Meriter

Gellerstedt, Albert Theodor, f 6 okt 1836 i Säterbo (Vm), d 7 april 1914 i Sthlm (Engelbr). Föräldrar: kanalbyggmästaren Lars G o Anna Sophia Westerberg. Elev vid FrKA 2 okt 54–61, eo konduktör vid Överintendentsämbetet april 60–72, ing vid Lots- o fyrinrättningen 10 maj 64, agrée vid FrKA mars 65, lär i allm byggn:lära o husbyggn:konst vid Teknol inst 74, prof i arkitektur vid KTH 15 juni 77–82, intendent vid Överintendentsämb 82, 1:e intendent där 84, överintendent o chef där 97–04. – LFrKA 77 (sekr 81–91), LSA 01. – Akvarellmålare, grafiker, skald.

G 28 jan 65 i Sthlm (Hedv El) m Sara Maria Magdalena Olsson, f 18 juli 34 där (Klara), d 1 nov 12 där (Engelbr), dtr till hovslagarmästaren Johan O o Olivia Albertina Stigberg.

Biografi

Albert G tillbragte sina barndomsår på kanalbostället Sundbacken och gick i skola i närmaste stad, Arboga. Hemmet skildras i minnenas ljus i diktsamlingen Från hemtrakt och barnaår. Det mellansvenska landskapet »med grönt och glitter, sol som smycke», den röda, furutimrade stugan, sommarmödor och vintermörkret över bygden, då man ofta på avstånd kunde höra vargarnas tjut, är jämte bygdeoriginalen ämnen för versberättelsen. Den bäres av lycko- och hemkänsla, grundtonen i G:s hela författarskap.

Vid sexton års ålder kom G till Sthlm. Han understöddes av en släkting, sedermera kaptenen vid Flottans mekaniska kår G J D Sandell, som även framdeles blev en trofast hjälpare. Under Sandells ledning tjänstgjorde han som elev i praktisk byggnadskonst och ritning. Vidare arbetade han vid husbyggen i Sthlm och hade en kortare tid anställning hos länsarkitekten i Vasa i Finland. Vid sidan av tjänstgöringen bedrevs teoretiska studier. Arkitektbanan hägrade och av allt att döma har härvid faderns önskan varit utslagsgivande. Under akademiåren utövade F W Scholander ett inflytande som i många avseenden synes ha varit bestämmande för G:s utveckling. Med en biblioteksritning i renässansstil vann G k medaljen och erhöll akademins stipendium några år senare. 1862–64 befann han sig på stipendieresa i Tyskland, Frankrike och Italien. Huvudsyftet var studiet av järnkonstruktioner. För antikens minnesmärken och renässansens byggnadskonst hyste han ett utpräglat intresse. Från resan förskriver sig ett betydande antal skisser och akvareller och några oljemålningar. De senare utgivna Arkitektoniska fragmenter blev en frukt av färden.

Som utövande arkitekt har G lämnat få direkta spår efter sig. Hans arkitekturprojekt kom sällan till utförande, och samma öde mötte ett flertal förslag till restaureringar, t ex av Kalmar slott (exteriören), Kalmar domkyrka och Tyska kyrkan. Att han likväl fått en plats i sv arkitekturhistoria motiveras av hans idéer och lärarverksamhet. Under sina talrika resor inom landet fängslades han av den sv byggnadskonstens äldre traditioner: Gotlands kyrkor och minnesmärken, Vasaarkitekturen, slott och herresäten, huvudstadens byggnadsverk. Bilderna i Det Stockholm som går (Ny ill tidn) vittnar om hans känsla för det förgångna i huvudstaden. I den äldre sv arkitekturen gällde hans studier särskilt barockornamentet och portalerna. Självsynen utvecklade hans sinne för det nationella i byggnadsstilen. Som Ragnar Josephson framhållit såg han ett nationellt värde till och med i den nordiska torftigheten, och då en nationell syn bröt sig väg, skedde det ofta genom bruket av sv barockornament. Genom denna intressesfär kom han att påverka eleverna, bland vilka befann sig t ex I G Clason och Ferdinand Boberg. Han tillhörde också förespråkarna för materialets äkthet. Om G:s förståelse för de fruktbara idéerna har I G Clason själv vittnat. Han omtalar elevernas studier i Gamla stans gränder, deras vallfärder till Gotland, Vadstena och Kalmar och att G var den »som visat oss på och lärt oss rätt förstå dessa urkällor för god fosterländsk byggnadskonst».

