 98, landsh i Gävleborgs län 31 mars 00—18 sept 18, ordf i Gävleborgs läns hushålln: sällsk 00—18, i kommittén ang omorganisation av lantpolisen 01—02, i universitetsexamenskommittén 02—06, i Gävleborgs läns skogsvårdsstyr 21 aug 03, i Sv lantmännens riksförb 05, ordf i kommittén ang medling i arbetstvister 05—06, i kommittén ang egnahemslånerörelsen 06, sv ordf i sv-norska renbeteskommissionen 07—08, statsråd och chef för civildep 4 dec 07— 7 okt 11, led av FK från 08 (talman från 16), ordf i statens livsmedelskommission 14—17, led av sociala rådet 16, ordf i ab Sv lantmännens bank, i styr för brandförs:ab Victoria, i styr för Oxelösund—Flen —Västmanlands järnväg 23, i styr för Örebro—Köpings järnväg 6 juni 24, i styr för Ostkustbanans ab 24. — LLA 07, HedLLA 14, RoKKMO 18.

G 8 sept 81 på Högfors m frih Elvine Åkerhielm af Blombacka, f 26 april 57 där, d 2 nov 15 i Gävle, dtr till landsh frih Hans Samuel Knut Å o Maria Ulrika Josefina Björkman.

Biografi

Hugo H:s uppväxt fick sin prägel av gammal sv herrgårdskultur i förening med den litterära bildning som utgick från den Geijerska kretsen. Under studieåren i Uppsala, där fadern var landshövding, spelade H en mycket framträdande roll inom student- och societetsliv, men de juridiska studier, som skulle leda till en ämbetskarriär, bedrevs långsamt och utan större entusiasm. Tidigt visade H starka humanistiska intressen men var också en friluftsmänniska med ett levande sinne för natur och djurliv. I ett av de många spirituella brev som H under sin »lantdomartid» skrev till familjens förtrogna vän, författarinnan Helena Nyblom, kallade han sig »en högfärdig idiot som ej blev naturforskare». »Men den tiden», fortsätter han, »ansåg jag att få serafimerringning efter döden vara nästan förmer än att komma in i himmelen och som naturforskare sällan bli serafimerriddare, så vart jag jurist» (23 april 1879).

Efter giftermålet 1881 och bosättningen i Sthlm sökte H dryga ut den magra hovrättslönen genom att tjänstgöra hos riksdagens bevillningsutskott. Hans driftighet och goda omdöme i utskottsarbetet ledde snabbt till nya betydelsefulla uppdrag. Hösten 1883 blev H sekreterare i den kommitté som sysslade med omdaning av kommerskollegium, och s å fick han civilministerns uppdrag att skriva proposition till patentförordning. Det kom också på H:s lott att organisera och under längre tid leda den nya patentmyndighetens verksamhet. Denna befattning gav honom anledning att vidga sina erfarenheter under vidsträckta utlandsresor.

Som ledamot i utredningar om arbetslöshetens bekämpande, om arbetarförsäkring och fattigvård verkade H för sociala reformer, men det var särskilt 1880-talets stora stridsfråga om tullarna som på allvar drog in honom i det politiska livet. H, som 1886 deltagit i bildandet av »Föreningen mot livsmedelstullar» och följande år utgav en populär stridsskrift mot tullarna, invaldes 1890 i riksdagen som frihandlare och liberal reformvän. Då han därjämte ivrade för allmän rösträtt och en försonlig unionspolitik, betraktades han som radikal (»röde greven»). H hörde också till de mest aktiva vid bildandet av liberala samlingspartiet 1900, men han ville ej erkänna partitvånget — varken nu eller senare som högerman. Han förblev en bestämd motståndare till det imperativa mandatet och hävdade riksdagsmannens rättighet att följa sin egen övertygelse.

Sin kanske betydelsefullaste insats i sv politik gjorde H 1901, då han på ett avgörande sätt bidrog till försvarsfrågans lösning. I spetsen för en liten grupp frondörer stödde han regeringsförslaget mot det liberala partiets avslagsyrkande, och han tog konsekvenserna av sitt handlingssätt genom att lämna samlingspartiet. H:s politiska linje kan sammanfattas i parollen »Försvar och reformer». Då vänstern enligt hans mening svek i försvarsfrågan, medan högern till sist var beredd att acceptera den lika rösträtten, kom H alltmer att orientera sig åt höger. Sedan H 1900 utnämnts till landshövding i Gävle, lämnade han emellertid med 1901 års riksdag den aktiva politiken för att med all sin kraft och påtaglig entusiasm ägna sig åt länets styrelse. Han avböjde vid flera tillfällen att inträda i regeringen och vägrade 1906 att mottaga den Staaffska regeringens erbjudande om ministerposten i London, men till sist övertalades han att bli civilminister i Lindmanska ministären 1907.

