Meriter

Gyllenhielm, Karl Karlsson, f 4 mars 1574 i Nyköping, d 7 mars 1650 på Karlberg, begr 6 febr 1651 i Strängnäs domkyrka. Föräldrar: konung Karl IX o Karin Nilsdtr, dtr till kh Nicolaus Andreæ i Östra Husby (Ög). Uppfostrad på Julita, adl 8 juli 92, av fadern sänd till Frankrike 95, till grev Katarina av Ostfriesland 97, befälh över krigsfolket i Uppland, Södermanland o Östergötland 11 aug 99, skeppsamiral vid Sthlms skeppsgård 11 jan 00, krigsöverste i Livland 9 juni 00, i polsk fångenskap 10 dec 01—22 dec 13, friherre till Bergkvara 26 juni 15, fältmarskalk 18 juni 16, kommendant på Novgorod 29 dec 16, ståth på Narva o landsh eller generalståth över Ivangorods, Jama o Koporie befästningar o dess län 5 april 17—juni 20, riksamiral 11 juli 20, medl av hemmavarande regeringen 6 juni 22, led av det militära org:arb i Finland 19 april 23, av Rigas försvar 6 juli 25, riksförmyndare efter Gustav II Adolfs död (avgav revers 5 april 33), lagman i Tiohärads lagsaga 16 jan 34.

G 15 (morgongåvobrev 15 juni) på Sthlms slott m Kristina Ribbing, f 9 aug 93, d 19 febr 56 på Sundbyholm, Sundby (Söd), dtr till riksskattmästaren Seved R o Anna Gyllenstierna.

Biografi

Genom sin faders försorg fick G sin uppfostran på Julita gård. Hertig Karl lät där inrätta en skola, i vilken »junker Karl» och ett tiotal adliga djäknar bibringades kunskaper i latin och moderna språk. I ett likaledes på Julita anordnat »borgläger» fick han sin första skolning i ridderliga idrotter. Vid 18 års ålder blev G adlad av Johan III, som därvid bestämde, att han i sitt sköldemärke skulle föra »en halv förgylld vase». Utbildningens slutfas blev en kombinerad affärs-och edukationsresa till Frankrike.

Efter hemkomsten (1597) fick G rang av kammarjunkare och sändes på en diplomatisk mission av familjepolitisk natur till hertig Karls syster grevinnan Katarina av Ostfriesland. Kort därefter skänkte hertigen Sundbyholms gård i Södermanland åt »Oss älskelig Vår frilloson Karl Karlsson», en donation som snart följdes av flera. G stod den hertigliga familjen nära; på gamla dagar kunde han för drottning Kristina berätta, att han burit hennes fader på sin arm, och i sina memoarer har han bevarat åt eftervärlden flera episoder från Gustav II Adolfs barndom.

I den skärpta politiska situation som uppstått genom Sigismunds återkomst till Sverige 1598 var G en av hertig Karls handgångna män. Som sådan erhöll han flera lant- och sjömilitära uppdrag med särskild anknytning till de strategiska brännpunkterna Sthlm och Kalmar. Vid deras fullgörande utvecklade han en avsevärd aktivitet och visade sig därvid ha en tillgång i det förtroende som allmogen hyste för honom. Som krigsöverste i Livland kort efter sekelskiftet ställdes G inför den vanskliga uppgiften att på denna krigsskådeplats söka förverkliga hertig Karls intentioner. Då utlovade förstärkningar inte anlände, led han flera motgångar såsom vid Erla och Kokenhusen, där det polska rytteriet under ledning av Kristofer Radziwill visade sin överlägsenhet. Från Kokenhusen genomförde han en reträtt som förde honom till Wolmar. I enlighet med hertig Karls strategiska princip: inget fältslag skulle vedervågas men fästningarna hållas, åtog sig G trots varningar av hertigens främste underbefälhavare, greve Johan av Nassau, att med Jakob De la Gardie som närmaste man försvara staden och slottet emot den polska arméns huvudkrafter. Hertigen lovade undsättning, men detta löfte blev ej infriat. Sedan polackernas överbefälhavare, storkanslern Zamoyski, fört fram sitt belägringsartilleri, tog han Wolmars stad med stormning och drev därefter den fåtaliga sv styrkan tillbaka till själva slottet. En av de följande dagarna blev detta utsatt för tre anfall, vilka tillbakaslogs av försvararna, men då G efter nära två månaders belägring bedömde fortsatt motstånd som hopplöst, inledde han förhandlingar om kapitulation. En sådan kom snabbt till stånd (10 dec 1601) och innebar, att besättningen fick fritt avtåg men att G och De la Gardie skulle kvarstanna som fångar, tills de blev utväxlade mot några förnäma polacker i hertig Karls våld.