Under större delen av sin levnad strödde G kring sig snabbt nedkastade akvareller. Det är en slags miniatyrkonst, eftersom formatet vanligen är blygsamt, men ej desto mindre, när det konstnärliga får övervikt över det historiskt-topografiska, av verklig betydenhet i den sv akvarellens historia. Med allt fog räknas han i sina akvareller till föregångarna vid det inhemska friluftsmåleriets genombrott. För honom liksom för de flesta andra friluftsmålare blev det franska studiet avgörande. I Paris, där den av Corot influerade J A Malmström var hans ciceron, kom han i kontakt med Fontainebleauskolans verk, förmodligen närmast Corots och Daubignys. Det är begripligt att valörstudiet, skildringen av ljuset och atmosfären, den enklare natursynen och den omedelbara naturupplevelsen kunde tilltala honom. Sådana idéer hade en jordmån i hans verklighetssinne, naturkärlek och motvilja mot allt retoriskt. Själv bekände han (i prosaboken Ur gläntor och snår) att hängivenheten för naturen gått som en röd tråd »genom mitt långa dagsverkes icke så litet brokiga lapptäcke». I sin minnesteckning framhävde Selma Lagerlöf detta drag. »Det är inte människolivets växlingar utan naturens, som har intresserat honom. Det är dess rikedom eller armod, dess gåvor, dess gåtor, som har satt hans hjärta i dallring.»

I enkelheten och valörstudiet ägde han själsfränder i samtida som Gustaf Rydberg, Reinhold Norstedt och den tidige Axel Lindman, utan att man därför kan taga miste på olikheterna i kynnen och uppfattningar. Avståndet är större till Alfred Wahlberg, som stundom eftersträvade en monumental landskapssyn, medan G höll sig till det enkla och gärna idylliska motivet. Efter hemkomsten blev beroendet av de scholanderska arkitektur- och staffagemotiven mindre, och de franska lärdomarna, tillämpade på sv natur, gjorde sig gällande. Om det egentliga genombrottet vittnar t ex Faludden från 1867, ett stycke strandremsa och några vita fiskarhus vid det blå havet, där strand, hav och himmel i luft och ljus återgivits med betagande friskhet. Den grå ringmuren och havet vid Visby är ett ofta återkommande motiv. Gärna uppsökte konstnären väderkvarnarna på Öland, på Skånes sydkust, på Västkusten och Norrmalm. Deras arkitektoniska resning och silhuetter förenades med studiet av atmosfärens skiftningar. Ibland ringlar en väg bort över slätten eller åsarna mot horisonten, där fågelstrecken skymtar (Nytändning, Gbgs konstmus). Det gracila, av ljuset omvärvda lövverket återgav han med känslig hand som t ex i motiv från Sickelsjö. Stadsutsikterna skildrades impressionistiskt (Stockholm från Karlberg, Nat:mus) osv. Bakom denna akvarellkonst, som nådde en höjdpunkt på 1880-talet, låg mycket av naturhängivelse och inspiration men också ett exakt naturstudium. Sthlmsmotiven (akvareller, teckningar) i Nordiska museet speglar utvecklingen. »G:s 'Stockholmiana' återger ett överväldigande antal kulturhistoriska objekt, men denna samling talar också om växlingen i hans motivuppfattning, om hans målarögas förändring genom nästan ett halvsekel» (S Lundwall i Konsthist tidskr 1965).

Intresset för grafik väcktes på den av holländaren Leopold Lowenstam 1875 i huvudstaden grundade etsningsskolan, där G blev en ledande kraft, men först i början av 1880-talet togs det grafiska studiet upp på allvar för att nå en höjdpunkt i slutet av årtiondet. Om G:s produktivitet vittnar, att hans etsningar, kallnåls- och svartkonstblad uppgår till omkr 400. Det direkta inflytandet från Corot och Daubigny i landskapsmotiven har påvisats av Harald Schiller, som skrivit monografin över G, och av R Hoppe. Men det var omisskänneligt sv landskapsutsikter från Öland och Gotland, från Hjälmarens och Hammarbysjöns stränder, från Djurgårdsbrunnsviken och Waldemarsudde, som gavs en personligt upplevd och konstnärlig gestaltning. Väderkvarnarna och de knotiga pilträden är ett vanligt motiv, likaså trädgrenarnas nätverk, som konstnären på den ostasiatiska landskapsskildringens maner låter sträcka sig ut över vattenytan. Redan i Kvarnar vid Mörbylånga, Öland, mäktade konstnären förena intrycket av jordens tyngd och det atmosfäriska spelet men först på 1880-talet finner man sådana blad, som bevarar hans namn i mästarklassen. Nämnas kan Resmo kvarnar (Öland), Björkhage på Värmdö, Gripsholmsmotiv, de båda sistnämnda bladen med det i ljuset dallrande lövverket, som röjer känsligheten för det luftiga och doftfyllda i. landskapssynen. I många till dimensionerna ytterst obetydliga blad har G med allt skäl kallats miniatyrens mästare. Här möter man ej blott sinnet för valörer, för ljus och skugga utan också en slags monumentalitet, som skänker storhet åt det sedda.

