Meriter

Haupt, Georg, f 10 aug 1741 i Sthlm (Ty), d 18 sept 1784 där (Ty). Föräldrar: snickarmästare Elias H o Magdalena Hochfeldt. Snickarlärling hos J C Eckstein 29 okt 54—19 okt 59, gesällvandring till Amsterdam, Paris o London 63—69, k hovschatullmakare hos Adolf Fredrik 17 juli 69, snickarmästare 14 dec 70, burskap 15 jan 71, egen verkstad i Sthlm från 71.

G 1) 9 maj 71 i Sthlm (Ty) m Anna Elisabeth Linning, dp 25 mars 48 där (ibid), begr 18 juni 77 där (ibid), dtr till snickarmästare Christian L o Maria Christina Wolff; 2) 16 sept 79 i Sthlm (Klara) m Sara Catharina Thuring, f 15 juli 59 där (ibid), d 3 april 30 där (Jak), dtr till gelbgjutaren Carl T o Maria Catharina Hasselgren o senare g m konstsnickaren Gustaf Adolf Ditzinger (bd 11).

Biografi

Redan vid tretton års ålder inskrevs H som lärgosse hos snickaren Johan Conrad Eckstein, mer än tre kvarts år innan han rätteligen kunde antagas som sådan. Detta undantag från gällande bestämmelse om fjorton år som minimiålder för lärgosse torde av snickarämbetet i föreliggande fall ha motiverats med att H var mästarson, vilken omständighet berättigade till en förmånsställning överhuvudtaget inom ämbetena. Eckstein hade sin verkstad i omedelbar närhet av Skeppsbron och från 1756 vid Maria kyrkogränd, senare Mariagatan 15, på Södermalm. Under lärotiden synes H även temporärt ha arbetat hos Ecksteins farbror snickaråldermannen Friedrich Eckstein. Vid snickarämbetets kvartalssammankomst 19 okt 1759 utskrevs H ur läran hos Johan Conrad Eckstein efter »visst prov och prästattest». Han var nu s k utlärling med i det närmaste fem års grundläggande utbildning i yrket bakom sig.

H:s lärotid inföll under ett för sv möbelhantverk synnerligen livaktigt och betydelsefullt skede. Den franskinspirerade rokokon slog definitivt igenom under loppet av 1750-talet samtidigt som reminiscenserna av senbarockens holländsk-engelska möbelstil utplånades. De unga gesällerna sökte sig till Paris i stället för som tidigare till de nordvästtyska städerna. Även H begav sig ut på gesällvandring. Senast i juni 1763 befann han sig i Amsterdam i sällskap med en kamrat, Christian Fürloh, och fortsatte därifrån till Paris, dit han torde ha nått under loppet av 1764. I Paris stod rokokon, sådan den utformats på 1740- och 1750-talen, alltjämt i full blomning, ehuru möbelstilen med tiden utvecklats i en mera målerisk riktning med en tendens att liva de från början släta fanerytorna genom »peinture en bois». Samtidigt var dock starka krafter i rörelse för en övergång till en stramare formgivning ifråga om möbler i förening med krav på att låta ett träslag, framför allt mahogny, briljera med sin exotism i färg och struktur. Redan i början av 1750-talet hade de klassicistiska tendenserna börjat framträda i Paris, och på 1760-talet är möbelhantverket starkt influerat därav. Under H:s vistelse i Frankrike befann sig sålunda modet i ett övergångsstadium, som först ett gott stycke in på 1770-talet kan sägas ha övervunnits.

Att enbart på grund av stilistiska överensstämmelser utpeka H:s läromästare i Paris är vanskligt med tanke på att kännedomen om de olika franska ebenisternas verksamhet trots många framlagda forskningsresultat alltjämt är otillräcklig. På sistone har dock vissa omständigheter framkommit, som berättigar åtminstone till en förmodan, att Simon Oeben, yngre broder till den mera berömde Jean-François och dennes efterträdare som »ébéniste du Roi» med verkstad i Gobelins, haft med H:s utbildning att göra. Omständigheterna sammanhänger med upptäckten av H:s egenhändiga signatur på ett stort mahognyskrivbord i Louis seize i Institut Géographique National i Paris. Då skivan lossades under restaureringsarbetet, kunde på ovansidan av en tvärslå i sargen iakttagas en med rödkrita gjord anteckning av följande lydelse: »George Haupt Suedois a fait Cet bureau a Chanteloup 1767.» Bordet är försett med ett gammalt ägarmärke, ett inbränt G i spegelmonogram. Vid denna tid ägdes slottet Chanteloup av hertig de Choiseul och ett krönt C i spegelmonogram är känt som hertigens ägarmärke på möbler. Då man vet, att Choiseul var Simon Oebens främste uppdragsgivare synes H:s vistelse på Chanteloup antyda, att han haft anställning på Oebens verkstad och av denne sänts dit för att utföra arbeten som hertigen beställt.

