Meriter

Graffman, Carl Samuel, f 23 juli 1801 i Gbg (Am:f), d 16 april 62 på Konradsberg, Sthlm (Kungsh). Föräldrar: bryggaren o handlanden Simon G o Sara Greta Sandberg. Elev vid FrKA i Sthlm från 21, agré vid FrKA 31, studier för Leon Cogniet i Paris 35. – Ogift.

Biografi

G nödgades först pröva faderns merkantila bana, men då han saknade anlag härför, fick han följa sin tidigt visade lust att bli konstnär och sattes i lära hos ritmästare P L Dahlbom och sedan hos målarämbetets ålderman dekorationsmålaren J A Beyer i Gbg. Under denna tid utförde han (1818) ett självporträtt i olja (Norrköpings mus), som röjde en talang värd att vidareutbildas.

Hösten 1821 for G medellös till Sthlm och lyckades få anställning hos Beyers tidigare lärare prof Limnell och på hans rekommendation antogs han s å vid Konsthögskolan. Där blev han elev av prof Westin, vilken även gav honom ekonomisk hjälp. G blev dock snart kritiskt inställd till dennes svalt klassicistiska figurmåleri, anslöt sig i stället med all sin brinnande entusiasm till prof Fahlcrantz och dennes romantiska landskapsstil samt räknades av många som F:s mest lovande efterföljare.

På akademins utställningar debuterade G 1824 med en kopia efter G J Vernet, »Fiskare som koka vid en eldbrasa», och 1826 fick han där exponera nio dukar, därav fyra betecknade som egna kompositioner – ett »Månskensstycke» och tre »Eldstycken» – vidare en »Scene utur Dramen Johanna af Montfaucon» (av Kotzebue) samt en »Scene ur Romanen Stjerntydaren, af Walter Scott». Den sistnämnda bilden är viktig som bevis för att G redan nu odlade ett litterärt intresse, som låg i tiden och som skulle komma att få betydelse för hans vidare utveckling.

På akademiutställningen 1829 exponerade G ett »Månskensstycke» från Gripsholm samt en »Utsigt af Staden Götheborg, ifrån Skansen Kronan» (Gbgs hist mus), vilken belönades med akademins större stipendium. Detta i förening med tillskjutna privata medel satte honom i stånd att sommaren 1830 företa en sedan ett par år planerad och för hans framtid betydelsefull resa till Skottland, en miljö som Ossians Sånger och Scotts romaner gjort aktuell och lockande.

Med rekommendationsbrev från engelske ministern i Sthlm, lord Bloomsfield, uppsökte G Walter Scott och historiemålaren Robert Lawder, vilken upplät sin ateljé åt honom. Högländerna gav honom speciellt entusiasmerande motiv: »Naturen synes hava varit i en av sina mest convulsiva skak-ningar, då denna förtrollande nejd frambragtes i dagen . .. Här kan man», skrev han hem till Fahlcrantz (brevet tr hos Jungmarker) »med den måttligaste talang få en vacker tavla». Om sina engelska kolleger noterar han, att landskapsmålarna arbetar i »en mycke stor styl» och imiterar Poussin, Salvator Rosa och Claude Lorrain. Från resan återvände G till Sthlm via hemstaden och inträffade där kring nyåret 1831, laddad med intryck av land och konst, vilka han genast grep sig an med att på olika sätt utnyttja.

Med sin kollektion om sju nummer på utställningen s å, av vilka fyra hade skotska motiv, vann G agrévärdigheten vid akademin. Vad som mer än något annat gjorde hans namn känt var dock det 1831–32 publicerade planschverket »Skottska Vuer, tecknade efter Naturen under en resa i Skottland år 1830», med bilderna litograferade av C J Billmark efter G:s förlagor. G hade dock själv prövat stentrycket redan fem år tidigare i ett tillfällighetsblad, Dramatiska teaterns brand. G:s text till »Vuerna» lär ha utformats av teologen och skriftställaren Thure Wensjoe. På akademiutställningen 1834 återkom G med ytterligare några skotska motiv i en kollektion om tio nummer, som inrymde landskapsmotiv också från Dalsland, Västergötland, Värmland och Norge.

1834 tilldelades G ett nytt resestipendium och for via Holland, Tyskland och Schweiz till Paris, där han studerade hos den såsom lärare eftersökte historiemålaren Leon Cogniet. Han skriver dock om denne, att C »gör tusendetals toucher, som alla ha betydelse och äro på sin plats, men han är likväl torr och grå». Bland dagens fransmän stannar han helst inför Jules Dupré, den mörkt lidelsefulle friluftsmålaren – »landskapets Beethoven» som Corot kallade honom. »Aldrig har jag sett någon så noga taga ut alla former utan att sammantrassla det hela, men på nära håll ser hans tavlor ut som mosaique-tavlor».

