Meriter

Henrikson, Anders Henrik, f 13 juni 1896 i Sthlm (Klara), d 17 okt 1965 i Sthlm (Västerled). Föräldrar: skräddarmästaren Claes Fredrik H o Elvira Fredrika Stenborg. Studier vid MA:s pianoklass 14—15, vid Dram teaterns elevskola 15—16, anst vid Lorensbergsteatern i Gbg 16—18, turné med Ivan Hedqvist ht 18, anst vid Sv teatern i Hfors 19—21, vid Dram teatern 21—35, verksam som filmregissör 35—49, ordf i Sv teaterförb 45—49, led av Teaterrådet 47—49, anst vid Dram teatern 49—65. — Litt et art 58.

G 1) 15 juni 21(—27) i Sthlm (Nik) m skådespelerskan Mayne Aurora Maria Lundgren, f 1 maj 98 i Stora Skedvi (Kopp), d 13 febr 54 i Sthlm (Osc), dtr till kopparslagaren Viktor Emanuel L o Lovisa Zetterström, o omg 36—40 m köpman Yngve Nyberg; 2) 21 okt 27(—40) i Sthlm (Matt) m Martha Elisabet Hultgren, f 3 dec 96 i Giresta (Upps), dtr till kusken Karl Anders Viktor H o Augusta Charlotte Johansdtr, o tidigare g m kapellmästaren Peter Louis Nyman; 3) 5 okt 40 i Sthlm (Bromma) m skådespelerskan Aino Regina Taube, f 11 juli 12 i Espergærde, Danmark, dtr till skådespelaren Mathias T o Ella Hansen.

Biografi

När Anders H, som var mycket musikalisk, började studera för ett framtida yrke skedde det i pianoklassen vid Musikaliska akademin, men redan följande år flyttade han till Dramatiska teaterns elevskola. Även där stannade han dock blott ett år, varefter han prövade sin lycka som yrkesskådespela- re vid Lorensbergsteatern i Gbg och framför allt Sv teatern i Hfors, vilken ännu vid denna tid hade stor betydelse som plantskola för rikssvenska skådespelare genom att de där ofta redan vid unga år erhöll betydande roller i en vida tätare följd än vad som i regel var möjligt i hemlandet.

H knöts 1921 som skådespelare till Dramatiska teatern, som han denna omgång skulle komma att tillhöra till 1935. Han togs genast flitigt i bruk i ett betydande antal uppgifter; sammanlagt finns han vid Dramatiska teatern antecknad i 171 roller. Dessa uppgifter tillhörde i början och ännu rätt sent inte förstaplansrollerna utan var episodroller i pjäser spridda över hela repertoarfältet, från moderna lustspel till klassiska tragedier. I regel rörde det sig om karaktärsroller; redan som mycket ung ensembleaktör hade H visat speciell fallenhet som karaktärstecknare, och under dramatenåren lärde han sig ytterligare konsten att vinna ut maximal effekt ur ett begränsat textmaterial och att profilera en gestalt i vimlet med sådan skärpa — gärna med humoristisk färgläggning — att den drog uppmärksamheten till sig. Stort stöd hade han av sin talang som maskör, vilken med åren utvecklades till virtuost mästerskap; han tillhörde de scenartister, vilka alltid i detalj utarbetade sin grimering själva. Det är karakteristiskt att H högt värderade Daumier och Wilhelm Busch. Hans konst var och förblev alltid fast fotad på realistisk grund (bland hans läromästare bör sålunda I Hedqvist räknas) men ytterst kännetecknande var också ett antal förenklade, förtätade och ofta satiriskt genomlysta rollskapelser, för vilka den smale och spetsnäste Magerman i Shakespeares En midsommarnattsdröm (1927) kan anföras som exempel; andra insatser på likartade linjer var den groteske Portvakten i Shakespeares Macbeth (1931) samt den genomskådande Seth Beckwith i O'Neills Klaga månde Elektra (1933). Att rollerna som förste älskare inte kunde bli hans bör från början ha stått klart för både honom och teatern, och han var fullt medveten om att en egentlig lyrisk timbre var honom förmenad — detta inte minst därför att stämman särskilt i forcerade lägen för många öron hade en oskön grundklang fastän den med en genom åren allt suveränare behandling hade utrymme för både vemod, längtan, ömhet och värme.