På denna post blev H den närmast ansvarige för regeringens politik under storstrejken 1909. H var ingalunda främmande för arbetsmarknadens problem; han kan betraktas som en pionjär på förlikningsområdet och hade flitigt anlitats vid medlingar i arbetskonflikter. Det kan därför synas märkligt, att han under storstrejkens akuta skede avvisade alla krav på medling, men han hävdade, att striden vänt sin udd mot samhället och att lag och ordning måste upprätthållas utan eftergifter. Hans ställningstagande bidrog otvivelaktigt till konfliktens avveckling men uppfattades av oppositionen som ett partitagande för arbetsgivarna och en front mot socialism och fackföreningsrörelse. I 1910 års remissdebatt följde en stor uppgörelse mellan H och den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting. Inom regeringen tillhörde H den innersta cirkeln; i de många inre konflikterna var han ett värdefullt stöd för Arvid Lindman. Bland de många initiativ, som bär H:s signatur, kan nämnas 1910 års sjukkassereform och anläggningen av de stora kraftstationerna i Porjus och Älvkarleby.

H:s avgång med regeringen efter valnederlaget 1911 innebar inte, att han lämnade politiken; som ledamot av första kammaren slöt han sig till högerns moderata flygel och motarbetade i det längsta Ernst Tryggers ledarskap. Före och under borggårdskrisen 1914 tillhörde. H de återhållande krafterna. Han var en av dem som gjorde utkast till »borggårdstal» och nämndes efter Staaffs avgång som möjlig chef för en moderat högerministär.

Efter krigsutbrottet s å förmåddes H av den Hammarskjöldska regeringen att åtaga sig den svåra och otacksamma uppgiften att vara ordförande i den livsmedelskommission som under växande svårigheter utsattes för hård kritik, som dock i allmänhet ej riktades mot H personligen.

Som första kammarens talman (från 1916) kom H att spela en viktig politisk roll framför allt vid de ganska täta regeringsskiftena, då han fungerade som monarkens främste rådgivare. Under den stora författningskrisen hösten. 1918 banade H tillsammans med C Swartz vägen för en uppgörelse genom sina överläggningar med statsminister Edén. Gustav V ville ha H som statsminister, därest första kammaren fällde regeringens förslag, men H ställde sig helt avvisande till en sådan tanke. Han ansåg en författningsreform oundviklig men ogillade sättet för dess genomförande och varnade för »demokratiska överdrifter». Inför revolutionshot och demonstrationer uppträdde han som alltid oförskräckt.

I talmansstolen tillvann sig H allmän respekt och beundran. Hans patriarkaliska förmynderskap i förening med det mest hjärtliga umgängessätt, ett osvikligt formsinne och stor politisk erfarenhet gav åt »herr greven och talmannen» — som han alltid tilltalades i riksdagen — en särställning ovan partierna.

Vid sidan av rikspolitik och ämbetsutövning gjorde H betydelsefulla insatser inom näringsliv och föreningsväsen. Han var styrelseledamot i ett flertal banker, ekonomiska föreningar, försäkringsbolag, enskilda järnvägar och andra företag. Stort intresse ägnade han jordbruksnäringen, även utanför det egna länet. Redan 1905 startade H Svenska lantmännens riksförbund, ett kooperativt företag som blev hans särskilda skötebarn. För dess dotterbolag Svenska lantmännens bank trädde han också i spetsen, och då det 1916 bildade Lantmännens rederiab köpte Sveriges största segelfartyg, döptes det helt naturligt till »Hugo Hamilton». Men dessa engagemang skulle vålla H stora bekymmer. Våren 1923 drabbades Lantmännens bank av en så svår likviditetskris att staten måste ingripa och riksförbundet upplöstes. H, som efter försäljningen av Högfors bruk (1917) blivit en ganska förmögen man, fick nu offra en stor del av sina personliga tillgångar för att lösa sina förbindelser.

H:s nära 20-åriga landshövdingetid har satt djupa spår i det sydligaste Norrlandslänets historia. Få landshövdingar torde så väl ha lärt känna sitt län; han försummade ej gärna något tillfälle att resa omkring för att studera förhållandena och bekanta sig med befolkningen. H:s levande intresse för länets utveckling och hans charmfulla uppträdande gav honom också stor popularitet i vida kretsar.

H var en ovanligt rikt utrustad personlighet och »behövde inte glansen från en hög ställning för att lysa och dominera» (Olof Lagercrantz). Han var en av sin tids främsta och mest uppskattade talare, och hans brev, dagböcker och minnen ger honom en framskjuten plats inom denna litterära genre. Alltsedan början av 1880-talet förde han dagboksanteckningar, men de tidigare serierna har mestadels gått förlorade. De sporadiska anteckningar som bevarats från 1890-talet och början av 1900-talet utnyttjades delvis av H i hans memoarer (Hågkomster 1928). Från 1911 till sin död förde H regelbundet dagbok. Denna dagbokssvit, som för tiden 1911—19 utgivits av G Gerdner (1955—56), torde till omfattning och innehåll vara den förnämsta som förts av framstående politiker under detta tidsskede. Som tillfällighetspoet visade H prov på mästerlig rimkonst, och hans barnrimmerier — »trollvers», som han själv illustrerade, väckte stor förtjusning. Han målade, ritade och spelade utmärkt piano. Utåtriktad, humoristisk och talangfull var han en lysande sällskapsmänniska, medelpunkten i många glada samkväm.

