Biografi

Gyllenstierna, sv gren av den danska släkten Gyldenstierne.

Denna släkts äldste säkert kände stamfar var Erik Nilsson (levde 1365) till Ågård, Kettrup (Tisted amt). Släktböckernas uppgifter om hans förfäder har ej kunnat verifieras. Erik Nilsson blev marsk senast 1347 — möjligen till följd av sitt äktenskap med en dtr till drotsen Peder Vendelbo — men synes ha förlorat detta ämbete genom anslutning till det jylländska upproret mot Valdemar atterdag i början av 1350-talet. Hans sonson riksrådet Peder Nilsson (levde 1409) till Ågård var en av Danmarks representanter på kalmarmötet 1397 o nämnes från 1404 som hövitsman på Riberhus. En son till honom gick i engelsk tjänst o kallade sig i England Andrew O garde (d omkr 1455) efter stamgodset Ågård. Han anses vara stamfar för den engelska släkten Haggard of Bradenham, mest känd genom romanförfattaren Henry Rider Haggard (d 1925).

Enligt släktböckerna hade Peder Nilsson en i samtida källor ej känd bror, som skall ha blivit far till danska riksrådet Henrik Knutsson (d 1456). Hans ättlingar kallade sig från 1500-talet Gyldenstierne. En släktmedlem, som ägde gods i Skåne, introducerades på sv riddarhuset efter roskildefreden med namnet G af Svaneholm (se Hildebrand).

Bevisligen bror till Peder Nilsson var riksrådet Erik Nilsson (levde 1448) till Tim (Ringköbings amt). Han synes ha efterträtt honom som hövitsman på Riberhus, i vilken egenskap han namnes 1419 o ännu 1443. Hösten 1435 blev han hövitsman även på Sthlm o i kung Eriks frånvaro dennes främste representant i Sverige. Redan i jan 1436 erövrades emellertid staden av svenskarna, o på hösten s å måste Erik Nilsson även uppge slottet. 1438 var han den främste världslige bland de danska riksråd som av missnöje med Erik av Pommern inkallade Kristofer av Bayern. 1441—42 uppträder han som dennes hovmästare.

Erik Nilssons son Nils Eriksson (d 1484) till Tim nämnes som Kristian I:s hovmästare 1453—56 o kammarmästare 1466—69 samt förekommer bland dennes representanter vid åtskilliga uppgörelser med svenskarna 1449—76. Ett stort antal brev från kungen till honom finns i DRA (tr i Missiver), o vissa av dem har intresse även för tidens sv historia. Nils Eriksson blev stamfar för en släktgren, som från 1500-talet kallade sig Gyldenstierne o utdog på manssidan 1637. Hans bror Erik Eriksson (G 1) kom i samband med sitt äktenskap med en av konung Karl Knutssons döttrar att bosätta sig i Sverige.

Erik Erikssons son riddaren Nils Eriksson (d 1495) till Fågelvik i Tryserum (Kalm), som han ärvt efter Karl Knutsson, blev sv riksråd senast 1481. Han har identifierats med den »Hr Niels» som jämte bl a brodern Erik Eriksson bevittnat det förlikningsbrev mellan Sten Sture o Ivar Axelsson som daterats till 1482. S å deltog han i unionsmötet i Kalmar, o 1483 var han närvarande på Gotland vid den uppgörelse med Ivar Axelsson, enligt vilken denne överlämnade de finländska slotten till Sten Sture. 1487 sändes han jämte fyra andra adelsmän av Sten Sture som gisslan till Ivar Axelsson vid underhandlingarna på Öland kort före det stora angreppet mot denne. Han har antagits vara identisk med den »Hr Magnus Erickson Hauptman» som enligt en livländsk krönika representerade Sverige vid underhandlingar i Riga 1484. 1485—86 ledde han nämligen det sv krigsfolk som överfördes till Riga o framtvang förlikning i tvisten mellan denna stad o Tyska orden. Han var hövitsman på Kastelholm från 1485 o från 1491 till sin död på Viborg.

Nils Erikssons dtr Kristina Nilsdtr (G 2) blev gift med riksföreståndaren Sten Sture d y. Hennes bror riddaren Erik Nilsson (d 1520), var häradshövding i Vallentuna (Sth) 1513. Han fick av sin svåger Kastelholms slottslän, sedan dess förre innehavare Hemming Gadh blivit dansk fånge 1518 (G Carlsson 1948—49). Tillsammans med sin bror, riddaren Eskil Nilsson, avrättades han i Sthlms blodbad.