Från Wolmar fördes de båda fångarna, vilka enligt kapitulationsvillkoren först bemöttes med den största hänsyn, till konung Sigismund, som då uppehöll sig i Wilna. Där skedde en påtaglig förändring i deras behandling: denna kom nu att kännetecknas av allsköns trakasserier. Efter någon tid fördes fångarna till slottet Rawa i Masurien, som sedan blev deras stadigvarande fängelse. Efter ett misslyckat flyktförsök av G blev övervakningen tidvis mycket sträng. Karl IX:s upprepade försök att få fångarna fria syntes efter några år nå sitt syfte: båda blev förda till staden Putzig nära polsk-pommerska gränsen, dit konung Karls polska fångar också förts och där fångutväxlingen skulle arrangeras under överinseende av hertigen av Pommern, Filip Julius. Vid Putzig blev De la Gardie frisläppt (1606). Däremot fann man det ingalunda rådsamt att giva »den horungen Karl Karlsson» lös.

Efter De la Gardies frigivande blev G ännu hårdare behandlad än förut. Han blev nu, berättar han, »på båda fötterna med järn och fjättrar... förvarad», och därtill var han »allena instängder uti en kammar, som aldrig gjordes eld uti..., ehuru kall vinter där ock var och stengolv uti ett trähus, där vädret igenom väggarna blåsa kunde, så att skägget om munnen på honom isades där inne». Det lilla fönstret var försett med järngaller, och tjugo »hejdukar» jämte hans specielle övervakare, »på båda sidor om honom uti varma stuvor liggandes», höll vakt natt och dag. Ingen fick besöka honom utom särdeles förnäma personer, jesuiter och munkar, som gjorde den av sina lidanden religiöst inriktade G till föremål för omvändelseförsök. Dessa avvisade han och skrev därtill under titeln Schola captivitatis en vederläggning av de papistiska lärorna. En ljuspunkt i G:s tillvaro var att han hade tillgång till allehanda litteratur och fick ägna sig åt att översätta Davids psalmer. I en vid denna tid författad andlig sång gav han uttryck åt sin fatalistiskt färgade religiositet. Vad beträffar den skärpta övervakningen, ansåg G att den föranletts av inrikespolitisk oro i Polen.

Inom kort (1607) kom emellertid frågan om G:s frigivande i ett nytt läge genom att en polsk ädling, Zborowski, föll i svenskarnas händer. Han blev liksom G slagen i bojor och tilläts att genom skrivelser söka påverka vederbörande i Polen. En skriftväxling mellan sv riksrådet och polska senaten inleddes, men någon enighet kunde inte nås. Konung Karl lät då den fångne Arvid Stålarm skriva till Polen i syfte att påverka Sigismund. Dessutom hade han vid denna tid (1609) fått sin förhandlingsposition stärkt genom att en litauisk ädling, furst Korecki fallit i sv fångenskap. På polsk sida lät man nu även G sända en skrivelse till hemlandet för att stämma sin konung till eftergifter. Ett ånyo ändrat förhandlingsläge uppstod i början av 1611 genom tillkomsten av ett preliminärt stilleståndsavtal. Härtill anknöts fångutbytesförhandlingarna, som emellertid på grund av båda parternas strävan att hålla sig i efterhand ej hunnit leda till resultat, när Karl IX avled i okt 1611.

Tronskiftet i Sverige återverkade omedelbart på G:s situation: konung Sigismund medgav att han befriades från fotbojorna samt ställde hans frigivande i utsikt, och drottning Konstantia skänkte honom kläde till sorgdräkt jämte en penningsumma. Dessutom fick G sända en skrivelse till riksrådet med begäran, att det på allt sätt skulle befordra hans utväxling.

