Meriter

Hedqvist, Carl Ivan Engelbert, f 8 juni 1880 i Gottröra (Sth), d 23 aug 1935 i Täby (Sth). Föräldrar: handl Carl Daniel H o Brita Fredrika Stenmark. Engagemang vid Hjalmar Selanders teatersällskap 01—02, vid Sv teatern i Hfors 02—04, vid Stora teatern i Gbg 04—06, vid Sv teatern i Sthlm 06—09, vid Dramatiska teatern 09— 19, gästspel där 19—20 o våren 22, ledde Skansens sommarteater 14—18, medverkade i sv filmer från 19, engagemang vid Sv teatern 22—25, vid Oscarsteatern 26—27, vid Dramatiska teatern 27—33. — Litt et art 16.

G 12 jan 14 i Sthlm (Osc) m Berna Augusta Ragnhild (Bell) Palm, f 25 juli 93 i Östersund, d 23 aug 59 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till köpm Olof Anton P o Augusta Ericson.

Biografi

Det finns vittnesbörd om att Ivan H redan under tidiga uppväxtår i Gävle, dit familjen flyttat sedan fadern anställts vid kronokassörskontoret där, givit prov på ett spontant teaterintresse. I Sthlm tog han lektioner för teaterpedagogen Frans Enwall men genomgick ingen reguljär skådespelarutbildning; över huvud taget var hans bildningsgång autodidaktens. Efter en första säsong hos Hj Selander (bl a på Stora teatern i Gbg) vann han anställning hos V Castegren på Sv teatern i Hfors, där han så småningom gjorde sig uppmärksammad, bl a som kung Erik i A Pauls Karin Månsdotter, varefter han fick följa Castegren till Stora teatern i Gbg. Därifrån engagerade honom A Ranft 1906 till Sv teatern i Sthlm, där han kom att stanna i tre säsonger.

Efter fem inledande skådespelarår stod H därmed inför sitt första mera avgörande engagemang. Teaterledarna tvekade emellertid att anförtro honom centrala uppgifter, delvis på grund av hans utseende, som avvek från det av tidsmodet favoriserade manliga skönhetsidealet, delvis på grund av rösten som ännu inte hunnit slipas till vad som skulle bli en av sv teaters mest uttrycksfulla stämmor. Ranft anförtrodde honom dock titelrollen i Strindbergs Mäster Olof (prosauppl; 1907) och Jago i Shakespeares Othello (1908), teaterkritiken började diskutera honom, och han erövrade en plats som publikgunstling med framför allt två effektiva komedikaraktärer, Octavius i G B Shaws Mannen och hans överman (1907) och än mer Baron von Lindencrona i L Thomas Moral (1908).

Ett följdriktigt led i H:s karriär blev hans engagemang 1909 vid Dramatiska teatern, som han i denna omgång kom att tillhöra tio säsonger. Han utförde där 58 roller, till en början i tämligen tät följd, mot slutet med en tydlig koncentration på mer krävande uppgifter. Hans roller är spridda över hela repertoarfältet och avspeglar den dåtida dramatiken. Man observerar sålunda en serie Schnitzlerpjäser (Släktingar, På Gröna Papegojan, Anatol, Litteratur, Professor Bernhardi, Bacchusfesten, Det vida landet), likaså en serie Shawpjäser (Kurtisören, Doktorns dilemma, Pygmalion). Det är även påfallande, att han till en början framträdde i skuggan av andra krafter inom teaterns ensemble, särskilt den vid denna tid ytterst uppburne A de Wahl, som med sin lyriska briljans och sin komiska festivitas hade sin styrka på andra områden än H. I Björnsons Paul Lange och Tora Parsberg (1909) spelade H t ex Arne Kraft mot de Wahls Paul Lange, i Gogols Revisorn (1910) Semljanika mot Personnes Borgmästare och de Wahls Chlestakov, i Schillers Maria Stuart (1910) Mortimer mot A Palmes Leicester, i Ibsens Vildanden (1910) Molvik mot de Wahls Gregers Werle och Palmes Ekdal. Sina bästa roller fick han i moderna franska komedier, ofta som ung älskare, vari han vann stort erkännande. Ett avgörande tillfälle kom för honom med M Lengyels effektladdade kriminalpjäs Taifun (1910), som genom H:s insats blev en publikframgång nästan utan motstycke vid denna tid och t o m mars 1912 gavs 88 gånger. Handlingen utspelas i japanska kretsar i Paris, och huvudgestalten, dr Tokeramo, mördar sin franska älskarinna samt ställs inför domstol; samtida uttalanden antyder, att den gripna publikens beundran i mycket koncentrerade sig till det ordlösa, återhållna åtbördsspel, varmed H skildrade Tokeramos förtvivlan, samvetskval och ånger inför det begångna passionsmordet.