Nils Erikssons bror Abraham Eriksson (d 1514) till Demstrup, Råby (Randers amt) var i hovtjänst hos kung Hans o blev 1497 hövitsman på Kalmar, som han innehade ännu 1502. Han förblev kungen trogen även efter det sv upproret 1501, varför hans sv gods konfiskerades. Hans förhållande till kung Hans försämrades emellertid genom att han gifte sig med en dtr till den danske rikshovmästaren Poul Laxmand, som mördats 1502, o vars gods indragits på grund av hans uppgivna stämplingar med svenskarna. Ännu 1511 bodde han emellertid i Danmark (DM 6, s 123; BSH 5, s 468), men i samband med att hans brorsdtrs man Sten Sture i juli 1512 valdes till riksföreståndare synes han ha återvänt till Sverige. Sten Sture förlänade honom bl a Ettak (nu i Velinga, Skar). Hans dtr Görvel Abrahamsdtr (d 1577) blev efter vartannat gift med två medlemmar av den danska släkten Ulfstand. Sedan hon dött barnlös, uppstod om hennes efterlämnade c:a 600 gårdar en av den sv rättshistoriens längsta arvstvister mellan riksråden Erik Sparre o Hogenskild Bielke som representanter för arvingarna.

Nils Erikssons o Abraham Erikssons bror Erik Eriksson (d 1502) förekommer, såsom ovan nämnts, i förlikningsbrevet mellan Sten Sture o Ivar Axelsson 1482 o ingick liksom brodern Nils i Sten Stures gisslan till Ivar Axelsson på Öland 1487. Han blev riksråd senast 1489 o var hövitsman på Sthlm 1490 —91 samt på Stäkeholm åtminstone från 1493. Den gängse uppgiften (tidigast hos Messenius), att han en tid skulle ha varit hövitsman på Nyköping, har ej kunnat verifieras (jfr Kumlien 1963, s 42). Hösten 1496 sändes han jämte tiohäradslagmannen Arvid Knutsson (sparre över stjärna) av riksrådet till Danmark för underhandlingar med kung Hans. I Arvid Trolles överenskommelse med kungen våren 1497 nämnes dessa båda delegater jämte Arvid Trolles son o svärson samt Svante Nilsson (Sture) som de världsliga ledarna för rådsoppositionen mot Sten Sture d ä, o 31 juli överlämnade Erik Eriksson Stäkeholm till kung Hans. Vid dennes kröning på hösten s å dubbades han till riddare. Genom sitt äktenskap med den sista medlemmen av Vinstorpaätten, riksrådet Erik Karlssons (Vasa) änka, hade han kommit i besittning av stora gods i Västergötland, o 1499 (BSH 4, inl, s 243; Sjödin 1937, s 491) blev han hövitsman på Älvsborg. Då det sv upproret bröt ut 1501, tvekade han till en början att ansluta sig men gav snart vika för upprorsledarnas agitation o deltog på hösten s å i belägringen av Västerås o Sthlm. Trots detta lät en av upprorsledarna, riksrådet Nils Klasson (Sparre av Ellinge), plundra hans sätesgård Fågelvik, som han fått överta efter sin bror Nils död. Senast 1502 erhöll han lagmansämbetet i Västergötland i stället för Ture Jönsson (Tre rosor), som ej anslutit sig till upproret. Redan 19 juli blev han emellertid ihjälslagen av den uppretade allmogen, därför att hans slottsfogde uppgivit Älvsborg efter endast några dagars belägring. Hans söner Karl Eriksson o Jöran Eriksson eller Jöran G blev stamfäder för var sin huvudgren av släkten.

1 Karl Eriksson (d 1541) skrev sig till sin mödernesläkts stamgods Vinsarp i Dalum (Älvsb). Han var närvarande vid Västerås riksdag 1527 o blev slagen till riddare vid Gustav I:s kröning 1528. Våren 1529 deltog han i mötet i Sthlm angående upproret i Småland o Västergötland o sändes därefter till de upproriska herrarna med budskap från kungen. På riksdagen i Strängnäs s å satt han i ständerdomstolen över dem. På hösten s å utnämndes han till den landsflyktige Ture Jönssons efterträdare som lagman i Västergötland, o åtminstone från 1530 var han också riksråd. 1531 fick han o den utvalde skarabiskopen underhandla om klockskatten med allmogen i Västergötland. Där hade han länge Redvägs, Kåkinds o Ås samt en tid även Gudhems o en del av Vartofta hd i förläning. Han deltog i mötena med danskarna i Varberg 1530. Halmstad 1537 o Kalmar 1540. Då kungen genom 1540 års regementsordning sökte ordna Västergötlands förvaltning efter tyskt mönster, blev han ett av ståthållaren Gustav Olssons (Stenbock) fyra biråd.

