Meriter

2 Hahr, Erik Mauritz, bror till H 1, f 7 dec 1869 i Dingtuna (Vm), d 12 okt 1944 i Sthlm (Engelbr). Arbetade hos dekorationsmålaren C Grabow i Sthlm 87—89, deltog i Tekn skolans aftonundervisn 87—88, elev vid hkonstindustriella avd där 88—91, anställd hos arkitekten A Lindegren 91, studieresor i Europa 92—94, anställd hos arkitekterna A Lindegren o F Lilljekvist 94—97, privat arkitektverksamhet från 97, stadsarkitekt i Västerås 09—35.

G 24 juni 06 i Sthlm (Engelbr) m Clara Emilia Rossander, f 19 nov 71 där (Jak), d 21 nov 09 där (Engelbr), dtr till prof Carl Jacob R o Emma Maria Godenius.

Biografi

Under uppväxtåren var Erik H sjuklig och nödgades avbryta sina studier vid elementarskolan i Västerås. Han besökte en tid tekniska skolan i sin hemstad, undervisades 1884 av sin morbror, komminister W F Ljung i Tunaberg (Söd) och var 1885 elev vid en Internatskola nära Sthlm. Hans stora läslust vitsordades av hans lärare. 1887—89 arbetade han i Sthlm hos dekorationsmålaren Carl Grabow, som en längre tid varit verksam hos bröderna Carl och Paul Gropius i Berlin. Samtidigt deltog han i Tekniska skolans aftonundervisning och var elev vid dess högre konstindustriella avdelning. Under dessa år var H inriktad på att ägna sig åt teaterdekoration och konsthantverk. Hans konstnärliga begåvning uppmärksammades, han tilldelades flera premier och erhöll 1890 av Sv slöjdföreningen ett första pris för ritningen till en ljuskrona. 1891 utställdes på Nationalmuseum en serie av hans planscher med motiv från Tidö. S å anställdes han av arkitekten Agi Lindegren och anförtroddes bl a den inre restaureringen av Målhammars slott och Dingtuna kyrka i Västmanland.

Under en nära tvåårig utrikesresa kom H i direkt kontakt med de moderna konstströmningarna i Europa, besökte Tyskland, Frankrike och Italien och uppehöll sig en längre tid i Paris. Vid sin hemkomst biträdde han åter Lindegren men övergick efter en tid till arkitekten Fredrik Lilljekvists kontor. Båda dessa arkitekter hade stora historiska intressen och var ledare för bl a omfattande restaureringar. Av dem anlitades H särskilt för utförandet av dekorationer och rumsinredningar. Han medverkade vid Lilljekvists restaurering av Gripsholms slott och var dennes biträdande arkitekt vid rekonstruktionen av Gamla sta'n vid Konst- och industriutställningen i Sthlm 1897. Utställningen blev en stor händelse i 1890-talets arkitekturhistoria. Rekonstruktionen av Sthlms forna slottsområde motsvarade helt den smak för det nationalromantiska och fornnordiska som skulle prägla det begynnande 1900-talets sv arkitektur.

Den egentliga arkitekturen hade nu blivit H:s främsta intresse. S å som utställningen ägde rum övergick han till självständig verksamhet och öppnade i Sthlm ett eget arkitektkontor. Han förblev bosatt i Sthlm, men sin största insats kom han att göra i Västerås. Där förvärvade han barndomshemmet, en gård vid Skepparbacken, och använde den som bostad.

Genom bildandet av ASEA i början av 90-talet fick storindustrin fäste i Västerås, som under loppet av några få år kom att bli ett av landets ledande industrisamhällen. Även om industrin nu blev alltmer dominerande, utvecklades staden dock även i sina gamla funktioner som ett kyrkligt och administrativt centrum och som skolstad. För H innebar detta att han i Västerås erbjöds en mångfald betydande byggnadsuppdrag av olika slag. Hans produktion avspeglar den etappvis fortskridande förvandlingen av den samtida arkitekturuppfattningen. Med sin förmåga att konstnärligt förnya sig, tillgodogjorde han sig de idéer som debatterades och kunde tillämpa dem på ett självständigt sätt. Han sökte gärna nya möjligheter och blev en av de ledande arkitekter som förmedlade en »mjuk» övergång från sekelskiftets romantiska stilarkitektur till 30-talets funktionella arkitekturåskådning.

