Meriter

1 Hammarsten, Olof, f 21 aug 1841 i Norrköping, d 21 sept 1932 i Uppsala. Föräldrar: varvsägaren Per Wilhelm H o Ulrika Fredrika Palm. Genomgick Norrköpings lyceum, studentex vid UU 22 maj 61, med fil ex 15 dec 62, MK 29 maj 66, ML 6 mars 69, disp pro gradu 22 maj 69, MD 1 juni 69, doc i fysiologi 21 juni 69, adjunkt i medicinsk o fysiologisk kemi 24 jan 73, personl eo professur i medicin 1 juni 77, prof i medicinsk o fysiologisk kemi 16 nov 83—7 sept 06, led av drätselnämnden 1 juni 86—31 maj 05, allt vid UU, ordf i Uppsala läkarefören ht 86—vt 06, i styr för Sätra brunn 86—7 jan 02, led av stadsfullm i Uppsala 87—03 (ordf okt 00—02), prorektor vid UU 1 juni 93—31 maj 01, rektor där 1 juni 01—31 maj 05, led av Uppsala läns landsting 02—11. — LVS 78, LVA 81 (led av Nobelkommittén för kemi 05—26, ordf där från 10), fil hedersdr vid UU 6 sept 93, LVVS 95, LFS 00, Sv läkaresällsk:s Berzelius-medalj 01, HedLVVS 07, med hedersdr i Kristiania 11, HedLVS 16, UU:s Gustaf Adolfs-medalj 26.

G 8 nov 70 i Uppsala m Olivia Charlotta (Lotten) Glas, f 2 mars 45 där, d 18 mars 91 där, dtr till prof Olof G (bd 17) o Gustava Charlotta Winblad v Walter.

Biografi

H visade under skoltiden i Norrköping håg för de biologiska vetenskaperna, valde vid universitetet den medicinska banan och inriktade snart sitt huvudintresse på fysiologisk kemi och fysiologi. Hans vetenskapliga begåvning uppmärksammades tidigt, och han gjorde en snabb akademisk karriär. Sedan H 1873 som adjunkt knutits till den medicinsk-kemiska institutionen i Uppsala, förblev han denna trogen under en halvsekellång forskargärning.

Kulmen i H:s vetenskapliga verksamhet inföll under 1870—80-talen. Han tog bestämt avstånd från då ännu kvardröjande vitalistiska uppfattningar om processerna i de levande cellerna och anslöt sig alltifrån början till dem som höll före att alldeles samma fysikaliska och kemiska lagar gällde för den levande och livlösa naturen. Påfallande är H:s öppna blick för biokemiska framtidsproblem. Tidigt framhöll han renframställningen av äggviteämnen som en huvuduppgift för proteinkemin och en grundförutsättning för verklig insikt i dessa ämnens reaktioner. Denna tanke blev också en av de ledande i hans forskning. Han såg enzymkemin som det stora framtidsämnet inom den fysiologiska kemin och höll ständigt det fysiologiska perspektivet på biokemin levande.

Ett område som sysselsatte H från tidiga till sena år var magsaftenzymens verkningar och därmed förbundna problem om mjölkystningens kemi. Han visade att ystning med extrakt från löpmage ej — som tidigare antagits — var en följd av syrabildning utan berodde på att extraktet innehöll ett äggviteklyvande enzym, löpe, som omvandlade mjölkens kasein i en substans, vilken fälldes av kalksalter. Han gav starka experimentella stöd för åsikten att löpe och pepsin är två helt skilda enzym, en uppfattning som senare till fullo verifierats. H var den förste som framställde höggradigt renat kasein, och under hans ledning upptäcktes de viktigaste av mjölkens övriga proteiner, laktalbumin och laktoglobulin.

Arbetet med mjölkystningen förde H in på problemet om blodets levring. I motsats till förut rådande uppfattning att trådämnet (fibrinet) bildades av två i blodplasma befintliga proteiner, visade H, att fibrinet hade en enda modersubstans, fibrinogen, vilket han också som den förste framställde i ren form. Han bidrog också väsentligt till uppklarandet av kalkens roll vid blodkoagulationen.

H:s studier över proteiner i slemmiga sekret och kroppsvätskor ledde honom att uppställa en ny typ av proteinsubstanser, glykoproteider, i vilka kolhydrat ingår som väsentlig beståndsdel. Hans undersökningar över nukleoproteider utgjorde också en pionjärinsats. Hans omfattande och noggranna undersökningar av proteinämnen bidrog i hög grad till en ökad systematisk reda inom området.

Långvarigt intresse ägnade H gallans och speciellt gallsyrornas kemi. Han utförde noggranna analyser såväl av människogalla som av galla från olika djurarter och upptäckte bl a en ny typ av gallsyra, i vilken svavelsyra ingår som beståndsdel. Till en del utgjordes undersökningsmaterialet av galla från polardjur, hemförd åt honom av arktiska expeditioner. Från Ff härrör en känslig och mycket känd reaktion på gallfärgämne (särskilt i urin).