Från signaturpoeterna skilde sig G genom sin större realism. Han skildrade vad han sett och upplevt. De förebilder, man sökt uppspåra, är alla diktare med realistiska tendenser som Runeberg, Topelius, danska lyriker, Heine. Då Dikter utkom 1881, räknades han till den nya litteraturen, ehuru hans världsbild uppenbarligen ägde sina rötter i den äldre traditionen. Hos Ola Hansson t ex väckte hans lyrik sympati. Han kallade den symbolisk naturdiktning och åsyftade skaldens sätt att jämställa det mänskliga med naturens företeelser. »Varje gräs, varje ört har en själ som han, tänker och känner som han.»

I själva verket står verskonst och bildkonst nära varandra i G:s produktion. Utgångspunkten i dikten är också det direkt sedda och upplevda, det enklast möjliga motivet, som skalden genom den konstnärliga gestaltningen strävar efter att skänka en betydelse utöver det vardagliga. Bäst synes han ha lyckats i samma form, som bar det mest levande i hans bildkonst, i miniatyren. Stämning och tanke förtätas där till ett uttryck, som inpräglas i läsarens medvetande (t ex Islossning). Någon idéernas man var han ej, ej heller de stora perspektivens, och hans lyrik saknar ej svagheter och alltför lättköpta bildval. Att som Fredrik Böök se en jämnstruken borgerlighet i sådant, som han tolkade in i naturen, är dock ett orättvist omdöme. Det enkla, okonstlade och hjärtevarma har sin plats i dikten, lika väl som i människolivet. Bo Bergman skrev en gång med all rätt, att G av en pilkvist i en lervas kunde göra en förtjusande dikt. Det är ej något fel, även om andra och större ämnen har en djupare förmåga att fängsla läsarens fantasi.

Den ljusa årstiden tillbragte G från åttiotalet på »Sommartorp», en inhägnad idyll, en vrå av världen. Där fortsatte han sina iakttagelser av fåglarnas och blommornas liv. Ett eko dröjer kvar i dikterna och i de märkligt levande prosastyckena. Naturens rike och en känslig människas stämningsliv, det var då som tidigare de egentliga inspirationskällorna i hans författarskap.

Den åldrande diktaren och konstnären omfattades med aktning och tillgivenhet. Efter hustruns bortgång blev han alltmera ensam. Utgivaren av de samlade skrifterna, Fredrik Vetterlund, har lämnat ett sympatiskt porträtt från denna tid. »När man såg den långe, gråskäggige gubben med de stillsamma laterna, såg honom och hörde honom, fick man strax det avgörande intrycket, vilken hjärtegod, fin och livserfaren man han var.» Det intrycket har vitsordats av många andra. En helgjuten personlighet, mer än de flesta fri från ävlan efter ryktbarhet och utmärkelser, varmt fästad vid hem och vänner, uppfylld av en brinnande kärlek till dikt och konst, så ter sig bilden av människan G. Trots hans öppenhet för det ljusa och goda i livet omgives hans gestalt, åtminstone sedd på avstånd, av en viss förtegenhet. Kluvenheten i hans dagliga tillvaro, uppdelningen i plikttrogen, praktisk gärning och konstnärliga intressen, har väl bidragit till en mörkare klangbotten, som dock blott kan anas. I andra hänseenden kanhända sådana spänningar har bidragit till den intensitet, som under vissa perioder uppenbarligen utgjort bakgrunden till den konstnärliga skaparviljan.