H:s tidigaste byggnader anslöt sig till 90-talets Clasonska skola. Vid uppförandet av polis- och brandstationen vid Ö Kyrkogatan (1898) och villan Stora Fridnäs (1900) valde han europeiska renässansslott till förebilder och det för 90-talet vanliga släta teglet till fasadmaterial. Det som var för I G Clason väsentligt kom att förbli bestående drag i H:s arkitektur: gedigna konstruktioner och en utomordentligt omsorgsfull behandling av såväl materialet som formen.

Gestaltningen av det 1907 invigda stadshotellet vid Stora torget kan betraktas som H:s definitiva genombrott som arkitekt. Byggnaden är lika mycket en fullödig representant för jugendarkitekturen som ett utmärkt prov på hans formskapande förmåga. Det tornförsedda komplexet är uppdelat i volymer av olika höjd grupperade kring en central gård, begränsad mot torget av ett lågt murverk med en dekorativ gallergrind. Den inre utsmyckningen såväl som den yttre utfördes helt efter hans ritningar. Tidigare projekt utarbetade av G Wickman förelåg (1899—1901), och dessa har utan tvivel varit vägledande särskilt i fråga om stilvalet. Då en del av lokalerna, i synnerhet festvåningen, en tid framåt skulle utnyttjas av stadsfullmäktige, betecknades hotellet en tid som stadshus.

Att H — ursprungligen verksam som dekorationsmålare och konsthantverkare — var mottaglig för jugend är inte ägnat att förvåna. Drag av denna stil kan spåras i flera av hans med stadshotellet ungefär samtida verk, exempelvis Mariaskolan (1902) och Herrgärdsskolan (1905). Fr o m sekelskiftet blir även det fornnordiska inflytandet förnimbart i hans arbeten, mycket tydligt i de fem »direktörsvillorna» som uppfördes vid Stallhagen 1906—09. Vissa för H kännetecknande drag framträder här, en oregelbunden pittoresk uppdelning av byggnadskroppen, rytmiskt disponerade fönstergrupper med små rutor, tunga tegeltak med utdragna takfall och låga breda takkupor som verkar inskjutna under en flik av takfallet. Fasadmaterialet är sten, tegel, trä eller puts eller en kombination av dessa olika material. Den inre plan- och rumsdispositionen erinrar om den engelska »cottage»-arkitekturen. Helst använde han nu och en tid framåt tegel av den handslagna typen, senare hade hans fasader oftast en putsad yta. Nationalromantiska är Korsängsskolan (1914—15) och bibliotekshuset vid domkyrkan (1915—16). Även det för ASEA i rött tegel skapade nya huvudkontoret (1916—19) visar sådana stildrag utan att därför sakna en originell utformning, bl a tornet med dess kopparklädda lökkupol. Om H:s strävan att utan anknytning till historiska utgångspunkter låta arkitekturens språk uttryckas i rena klara volymer, ytor och linjer vittnar den stramt tvådelade tegelbyggnaden för elektricitetsverket (1909—10), som visar fram mot hans något senare utförda industriella anläggningar, bl a det mästerligt i tegel, järn och glas resta arkitektoniska höljet till Mimerverkstaden (1911—15), vars inre planering verkställdes av ASEA:s ingenjörer. Byggnaden är en sv motsvarighet till P Behrens' berömda fabriker för AEG i Berlin (1909—10) och en av de första insatserna till en sakligt konsekvent lösning av fabrikshusets plan- och exteriörproblem. Med sin 200 m långa fasad och sin 20 000 kvm golvyta blev verkstaden ett av Europas största fabrikskomplex.

När H 1909 tillförordnades som stadsarkitekt i Västerås, prövade staden en ny anställningsform, innebärande endast två dagars tjänstgöringsskyldighet och rätt för arkitekten att åtaga sig enskilda uppdrag. An- ställningsvillkoren förblev oförändrade, tills H uppnådde pensionsåldern (1935). Han hade 1907 igångsatt omarbetningen av den för staden gällande stadsplanen, biträdd dels av arkitekten P Hallman, som gjort stora insatser som stadsplaneexpert, dels av Västerås byggnadschef, majoren i väg- och vattenbyggnadsverket G Smitt. Den slutgiltiga utformningen av stadsplanen — färdig 1910, fastställd 1915 — blev grundvalen för H:s förnämsta insats i Västerås, bevarandet av den gamla stadskärnan med dess medeltida stadsplan och utbildandet av en modern storstadsmässig bebyggelse utan att de olikartade stadsdelarna ingrep störande i varandras miljöer. Det var H:s fina sinne för miljöverkan, som gjorde det möjligt för honom att förena de många motsättningarna i en stad till en enhet. Genom att de nya stadsdelarna förlades till stadens periferi och de äldre delarna omgavs av byggnadskvarter med måttlig höjd- och volymverkan, kunde den gamla stadsmiljön fortfarande hävda sig i stadsbilden. Vid utarbetandet av stadsplaner och kompositionen av byggnadsenheter eftersträvade H måleriska och pittoreska effekter. Han skapade med allt större fulländning stor, yttre form men löste ej alltid med samma säkerhet de inre planproblemen.

