Meriter

4 Hjärne, Harald Gabriel, brorson till H 3, f 2 maj 1848 på Klastorp, Skövde landsförs, d 6 jan 1922 i Uppsala. Föräldrar: postmästaren kapten Harald H o Ida Margareta Benedikta Richert. Mogenhetsex vid Umeå h a l 6 juni 65, inskr vid UU 25 sept 65, FK 30 maj 71, disp pro gradu 4 maj 72, FD 31 maj 72, doc i hist 4 juni 72, allt vid UU, lär vid Gbgs realgymn 73—74, ånyo doc i hist vid UU 28 dec 76, förestod eo professuren i hist där 30 sept 82—jan 85, eo prof 30 jan 85, ord prof 25 april 89— 31 maj 13, led av AK 02—08, av FK 12— 18, ordf i SA:s Nobelkommitté o förest för dess Nobelinst från 13. — LSkS 80, LHVU 89, jur hedersdr vid UU 6 sept 93, LVHAA 99, LVS 01, LSA 03, LVA 05, teol hedersdr vid UU 31 maj 11, HedLVVS 19.

G 23 mars 86 i Nyköping m Eva Maria Rezelius, f 29 juni 61 i Sthlm, Hedv El, d 26 jan 14 i Uppsala, dtr till hovrättsrådet Carl Herman R o Eva Christina Henrietta Tisell.

Biografi

Efter skolgång i Skara, Sthlm och Umeå började Harald H hösten 1865 sina studier vid Uppsala univ och tog 1871 fil kand-examen med historia och klassiska språk som huvudämnen. 1872 disputerade han och promoverades omedelbart till fil dr som primus i en lysande samling företrädare för olika humanistiska discipliner. Han blev i detta sammanhang förordnad till docent i historia. Av ekonomiska skäl fann han sig föranlåten att på hösten ta ett vikariat vid läroverket i Uppsala och blev följande år lärare vid enskilda realgymnasiet i Gbg. Han började nu även skriva artiklar i Göteborgs-Posten. I Svensk tidskrift, som han redigerade 1875—76, till en början tillsammans med Hans Forssell, publicerade han historiska undersökningar, delvis med aktuell politisk bakgrund, men denna verksamhet blev kortvarig, då det inte blev möjligt att hålla tidskriften vid liv. H återvände då (1876) till sin docentur men kunde en längre tid inte tjänstgöra på grund av en psykisk depression orsakad av överansträngning. Han begagnade emellertid tiden till att lära sig ryska och lade på så sätt grunden till sin kommande specialisering i rysk historia. Denna orientering markerades i fortsättningen ytterligare, då han genom stipendier och statsanslag fick tillfälle att företa forskningsresor, som 1880—83 förde honom till Mellaneuropa och Ryssland och satte frukt i ett antal uppmärksammade undersökningar. Inte minst genom dessa meriterade han sig för utnämningen till eo professor i historia 1885, en befattning som han skött på förordnande sedan 1882. När den ordinarie historieprofessuren blev ledig 1889, blev han utan ansökan dess innehavare. Denna befattning behöll han till sin pensionering 1913.

I sin undervisning ville H framför allt aktualisera de stora linjerna. Han krävde, att varje forskningsuppgift skulle genomföras förutsättningslöst under iakttagande av en omsorgsfull källkritik och grundas på ett så allsidigt material som möjligt. Tidigare vunna arbetsresultat skulle ständigt omprövas, så snart den fortgående forskningen gav nytt bedömningsmaterial. H var angelägen om att se den sv historiska utvecklingen i ett internationellt sammanhang och byggde därvid i stor utsträckning på utländsk forskning. Detta framgår av hans 1872 publicerade doktorsavhandling Om den forn-svenska nämnden enligt Götalagarna, som var grundad på djupgående studier rörande den germanska rättens väsen. Denna skrift blev emellertid tillika av epokgörande betydelse för hans även senare ofta proklamerade karakteristik av den sv samhällsutvecklingen som en produkt av lagens herravälde och kungadömets centrala funktion i riksstyrelsen i samverkan under gemensamt ansvar. I en rad skrifter som behandlar reformationens och vasatidens historia, bl a Sveriges östersjövälde och Europa (1889), Gustaf Adolfs minne (1892), Renässans och reformation (1893), Upsala möte (1893), Gustaf Adolf, protestantismens förkämpe (1901) och Reformationsriksdagen i Västerås (1912), underströk han, att det väsentliga för vasakonungarnas statskonst var samarbetet mellan kungamakten och folket enligt principen "en för alla och alla för en."