I denna skrivelse begagnade G tillfället att också framföra politiska åsikter. Enligt hans mening hotade den sv-polska motsättningen att leda till Sveriges undergång. Den borde därför biläggas genom att Karl IX:s gemål och de båda arvfurstarna underkastade sig Sigismund, den legitime konungen av Guds nåde. En förening med det mäktiga Polen skulle medföra stora fördelar för landet. Skrivelsen låter infoga sig som ett led i Sigismunds vid denna tid inledda propagandaoffensiv mot Gustav II Adolf, men de framförda åsikterna har också sin förklaring i G:s personliga situation. Han hade nu hållits fängslad i över tio år, och de underrättelser han erhållit var tillrättalagda till polsk favör.

En sv-polsk försoning ansågs önskvärd också inom baltiska kretsar, något som Gustav Adolf tog hänsyn till, då han snart nog utfärdade instruktioner för ett fullföljande av de förhandlingar om stillestånd och fångutbyte, som inletts kort före hans trontillträde. Att just G blev fri, framhöll han därvid som särskilt angeläget. Riksrådet och senaten kunde relativt lätt finna en gemensam linje, och på den polska riksdagen var de ledande för en uppgörelse. G fick nu lämna »sitt fängelses orenliga sopor» och blev förd till Warszawa, där han blev föremål för mycken uppmärksamhet och å sin sida vinnlade sig att lämpa sitt tal till förmån för ett sv-polskt samförstånd. En dag blev han kallad till prinsessan Anna, Sigismunds protestantiska syster, som tidigare visat honom vänlighet, och inför henne uttalade han sig i samma riktning. G måste före lösgivandet enligt egen uppgift förbinda sig att inte vålla något brytande av stilleståndet, och enligt polsk källa skall han tom ha förpliktat sig till trohet mot Sigismund. G fördes därefter via Riga till Pernau. In i det sista befarade han, att hans frigivande även denna gång skulle gå om intet. Vissa komplikationer uppstod också under förhandlingarnas slutskede. Mot att Korecki och Zborowski frigavs, blev dock G slutligen fri (dec 1613).

Efter sin »förlossning» begav sig G till Reval. Inom kort tillställde han prinsessan Anna ett brev för att visa henne sin tacksamhet och för att även skriftligen utveckla sin tes om fördelarna av ett sv-polskt samförstånd. Han förklarade sig nu framför allt bunden av sin trohetsplikt mot Gustav Adolf men därutöver redobogen att tjäna båda grenarna av kungahuset. Under kommande förhandlingar vore på den sv sidan han själv den som hade särskilda förutsättningar som medlare. Den religionspolitiska motsättningen undvek G att beröra. I de följande underhandlingarna kom G ej att spela någon huvudroll men var ej helt skjuten åt sidan. På sv håll önskade man endast ett kortfristigt stillestånd, på polskt ett flerårigt. Enligt polsk uppgift skall G ha stött den senare ståndpunkten. Efter att ha gästat Jakob De la Gardie i Novgorod for G till Finland för att där betyga Gustav Adolf sin trohet. I överensstämmelse härmed skrev han till en av de polska delegaterna att Sigismund gjorde klokast i att avstå från sina anspråk på den sv kronan. Därmed vore schismen inom vasahuset bilagd till gagn för båda rikena. I det förestående fälttåget mot ryssarna förklarade G sig villig att deltaga, men Gustav Adolf lät honom resa till Sverige för att vårda sina personliga angelägenheter.

Efter hemkomsten återinsattes G i besittning av de gods, som hans fader skänkt honom, och fick sin verksamhet knuten till änkedrottning Kristinas och till hertig Johans hov. I familjepolitiken hörde han till de invigda och spelade t ex en viss roll i underhandlingarna om äktenskap mellan konungens halvsyster Katarina och pfalzgreven Johan Kasimir. Änkedrottningen å sin sida befordrade hans giftermål med en av sina hovdamer, Kristina Ribbing. 1615 blev han friherre med det speciella vasabastardnamnet G.