Efter detta genombrott blev H:s ställning inför publik och kritik allt starkare. Man blev alltmer medveten om att med hans gestaltningar inträffade något nytt och avgörande inom sv skådespelarkonst, och karakteristiskt är att vid Dramatiska teaterns stora norska gästspel 1916 nämndes den sv realismens dittillsvarande mästare, den då åldrande Emil Hillberg, som representant för en stolt sv tradition, medan H hyllades som banerföraren inom modern sv skådespelarkonst. Detta decennium torde innebära kulmen i H:s teaterbana.

Det mörka stråket i hans ingenium spelades ut med större planmässighet efter genombrottet; exempel är David Rizzio i Björnsons Maria Stuart i Skottland (1911), Arnes i J Sigurjonssons Berg-Eyvind och hans hustru (mot de Wahls Kari; 1913), Nureddin i Oehlenschlägers Aladdin (mot de Wahls Aladdin; 1914) samt hans mycket beundrade Kung Claudius i Shakespeares Hamlet (fortfarande mot de Wahl; 1914). En märkesdag i hans karriär innebar premiären på Selma Lagerlöfs Dunungen (1914), där han med brukspatronen Theodor Fristedt skapade en gestalt som, även tack vare den följande filmatiseringen, för en mycket stor publik kom att visa det genuinaste och mest avgörande i hans konst: ömheten i stämman, den ordlöst talande blicken, humorn och självironin, det osentimentala känslodjupet, den skyggt virila återhållsamheten, allt återgivet med knappa men intensiva medel (inte minst en lysande maskering) och utan den bravurmässiga skådespelarkonstens frestande tonfall, gester och knep.

Bland H:s större roller under de återstående åren vid Dramatiska teatern bör främst anföras Niccolò d'Este i Hj Bergmans Parisina (1915), Maurice i Strindbergs Brott och brott (1916), titelrollen i hans Karl XII (1918), Holofernes i F Hebbels Judith (1916) och titelrollen i Moliéres Tartuffe (1918). Han började under dessa år i allt större utsträckning ägna sina krafter åt skilda projekt: han gästspelade i nordiska städer, han företog egna turnéer (bl a med ett så ambitiöst program som Sofokles Konung Oidipus), han lade ned arbete på friluftsteatern på Skansen, där han från 1914 framträtt som regissör. Framför allt fann han ett nytt verksamhetsfält i filmen, som han från början ställt sig tveksam inför; han blev där ytterligt framgångsrik och uppburen både som skådespelare och regissör (Dunungen, Carolina Rediviva, Vallfarten till Kevlaar, De landsflyktiga, Ingemarsarvet, Till Österland). Hans inkomster var tvivelsutan betydande, utan att han därför lyckades samla en betryggande förmögenhet. Även hans privata liv började vid denna tid alltmer präglas av en rastlöshet, en splittring och en intensitet, som inte utan skäl för tankarna till hans generationskamrater Gösta Ekman och Hjalmar Bergman. Anmärkningsvärt är i varje fall, att den enda mer återkommande erinran som kan utläsas ur den samtida pressen åsyftar bristande memorering; ett alltmer försämrat minne skulle också komma att försvåra och fördystra hans sista år.

Efter uppbrottet från Dramatiska teatern gästspelade han där som bl a Shylock i Shakespeares Köpmannen i Venedig och titelrollen i Konung Oidipus (båda hösten 1919). När han sedan åter tog fast engagemang, valde han Sv teatern, vars ensemble han efter branden följde till Oscarsteatern; från dessa år bör framhållas Fadern i P Raynals Graven under triumfbågen mot Inga Tidblad och Gösta Ekman (1925; en av decenniets avgörande spelkvällar). Efter reengagemang vid Dramatiska teatern tillhörde han denna scen sina sex sista verksamhetsår. Han utförde nu bl a Mefistofeles i Goethes Faust (1928), titelrollen i Aischylos Agamemnon (1929), Rembrandt i Tor Hedbergs Rembrandts son (1928) samt den kanske trots allt märkligaste gestalten efter Graven under triumfbågen — Gubben Boman i Pär Lagerkvists Han som fick leva om sitt liv (1928).

H visade alltfler tecken på trötthet; talet blev, tydligen genom sjukdom, otydligare. In i det sista bevarade han dock sin säregna och sällsynt starka sceniska auktoritet. Ännu från hans sena år berättas huru publiken, på grund av H:s betvingande utstrålning och suggestiva förmåga av s k scenisk närvaro, ofta nästan andlöst kunde koncentrera sin uppmärksamhet på honom, även när han på scenen endast stillatigande åhörde en dialog mellan andra artister. — De sista åren mäktade han endast utföra några få betydelselösa episodroller.