Karl Erikssons son Erik Karlsson eller Erik G (d 1586) skrev sig på senare år till mödernegodset Nynäs i Bälinge (Söd) o till Åras i Kölingared (Älvsb). Han dubbades till riddare vid Erik XIV:s kröning 1561 o var en av ståthållarna på Kalmar 1565—67 samt lagman i Tiohärad 1565— 68 o i övriga Småland från omkr 1568 till sin död. Som riksråd förekommer han från 1568. Han var bland de riksråd som under ledning av hans frände Nils G (G 3) slöt fred med Danmark o Lübeck i Stettin 1570. Under några månader 1572 var han en av dem som hade hand om bevakningen av den fångne Erik XIV på Gripsholm, o 1575 beseglade han o sju andra riksråd dennes dödsdom. Han deltog även i aktionerna mot flera av de personer som anklagades för stämplingar till Eriks förmån. Av en av dessa, kh Mauritz Rasmusson i Böne (Älvsb), blev han beskylld för delaktighet. 1575 o 1580 var han o Hogenskild Bielke legater vid förhandlingar mellan Johan III o hertig Karl.

Erik Karlssons sonson Erik G (1602—57) blev efter studier i Helmstedt, Leiden, Oxford o Paris samt fransk krigstjänst 1630 kammarherre hos Gustav II Adolf, 1636 kammarrådsadjutant, 1637 landshövding över Viborgs, Nyslotts o Kymmenegårds län, vid indelningsändringen 1642 den förste generalguvernören över Ingermanland o Kexholms län, 1645 riksråd, 1651 friherre med Uleåborg som friherreskap (introd som G af Ulaborg), 1654 president i Åbo hovrätt samt 1657 lagman i Tiohärad o generalguvernör över Finland (tilltr ej). Han deltog i en beskickning till Moskva 1634 o ledde en dylik 1647 (se bd 7, s 273). Som ledamot av reduktionskollegiet från 1655 förfäktade G liksom Gustav Bonde högadelns intressen gentemot Herman Fleming o påyrkade en mildare tillämpning av reduktionsföreskrifterna, vilket jämte den utrikespolitiska utvecklingen bidrog till att reduktionen avstannade. Han ägde bl a säteriet Pintorp i Stora Malm (Söd), som efter honom fick namnet Ericsberg. Hans hustru Beata v Yxkull har man velat identifiera med sägnernas »Pintorpafru». De blev föräldrar till landshövdingen Konrad G (G 6), överståthållaren Kristofer G (G 7), kanslirådet Gustav G (1646—72) o presidenten Karl G (G 9), av vilka Kristofer o Karl blev grevar 1687 o introducerades med namnen G af Ericsberg resp G af Steninge. Karl G hade inga barn, o Kristofer G:s gren utdog på manssidan med hans son lagmannen på Gotland Karl Adolf G (1699—1733). Redan dessförinnan hade släktgrenen G af Ulaborg utdött på manssidan genom att Konrad G:s siste kvarlevande son stupat vid Poltava.