Efter utnämningen till fältmarskalk 1616 beordrades G att leda en framstöt mot fästningen och staden Pskov. Denna operation blev emellertid på grund av underhållssvårigheter resultatlös. I april 1617 blev G kommendant på Narva och landshövding över Ingermanland. Som sådan synes han ha visat stort nit men också ådagalagt en viss brist på smidighet. Stränga krav på underlydande officerare och en aktion till förmån för den ryska bondebefolkningen visar hur G fattade sin uppgift. Efter Stolbovafreden i början av 1617 blev G:s uppgift blott att i enlighet med fredsvillkoren ombesörja utrymningen av de från ryssarna tagna fästningar, som låg på den ryska sidan om den nya gränslinjen. Därefter stod förhållandet till Polen åter i förgrunden. I överensstämmelse med de åsikter G tidigare utvecklat intog han härvid en klart fredsvänlig ståndpunkt. På våren 1618 erhöll han av konungen fullmakt att inleda stilleståndsförhandlingar med polackerna. G, numera innehavare av ett par »starostier» i Livland, var jämte den estländske adelsmannen Adam Schrapfer den drivande kraften i de förhandlingar, som ledde till stilleståndet i Tolsburg i nov s å.

G:s första större uppgift sedan han 1620 blivit riksamiral, blev att följande år närmast under konungens befäl föra flottan med trupper till Riga; efter dess fall seglade han till Sthlm för att där sätta den hemmavarande delen av flottan i krigsberedskap. 1623 var G:s verksamhetsområde Finland, där han upprättade ett kustskydd och satte gränsfästningarna mot öster, Viborg, Kexholm och Nöteborg, i försvarstillstånd. Efter att ha fört en kontingent utländskt krigsfolk till Riga-området kvarstannade G där som ledare av dess försvar fram emot slutet av 1625.

I samband med att Preussen därefter blev krigsskådeplats, detacherades G till Danzig, som blev blockerat till lands och sjöss. De honom underställda stridskrafterna erövrade Putzig och det polska örlogsvarvet samt plundrade Oliva och några närbelägna byar. 1628 bistod G på eget bevåg det av Wallenstein belägrade Stralsund med tillförsel av ammunition m m och möjliggjorde kontakten mellan konungen och stadens myndigheter. S å erhöll han av åldersskäl begärt entledigande från befälet i Danzig-området. 1630 blev G:s permanenta åliggande ombesörjandet av trupptransporterna mellan hemlandet och den tyska krigsskådeplatsen. Den sista operationen av detta slag genomförde han 1631, då drottning Maria Eleonora medföljde.

G:s befälsföring präglades av en viss senfärdighet men var icke förty »kännetecknad av aktivitet och initiativrikedom». På det organisatoriska planet gjorde han däremot inte någon insats av värde. Förtjänsten av det sv sjövapnets utveckling under G:s tid som riksamiral tillkommer hans närmaste underordnade i amiralitetskollegiet Klas Fleming och Erik Ryning. Gentemot dem kunde han inte göra sig gällande, då de fick stöd av rikskanslern Axel Oxenstierna. G kunde inte anpassa sig efter de kollegiala arbetsformer, som 1634 års regeringsform stipulerade. Han deltog påfallande oregelbundet i det administrativa arbetet i huvudstaden och förfor egenmäktigt i vad angick utnämningar och ekonomiska angelägenheter. Detta senare inverkade ogynnsamt på relationerna mellan honom och riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna. Under debatterna i rådkammaren 1635 rådde en utpräglad motsättning mellan G och rikskanslerns broder, riksdrotsen Gabriel Gustavsson, jämte den övriga rådskretsen. I samband med den s k ämbetsexamen följande år riktades särskilt skarpa anmärkningar mot G:s kollegium. Denne tillsatte därför en kommission, som skulle skapa reda i amiralitetets finanser, men något resultat av dess verksamhet har ej kunnat påvisas.