H var utomordentlig i dessa till omfånget mindre roller och utarbetade dem med en så osviklig lojal omsorg, att det kunde ha förelegat en risk att han fastnat i detta format på grund av att teatern missbrukat hans användbarhet. Även hos publik och kritik fanns en uppfattning, att här hade hans begåvning redan funnit sitt rätta verksamhetsfält. En av våra främsta teaterkritiker kunde ännu 1931 beteckna H som »Dramatens kanske bäste karaktärskomiker i andraplansroller», och ett biografiskt samlingsverk från 1940-talet karakteriserade honom ännu i femtioårsåldern kategoriskt som andraplansframställare. Det fanns dock en spänning och en ambition hos H som pekade mycket längre. Han arbetade sig segt och energiskt ur sin situation, och de stora rolltillfällena började anmäla sig vartefter han kom upp i ålder med sitt blivande, egentliga rollområde. Den uppmärksamme kunde höra en alldeles egen ton klinga till i den moderna arbetarskildringen i H Grevenius Sonja (1927), miljömässigt sett återkommande i Folke i R Värnlunds Den heliga familjen (1932). Hans mycket personliga sinne för komik fick uttryck i roller som Johnny Boyle i S O'Caseys Juno och påfågeln (1927), den infame perukmakaren Ström i Hj Bergmans Markurells i Wadköping (1930) och den munvige betjänten Sam Weller i Fr Langers Pickwickklubben (1931). En betydelsefull triumf firade han slutligen med det Dardel-inspirerade målarporträttet i Hans von Degerfelt i S Siwertz Ett brott (1934). Någon enstaka mindre lämplig rolltilldelning, som Eben i E O'Neills Blodet ropar under almarna (1933) påminde om gränsmarkeringarna för H:s utvecklingskraftiga, orädda och dynamiska konst.

H, vilken som antytts inte kände sig tillfreds med situationen vid Dramatiska teatern och sin egen andel däri, bröt sig 1935 lös från denna scen. Han hade redan tidigare gripits av ett starkt intresse för film och speciellt filmregi och var de närmaste fjorton åren verksam som filmregissör. Sammanlagt spelade han i ett 30-tal filmer, varvid han mycket ofta stod som idégivare samt nästan i regel — tillsammans med en medförfattare — utarbetade manuskriptet. H var bland mycket annat även stor bokvän samt älskade att begagna pennan. Bland märkesfilmerna i denna rika produktion brukar främst nämnas Ett brott (1940); andra är Annonsera! (1936), Valfångare (1939) och ett antal filmatiseringar av samtida svenska romaner såsom Fallet Ingegerd Bremssen (1942) och Åsa-Hanna (1946). En särskild plats intar H:s två sista och samtidigt väl yppersta filmskapelser, gjorda efter ett par av Strindbergs Giftas-noveller, nämligen Mot betalning (1955) och Ett dockhem (1956). H:s insats på detta område tillmäts avsevärd betydelse för den ambitiösa sv filmens förnyade genombrott dessa år. Den präglades bl a av energisk personinstruktion, föredömligt snabb rytm samt välberäknat förarbete till inspelningarna. — Oftast utförde H någon roll i sina egna filmer, varjämte hans medverkan var eftersökt även av andra filmregissörer; i själva verket vilade H:s växande och vartefter grundmurade popularitet hos det sv folket ytterst på det stora antal roller han utförde vid filmen liksom även i radio samt senare i TV.

Parallellt med denna filmverksamhet åtog sig den otröttlige och rastlöse H en serie andra uppdrag. Vid sidan om ordförandeskap i Sv teaterförbundet och ledamotskap i Teaterrådet framträdde han som regissör vid Operan med Regementets dotter (1944), Den nattlige gästen (1945) och Friskytten (1946) samt på Vasa-teatern med Hj Bergmans Patrasket (1946), där han också spelade Greve Archie. Över huvud släppte han ej dessa år sin verksamhet som talscen-aktör. Genom Riksteater-turnéer skaffade han sig tillgång till rolluppgifter vilka han ej utan vidare kunde aspirera på vid Dramatiska teatern, t ex Edgar i A Strindbergs Dödsdansen (1949), varmed han inbjöds att gästspela i Hfors och Åbo. På samma sätt gästspelade han vid Stadsteatern Norrköping-Linköping i titelrollen i Strindbergs Erik XIV (1948). Utom ett antal gästspel vid skilda Sthlms-scener som Oscars-teatern och Vasa-teatern skall här nämnas några gästspel vid Dramatiska teatern, nämligen i V Mobergs Rid i natt! (Stånge; 1942), Strindbergs Till Damaskus II (Läkaren; s å) och Ibsens John Gabriel Borkman (Foldal; 1947). Mottagandet var vid dessa sporadiska framträdanden så hjärtligt, att H måste ha övertygats om att publiken trots allt helst ville ha sin aktör på scenen, något som även med all tydlighet underströks av pressen.