Ännu tydligare framträder hans djupa känsla för det internationella sammanhanget, när han arbetar med den sv stormaktstidens politik. Han tar bestämt avstånd från det ofta hörda talet om en medveten erövringspolitik, ett av Gustav II Adolf eller hans företrädare planmässigt eftertraktat dominium maris Baltici, ett herravälde över Östersjöns alla kustländer och ett monopol på samfärdseln mellan dem och västra Europa. Han gör i stället gällande, att det sv Östersjövälde som uppstod ur de långvariga striderna med Polen, Ryssland och Danmark finner sin förklaring i den ständigt trängande nödvändigheten att upprätthålla ett självständigt Sverige som en protestantisk och av grannarna oberoende makt.

De brytningar som kännetecknade utvecklingen inom det sv riket under protestantismens första århundrade ställde H in i "det stora sammanhanget i protestantismens kamp på liv och död över hela Europa mot 'den papistiska superstitionen och den hispaniska ambitionen', såsom Karl IX betecknade den fientliga världsmakten". Andra yttre påfrestningar orsakades av fientliga anslag främst från de östeuropeiska grannarna Ryssland och Polen. Kravet på tillräckliga maktmedel för att hålla stånd mot dessa makter —¦ liksom också mot Danmark, som efter unionstiden gärna ville komma Sverige till livs — gjorde det svårare att med kraft fullfölja den antikatolska kampen. Försöken på 1620-talet att kombinera denna kamp och Sveriges trygghetskrav genom att sammanföra de stora protestantiska makterna i ett allmänt förbund misslyckades emellertid och Sverige blev till sist hänvisat till sina egna krafter. Redan efter Stolbovafreden sökte Gustav II Adolf inte utan framgång grundlägga ett gott förhållande till Ryssland för att befordra en effektiv insats i den sammansvetsade kampen mot Polen och papismen. Under de följande åren blev det en intrikat uppgift att genom uppgörelser också med Polen och Danmark förvärva största möjliga handlingsfrihet. Gustav Adolf tvekade inte att ikläda sig rollen som ledare, men när H i detta sammanhang hyllar honom som protestantismens förkämpe, försummar han inte att understryka, att kungen i denna egenskap också företrädde ett sv statsintresse. Den försvarsmakt han med tiden uppbyggde under krigen i östra Europa blev ett bålverk för Sveriges och därmed också för det protestantiska Tysklands frihet. Här ligger hans grundläggande förtjänst om protestantismens räddning. Han hade öppen blick för att inte göra någon skillnad mellan lutheraner och kalvinister utan skapa en fast politisk organisation för en fortsatt samverkan dem emellan. H fann i Gustav Adolfs protestantiska politik ett starkt universalistiskt drag. I sin evangeliska allianstanke såg kungen en tidsenlig form för en förhoppning om ett europeiskt statsförbund.