H:s avgörande tillgång var hans intuition, som osvikligt förde honom rakt in i de mörkaste skrymslena i även mycket komplicerade själsliv; hans levnadskurva är också typisk för många intuitiva genier. Den rent intellektuella analysen kunde han av allt att döma inte räkna bland sina egentliga vapen och ett studium av hans rollgalleri visar, att han rörde sig med ökad osäkerhet och minskad framgång just när ett sådant vapen skulle ha behövts. Trots en alltmer förfinad teknik (särskilt i fråga om talet) umgicks han tydligen ogärna och osäkert bland gestalter med pompösa åthävor samt lyriska och briljanta tonfall (Cyrano de Bergerac). Hans stora ödmjukhet som människa och aktör kom honom att studera även aktuella rolltolkningar, särskilt i Berlin (enligt uppgift t ex Tokeramo och Holofernes), som han dock lyckades fullt personligt genomarbeta. Som karaktärsskådespelare kännetecknades han därför av en äkthetskrävande, ofta inåtvänd och lågmäld realism och en träffsäker inlevelsepsykologi, som kunde ena åskådare ur skilda läger i beundran. Särskilt anmärkningsvärt är att H lyckades förena denna inlevelsekonst med en förbluffande variationsrikedom i fråga om genrer och typträffning, tydligen i mycket tack vare sin djupa humor. Enstämmigheten bland teaterkritikerna genom åren ger övertygande vittnesbörd därom. A Brunius skrev t ex 1914 om H, att han är »så oteatralisk, så fullt övertygande, så gripen och gripande, att analysen hos åskådaren blir efter». Året därpå skrev han om H, att man fått »ännu ett tillfälle att förvåna sig över — jag menar över hans förmåga att finna sig till rätta i de mest skilda rollfack och att verka så trovärdig, så helt införlivad med rollens anda, så gestaltskapande med ett ord». Samtidigt skrev Bo Bergman: »Man kan icke förebrå honom att han spelar sig själv. Han kan konsten att ömsa skinn. Han har icke den stora lyriska fläkten, men han har träffsäkerheten, den gestaltskapande förmågan. Och en teknik som inte sviker».

H:s konst utgör därför ett betydelsefullt led i den sv skådespelarkonsten. Han tog arv efter 1800-talsrealismen, i hans ungdom främst representerad av E Hillberg; sannolikt mottog han också, mer eller mindre indirekt, impulser från Meiningarna. Detta arv utvecklade han fullt självständigt om också oprogrammatiskt. Vittnesbörd av artister som spelat mot honom talar om beundran och tacksamhet (bl a inför en ovanligt generös samspelsvilja), och det är tydligt att unga elever tagit intryck av hans stora prestationer. Lars Hanson kom att föra linjen vidare, och när den sv skådespelarkonsten nåddes av rysk scenrealism, var den långt ifrån oförberedd att ta emot denna impuls.

Författare

Stig Torsslow

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Personalakter, pjäsms o rollbok 1908—32, Dram teaterns arkiv.

A Beijer, Sv teater efter sekelskiftet från Sthlms horisont (Sv scenkonst o film, ed E Wettergren o I Lignell, 1937—40); dens, Teaterrecensioner 1925—1949 (Skrifter utg av Fören Drottningholmsteaterns vänner, 10, 1954); Y Hedvall, I H som skådespelare o människa (Publikens gunstlingar 1918); C G Laurin, Ros o ris, 1—5 (1921—33); G Ollen, Strindbergs dramatik (1961); I Qvarn-ström, Sv teater i Finland, 1—2 (1946— 47); A Ranft, Min repertoir 1892—1921 (1921); (Sv) Scenen 1914 o ff; Scenisk konst 1902—1914; SvD:s årsbok 1923 o ff; Sv konstnärer inom teaterns, musikens o filmens värld (1943); Sv teaterförb :s medlemsblad 1909 o ff; S Söderman, Melpomene o Thalia (1919); Teater i Sverige utanför huvudstaden, ed O Hillberg (1948); I Tidblad, Om Ni behagar (1963); A Österling, Tio års teater 1925—1935 (1936). — Y Frendel, Skansenteatern — vår första friluftsscen (Fataburen 1962), s 109 ff. — Recensioner, intervjuer o nekr :er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Ivan E Hedqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12748, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12748
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Ivan E Hedqvist, urn:sbl:12748, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2024-11-04.