Till sin natur var H impulsiv och oförskräckt, generös och varmhjärtad. Varken politiska svårigheter, ekonomiska bekymmer eller familjesorger kunde grumla hans ljusa livssyn. Det har sagts (Olof Lagercrantz), att H mer än någon annan representerade det Hamiltonska draget: blandning av lekfullhet och överlägsenhet — en brist på verklighetskontakt men ändå en orubbad inre balans. Vid hans bortgång 1928 skrev systerdottern Agnes v Krusenstjerna: »Så är den vackre, gode, sprudlande mannen död. Den underbare mannen som alla barnen älskade».

Författare

Nils F Holm

Arkivuppgifter

Av H:s arkiv förvaras huvudparten hos hans dotter, fröken Florrie H, Högfors, medan en mindre del, mest äldre dagböcker, överlämnats till UUB. Större sviter av brev från H bl a till E Beckman o Helena Nyblom (i UUB), till I Afzelius, J Juhlin o A Lindman (i RA) samt till C Swartz (i Norrköpings stadsbibi).

Tryckta arbeten

Till de qvinliga deltagarne i studentmötet. Skål vid studentfesten å Gillet den 9 november 1875. Ups 1875. (4) s. [Sign; undert.] — Till studenterne från Lund den 5 september 1877. Ups 1877. (4) s. [Undert.] — Hvad protektionisterne säga och hvad frihandlarne säga. En folkskrift. Sthlm 1887. 16 s. — Underdånig berättelse angående Kongl. patentbyråns verksamhet åren 1885—1888. Sthlm 1889. 41 s. (Kongl. civildepartementet, [publikationer,] 5.) [Utvidg uppl:] . . . åren 1885—1894. Sthlm 1895. 42 s. (Ibid, 21.) — P. M. [om arbetslöshetsfrågan till dess kommitterade]. [Rubr.] Sthlm 1894. 4:o. 23 s. [Undert.] — Svensk politik. Föredrag i Gäfle den 17 juni 1911. [Rubr.] Sthlm 1911. 16 s. — Politiska riktlinier. — Föredrag i Karlstad den 6 augusti 1911. Sthlm 1911. 16 s. — För barn och barnbarn. Rim och teckningar. Upps . . . 1925. Tv-8:o. (27) s. [Ny uppl] Sthlm 1952. 30 s. [Ny utök uppl] Sthlm (tr i Polen) 1967. 35 s. — Hågkomster. Strödda anteckningar. Sthlm 1928. 366 s, 10 pl. 2. uppl s å. — Dagböcker. Utg av G Gerdner. [1—2.] Sthlm. 1. 1911—1916. 1955. 412 s, 1 pl-bl. 2. uppl s å. 2. 1917—1919. 1956. 552 s, 1 pl-bl. — Verser sign Scarabseus Nattsén i Tal och qväden i Samfundet S.H.T., 1873— 79, Upsala 1875—79.

Utgivit: Min farfars journal 1809—1811. Anmärkningar och anteckningar. Sthlm 1923. 148 s, 5 pl. — Patentförordningen och lag om skydd för varumärken jemte dithö-rande författningar med hänvisningar, ansökningsformulär och sakregister. Sthlm 1884. 64 s. (Samling af k. förordningar, stadgan-den m. m., 20.) 2. uppl: . . . med rättsfall, hänvisningar. . . 1893. 80 s. 3. tillök uppl: Patent, varumärken, mönster och modeller. Lagarna rörande dessa ämnen jämte dithö-rande författningar med rättsfall . . . 1900. IV, 108 s. 4. d:o uppl 1905. IV, 117 s. 5. d:o uppl 1917. VI, 168 s. — Bolagslagarna och firmalagen jämte dithörande författningar med hänvisningar, formulär och sakregister. Sthlm 1896. 209 s. 2. tillök uppl 1897. 226 s. 3. uppl 1901. 231 s. 4.-5. uppl 1905, 1909.

Källor och litteratur

Ivar Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); N F Holm, 1901 års försvarsreform (SvT 1951); J Juhlin, Minnen, 1—2 (1928); H Juhlin-Dannfelt, H E G H (LAH o tidskr, nr 2, 1928); O Lagercrantz, Agnes v Krusenstjerna (1951); K Nyblom, Föräldraminnen (1949); O Nyman, Högern o kungamakten 1911—1914 (1957); E Palmstierna, Åtskilliga egenheter (1950); Samhälle o riksdag, 3—4 (1966); B Schiller, Storstrejken 1909 (1967); E Timelin, Ministären Lindman o representationsreformen 1907—1909 (1928).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hugo E G Hamilton, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12493, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12493
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hugo E G Hamilton, urn:sbl:12493, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2024-04-20.