En av grundvalarna för protestantismens trygghet i Europa fann Gustav Adolf i en på garanterade traktater grundad jämvikt mellan Östersjöns makter. När religionsstriden hejdats genom westfaliska freden, framträdde i andra sammanhang betydelsen av den maktkoncentration som det sv Östersjöväldet innebar. Karl X Gustav sökte genom det fortsatta kriget mot Polen runda av sitt välde i söder, och ökade därefter starkt sin maktposition, när han förvärvade de skånska landskapen efter sin seger över Danmark. Han skulle ha blivit den självskrivne ledaren för ett skandinaviskt Östersjövälde, om planen på att ställa Skandinaviens tre länder under samfälld ledning hade blivit genomförd. Denna plan, som "famnade hela den nordiska folkvärldens framtid" mötte emellertid naturligt nog inte förståelse hos den besegrade fienden. Därmed gick enligt H:s uppfattning ett stort ögonblick förlorat för Skandinaviens, för Nordeuropas framtid.

Karl XII:s kamp framstod i anslutning till dylika tankegångar för H som en strid inte bara för svensk utan för västerländsk statsordning och rättstanke överhuvudtaget. För att undersöka en så omfattande frågeställning krävdes en mångsidig kännedom om Karl XII:s hela samtid och en ingående granskning av förut otillräckligt begagnade källor. Det var ett arbete på lång sikt. Till en viss grad uppfylldes hans förhoppningar på denna punkt, när Karolinska förbundet bildades 1910, och han fick undan för undan stöd för sina bemödanden, när en hel skara lärjungar inspirerades till arbete på detta forskningsområde. Vad H ville ha fram var en allt fullständigare kunskap om de folk i vilkas öden Karl XII ingripit. Han ville få till stånd en forskning som förenade sakintresse med språkkunskap och byggde på en organiserad arbetsfördelning mellan fackmän från olika länder.

När H på detta sätt gav vidare perspektiv åt Karl Xll-forskningen, lämnade han fördenskull inte å sido konungens personliga förtjänst att så segt fullfölja motståndet mot de segrande fienderna, att friheten räddades åt hans land. Ryssarna fick därigenom sina egna krafter så starkt försvagade, att de inte längre blev i stånd att fortsätta en för Sveriges frihet farlig erövringspolitik. H går på denna punkt ett steg längre än många andra bedömare och visar sig benägen att även när det gällde senare tider reducera faran för Rysslands aggressivitet. När han med färska erfarenheter från Ryssland i början av 1880-talet bekände, att han inte hade någon böjelse för rysshat, så kunde han dock inte låta bli att misstro ryssarna på grund av deras överlägsna maktresurser, samtidigt som han var angelägen om att sätta in denna fara i det stora sammanhanget, Rysslands förhållande till de europeiska makterna överhuvudtaget. Detta var ett viktigt spörsmål även sedan Turkiet, Polen och Sverige inte längre spelade sin tidigare roll som barriär. I ett flertal egna undersökningar, bl a Från Moskva till Petersburg. Rysslands omdaning (1888—89), Ryssland under nordiska krigets återverkan (1892), Svensk-ryska förhandlingar 1564—72 (1897), Karl XII. En uppgift för svensk häfdaforskning (1897), Karl XII. Omstörtningen i Östeuropa 1697—1703 (1902), Sveriges insatser i Rysslands orientpolitik (1912) och Ryska maktdrömmar (1914), lämnade han tungt vägande bidrag till utforskningen av såväl den inre ryska utvecklingen som Rysslands förbindelser med sina grannar, i främsta rummet Sverige. Om också tyngdpunkten av dessa forskningar var förlagd till den karolinska tiden, tog han också upp skiftande problem från århundradena närmast före och efter denna period. Härtill kan läggas en banbrytande översikt över Rysslands hela historia i Nordisk familjeboks 2:a upplaga.