2 Jöran Eriksson eller Jöran G (d 1575) skrev sig till Fågelvik, som 1542 brändes av Dackes upprorsmän. Han förekommer i k brev redan på 1520-talet men synes under broderns livstid ha varit föga använd i offentliga värv. 1548 ledde han en resultatlös beskickning till Moskva. 1552 blev han en av befälhavarna på Vadstena slott, o 1554 deltog han i mötet med danskarna i Älvsborg. Vid det ryska krigets utbrott 1555 blev G en av dem som skulle föra befälet på Viborg. I ett brev 1556 till den ryske ståthållaren i Novgorod kallar sig han o hans hustrus bror Birger Nilsson (Grip; s 307 ff) ståthållare på Viborg. S å börjar han även förekomma som riksråd. Enligt Sven Elofsson skall G liksom sin hustrus systersöner Karl o Jöran Gera (s 75 ff) ha väckt kung Gustavs misshag genom att svära hertig Erik trohetsed redan under faderns livstid. Säkert är, att de av Erik 1557 ansågs lämpliga som innehavare av två av de sex hovrådsbefattningar som han då ville inrätta. Sommaren 1559 rapporterade G jämte Birger Nilsson o Jöran Gera till kungen om dennes blivande svärson greve Edzards av Ostfriesland ankomst till Kalmar. Detta har senare (Stiernman) uppfattats som att de tre rapportörerna gemensamt skulle ha varit ståthållare på Kalmar, vilket dock ej kunnat styrkas. Vid Erik XIV:s kröning 1561 dubbades G till riddare. 1564 sändes han o Johan Axelsson (Bielke) till hertig Magnus med anledning av dennes sinnessjukdom, o kungens brev från de följande åren vittnar om att han ännu 1567 varit verksam i administrationen av dennes hertigdöme. Sommaren 1568 anslöt han sig till hertigarnas uppror, o redan innan dessa nått Sthlm, sändes han o Ture Pedersson Bielke till Danmark för fredsunderhandlingar. De undertecknade 18 nov med Danmark o 22 nov med Lübeck kapitulationsartade fredsfördrag, som vid deras återkomst till Sverige förkastades såsom oantagliga. Senhösten 1569 fick G ånyo befälet på Vadstena slott.

G:s son drotsen Nils G (G 3) blev friherre vid Johan III:s kröning 1569 o fick 1570 som friherreskap Lundholmen i Vrigstad (Jönk) med underlydande, varför denna släktgren efter riddarhusets tillkomst kom att kallas G af Lundholm. Hans äldste son, Johan G (1569—1617), väckte 1595 starkt uppseende genom det s k onsdagsbröllopet på Stegeborg, då han under beskydd av konung Sigismunds syster Anna gifte sig med Per Brahe dä:s dtr Sigrid. Hon hade mot sin vilja trolovats med Ture (Pedersson) Bielkes son Erik, som påstods lida av könssjukdom. G dömdes på Söderköpings riksdag s å att med sin hustru vara i arrest på sin gård ett helt år samt att giva tusen rdr till de fattiga o lika mycket till Bielke. 1597 sökte han förgäves rädda svågern Erik Sparres handlingar på Stegeborg undan hertig Karl. Våren 1598 påstod Karl, att han för Sigismunds räkning agiterade för handelsblockad mot Sverige hos tyska furstar o städer. På sommaren s å var han i Blekinge o sökte därifrån (jämte Gustav Banér o Ture (Nilsson) Bielke) muta bönder från södra Möre att agitera för Sigismunds sak. 1599 gjorde han med en flotta en framstöt mot Älvsborg, som han dock ej lyckades erövra. 1602 deltog han i kriget mot svenskarna i Livland. Han dog i Polen liksom sina vid jesuitskolan Gollegium germanicum i Rom utbildade bröder Erik G (1571— 1646) o Axel G (f 1573; levde 1629 enl Elgenstierna, 9), vilkas böcker återfunnits i Frauenburg o Braunsberg. Erik G var Sigismunds kammarherre o han o Jöran Posse Knutsson förhandlade 1604 i Danmark o Lübeck om att anfalla Sverige. 1618 skall han ha sökt låna pengar hos firman Fugger i Augsburg för den österrikiske fältmarskalken M A v Althanns planerade expedition mot Sverige (Ahnlund 1919). Efter stilleståndet i Altmark 1629 sökte han förgäves få kontakt med hemlandet genom att skriva till Axel Oxenstierna. Ättlingar till Johan G o Erik G levde i Polen ännu under 1600-talets senare hälft. Två söner till Johan G återvände dock till Sverige 1626. Från Johan o Erik G:s bröder Jöran G o Nils G härstammar de senare medlemmarna av släkten i Sverige.

