Meriter

Gripenstierna, Joel (före adl Ekman), f 9 april 1637 i Klockrike (Ög), d 26 aug 1697 i Sthlm, begr i Ekerö kyrka. Föräldrar: kyrkoherden Petrus Jonae Drysander o Kerstin Månsdtr Rungia. Inskr i Linköpings gymnasium 3 juni 47, anställd i K M:ts kansli 54—23 sept 62, resa till Holland, Tyskland o Frankrike 62—63, kammarskrivare i kammarkollegiet 16 okt 63, kammarförvant 3 maj 65, inspektor över Avesta kronobruk o mynttillverkning samt över Garpenbergs kopparverk 20 febr 66, adl 25 aug 69 (intr 72), direktor över kronans kopparväsen 4 nov 69, räntmästare 10 mars 73, generaltullförvaltare 9 april 74, kammarråd 3 okt 76, suspenderad från ämbetet 15 nov 79, ledamot av reduktionskommissionen 29 nov 80—17 dec 87.

G 4 okt 66 m Elisabet Hanssen, f 24 (dp 26) okt 48 i Sthlm (Ty), d i okt 26 på Kärsö, Munsö (Sth), dtr till köpmannen i Sthlm Peter H o Anna Stecker.

Biografi

G började sin ryktbara finansmannabana redan på 1650-talet, då han fick insteg i den ekonomiska förvaltningen av den egendom, som anslagits åt Karl X Gustavs son Gustav Carlson. Dessa förbindelser utvecklades efterhand så, att han 1668 ensam tog hand om Gustav Carlsons affärer. Under årens lopp kom G att låna denne betydande penningbelopp. För dessa erhöll han i pant de skånska godsen Börringe och Lindholm, som dock 1679 drogs in, utan att han fick någon ersättning.

Som tjänsteman i kansliet, först kopist och, troligen från 1659, kanslist, arbetade G främst i den fin-, liv- och ingermanländska expeditionen, tills hans intressen och förhoppningar om bättre karriärmöjligheter förde honom över till kammarkollegiet. Där blev också hans duglighet i ekonomiska sammanhang tidigt uppmärksammad, vilket gav honom en snabb befordran, först till kammarförvant och sedan till inspektor i Avesta.

Giftermålet 1666 med Elisabet Hanssen torde ha haft stor betydelse för G:s fortsatta karriär. Det medförde inte endast en förstärkning av hans ekonomi och kredit utan också släktförbindelse med den förmögna företagarsläkten Kock-Cronström.

Med inspektoratet i Avesta erhöll G en tjänst av det slag som många finansiellt begåvade under 1600-talet profiterade på: ett ämbete, där innehavaren förvaltade kronomedel, som han kunde utnyttja för affärer med sin uppdragsgivare. Detta innebar tydliga fördelar för innehavaren, som kunde göra stora vinster, men också för kronan, vars ofta framträdande behov av inkomster i pengar på bestämda tider det statsfinansiella systemet inte alltid utan vidare kunde tillfredsställa.

G:s nya tjänst innebar, att han på kronans vägnar skulle kontrollera koppar- och mynthanteringen och förvalta kronans koppar. Det är under tiden som kopparinspektor, som G börjar uppträda som kronans kreditgivare. Denna verksamhet nämns som en viktig merit i den fullmakt han 1669 erhöll som direktor över kronans kopparväsen. Som sådan fortsatte han att förskottera kronan mot säkerhet i kronans koppar.

G:s förbindelser med familjen Kock-Cronström ledde till att han hösten 1670 gick in som delägare i Avesta bruk och myntverk, i vilket han kort därefter blev avlönad direktör. Därmed kom hans uppgift som kopparinspektor också att innebära, att han hade att bevaka kronans intressen gentemot ett bruk, där han själv var delägare och verkställande kraft, vilket ur kronans synpunkt inte kunde anses fördelaktigt.

Tillsammans med de andra delägarna i bruket slöt G 19 nov 1670 ett kontrakt på arrende av i stort sett hela kronans kopparinkomst 1671—74. Till en början gjorde arrendatorerna stora vinster, eftersom de utländska priserna på koppar avsevärt höjdes under 1671—72. Rådet beslöt då att i strid med kontraktet höja tullen på kronans koppar. I anledning härav lämnade G:s participanter honom ensam om kontraktet. Strax därefter, på nyåret 1673, avgick G ur ledningen för Avesta bruk och löstes ut ur delägarskapet. G:s situation som arrendator av kronokopparen försvårades även av att kopparpriserna sjönk. Efter stora ansträngningar lyckades G få kontraktet upphävt i dec 1673, varvid han dock behöll rätten att sälja kopparen för kronans räkning.