Sveriges ansvar som förpost mot öster upphörde inte, när landet efter den karolinska tidens slut tre gånger fick vidkännas betydande förluster i fredsuppgörelserna med Ryssland 1721, 1743 och 1809. H fäs- ter mycken vikt vid att Sverige varje gång kom att överleva som fri stat. Det gjorde så även efter 1812 års uppgörelse med Ryssland om Finland och Norge, trots att ett svårare gränsläge hade inträtt och trots att vänskapen senare grumlades under Krimkriget och 1860-talets polska resning. För H stod det klart att Sveriges möjligheter att fortsätta på denna frihetens väg stod i starkt beroende av Rysslands egen politiska utveckling, som i sin tur i hög grad bestämdes av hur förhållandena skulle komma att gestalta sig i Östeuropa överhuvudtaget. H hyste en stark motvilja mot den expansiva ryska nationalismen och fann att den stora makt som fallit på Rysslands lott och den nära till hands liggande risken för revolutionära omstörtningar där utgjorde en fara för andra länder. Men detta finge inte leda till sv demonstrationer som kunde grumla det vänskapliga förhållandet. Även om H:s bedömning av möjligheterna till en utjämning av motsatserna mellan Ryssland och dess grannar med tiden övergick från en påfallande optimism i yngre dagar till en skepticism beträffande möjligheterna till en varaktig uppgörelse, så ville han göra vad göras kunde för att tillvarataga dessa möjligheter. Den sv politiken borde arbeta för ett fortsatt vänskapligt förhållande till Ryssland och samtidigt skärpa beredskapen genom en effektiv försvarsorganisation för att möta ett eventuellt ryskt anfall. Mot denna bakgrund har man att se den uppmärksammade debatt H väckte, då han varnade för att låta förryskningspolitiken i Finland förleda oss till "moraliska äventyr" och kritiserade den finska nationalitetsrörelsens självtillräckliga isolationstendenser.

Om H i sin forskargärning genomgående sökte fånga sambandet mellan det närvarande och det förgångna, så var han tillika angelägen om att vid bedömningen av ett lands historiska utveckling undvika att fastna i snävt nationella perspektiv. Den naturliga förklaringen härtill är att söka i den suveräna bredd som kännetecknade hans av vidsträckta språkkunskaper burna humanistiska lärdom. För hans vetenskapliga skolning blev det fruktbringande, att han i sin tidiga ungdom ägnade en stor del av sina krafter åt de klassiska språken och antikens historia. Han tog starka intryck framför allt av Platon och Thukydides. Särskilt den sistnämnde vann hans beundran som en mönstergill kritisk forskare. Vid olika tillfällen, bl a i Semiterna (1875), Bysantinernas historiska betydelse (1880) och Historiska världsbilder (1908), tar H upp olika problem inom den antika historien och sammanställer dem till en världsbild, karakteriserad av kampen för barbarernas hellenisering och romarnas anslutning till denna kulturkamp, med resultat att hela Medelhavsvärlden kom att samlas under den allmänna kulturens och fredens hägn. Så småningom uppträdde inom denna värld med kristendomen ett tredje livselement. I det kristna Bysans fortlevde under tusen år den grekisk-romerska kulturens traditioner; därifrån fördes sega försvarsstrider mot ihållande barbaranfall, tills riket slutligen gick under efter utdragna krig mot de otrogna. H sticker inte under stol med sin beundran för det bysantinska rikets rikedom och odling, som utövade ett bestämmande inflytande åt olika håll under större delen av medeltiden.

Även i andra sammanhang kom H att ägna en god del av sin uppmärksamhet åt företeelser utanför den europeiska synkretsen. De islamitiska turkarnas hårda strider med en rad asiatiska folkstammar av mongoliskt eller tartariskt ursprung hade inte uteslutit också en samverkan i kulturens tjänst tvärs över den asiatiska kontinenten, främst markerad av ekonomiska förbindelser mellan Östasiens och Medelhavsvärldens olika folkelement.

I samband med rysk-japanska kriget ägnade H grundliga föreläsningar åt Japans historia, varefter följde en historisk översikt i Japan-artikeln i Nordisk familjeboks 2:a upplaga, i det väsentliga omtryckt och postumt utgiven 1923.