På försommaren 1766 hade den unge Elias Martin anlänt till Paris. Det förefaller naturligt, att han genast vid ankomsten sökt upp sin landsman och morbroder H och att de båda — kanske tillsammans med Christian Fürloh — idkat ett livligt kamratligt umgänge under fritiden. Ragnar Hoppe har i Elias Martins påfallande intresse under den halvtannat år långa vistelsen i Paris för möbler och andra konsthantverksföremål, varom åtskilliga bevarade utkast till dylika vittnar, velat se en följd av samvaron med den två och ett halvt år äldre barndomsvännen H. Det är måhända här i Paris eller möjligen i London 1768—69 som Martin målar det själfulla porträttet av H, vilket 1904 från H:s dotterdotter, fröken Emilia Ulrica Weissenburg i Sthlm, kom i Nordiska museets ägo. Den unge H sitter vårdslöst lutad mot ett bord, på vilket står en foliant och en porträttbyst. I vänster hand håller han en uppslagen bok och i den högra en passare — ett av hans yrkes attribut. Som målning står detta vänporträtt över alla andra som Elias Martin åstadkommit.

Den intima vänskapen mellan H och Martin alltifrån ungdomen varade livet ut. På senhösten 1767 eller kanske alldeles i början av följande år inskeppade sig H och Martin samt med all sannolikhet också Fürloh i någon av de franska kanalhamnarna för att bege sig till London. För H:s vidkommande innebar väl detta steg att han ansåg sig ha lärt vad han behövde i Paris. Han befann sig i London senast 7 febr 1768, då han inför pastor Arvid Ferelius i sv församlingens kyrka vid Prince's Square, numera Swedenborg Square, gick till skrift. Enligt uppgift av C C Gjörwell skall H varit etablerad som självständig cabinet-maker i London. Det ligger i och för sig intet osannolikt i detta påstående med tanke på den frihet i yrkesutövningen, som härskade i England i skarp kontrast till förhållandena i andra länder, inte minst i Sverige. H:s självständiga ställning i London bestyrkes på sätt och vis av vad docenten Johan Hinric Lidén skriver 2 nov 1769 om ett sammanträffande med H därstädes: »En ganska skickelig cabinetmaker, vid namn Haupt, som arbetat både i Frankrike och här, geck i dessa dagar hem, som hovsnickare, till Stockholm; han viste mig någre av sine arbeten, som voro så fullkomligen vackra, att jag näppeligen tror de kunna göras bättre.»

Anledningen till H:s hemresa var att han utnämnts till hovsnickare. Fullmakten för honom är daterad 17 juli 1769. Någon annan lön än »den betalning han för sitt arbete kan förtjäna» skulle han inte komma i åtnjutande av. Av Adolf Fredrik fick H omedelbart i uppdrag att förfärdiga ett skrivbord, som var avsett som present till drottningen. Före 10 febr 1770 förelåg ritning till skrivbordet, vilken godkändes av konungen. Vid snickarämbetets kvartalssammankomst 10 febr företedde H fullmakten som hovsnickare och uppvisade den av konungen gillade ritningen till skrivbordet med begäran att få räkna detta som sitt mästerstycke. Ämbetet diskuterade en stund i H:s frånvaro denna begäran och en och annan tyckte, att han kunde vänta med mästerstycket med hänsyn till att åtskilliga äldre gesäller stod i tur att bliva ihågkomna. Kungen hade emellertid låtit ämbetet förstå, att ett avslag på H:s hemställan skulle komma att upptagas mycket onådigt. Ämbetet beslöt därför att antaga H till s k styckemästare men krävde, att han skulle göra en ny ritning till skrivbordet under sedvanlig uppsikt för att övertyga sig om hans ritkunnighet.

Vid mitten av sept 1770 var skrivbordet färdigt. Det godkändes som »ett duktigt fullkomligt mästarstycke» vid ämbetets sammankomst 14 dec, och H blev förklarad som mästare och ämbetsbroder. Sedan han jan 1771 fått burskap som borgare i Sthlm, var han oförhindrad att utöva sitt hantverk. Bostad och nödiga verkstadsutrymmen hade han skaffat sig som hyresgäst i avlidne bokbindaren Arvid Carlboms hus i kvarteret Stormhatten vid Trumpetarbacken — övre delen av Smålandsgatan — med nuvarande adressnummer 40.

Att H kom att inflytta i huset vid Trumpetarbacken berodde på att han fick tillfälle övertaga den då avlidne schatullmakaren Anders Fogels verkstad där. Arbetsstyrkan 1771—84 var inte påfallande stor; i medeltal sysselsatte verkstaden tre gesäller och fyra lärgossar. I samband med färdigställandet 1774 av mineralskåpet för prinsen av Condé, vilket då utställdes till allmänt beskådande, blev H uppmärksammad i vidare kretsar och fick mottaga beställningar på möbler även av andra än hovet närstående. 1777 steg antalet gesäller till fyra. Antalet bevarade möbler, vilka under slutet av 1770-talet utgåtl från verkstaden, är nu också större än tidigare.