Efter drottning Kristinas regeringstillträde 1644 tillställde G drottningen flera skrivelser, i vilka han sökte med allehanda insinuationer avreagera den olust han känt, då han i den högsta sjömilitära ledningen blivit klandrad eller åsidosatt och ehuru »caput collegii» ej rönt tillbörlig hörsamhet utan varit »liksom en klocka utan kläpp». 1647 visade det sig emellertid, att G lyckats vinna gehör. Då tillsattes nämligen med k fullmakt tvenne lagfarna assessorer samt en notarie i amiralitetet, allt enligt G:s intentioner. Kollegiets övriga ledamöter, som hade viss kännedom om hans strävan att misstänkliggöra dem, fruktade, att de nyutnämnda skulle bli hans handgångna män och utöva en obehaglig kontroll inom kollegiet. Båda parterna vände sig med klagoskrifter till drottningen, som ej var benägen att omedelbart söka bilägga konflikten (1648).

G:s reformverksamhet gällde två områden, där bristerna var uppenbara, kollegiets justitieväsen och ekonomiförvaltning. Vissa förslag har bedömts som välbetänkta, andra som opraktiska. Hans närmaste man och antagonist Erik Ryning synes ha haft rätt, då han påtalat sin chefs bristfälliga kännedom om förvaltningstekniska frågor (Wendt).

Vid sidan av sin offentliga verksamhet ägnade sig G åt skötseln av de gods, som han erhållit genom donationer och förläningar och som han genom köp och byten gav sammanhang och enhetlighet. Sundbyholm blev medelpunkten för godsen i Södermanland, Karlberg för dem i Uppland och Klämmestorp för dem i Småland, sedan friherreskapet Bergkvara på 1630-talet återställts till sin tidigare ägare Johan Sparres änka. Också i Västergötland och i Östersjöprovinserna var G förläningsinnehavare. Till »kontoret» i G:s hus vid Svartmangatan (nr 24) i Sthlm skickade fogdarna in sina räkenskaper. G:s privatekonomiska verksamhet var inte blott jorddrottens utan även industriidkarens. Sålunda var han under flera år intressent i bergsbruket i kompanjonskap med Jakob De la Gardie samt ägde flera industriella anläggningar såsom glasbruket Trestenshult och järnbruket Huseby, båda i Småland. I riksrådet uttalade han sig mot det stränga särskiljandet mellan stadsmanna- och lantmannanäringar (SRP 1642). Intäkterna från sina förvärvskällor investerade G i slottsbyggen på Sundbyholm och Karlberg, där han tillbragte sina sista dagar. Ett närbesläktat företag upptog då hans tankar, ett stort gravkor i Strängnäs domkyrka. Dess konstnärliga utsmyckning minner om olika skeden av hans liv.

För sina underlydande höll G barnsöl och begravningar, och för de fattiga lät han anordna regelbundna utspisningar (Nordberg 1945). Till riddarhuset och dess skola donerade han ett antal hemman, likaså till Uppsala universitet. Tvenne stipendiater, »Gyldenhielmiani alumni», skulle, sedan de inhämtat de grundläggande teologiska insikterna, i anslutning till den skytteanska professuren ägna sig åt »oratoriska och politiska studier och övningar».

I Ingermanland och vid Sundbyholm grundade G skolor. Barnen skulle få lära sig läsa, skriva och räkna, på det att de »dess skickligare vara må både till att prisa Gud i församlingen med sånger och psalmer såsom ock oeconomiam och hushållningen veta bättre förestå» (Lundborg). Ett annat utslag av G:s praktiskt religiöst inriktade kulturintresse var hans initiativ till översättandet av Johann Arndts »Vier Bücher vom wahren Christentum» (Belfrage). Han hade också egna litterära ambitioner. 1632 utgav han Schola captivitatis i parallell latinsk och sv text. Skriftens första del är en vederläggning av vissa katolska lärosatser om skärselden, offrande för de avsomnades själar och om »beläters tillbedjande». Fängelseskolans andra del, likaså skriven under fångenskapen, består huvudsakligen av en psaltarparafras närmast efter en tysk förlaga. Den antikatolska delen av verket är anmärkningsvärt försonlig, medan psalmerna, avsedda att sjungas, visar en viss anslutning till den hugenottiska religiositet, som G tagit intryck av, då han i ungdomen besökte Frankrike. G:s religiösa åskådning var av »ekumenisk» karaktär. 1644 utgav han en ny upplaga av sitt verk jämte en Appendix, Nosce te ipsum, en på knittel skriven självbiografi i kristet perspektiv. G var en klen versifikatör, men genom sin litterära individualism tillförde han den sv litteraturen någonting nytt och förebådar i detta hänseende Stiernhielmsepoken. Som prosaförfattare visar G prov på en åskådlig och livfull framställning i sina minnesanteckningar (HH 20), som omspänner perioden 1597—1613. Han blev med dem vår förste egentlige memoarförfattare.