A Jöran G (1575—1618) till Björksund i Tystberga (Söd) fick 17 sept 1594 (tyska RR) rekommendationsbrev av sin far till Moritz av Oranien. Han misstänktes 1597 av hertig Karl för katolicism, då han återkom till Sverige från Polen (Walde). Redan 1599 (Klädkammarens handl, SIA; jfr H Almquist) var han emellertid hertigens hovjunkare. Han sändes 1600 till Danmark för att söka få brodern Johan att återvända till Sverige efter sin misslyckade kupp mot Älvsborg. 1602 blev han amiral över en flotta, som skulle transportera krigsfolk o proviant till Livland. Han företog resultatlösa expeditioner från Sverige till farvattnen utanför Riga 1604, 1605, 1608 o 1610 samt uppförde 1607 en skans vid Salis i norra Livland. Från 1609 (ej 1602) nämnes han som riksråd (Palme 1942). 1610 blev han överste amiral o 1612 riksamiral. S å sändes han med flottan för att undsätta Borgholm men blev ej segelklar, förrän slottet kapitulerat, o tvangs snart av storm att avbryta sin färd. Senare sökte han förgäves fiendens flotta utanför Danzig, varifrån åtskilliga handelsfartyg konvojerades till Sverige. Då Kristian IV s å företog sin flottexpedition till Vaxholm, måste G på grund av underlägsenhet hålla sina skepp i skydd av fästningens kanoner, tills fienden återvände hem. 1614 blev han lagman i större delen av Västergötland. Han överförde med flottan Gustav II Adolf till Narva 1615 o Nils Stiernsköld till kuppen mot Dünas mynning 1617. Hans son Jöran G (1601—46) på Stäket i Sthlms-Näs (Upps) blev riksamiralens adjutant 1635 o landshövding i Uppsala län 1640. Han blev far till presidenten Jöran (Georg) G (G 4) o generalguvernören Johan G (G 5). De blev grevar 1674, men släktgrenen introducerades först 1719 på riddarhuset med namnet G af Björksund o Helgö.

G 4:s son Jöran G (d 1736) blev 1700 överste o var 1710—18 generalmajor. Han var en av Magnus Stenbocks främsta underbefälhavare o deltog 1710 i slaget vid Hälsingborg. Hans bror Nils G (1670—1731) har efterlämnat en skildring (tr 1913 i KKD 8 efter orig i Esplunda arkiv, dep i RA) av de polska o ryska fälttågen 1702— 09, i vilka han deltog. Han blev överste 1707, tillfångatogs vid Perevolotjna 1709 o hemkom ur fångenskapen 1722 efter att ha befordrats till generalmajor 1720 o generallöjtnant 1722. Han var landshövding i Södermanlands län 1723—27 o blev 1727 riksråd.

Nils G:s son Göran G (1724—99) på Torönsborg i S:t Anna (Ög) blev kammarherre 1742 o var lagman i Närke 1750—59 samt i Södermanland 1759—62. Ehuru föga politiskt verksam blev han riksråd vid mössornas makttillträde 1765 men licentierades av hattarna 1769 efter att förgäves ha sökt förekomma dem genom att anhålla om avsked. Efter statsvälvningen 1772 vägrade G återinträda i rådet. Han blev s å serafimerriddare. Först 1781 förmåddes G, som s å blev riksmarskalk, att åter mottaga riksrådsvärdigheten men han ställde då som villkor att efter behag få vistas på landet (Hochschild 1, s. 48). 1788 nedlade han sina ämbeten på grund av C A Trolle-Wachtmeisters utnämning till riksdrots. Gustav III erbjöd honom då furstetitel, vilken han avböjde. Med G utdog den sista grevliga grenen av släkten.

B Vice amiralen Nils G (1585—1622) till Fågelvik blev far till Johan G (1617— 90) på Frösåker i Kärrbo (Vm), som var vice president i Svea hovrätt 1647—50, landshövding i Östergötland 1650—54, riksråd 1654—73 o president i Svea hovrätt 1668—73. I skånska kommissionen 1669—70 utförde han tillsammans med Clas Rålamb ett ihärdigt o samvetsgrant arbete. G var känd för sin lärdom o har bl a efterlämnat avskrifter ur danska släktböcker o för medeltidsforskningen värdefulla excerpter (se Gillingstams PM). Hans brorson presidenten Nils G (G 8) blev greve 1706 o introducerades 1719 med namnet G af Fogelvik men dog utan att efterlämna söner. Hans enda efterlevande dtr var gift med kanslipresidenten Arvid Horn, som därigenom kom i besittning av Fågelvik.

Släktens ännu fortlevande gren härstammar från Johan G:s son Axel Erik G (1678—1751). Han blev livdrabant 1700, sårades vid Narva s å o Hälsingborg 1710, blev överstelöjtnant vid Södra skånska kavalleriregementet s å, fick överstes titel 1720 o var 1737—46 landshövding i Nylands o Tavastehus län. G framträdde också som poet (Leijonhufvud; I Carlsson). Han fick säteriet Bjärsgård i Gråmanstorp (nu Klippan, Krist) som fideikommiss av sin vän överste Nils Hästeskos änka Margareta Sofia Gyldenstierne, den sista av de danska släktmedlemmarna, vilken tagit hand om hans barn, då de blev moderlösa under hans deltagande i Karl XII:s norska fälttåg 1718.