Även som räntmästare och generaltullförvaltare drev G liknande affärer med kronan. Han förskotterade sålunda betydande summor mot säkerhet i de franska subsidierna, vilkas förvaltning var honom anförtrodd under ett år 1673—74. Som generaltullförvaltare gav han kronan stora lån till krigsrustningarna 1674 mot säkerhet i tullmedlen. S å tillpantade han sig dessutom Sala gruva med tillhörande räntor från 12 socknar mot en försträckning på 170 000 dlr smt.

G:s biograf, Arne Munthe, har visat, att G:s viktigaste verksamhet som kreditgivare till kronan var förbunden med hans innehav av ämbeten, som medförde förvaltning av kronomedel. Sedan G 1676 fått kammarrådstjänsten, som inte gav denna direkta kontakt med uppbörden, förekommer endast sporadiska kreditgivningar. De ingår som led i G:s ansträngningar att vinna kungens stöd och säkerhet för sina fordringar mot attacker från skilda håll. Vissa av dessa förskott gjordes med utvecklande av komplicerade affärsmetoder, såsom camouflage av bulvan och fingerat bolag.

G kritiserades av samtiden för att ha gjort orättmätiga vinster på kronans bekostnad. Kritiken kom till synes i ryktesspridningen, i angrepp från G:s fiender inom statsförvaltningen och, allvarligast, från ständerna 1675 och 1678. 1675 började de undersökningar av G:s affärer med kronan, som slutligen skulle medföra hans ruin. Fram till 1682 växlade framgångar och misslyckanden för G, delvis beroende på i vilken mån han kunde göra sig nyttig genom anskaffning av medel åt kronan. Viktigt var också, i vilken grad G:s vänner i Karl XI:s närmaste omkrets kunde påverka kungen. Den främste av G:s förespråkare var k rådet Erik Lindschöld, som G delade hus och umgänge med i Sthlm. Till G:s gynnare hörde också riksråden Emund Gripenhielm och Jöran Gyllenstierna.

Delvis ingick angreppen på G i de strider inom rådet, som föregick enväldets införande. 1678 igångsatte rådsmajoriteten med M G De la Gardie som drivkraft en, dock snart uppskjuten, räfst med G. Avsikten med denna var att misskreditera kammarkollegiets finanspolitik och därmed dess ledande kraft Jöran Gyllenstierna. I nov 1679 suspenderades G från kammarrådsämbetet, »till dess han gjort riktighet för sig». Det samtidigt fattade beslutet om sekvester av hans egendom upphävdes dock i juni 1680, då G förband sig att låna upp 100 000 dlr kmt åt kronan.

När enväldets räfster med den tidigare finanspolitiken på allvar satte i gång, kunde ingenting längre rädda G. Med domar utfärdade 1682 av kammarkommissionen och 1684 av kammarrätten fastställdes grunderna för uppgörelsen med G. Det innebar, att han förklarades skyldig till omfattande ersättningar för medel han ansågs ha burit upp men inte redovisat. Fortfarande återstod dock ett stort utredningsarbete om G:s och kronans ömsesidiga fordringar. Däri ingick vidlyftiga undersökningar om G:s vinst av den 1682 upphävda förpantningen av Sala gruva. På så sätt fördröjdes exekutionen av kronofordringarna. 1691 fälldes nya domar mot G för förvaltningen av sjötullen och för kopparkontraktet 1670—73.

Först 1694 kom sluträkningen, i vilken G förklarades skyldig att betala kronan 1 154 296 dlr smt. Själv hävdade han i en räkning 1692, att kronan var skyldig honom 3 377 823 dlr smt. G:s åsikter vann inget gehör. 1694 års dom genomfördes med omedelbara sekvester av hans egendom i Sthlm och på landet. G fick dock behålla sitt säteri Kärsö på Munsö till sin död 1697 mot att han debiterades för räntan därav. Hans sista år kännetecknades av ekonomisk ruin och en desperat kamp för att hålla fast den sista egendomen han hade i sin hand.