H:s begåvning yttrade sig kanske rikast i hans verksamhet som restaureringsarkitekt och det blev hans uppgift att renovera de flesta av Västerås' värdefullaste byggnadsminnesmärken (bl a Biskopshuset 1902, Domkapitels- eller Konsistoriebyggnaden 1909, och Slottet 1918—26) och att genomföra saneringen av praktiskt taget hela det gamla stadsområdet. Till de märkligaste stadsmiljöer som han behandlade hör domkyrkans närmaste omgivning och stränderna utmed Svartån med den utbyggda Slottsgatan. I de äldre stadsdelarna inlemmade han även moderna byggnadskroppar, finkänsligt anpassade till omgivningen, invid domkyrkan ovan berörda bibliotekshus och en klockstapel (1936), vid Slottsgatan den måttfullt hållna teatern (1915) och länssparbankens fint komponerade komplex, inrymmande även bl a stadens rättslokaler (1916). Hans medhjälpare vid restaureringen av slottet (residens och länsmuseum) var konstnären Filip Månsson (1864—1933), som han ofta anlitade för den inre och yttre utsmyckningen av sina hus. I slottet finns prov på H:s förmåga som inredningsarkitekt och konsthantverkare (plafondmålning, järnsmide, möbler).

Programmet för H:s verksamhet var omfattande. Stadens expansion medförde ett växande behov av tidsenliga anläggningar. Han levererade ritningarna till praktiskt taget alla nybyggnader i stadens centrala delar. Butiker, affärshus, hotell, bostäder m m infördes varsamt i den ålderdomliga miljön. Utanför stadens gamla bebyggelse uppförde han byggnader av olika slag, bl a mer än ett hundratal bostadshus. Av särskilt intresse är de olika typer arbetarbostäder som anlades på Viksäng och i stadens östra industriområde, radhus, byggnadslängor kring en stor planterad sluten gård och lamellhus, vilka tillsammans bildade en arkitektoniskt synnerligen tilltalande bebyggelse med smålägenheter, ekonomisk och väl genomtänkt. Lamellhusen är sannolikt de första av denna typ i landet (1917). På 30- och 40-talen utvecklade H en rent »funktionalistisk» form. Anlitad av olika uppdragsgivare, bl a fr o m 1935 av byggnadsfirman Anders Diös, ritade han stora hus med många lägenheter, en socialt betingad bostadsarkitektur, vars planering och placering är av större intresse än den ganska schematiska och neutrala utformningen. Här må blott nämnas flerfamiljshusen i kv Gunvald (1931) och lamellhusen vid Biskopsgatan (1943).

I de moderna yttre områdena är H:s mest betydande verk statens ångkraftstation på Viksäng (1915) och ASEA:s växande anläggningar. Förutom stationen på Viksäng utförde H ett stort antal kraftverk i hela landet, bl a Lilla Edet vid Trollhättan, Vargön i Göta älv och Krångede i Indalsälven. Även för dessa anläggningar skapade han en konsekvent genomtänkt industriarkitektur som inte saknar estetiska effekter. Det råder ingen tvekan om att den kärva konstruktionsarkitekturen i de industriella anläggningarna stimulerade hans skaparförmåga. För ASEA uppförde han fr o m 1925 verkstäder dels i anslutning till Mimerverkstaden och dels i kvarterets fortsättning österut — stora, mäktiga anläggningar, med tiden alltmer »funktionalistiska» utan att dock helt sakna anknytningar till traditionella former. Den sista, ämnesverkstaden i Sigurdkomplexet, ritad 1944, uppfördes efter H:s bortgång. Strax norr om Västerås anlade H en stämningsfull kyrkogård med kapell och klockstapel. Anläggningen betraktas som ett av hans mest konstnärliga verk som arkitekt och miljöskapare (1919—24). Bland arbeten på andra orter märks ritningarna till Gbgs högskolas byggnad utförda tillsammans med E Torulf (1907), sparbankshuset i Liseberg (1923) och en tillbyggnad till stiftsbiblioteket i Linköping (1928) samt restaureringar bl a av Rydsgårds herresäte (omkr 1908), Rytterne kyrka (1919) och rådhusen i Arboga, Köping och Sala.

