Meriter

Hansén, David, f 6 (enl fb 17) okt 1880 i Häggan, Skogså, Överluleå (Nb), d 20 maj 1957 i Nederluleå. Föräldrar: småbrukaren o skomakaren Hans Petter Olofsson o Kristina Katarina (Stina Kajsa) Hansdtr. Handelsbiträde i Gammelstad 98—09, grosshandl 10—37, revisor i Riksbankens avd: kontor i Luleå 11—17, ordf i Nederluleå kommunalstämma 15-—19, led av styr för Skand kredit ab:s avd:kontor i Luleå 17—29, ordf i Nederluleå kommunalfullm 19—
30, led av FK 19—20 o 28—38 (led av bankoutsk 33—35, av bevilln:utsk 36, av statsutsk 37—38), statens förlikningsman i övre n distr 20—29 o 32—36, led av Norrbottens läns landsting 28—30 o 34—37, statsråd o chef för handelsdep 7 juni 30— 24 sept 32, utredn:man ang träförädlingsindustri i Norrbotten nov 32—jan 33, ordf i 1933 års skogsindustrisakk juli 33—juli 35, led av 1936 års lönekommitté april 36— dec 39, av tackjärnsutredn juni 37—aug 38, landsh i Norrbottens län 1 nov 37—31 juli 47, led av sakk för utredn av frågan om malmexportens fördeln mellan Luleå o Narvik juni 38—dec 39, ordf i styr för Norrbottens Järnverk ab 40—45, i 1944 års fis-kehamnsutredn dec 43—nov 47, i styr för ab N J Wikström & Co, Gammelstad, Nederluleå (Nb), 47—55.

G 30 okt 10 i Nederluleå m Göta Maria Sundberg, f 30 april 83 där, d 28 aug 65 i Luleå, dtr till folkskollär Simon Peter S o Maria Rutbäck.

Biografi

I den lilla by, där H föddes, var möjligheterna till utbildning mycket små, och hans skolgång kom att räcka bara ett par år. H strävade redan i unga år efter att skaffa sig kunskaper, och en god hjälp därtill fann han i Godtemplarorden, som på 80-talet introducerats i Norrbotten. De scener, som stundom utspelades i bygden, då hemskaffade brännvinspartier delades upp och konsumerades, lade grunden till H:s genom hela livet bevarade motvilja mot alkoholhanteringen.

H erhöll vid 17 års ålder anställning som handelsbiträde hos en garverifabrikör och skohandlare i Gammelstad, och i denna en mil från Luleå belägna kyrkby utvecklades hans intresse för samhällsfrågor snabbt. Han började hålla offentliga nykterhetsföredrag och fick inom IOGT olika befattningar, inom kort också på distriktsplanet. Han deltog flitigt med debattinlägg på kommunalstämmorna redan långt innan han där ägde rösträtt och utvecklades raskt till en förgrundsgestalt i socknen. Omsider lämnade han sin anställning och inträdde i en skohandelsfirma, som ett par av hans kamrater hade startat. Då firman — N J Wikström & Co — 1910 blev grosshandel var H dess huvudintressent och ledare.

I dec 1914 valdes H som den borgerliga vänsteroppositionens främste man till ordf i Nederluleå kommunalstämma from 1915, oaktat han hade avböjt att komma i fråga. I sitt första tal som ordförande uppmanade han alla att söka hålla politiken borta från arbetet med socknens angelägenheter. Denna aktion väckte till en början förundran men blev respekterad. Under de fem följande åren förekom bara tre voteringar. När kommunalfullmäktigeinstitutionen 1919 infördes i socknen, utsågs H enhälligt till ordf också där. Med stort intresse upprätthöll han under många år ett förordnande som statens förlikningsman i Övre norra distriktet, en befattning som H utan varje tvekan var i hög grad lämpad för. Han utsågs dessutom vid upprepade tillfällen till ledamot av särskilda medlingskommissioner i arbetstvister.

H anslöt sig tidigt till Liberala samlingspartiet, där han tillhörde den förbudsvänliga frisinnade falangen, och inträdde 1934 i Folkpartiet. Han var ledamot av FK 1919—20 och 1928—38 och kom där genom sin förtrogenhet med affärslivet och sin kännedom om norrländska problem att bli en värdefull tillgång för den borgerliga vänstern.