Författare

Viggo Loos

Arkivuppgifter

Minnesutställn 1915 med kat av F Ekman. — G utgav »Arkitektoniska fragmenter» i 5 häften, skisser från resan 1863—64. 30 av G:s grafiska blad utgavs 1918. — G:s talrika arkitekturstudier, teckn:r, akvareller o etsningar bl a i Nat:mus, KB, FrKA (mer än 1 000 blad arkitekturstudier m m), VHAA (arkitektur o kyrkl fornsaker), Nord mus (över 600 med sthlmsmotiv). Brev till G från sv konstnärer i FrKA, bl a från G R Nyblom i UUB o från H Zetterwall i KB. Strödda brev från G i UUB o brev samt några hs i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vid budet om fru Fanny Wieselgrens död den 6 december 1870. Sthlm [1870], (3) s. [Sign.] — Stens visor. [Sthlm 1871.] 16 s. [Anon.] — Dikter. Sthlm 1871. 56 s. ¦— [4 dikter] (Literärt album, red af G Meyer, 2, Sthlm (tr Lund) 1878, s 73— 82). — Smådikter. Sthlm 1880. 31 s. [Sign.] — Lisa Tibell t den 26 oktober 1880. Sthlm 1880. (8) s. [Sign.] — Dikter. Ny samling. Sthlm 1881. 166 s. — Eftersommar. En skizz-bok på vers. Sthlm 1891. 153 s. — Skiss från Skansen. Sthlm 1896. 4:o. (3) s. [Undert] — »Gamla visor.» En versbok. Sthlm 1900. 337 s. — Inträdes-tal i Svenska akademien den 20 december 1901 (SAH ifrån år 1886, d 16, 1901—02, Sthlm 1902, s 11— 75). Även sep: Minne af Fredrik Sander. Inträdes-tal . . ., Sthlm 1902, 68 s. — Från hemtrakt och barnaår. Pennteckningar. Sthlm 1905. 32 s. — Från hult och täppor. Friluftsbilder. Sthlm 1906. 176 s. 2. uppl så. —¦ Minnesord öfver Harald Wieselgren Idunkvällen den 7 april 1906. Sthlm 1906. 4:o. (4) s. [Sign.] — Ur gläntor och snår. Skisser. Sthlm 1909. 162 s. — Sickelsjö, Örebro 1911. (3) s. [Sign.] — Minne af Egron Lundgren. Barndoms- och ynglingaåren intill 1839. Ett studiefragment (SAH ... 25, 1911—13, Sthlm 1914, s 13— 52). — Samlade dikter. Utg av F Vetterlund. D 1—2. Sthlm 1914. IX, 339, XI, 391 s. — Valda dikter utg av H Schiller. Sthlm 1927. 127 s. — Ur gläntor och snår. Prosaskisser saml och utvalda samt med företal förs av H Schiller. Uppsala 1931. 191 s. [Endast delvis ny uppl av d:o 1909.] — I skogen av A. P[!]. Gellerstedt. Södertälje [1931]. 8 s. — Medv i Ny ill tidn 1868—1900, i OoB 1892 —1914.

Utgivit: Mönster för konstindustri och slöjd utg af Sv slöjdföreningen genom A T G, årg 2—3, Sthlm [1875—76], fol.

Översatt: J L Uhland, Tjugutre dikter, Sthlm 1900, 46 s [särtryck ur »Gamla visor»]; J W v Goethe, Några ballader och visor. Tolkningsförsök, Sthlm 1902, 46 s [anon]; G A Burger, Tre sägner på vers, Sthlm 1903, 15 s [sign].

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 15 juni 1877, nr 20, RA. – B Bergman, A T G (OoB 1901); A Brunius, Tre sv konstnärer (Konst 1915); F Böök, Från åttiotalet (1926); I G Clason, Öfverblick öfver byggn:verksamheten i Sverige under de sista 25 åren (TT 1896, extra häfte); H Cornell, Den sv konstens hist, 2 (1946); O Hansson, Litterära silhuetter . . . (dens, Saml skrifter, 2, 1920); R Hoppe, inledn till Grafiska blad (1918); R Josephson, Sv 1800-talsarkitektur (TT 1922); S Lagerlöf, Minne av A T G (SAH, 26, 1914); A Lindblom, Sveriges konsthist, 3 (1946); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde årh, 2 (1928); H Schiller, A T G (SAK:s publ 40, 1931); SvTeknF.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Albert T Gellerstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13001, Svenskt biografiskt lexikon (art av Viggo Loos), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13001
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Albert T Gellerstedt, urn:sbl:13001, Svenskt biografiskt lexikon (art av Viggo Loos), hämtad 2024-04-16.