Det hade därför en inre följdriktighet, när H 1949 tog engagemang vid Dramatiska teatern och stannade där sin återstående verksamhetstid ut. Det blev femton år då han stod på höjden som skådespelare och då han med större arbetsro och odelad koncentration skapade ett antal scengestalter, bland vilka flera otvivelaktigt tillhörde de yppersta i samtiden. Främst gäller detta så intensivt genomlysta figurer som doktor Libius i C J L Almqvists Amorina (1951) och den epileptiske Smerdjakov i F Dostojevskijs Bröderna Karamasov (så), där han helt i överensstämmelse med författarna lämnade vanlig realism långt bakom sig. En för denne Proteusartade aktör, som gärna gömde sig bakom sina masker och bakom skämtet dolde både vemod och gemenskapsbehov, ovanligt personlig ton gav atmosfär åt Gabriel Lidman i Hj Söderbergs Gertrud (1953) liksom åt Hagert i R Schildts Den stora rollen (1957) och även åt Ponilawski i polacken R Brandstaetters drama Att tiga (1959). I övrigt fylldes dessa år av en serie skarpt skurna, djupt humoristiska rollgestalter i främst den klassiska repertoaren, bland vilka här nämns Borgmästaren i N Gogols Revisorn (1952), sopåkaren Doolittle i Shaws Pygmalion (så), Sganarelle i Molières Don Juan (1958) och Harpagon i hans Den girige (1961) samt Doktor Stockman i Ibsens En folkfiende (1960). En stor framgång för H var Strindbergs Spöksonaten i O Molanders regi (1962), där han i spetsen för sina kamrater som Gubben Hummel tillkämpade teatern ett första pris vid ett ensemblegästspel i Paris.

H som både i sitt dagliga liv och i sin filmverksamhet var en nuets och aktualitetens man av i flera avseenden radikal läggning fick utlopp för ett personligt drag också i detta umgänge med de klassiska diktarna, främst då med dem av realistiskt snitt. Med den ödmjukhet som präglade honom såg han sig själv främst som en yrkesaktör men kände som sådan också en historisk samhörighet med årtusenden av gycklare och komedianter — och därmed med en sorts försynt stolthet med kretsarna kring Shakespeare och Molière. Men som en ledande kritiker (A Beijer) redan tidigt påpekade gällde om H att han tog »nyktert och ändå häftigt på sina uppgifter». Liksom en annan stor yrkesaktör, Louis Jouvet (»Le Comédien desincarné») — med vilken han onekligen företer likheter; båda tillhörde ju Pirandellos generation — var han djupt övertygad om att i den sceniska skapelseakten ingår ett irrationellt element, som det aldrig går att förnuftsmässigt helt behärska. De klassiska gestalterna fanns i scenrummet och väntade på att bli förlösta; det gällde att etablera kontakt, vilken om den lyckades, bestämde rollgestaltens utformning. Av allt alt döma bidrog detta drag i H:s föreställningsvärld starkt till den egenartade och påtagliga men i ord svårfångade lyskraft, som präglade hans skådespelarkonst. Han sökte själv formulera dessa tankar i boken Den vita fläcken, ett verk som i vår knappa teaterteoretiska litteratur förtjänar att bli ihågkommet.

Författare

Stig Torsslow

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Den vita fläcken. En skådespelares anteckningar. Sthlm 1963. 142 s.

Källor och litteratur

Elevskolans matr o betygs-handkar, rollböcker, personalhandkar m m, Dram teaterns arkiv. H Ahlenius, Fem år med Thalia. Från Sthlms teatrar 1948—1953 (1954); A Beijer, Teaterrecensioner 1925—1949 . . . (Skrifter utg av Fören Drottningholmsteaterns vänner, 10, 1954); H Grevenius, I afton kl 8. Premiärer o mellanspel (1940); dens, Offentliga nöjen. Premiärer o mellanspel 1939—1944 (1946); dens, Dagen efter. Premiärer o mellanspel 1944—1950 (1951); C G Laurin, Ros o ris, 3—4 (1923—39); SvD:s årsb 1923— 65; Sv konstnärer... (1943)); Sv scenkonst o film, ed E Wettergren o I Lignell (1937— 41); P E Wahlund, Scenväxling. Teaterkritik 1954—1960 (1962); dens, Avsidesrepliker. Teaterkritik 1961—1965 (1966); A Österling, Tio års teater. 1925—1935 (1936). — Rec:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders H Henrikson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12883, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12883
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders H Henrikson, urn:sbl:12883, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2024-04-24.