G:s politiska insatser synes inte ha varit mera betydande. Hans ställning hos Karl XI var aldrig stark. Som kammarråd tillhörde han inte de dominerande i kollegiet. I protokollet framträder han huvudsakligen, när debatterna rör sig kring hans och hans familjs ekonomiska förbindelser med kronan, vilka i kollegiet gav upphov till starka motsättningar. Det är dock ingen tvekan om att G understödde en expansiv finanspolitik med starkt utnyttjande av tillgängliga kreditmöjligheter. I reduktionskommissionen, där han var flitigt närvarande, torde han inte ha spelat någon avgörande roll. Under den nya tid, som brutit in, hade hans begåvningstyp små möjligheter att göra sig gällande.

G:s stora tid räckte från 1660-talets slut tio år framåt. Då skaffade han sig Kärsö där han utförde stora byggnadsarbeten och det stora hus i Sthlm vid Fredsgatan, som han delade med vännen Lindschöld. Hans levnadsstandard tyder onekligen på stora inkomster. Man kan emellertid tveka om det var med utnyttjande av vinster på sin förvaltning av kronomedel eller med sin förmåga att skaffa krediter, som han i första hand finansierade sina lån till kronan. Själv hävdade han, att hans kreditgivning byggt på utnyttjande av kreditorer, främst utländska. Att han satte sig i skuld i samband med långivningen till kronan är obestridligt. Hans främsta fordringsägare var kommissarierna Wolters i Hamburg.

De framgångar G hade vittnar om en finansiell begåvning av ovanliga mått. Hans förmåga att snabbt skaffa fram pengar gjorde det naturligt, att kronans representanter i nödsituationer vände sig till G för att få medel. Det är också naturligt, att han i dessa situationer såg till sitt eget intresse och skaffade sig säkerhet för lånen och god ränta på pengarna — allrahelst om dessa var lånade mot ränta.

G synes emellertid ha gått längre än så. Det är sålunda uppenbart, att G blandat privata och statliga medel om varandra i en utsträckning, som var ovanlig även för 1600-talet. Han visade också en stark motvilja mot att redovisa för de medel han hade förvaltat, och de redovisningar han gav var bristfälliga. A Munthes granskning av G:s verksamhet resulterar i omdömet, att G otvivelaktigt begagnat sig av de tillfällen han haft »att innehålla betydande kronoinkomster och alltså även göra kronan förskott av dess egna medel». Frågan, i vilken utsträckning G utnyttjat annan kredit, är dock ännu inte utredd.

I traditionen kom G länge att framstå som en fosterlandsälskande man, som skuldlöst fallit offer för Karl XI:s räfstepolitik. Uppfattningen var en produkt av propagandan från släkten Gripenstierna, som 1700-talet igenom arbetade för att få ersättning för G:s påstådda fordringar på kronan. Resultatet av denna verksamhet blev att släkten 1755 till ersättning för lidna förluster upphöjdes i friherrestånd och i slutet av samma århundrade erhöll betydande penningsummor. Först 1800 lades den gripenstiernska räfstesaken ad acta.

Författare

Stellan Dahlgren

Arkivuppgifter

G:s arkiv är inte bevarat. Skrivelser från honom finns på skilda håll i RA, såsom i Biographica, i Momma-Reenstiernas arkiv, vidare i KA, såsom i Börje Cronbergs arkiv o i Ankomna brev till kammarkoll. Material efter o om G återfinns framför allt i räfste- o likvidationshandl:arna i KA. Vissa räkenskapsböcker från 1670-talet i Adeln o dess gods, KA. Strödda brev från G i UUB o Ericsbergsarkivet (dep i RA).

Källor och litteratur

Källor o litt: KK:s o red:komm:s prot, KA. — A Munthe, J G (1941), med däri angivna kall- o litt:hänvisn:ar. Senare utk arb: N Eden, Från Gustav Vasa till Karl XII:s död (KK:s hist, 1, 1941); C Ekman, Amiralitets-armbössan o amiralitets-krigsmanskassan (1962); K G Hildebrand, Falu stads hist (1946); A Munthe, Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet (1959); P Norberg, Avesta under kopparbrukets tid, 1—2 (1956); J Rosén, Skånska privilegie- o reduktionsfrågor 1658— 1686 (1944); G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet o kungamakten (1955); W Smith, Studier i sv tulladministration, 1 (1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joel Gripenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13223, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13223
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joel Gripenstierna, urn:sbl:13223, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2024-04-19.