G vistades också i Fontainebleau och bör där ha kommit i kontakt med kolleger ur Barbizonskolan. De största upplevelserna gav honom dock galleriernas gamla mästare, och han skrev hem om de oöverträffliga tavlor han sett i Amsterdam, Delft, Haag, Harlem och Düsseldorf, kritiskt tilläggande att i sv samlingar är det tydligen mest kopior som går under stora namn. »Skall man måla vilt, så måste man måla som Salvator Rosa», dekreterar han. Men högt över alla står Rembrandt, »detta Hjettesnille» . . . »aldrig såg jag något så hänryckande och så skönt». G uppger sig vidare ha vid denna tid studerat teaterkonstens perspektivproblem. En teckning föreställande en slottsartad biblioteksinteriör (Gbg konstmus) visar sig också återgå på en teaterdekoration från 1816 för Teatern vid Södra Hamngatan i Gbg.

Från Fontainebleau begav sig G till Jura-området, emedan han ansåg sig vara utsatt för intriger. Kanske skymtar vi här ett av de första tecknen på den sinnessjukdom, som bröt ut under konstnärens med så stora förhoppningar anträdda kontinentresa. Han internerades i Charentons hospital, utanför Paris, där han uppges ha måst tillbringa ett helt år. När han föreföll återställd, fick han 1836 sjöledes fara hem. – »Men knappt landstigen började han åter tala oredigt» berättar psykiatern prof C U Sondén, som senare blev hans anstaltsläkare. »Någon liten tid sysselsatte han sig, fastän föga, med sin konst, men fördjupade sig desto mer såsom frondör i galna politiska grubblerier».

Sommaren 1838, då man väntade en rysk storfurste till Sthlm, uttalade G en morgon vid frukostbordet på Castenhoffs källare hotelser om att skjuta ryssen, i det han drog fram ett par pistoler. »Detta gav anledning att G blev arresterad, och kommen i fängelset, föll han i komplett vansinne med raseri och avfördes till Danviks dårhus», där han intogs 10 juni 1838, för att aldrig mer bli fri.

Sjukhusjournalen beskriver G som en reslig, robust byggd man med åldrat utseende, en melankoliker med storhetsvansinne, värdig i sitt uppträdande. Han »talar osammanhängande. Inbillar sig vara förföljd av sina släktingar m m. Har hallucinationer för hörselsinnet. Ibland häftig och uppbrusande. Förgår sig aldrig mot sin omgivning. Snygg och renlig. Visar ingen lust för sysselsättning.» 6135 »Allt sedan hans inträde på dårhuset har han ej kunnat förmås att måla eller rita, endast med penna och bläck eller sotkol har han tecknat en massa orediga bilder på strödda papperslappar».

De teckningar av G som bevarats från sjukdomstiden, dessa »orediga bilder», räknar vi nu som det bästa han gjort. Det är landskapsbilder samt vegetations- och figurmotiv av stor intensitet, romantiska, men med en starkt personlig ton, dynamiska i formgestaltningen och hetsiga i svärtan. Ofta klistrade han samman små bilder och textlappar till kaotiska collageblad. Bland de svårtydda skriftpartierna skymtar bl a diktfragment i nyromantisk stil.

Anmärkningsvärt är, att samtidigt som G tecknade mäktiga landskap på diminutiva pappersbitar utnyttjade han de få stora ark han använt till att framställa ett ensamt träd, ena gången med lövverket snabbt angivet med sprakande nervösa sicksacklinjer, den andra plastiskt utformat i småknittrig, persevererad permskrift, som låter kronan växa i höjden likt en jättemurkla. Ett blad med handstudier har en krampaktig, skulpturalt verkande linjerytm, och i en kopia efter gruppen av mor och barn på Chardins målning »Morgontoiletten» har figurerna fått en manieristisk utdragning på längden. Ett självporträtt i blyerts från senare år visar en kraftfull, dyster fysionomi.

Att G betraktade sina teckningar som betydelsefulla framgår av påskrifter som »nergömmes» eller »aktas på bägge sidor», och ett landskap har kommentaren, »bredvid den stora linden fordras bakom åt höger att synas lite utav terain, ett stycke berg, . . . och hela skogsfonden mörk med de små lövträden mitt uti mycke rika — och hela plan ljus». Han har också ofta med förvånande konsekvens prövat olika lösningar på kompositionsproblemen.

Författare

Gunnar Jungmarker

Arkivuppgifter

Arbeten av G bl a i Nat:mus (c:a 80 teckn:ar), Gbgs konstmus (2 måln:ar, 29 teckn:ar), KB (tuschteckn:ar o autografer i N M Mandelgrens saml), UUB (se Davidssons förteckn) samt i Gbgs hist mus, Örebro läns mus o Rosendals slott. Brev från G till G J Fahlcrantz i Nord mus arkiv. Några brev från G i KB.

Källor och litteratur

Källor o litt: C S G, landskapsmålare (Lin-naea, Månadsskr för bildade quinnor, Gbg, 1832); Å Davidsson, Sv handteckn:ar i UUB (1958); E Hultmark, FrKA:s utställn:ar 1794–1887 (1935); G Jungmarker, C S G o hans sjukdomsteckn:ar (Natimus årsb 1935 o där anf källor o litt); G Lilja, C S G (SKL); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i 19:de årh, 1 (1925). – K Melander, C S G – en bortglömd 1800-talskonstnär (i ms, seminarieupps vid Konsthist instit, UU 1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Samuel Graffman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13125, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Jungmarker), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13125
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Samuel Graffman, urn:sbl:13125, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Jungmarker), hämtad 2024-04-25.