Efter Gustav II Adolfs död blev G i egenskap av riksamiral en av de 5 riksförmyndarna. Hans politiska verksamhet var betingad av hans personliga anknytning till kungafamiljen. Den snart uppkomna motsättningen mellan regeringen och änkedrottning Maria Eleonora, vars förtroende han åtnjöt, sökte han ehuru utan framgång bringa ur världen. Likaså sökte han råda bot på misshälligheterna mellan regeringen och pfalzgreven Johan Kasimir. Med det pfalzgrevliga paret hade G förtroliga relationer. Speciellt intresserade han sig för den unge pfalzgreven Karl Gustavs uppfostran. G tog sig också an dennes son med Märta Allertz, Gustav. Han bistod på skilda sätt även Gustav II Adolfs son med Margareta Cabeliau, Gustav Gustavsson, sedermera greve av Vasaborg, och hertig Karl Filips dotter med Elisabet Ribbing, Elisabet.

G:s tidigt väckta misstro mot riksrådsaristokratin fick ny näring vid 1630-talets slut, då han på grund av vissa egendomligheter i samband med Johan Axelsson Oxenstiernas inval i riksrådet trodde sig ha kommit på spåren en komplott mot kungahuset och dess arvsrätt, fäderneslandet till fördärv. I skrivelser till Johan Kasimir, Jakob De la Gardie och dennes broder Johan utvecklade G, att det rådande styrelsesättet på förestående riksdag borde konfronteras med 1634 års regeringsform, som han ansåg vara sanktionerad av Gustav II Adolf (Runeby), jämte vissa statsrättsligt betydelsefulla urkunder, härrörande från perioden 1595—1602, vilka alltjämt ägde giltighet. Dessutom borde alla ämbetsmän vara förpliktade att avge en försäkring att alltid vara drottningens och hennes efterträdares trogna tjänare.

G:s frondörställning blev uppenbar i rådskammaren 1641, då han opponerade sig mot frälseköpen. I stället borde bl a de högre ämbetsmännens löner sänkas och antalet lägre ämbeten minskas, medan däremot allmogen skulle förskonas från nya pålagor (E 398, UUB). Själv hade han under sin landshövdingstid i Ingermanland förklarat sig villig att göra ekonomiska uppoffringar för det allmänna bästa. I offervilja önskade han emellertid ej framstå som ett unikt fenomen; fastmer borde man i Sverige taga exempel från det gamla Rom då »amor Patriæ många Curtios uppväckte» och »de urminnes gamla hedniske matronor och jungfrur» till sitt fäderneslands försvar skänkte »sina guldkedjor och bästa klenodier». Ett utfall mot dem inom de högsta kretsarna, som »sina ägodelar hålla för sin avgud» ligger i linje med tidigare och senare uttalanden av G.

G älskade Kristina som sitt eget barn, enligt vad hon själv berättat. Henne tillställde han flera skrivelser, genom vilka han sökte diskreditera den oxenstiernska regimen och befordra en äktenskaplig förbindelse mellan Kristina och Karl Gustav till tryggande av den ärftliga successionen inom vasahuset. Då det planerade giftermålet tycktes gå om intet, rådde han henne att utse Karl Gustav till efterträdare och arvfurste, ett projekt, som blev förverkligat genom 1649 och 1650 års riksdagsbeslut, varvid G:s aktivitet var av viss betydelse.

G hade vinnande personliga egenskaper att döma av samtida uttalanden: »vir valde bonus & comis» (Ogier); »a most honest man & godly» (John Durie); »en god mand aff resolution» (Peder Galt); »S'il y a des saints luthériens, il sera des premiers» (Chanut, PHT 1943, s 11).