G blev morfar till Johan Christopher Toll o Gustaf Adolf Reuterholm samt far till presidentssekreteraren Gustaf Johan G (G 10) o major Nils G (1710—91). Den senare är känd som andeskådare o herrnhutist o har efterlämnat memoaranteckningar (tr av M Weibull i Skånska saml:ar 1:2, 1894; jfr Holm). Hans son Axel Erik G (1747—1823) på Bjärsgård var lagman i Halland 1777—93 samt till följd av sin släktskap med Reuterholm ledamot av Högsta domstolen 1793—94 o landshövding i Halland 1793—1810. Hans bror Carl Christoffer G (1748—1811) blev överstelöjtnant vid artilleriet 1786. Han häktades efter mordet på Gustav III 1792 men frigavs redan efter ett par veckor. 1794—97 var han överste för Vendes artilleriregemente. Genom sitt äktenskap kom han i besittning av fideikommisset Krapperup i Brunnby (Malm). Hans son Nils Christoffer G (1789—1865) fick 1813 guldmedalj för tapperhet i fält i slaget vid Leipzig, blev kammarherre 1819 o ärvde 1823 Bjärsgård efter sin farbror o 1841 Krapperup. Han blev LFS 1822 o LVS 1837 o donerade en värdefull fisksamling till Lunds universitet. Hans son, ryttmästaren Erik G (1825—70), arrenderade Bjärsgård av sin broder från 1856. Han var riksdagsman i FK 1867. Hans son major Johan G (1857—1931) arrenderade Bjärsgård från 1886 o köpte Spannarp i Ausås (Krist) 1915. Han var riksdagsman i FK 1907—14, ordf i Skånska hypoteksföreningen 1919—31 o ordf i Kristianstads läns landsting 1923—29. Han blev far till överste Knut G (1888—1962), vars son är tecknaren o etsaren Jan Knutsson G (f 1920).

Knut G:s syssling Eric G (1882—1940) blev legationsråd 1921, ärvde Bjärsgård o Krapperup 1926 o var envoyé i Moskva 1930—38 o i Ankara 1938—39. Knut o Eric G:s fäders kusin Göran G (1876—1968) blev 1921 överste o 1930 generalmajor, inspektör för kavalleriet o chef för remonteringsväsendet. Hans son är överste Ebbe G (f 1911).