H var traditionsbunden men samtidigt socialt medveten och i flera avseenden ganska radikal. Han stred oförskräckt för sina åsikter och var »något av en diktator, genom personlig begåvning och västmanländsk envishet» (S Drakenberg). Annars var han tyst och tillbakadragen och undvek publicitet. Av sina vänner skildras han som »en god och vänsäll man som ägde humorns gåva och tyckte mycket om ett gott skämt» (S Ahlbom). Hans nära 50-åriga insats som arkitekt i Västerås prisades av samtiden som en pionjärbragd, vars motsvarighet ingen annan stad i landet kunde uppvisa.

Författare

Carine Lundberg

Arkivuppgifter

Handl:ar, ritn:ar o skisser i statliga o kommunala arkiv i Västerås o i Länsmus :s o ASEA:s arkiv (förteckn över arkivmaterialet i S Drakenbergs nedan a a om Västerås byggnadshist, s 414).

Tryckta arbeten

Gård i Västerås (TT 41, 1911, Sthlm, Arkitektur, s 35—37). — Västerås teater (ibid 1916, Arkitektur, s 55—58). — Verkstadsbyggnad för ASEA i Västerås ([ibid] 1918, Arkitektur, s 160—162). — Mina synpunkter vid restaureringen av Kungl. vattenfallsstyrelsens egendom, f d Rudbeckska huset (Tekniska meddelanden från K vattenfallsstyrelsen, ser K, nr 3: K vattenfallsstyrelsens fastigheter i kv. Björnen, Stockholm, Trollhättan 1931, s 123—128).

Källor och litteratur

S Ahlbom, E H (Byggmästaren. 1944); L Böklin o S Drakenberg, Västerås (1949); H Cornell, Den sv konstens hist, 2 (1946); S Drakenberg, Västerås stads tekn verk 1861—1936 (1936), s 125 ff; dens, Stadens byggnadshist från 1800-talets mitt (Västerås genom tiderna, 5: 2, 1962); dens, P Bohlin o T Ericsson, 15 år i Västerås. Byggnadsfirman Anders Diös (1951); T Grut, Förslag till nytt stadshus i Vesterås (TT, avd Arkitektur. . . 1904); A Hahr, Rydsgård (Sv slott o herresäten, Skåne, 1909); dens, Sv arkitektur (1938); G Hahr, Släkten Hahr (1954); H-R Hitchcock, Architecture. Nineteenth and twentieth centuries (1958), s 336 ff; B Linn, Osvald Almqvist, en arkitekt o hans arbete (1967), s 17, 20 f, 44, not 35; N Lönnroth, Västerås (Byggmästaren 1941); G Näsström, Västerås o E H (OoB 1935); T Paulsson, Den glömda staden (1959), s 134 ff; Sv konstkrönika under 100 år (1944); Sv slöjdfören:s hemutställn i Liljewalchs konsthall 1917. Sv stadsförb:s avd. Kommunala byggn:företag (1917); I Tengbom, Stadsarkitekterna i våra smärre städer (TT, avd Arkitektur, 1911); E Thor-man, Västerås slotts residensvåning (Sv hem i ord o bilder, 1925); H Udden, Västerås, stad under femtio år 1875—1925 (1929); G Upmark, Målhammar (Sv slott o herresäten, N F, Västmanland, 1923); P-O Westlund, Fornforskning o minnesvård, 2. Byggnadsminnen (Ad patriam illustrandam, hyllningsskr till S Curman, 1946); J Åkerlund, Byggn:frågor i landsortens städer (TT, avd Arkitektur, 1913); T Öberg, Västerås stadskommunala hist 1863—1937, 1—2 (1948).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik M Hahr, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13532, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13532
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik M Hahr, urn:sbl:13532, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2024-04-19.