De schatullmakare och ebenister i Sthlm vilka i första hand kan nämnas som H:s epigoner har i allmänhet inte varit hans elever i verkstaden. Ett undantag utgör Gustaf Adolf Ditzinger, som inskrevs 1776 i läran hos H och förblev honom trogen intill slutet, efter 1782 i egenskap av gesäll. Bland övriga mästare i Sthlm, vilka längre eller kortare tid varit knutna till H:s verkstad, kan nämnas Carl Forstén, som blev mästare 1779, vidare Anders Lindberg, mästare 1785, och Peter Kyhlberg, mästare 1796.

H fick som mästare arbeta blott i fjorton år. Att döma av enbart antalet kända möbler från hans verkstad måste hans verksamhet med hänsyn till den fåtaliga arbetsstyrkan och den tidskrävande framställningen med intarsia ha varit ytterst intensiv. Inför H:s möbler tvekar man knappast om hans konstnärliga talang. Ej blott teckningen av intarsiamönstren utan även den för helhetsverkan så betydelsefulla sammanställningen av olika träslag med hänsyn till deras struktur och färg höjer hans förmåga i dessa avseenden högt över de övriga snickarnas. En av honom utförd laverad teckning av ett skåp dokumenterar honom som en förträfflig tecknare i ett uppövat manér, ej olikt Jean E Rehns. Hans samtid gav honom också vitsord att vara en man för sig och en konstnär i sin art.

H:s kunder och uppdragsgivare hade varit de högt uppsatta och de rika. Till folk i gemen nådde hans möbler inte fram genom sin exklusivitet, men åtskilliga av hans samtidigt verksamma yrkesbröder i Sthlm populariserade hans stil och modeller inte utan behag. Hultsten, Foltiern, Lundelius, Stenström m fl har härvidlag gjort en beaktansvärd insats.

Man kan men skäl kalla perioden 1770—85 i sv möbelhantverk för Hauptepoken. Den karakteristiska, gustavianska möbelstil, som H inaugurerade på fanermöblernas område vid sin återkomst från England, kom förvånansvärt nog inte att överleva honom. Redan i början av 1780-talet hade en opposition mot den dominerande mästarens stiluppfattning brutit fram inom hans egen yrkesgrupp för att vid årtiondets mkt vinna gehör hos allmänheten. Det är den förenklade sengustavianska möbelstilen som då går segrande fram.

H avled plötsligt av slaganfall 1784 och begravdes på Jakobs kyrkogård. Efter hans död fortsatte hans änka Sara H att driva verkstaden med hjälp av gesällerna Peter Kyhlberg och Gustaf Adolf Ditzingcr, till dess hon 1789 gifte sig med Ditzinger, som då nyligen blivit mästare.

Författare

Marshall Lagerquist

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

J H Lidéns dagboksanteckn i X 398, UUB; Snickarämb:s in- o utskrivn:bok 1752—85, Nord mus; En anteckning-book uppå communicanter i swenska kyrckan, Ulrika Eleonora, London, börjad . . . 1748, Sv kyrkans i London arkiv.

A Baeckström, Gustavianska möbler för sv herremanshem (Gustavianskt, tillägn Sigurd Wallin 1932); J Bottiger, K hofschatullma-karen o ebenisten G H (1901); dens, Ett par meddel om G H (Sv slöjdfören:s tidskr 1918); Den historiske o politiske Mercurius 4 juni 1774; Elias Martin o hans krets. Utställningskat, nr 160 (1950); E G Folcker, Ett porträtt av G H (SvD 6 april 1904); H Frölich, Bröderna Elias o Johan Fredrik Martins gravyrer (1939); R Hoppe, Målaren Elias Martin (SAK:s publ:er 1933); M Lagerquist, Rokokomöbler (1949); dens, Mästaren bakom en snickarsignatur (Fataburen 1949); dens, H i London (SvD 3 juni 1950); dens, G H, ébéniste du Roy (Utställningskat 1952); dens, Ebenisterna i Sthlm (Rig 1952); dens, H-epoken (Fataburen 1953); dens, H i Paris (ibid 1954); dens o M Jarry, Note sur une table de l'ébéniste suédois G H, découverte en France (La revue des arts, nr 4, 1953); E Söderlund, Hantverkarna (Den sv arbetarklassens hist del 2, 1949); S Wallin, Nord mus:s möbler från sv herremanshem, 2 (1933).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Haupt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12658, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marshall Lagerquist), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12658
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Haupt, urn:sbl:12658, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marshall Lagerquist), hämtad 2024-11-06.