Författare

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, Muscovitica 31, 36, Biographica, Genealogica 82, RA; Sandberg Ä 6707, KA; I b 34 (F Ödberg, Hogenskild Bielke): 2, p 632, 637, KB; X 5, f 32, X 58 c, p 285—94, UUB; H Gillingstams PM om källorna för Rasmus Ludvigssons o hans efterföljares geneal samkar, s 53—58, VHAA:s dipkkommitté; K Ff Karlssons Biogr anteckn:ar för medelt, RHA. — A G Ahl-qvist, Konung Erik XIV:s sista lefnadsår (1878), s 68, 191; N Ahnlund, Vivallius o G:rna (SvT 1919); dens, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772—89 (1940); H Almquist, Handkar rör mötet i Reval, konung Sigismunds resor till Sverige o polska legationen till Sverige 1599 (HH 23, 1910); J E Almquist, Erik Sparre, Pro lege, rege et grege samt rättegångsinlagor i tvisten rör fru Görvel Abrahamsdtr Gyllenstiernas arv (HH 27:1, 1924); dens, Str bidr till civilrättens hist (1953), s 67—70, 76; dens, Herrgårdarna i Sverige under reformationst (1960); I Andersson, Johan Christopher Toll (Sc 1934), s 35 f; Anjou; A I Arwidsson, Handkar till upplysn af Finlands häfder, 4 (1851), 9 (1857); J C Barfod, Märkvärdigheter rör skånska adeln (1925); K Barner, Familien Rosenkrantz Hist, 1 (1874); H Bielke, Anteckn:ar från åren 1560—81 (HH 20, 1905), s 165, 201; A Brahe, Tidebok (1920); B Broomé, Nils Stiernsköld (1950); dens, Ätten Posses hist 1500—1625 (1960); H Bruun, Poul Laxmand og Birger Gunner-sen (1959); BSH 4—5 (1875—84); Carlan-der; G Carlsson, Hemming Gadh (1915), s 68, 81, 257, 306; dens, Senare medelt, 1 (Sveriges hist till våra dagar 3:1, 1941); dens, Peder Jakobsson Sunnanväder (HVLÅ 1948—49); H Carlsson, Kristianstads läns landsting 1862—1962 (1962), s 186 f; I Carlsson, Olof Dalin o den polit propagandan inför »lilla ofreden» (1966); dens, Frihetstidens handskr polit litt (1967); W Christensen, Dansk Statsförvaltning i det 15. Arhundrede (1903); S Dahlgren, Karl X Gustaf o reduktionen (1964); Dipl danicum, 3:2—4 (1959—66); N Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899), s 88; dens, Den sv central- regeringens utveckl till kollegial organisation (1902), s 73 f, 94; A Erlandsson, Skånska generalguvernementet 1658—93 o dess arkiv (1967); K Erslev, Erik af Pommern (1901), s 354, 393, 399; FMU 5 (1928), 8 (1935); G Forsgrén, Bidr till sv gref- o friherreska-pens hist (1885); Frälseg; S Gardell, Gravmonument från Sveriges medelt (1945); GIR 4—29 (1868—1916); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medelt (1952—53); dens, Den sv adelns antagande av släktnamn (HT 1964), s 46; dens, Gustav I:s svärmors mor som genealog (SoH 1967); Gyldenstierne i Danmark (DAA 1926); K Hagnell, Sturekrönikan 1452—96 (1941); R Hausen, Kastelholms slott o dess borgherrar (SSLF 242, 1934), s 15—18, 37; B Hildebrand, Den gamla Obysläktkretsen o dess minnen (Värendsbygder 1941), s 17 ff; R F Hochschild, Memoarer, 1 (1908; reg SBL); A Holm, Nils Axelsson G (Läsn för hemmet, 17, 1895); Hultmark; Chr Högman, Om Erik Eriksson G o Westgötha-allmogens uppresn år 1502 (1851); S Kjöllerström, Västgötaherrarnas uppror (Sc 1963), s 67, 72; K kansliets diarium öfver ing skrifvelser 1566 (HH 8: 2, 1878), s 33; J Kinch, Ribe Bys Historie og Beskrivelse (1869); C A Klingspor, Sveriges adel under 1600—1700-talen, 1 (1876); S Kraft, Senare medelt, 2 (Sveriges hist till våra dagar, 3:2, 1944); Krok; K Kumlien, Karl Knutssons polit verk-samh 1434—48 (1933); dens, Maximilian I av Habsburg o Sten Sture d ä (Hist studier tillägn Folke Lindberg, 1963), s 36, 42, 47; Lags o doms; A Larson, Sammansvärjningen mot Gustav III (1959); S Leijonhufvud, Ur sv herrgårdsarkiv (1902), s 52 f;* Lewen-haupt; A Lewenhaupt, Sv sjuttiotal (1937); J Liedgren, rec av Kumlien, Karl Knutsson i Preussen (HT 1940); dens, Arkiv (Kultur-hist lex för nord medelt, 1, 1956), sp 223; Lindahl, 8 (1903); J A Lindblom, Tal öfver ... Göran G (1799); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); S Ljung, Erik Jö-ransson Tegel (1939), s 182; Lokalf; I Lundahl, Det medelt Västergötl (1961); K G Lundholm, . Sten Sture d ä o stormännen (1956); S Lundkvist, Gustav Vasa o Europa (1960); Y Löwegren, Naturaliekabinett i