Självständig och klarsynt, skicklig som experimentator, noggrann, kritisk och försiktig i slutsatser blev H redan vid unga år en världsbekant forskare. I Skandinavien intog han under decennier en obestridd ledarplats inom sitt ämne. Gedigenheten i arbetet skänkte hans resultat en osedvanlig bärkraft och hållbarhet. Många av dem bildar grundstenar i vårt biokemiska vetande.

Till H:s internationella ryktbarhet bidrog i hög grad hans berömda lärobok i fysiologisk kemi, vars första upplaga utkom 1883. Ännu 85-årig redigerade han den 11:e och sista. Under ett halvsekel utgjorde denna till flera utländska språk översatta lärobok en undan för undan förnyad sammanfattning av vetandet på området och betraktades allmänt som det tillförlitligaste standardverket i sitt slag.

H bildade ej någon egentlig vetenskaplig skola men hade under årens lopp en lång rad lärjungar och medarbetare från de nordiska länderna. Åt Svante Arrhenius beredde han arbetsmöjligheter vid en tidpunkt då denne ej kunde erhålla arbetsplats vid någon annan institution i Uppsala. Han var en utmärkt, praktiskt-pedagogiskt lagd lärare och hade en sällsynt förmåga att framställa även mycket komplicerade saker på ett klart sätt. En exceptionell minnes-skärpa tillät honom långt in i ålderdomen att utan manuskript eller anteckningar tala över ämnen, där siffermaterial spelade stor roll. Älskvärd, humoristisk och därtill god talare blev han mycket uppburen av studenterna, bl a hedersledamot i fem studentnationer. I föredrag och artiklar bedrev han en rätt omfattande populärvetenskaplig verksamhet. Den berörde oftast näringsfysiologiska frågor och kännetecknades av samma klarhet och formella elegans som hans akademiska undervisning.

H ägde en framstående administrativ och representativ förmåga och erhöll många maktpåliggande förtroendeuppdrag inom och utom universitetet, vars prorektor han var under 8 och rektor under 4 år. Han tillhörde under åtskilliga år landsting, stadsfullmäktige och kyrkoråd. Som ordförande i Uppsala läkareförening under två decennier omhuldade han ej endast den vetenskapliga aktiviteten utan verkade också för ett förtroendefullt kamratskap mellan äldre och yngre och för en upphöjt humanitär syn på läkarens verksamhet, därmed fortsättande en tradition inom föreningen alltifrån Israel Hwassers tid.

»I H:s personlighet», skriver C Th Mörner, »ingick allvar och ljuslynthet i harmonisk förening. — Framgången i arbetet, berömmelse och hedersbetygelser förmådde ej dämpa den grundton av anspråkslöshet och försynthet vid umgänge med människor, vilken blivit honom av naturen förlänad».

Författare

Gunnar Blix

Arkivuppgifter

Str brev från H i UUB, KB, LUB o RA.

Tryckta arbeten

Se VAÅ 1934, s 285— 293; jfr även Ergebnisse der Physiologie . . . Bd 35, Mimenen 1933, s 28—31, SLH 3: 1, s 351 f, 3: 2, s 1171, 4: 2, 1932, s 279—281, UUM ht 1926, Upps 1927, s 110—112, eller Upsala läkareförenings förhandlingar, N F, bd 11 (1905—06), Suppl = Festschrift O H . . . gewidmet, Upps 1906, s IX—XXXI.

Källor och litteratur

ED:s konseljakter 16 nov 1883, nr 16, RA. — G Bergmark, Hwasseri-aner o män från sekelskiftets Uppsala, 4 (Nord Medicin, årg 14, 1942, s 1297—1298); H v Euler i Die Naturwissenschaften, 9 (1921), s 639—643; O Gertz, FS 1772— 1940 (1940); Idun, 1906, s 568; Inbjudn:skrift till fil drsprom . . . [Uppsala] 6 sept 1893 (1893); F Lieben, Geschichte der phy-siologischen Ghemie (1935); S Schmidt-Nielsen i Pharmacia 1906; SLH 4: 2 (1932); UUM ht 1926 (1927). — Minnesteckn:ar av G Blix i Hygiea 1932, B Holmberg i VAÅ 1934, C T Mörner i Upsala läkare-förena förhandhar, N F, bd 38, 1932—33, T Thunberg i Ergebnisse der Physiol und experim Pharmakol, bd 35, 1933, o E M P Widmark i FS:s förhandhar, bd 2, 1932.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Hammarsten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12556, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Blix), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12556
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Hammarsten, urn:sbl:12556, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Blix), hämtad 2024-04-25.