G:s fångenskap i Polen har inspirerat C A Nicander till hans dikt, »Gyllenhielm».

Författare

Erik Granstedt

Arkivuppgifter

Huvuddelen av G:s arkiv (76 vol; jfr historik av Hedar): konc, ink brev (bl a 84 från pfalzgreven Johan Kasimir), godshandl:ar, räkenskaper, arvs- o sterbhushandl:ar, i RA. Godshandl:ar även i serana Adeln o dess gods o i Grev- o friherrskap (Bergkvara), KA. Brev från G till Karl IX 1597—1601 (52 st), till Gustav II Adolf 1616—32 (109 st), samt till Johan Kasimir 1616—49 (119 st) o till Karl Gustav 1645— 49 (7 st) i Stegeborgssaml, till Per Brahe 1636—47 (1 vol) o till K G Wrangel 1644— 48 (11 st) i Skoklostersaml, allt i RA. Strödda brev från G i UUB. G:s brev till Axel Oxenstierna tr i AOSB 2: 10 (1900). Några brev från G 1639—40 tr av H Almquist i PHT 1911.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Collijn, sp 75, 341 f. Vidare: Egenhändiga anteckningar . . . (HH 20, Sthlm 1905, s 258—395).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, HKR, likpred över G i Skokloster I, Fol 74, RA; Hertig Karls RKB, Landskapshandkar: Södermanland 1584: 13, 1586:9, KA; E 398, UUB.

G Axel-Nilsson, Henrik Damer (Fornvän-nen 1934); B G:son Barkman, K Svea livgardes hist, 2, 1560—1611 (1938—39); S Bel-frage, G:s iitterära verksamhet (Skr:er utg av VSL 48, 1955); E Bohrn, Sundbyholms slott (Sörmlandsbygden 1946); A Brahe, Tidebok (1920); B Broomé, Nils Stiernsköld (1950); A B Carlsson, Riksrådsutnämningarna i januari 1617 (HT 1917); P Chanut, Mémoires de ce que s'est passé en Suéde. . . depuis 1'année 1645 jusques en 1'année 1655, 1—3 (1677); A Cronholm, Sveriges hist under Gustaf II Adolphs regering (1857—72); Frälseg, 1—3 (1931—47), 4 (korr); P Galt, Depescher 1622—24 (HH 26:1, 1920); Generalstaben, Sveriges krig 1611—1632, 1—4 (1936—37); E Granstedt, G o Vasa-huset (PHT 1943); dens, G:s fångenskap i Polen 1601—1613 (Svio Polonica 1944—45); E Grill, Jacob De la Gardie 1608—36 (1949); P E Gustafsson, Margareta Cabeliau—Margareta Slöts (PHT 1953); S Hedar, Enskilda arkiv under karolinska enväldet (1935); A Hedwall, G:ska skolan (1929); B Hildebrand, Biografisk historiografi o SBL (PHT 1939— 40), s 149 f; Linköpings hm, 3 (1919); Lokalf (1917—22); A G Lundborg, Sundby sn (1904); T 0:son Nordberg, Karlbergs slott (1945); dens, Sthlm i tolv vandringar (1946); [C Ogier,] Caroli Ogerii Ephemerides sive iter Danicum, Suecicum, Polonicum (1656; sv övers Från Sveriges storhetstid, 1914); S I Olofsson, Karl X Gustaf. Hertigen-tronföljaren (1961); E v Rosen, Bogislaus Rosen aus Pommern 1572—1658 (1938); N Runeby, Monarchia mixta (1962); Sami af testamenten . . . för studerande vid K Academien i Upsala (4 uppl, 1866); SRP 1621—50 (1878 —1916); E Steenberg o B Simmingsköld, Glas (1958); Strängnäs stads hist, ed H Jä-gerstad (1959); R Swedlund, Grev- o fri-herreskapen (1936); Sörmlandsbygden 1953; E Wendt, Amiralitetskoll :s hist, 1, 1634— 1695 (1950); G Westin, Brev från John Durie 1636—1638 (KA 1933).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Karlsson Gyllenhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13376, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Granstedt), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13376
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Karlsson Gyllenhielm, urn:sbl:13376, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Granstedt), hämtad 2024-11-03.