Sverige under 1700-talet (1952) Malmström, 2, 5, 6; J Messenius, Theatrum nobilitatis Svecanae (1616), s 34; Missiver fra Konger-ne Christiern I:s og Hans Tid, 1—2 (1912 ¦—14); P v Möller, 1867 års första kammare (1875); N Nilsson, Esplunda arkiv (Samf Örebro Stads- o Länsbiblioteks vänner. Meddel, 29, 1962); dens, Förteckn över Esplunda arkiv (ibid, 30—32, 1963—65); I Nordin-Grip, Pintorpafrun (Sörml handhr, 8, 1942); Olavus Petri, En swensk cröneka (1917), s 294; S U Palme, Sverige o Danmark 1596— 1611 (1942); dens o G Hafström, Sigismunds flotta 1599. Svar o gensvar (HT 1944); H Petersen, Danske adelige Sigiller fra det XIII og XIV Aarhundrede (1897); H Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925); R Przezdziecki, Ätten G i Polen (PHT 1943); Register öfver Rådslag i konung Erik XIV:s tid (MRA 1:4, 1880), s 68; RepD; J W Ruuth, Viipurin kaupungin historia, 1 (1931); J H Schröder, Monumen-ta diplomatica Svecana (1820—22); G A Silverstolpe, Tal öfver... Gjöran G (1799); L Sjödin, Arvid Siggessons brevväxl (Gamla ppr ang Mora sn, 2, 1937); dens, Kanslistilar o medelt arkiv, 1 (MRA 1939), s 117; P Sjögren, Släkten Trolles hist intill år 1505 (1944); dens, Ätten Posses hist intill år 1500 (1950); SKL; N Skyum-Nielsen, Et viden-skabeligt falsum i debatten om Kalmarunionen (Sc 1960), s 23, 34 ff; Slott o herresäten i Sverige. Skåne, 1 (1966), s 156—65, 3 (1966), s 11—15, 260; E Sommarin, Skånska hypoteksfören 1836—1936 (1936), s 344—47; SRA 1—2 (1887—99); ST 2—3 (1883 —95), 4 (1888), s 133, 203, 408, 424; N Staf, Marknad o möte (1935); dens, Polisväsendet i Sthlm 1776—1850 (1950); STb 1483—92 (1944); A A v Stiernman, Swea o Götha Höfdinga-Minne, 1—2 (1835—36); A Stille, Kriget i Skåne 1709—10 (1903), särsk s 74; O P Sturzen-Becker, Reuterholm efter hans egna memoirer (1862), s 14, 26, 33; S Suvanto, Suomen poliittinen asema Sten Sture vanhemman valtakautena vuosi-na 1483—97 (1952); Sv medelt:s rim-krönikor, 2 (1866); R Swedlund, Grev- o friher-reskapen i Sverige o Finland (1936); Sven Elofsson, Paralipomena (HSH 12, 1825), s 100, 164, 169; Sveriges krig 1611—32, 1 (1936); W Tawaststjerna, Kaarle IX:n ja Sigismundin taistelu Viron ja Liivinmaan omistamisesta (1935); E J:son Tegel, Konung Erics den XIV:des hist (1751); W Tham, Axel Oxenstierna, hans ungdom o verksamh intill år 1612 (1935); A Thiset, Danske adelige Sigiller fra det XV, XVI og XVII Aarhundrede (1905); D Toijer, Sverige o Sigismund 1598—1600 (1930); J P Trap, Kongeriget Danmark (5:e uppl), 6: 2 (1961), s 520, 7:2 (1963), s 735, 9: 1 (1965), s 468; S Tunberg, Sigismund o Sverige 1597 —98, 2 (1918), s 24, 32; O Walde, Sv emigranter i Polen o deras bibi (NTBB 1941), s 66 f, 74—78, 82; Vapen o dräkter på sv gravstenar från äldre Vasatiden (1926); B Wedberg, Konungens högsta domstol 1789— 1809 (1922), s 413—16; E Wendt, Amiralitetskoll :s hist, 1 (1950); J Werwing, Konung Sigismunds o konung Carl den IX:des Historier, 1 (1746); A W Westerlund, Åbo hovrätts presidenter, ledamöter o tjänstemän 1623—1923 (1923); G T Westin, De s k länsregistren från medelt:s slut (Sc 1951—¦ 52), s 140, 148, 151 f, 171—74; dens, Dagböcker som källor för Karl XII:s ryska fälttåg (KFÅ 1953), s 30 ff, 66—69, 88, 95, 113 f, 132; dens, Riksföreståndaren o makten (1957); G O F Westling, Det nord sjuårskrigets hist, 1 (HB 6, 1879), s 447, 2 (HB 7, 1880), s 48, 54—59, 87; A Viljanti, Gustav Vasas ryska krig, 2 (1957); H Vil-lius, Karl XII:s ryska fälttåg (1951); S Wägner, Skånska kommissionen af 1669—70 (1886), s 29 f, 66; A Zettersten, Sv flottans hist åren 1522—1634 (1890), s 161, 450—77, 508; F Ödberg, Om kh herr Maurits Rasmussons i Böne sammansvärjning mot konung Johan III år 1576 (VFT 1:6—7, 1893); dens, Om stämplingarna mot konung Johan III åren 1572—75 (1897), s 15, 168, 189, 193, 204, 251, 253, 258 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gyllenstierna, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13393, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13393
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gyllenstierna, släkt, urn:sbl:13393, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2024-04-16.