Då C G Ekman 1930 bildade sin andra ministär utsågs H, med förbigående av norrlandsfalangens främste man Gustav Rosén, till statsråd och chef för handelsdepartementet. Den då inbrytande ekonomiska depressionen med följande arbetslöshet skapade genast problem av oanad svårighetsgrad. Norrbottens län drabbades särskilt svårt av det minskade handelsutbytet, och 15 000 man rapporterades utan sysselsättning. För H framstod med ökad klarhet, att detta huvudsakligen råvaruproducerande län måste få resurser för en ökad förädling. Som ett led i dessa strävanden tillsatte han 1932 en utredning om norrbottnisk järnindustri och tillkallade dessutom sakkunniga för utredande av möjligheterna till vedeldning i allmänna inrättningar.

Sedan H lämnat regeringen, uppdrog K M:t åt honom att utreda förutsättningarna för bibehållen drift vid fyra av nedläggning hotade träindustriella verk i Norrbotten, och H:s arbete därmed ledde till att två av verken överfördes till enskilda, under det de övriga två såldes till domänverket. Ett femte verk, på Seskarö, hade av sakkunniga föreslagits till nedläggning, men H lyckades — med knapp majoritet — få riksdagens bifall till att också denna industri övertogs av domänverket.

En stabiliserad folkförsörjning blev det ledande temat i H:s gärning som landshövding i Norrbotten. Han inriktade sig särskilt på strävanden att få till stånd ett ökat antal arbetstillfällen för befolkningen och försummade ej framhålla de särskilda problem som vållats av Norrbottens egenskap av utpräglat gränslän. Med kraft framträdde H vid varje tillfälle, då utflyttningen norrifrån behandlades; särskilt betänkligt syntes honom vara att så många ungdomar nödgades flytta söderut.

H hade 1918 varit en av de drivande krafterna vid bildandet av Norrbottens elektricitetsförening, och han blev dess ordförande under de första 10 åren, varunder föreningen tillfördes anslag på tillhopa 16 milj kr. Det är i första hand föreningens förtjänst, att länet så pass snabbt elektrifierades. Såsom landshövding ivrade H för ett annat betydande länsintresse, nämligen skapandet av en norrbottnisk järnförädlingsindustri som ersättning för det under 20-talsdepressionen upphörda och 1930 nedrivna järnverket vid Luleå. Arbetet kröntes omsider med framgång, då Norrbottens Järnverk ab anlades med statligt kapital. Första steget togs genom en proposition härom till 1939 års urtima riksdag. Departementschef var då Gustav Möller. Det krävdes dock ihärdigt arbete innan målet, ett fullständigt järnverk, var nått, och som styrelsens ordförande fick H bära den tyngsta bördan. Utan hans brinnande intresse för Norrbottens framtid, hans energi och rika erfarenhet skulle järnverket troligen inte ha kommit till, vilket bl a intygats av dåv handelsministern Gunnar Myrdal.

Oaktat H själv var en framgångsrik företagare, blev han sålunda den kanske främste tillskyndaren av statsdrift i Norrbotten. I den frågan deklarerade han vid frånträdandet av landshövdingeämbetet, att man måste göra en dygd av nödvändigheten och inte fick låta principer stå hindrande i vägen, då det gällde en hel landsändas folk och dess existens. Också småindustrin låg H varmt om hjärtat, och han sökte så långt det var möjligt bryta nya vägar för denna.

Vid utbrottet av vinterkriget i Finland igångsatte H med stor energi och betydande framgång en humanitär aktion, särskilt för barnen, och 1944 kom han att stå i ledningen för mottagandet av de omkring 50 000 från norra Finland evakuerade, som till större delen bereddes bostad i Norrbotten. Betydande problem uppstod också genom den militära beredskapen i länet, dit under första krigsvintern ungefär 100 000 man var förlagda. H:s åtgärder därunder har betecknats som kloka och genomförda med stor kraft och klart omdöme.

H kännetecknades av sin mångsidighet; barna- och ungdomsvård och skolväsende stod hans hjärta nära. Hans framträdande vittnade om oräddhet och stark vilja; han var en stridbar man. Vid hans bortgång uttalade biskop Bengt Jonzon att H var »ett exempel på vad medfödd begåvning, okuvlig energi och trohet mot idealen kan göra av en människa, som för övrigt icke fick mycket till skänks».

Författare

Arvid Moberg

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

G De Geer, Norrbottens Järnverk. Dess tillkomst o första verksamhetsår (1967); O Nyman, Sv parlamentarism 1932—1936 (1947); SMoK; Sv folkrörelser, 1 (1936). — Nekr:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David Hansén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12588, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Moberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12588
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David Hansén, urn:sbl:12588, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Moberg), hämtad 2024-04-19.