Världen utanför Europa drogs också in i hans intressesfär genom kolonialpolitiken, vars utformning i imperialismens tecken han särskilt i dess brittiska form ägnade ingående uppmärksamhet. Han hade därvid öppen blick också för dess positiva sidor. Imperialismen kunde vara ett verktyg även i det mänskliga framåtskridandets tjänst. H framhöll uttryckligen, att det brittiska väldet i Indien "skapat en verklig fred, sådan som Orientens utpinade folk aldrig förut vetat av", och att Englands egna kolonier vuxit ut "till en ring av självstyrda stater med var sin ingalunda föraktliga nationalkänsla". Samtidigt underströk han gärna, att den maktposition som britterna vunnit inte skapats utan mycken offervilja. Det hade ofta gällt att vidga vunna territorier för att stävja blodsutgjutelser och självsvåld, och de ekonomiska vinster som gjorts fick i regel betalas med kännbara personliga insatser av liv och lem.

Detta gällde i hög grad den koloniala expansionen i Afrika, vars kostsammaste inslag var boerkriget. Starkt kritisk mot boernas hårda inställning till sina grannfolk vägrade H godta en i många länder vida spridd opinion, som av den omständigheten att det var ett litet folk som tagit upp kampen mot en stormakt gärna tog sig anledning till att sentimentalt förhärliga detta folk i den politiska romantikens tecken. H anlade på denna punkt mera realistiska synpunkter. Han pekade på faran för England av en växande fientlig militärmakt i Sydafrika och underströk vikten av arbetet "för de underlydande folkens uppfostran till självstyrelse och självständig kultur". Med denna uppfattning kom han att efter första världskriget se fram mot kolonialfolkens snara frigörelse.

Den fördomsfria personliga självständighet som kännetecknade historieforskaren H präglade även hans verk som politiker. Mellan historia och politik förelåg enligt hans uppfattning ett mycket nära samband, som han i sin skrift Nutidspolitik och Sveriges hävder (1907) karakteriserade med ett citat från den engelske 1800-talshistorikern Edward Freeman: "Politiken är samtidens historia, och historien är det förflutnas politik." För att kunna komma till rätta med äldre tiders statsliv måste historikern således vara politiskt kunnig och ha sinnet öppet för sammanhanget mellan olika epokers samhällsföreteelser. Som politiker reagerade H starkt mot att det enskilda klassintresset skulle få övertaget över statsintresset, mot att medborgaren skulle eggas till att söka egen vinning på det allmännas bekostnad. För honom gällde som främsta drivkraft individens fria självbestämmanderätt, men denna frihet måste vara en frihet under ansvar, om den skulle kunna bli till nytta för såväl individen som samhället. H tog därför avstånd från den otuktade demokratin och satte som villkor för en livsduglig demokrati att den skulle vara "mäktig av den politiska kultur som kräver besvär i stället för idel rättigheter". Samma ansvarskänsla ville han ha tillgodosedd inom socialpolitiken, när det gällde att lösa omvårdnadens problem. Statens rätt att vid behov ingripa fann han visserligen självklar. Men han blev med tiden mer och mer benägen att varna för överdrifter vid dessa ingrepp, som skulle undergräva medborgarnas självständiga ansvarskänsla och arbetsförmåga och därmed äventyra folkets försvarskraft. Hur kan man begära, frågade han, "att människor, som vant sig att kasta sina egna bördor på staten och ständigt vädja till dess understöd, skola i den gemensamma farans stund visa sig mäktiga av självuppoffring och dådkraft?"

H:s politiska intresse gjorde, att han tidigt började ta del i den politiska debatten och hastigt vann en uppmärksammad personlig position genom föredrag och polemiska inlägg i pressen. Efter sin debut i Göteborgs-Posten på 70-talet kom han med åtskilliga bidrag till den politiska diskussionen i bl a Aftonbladet, Sv dagbladet, Sthlms dagblad och Nya dagligt allehanda. Men det dröjde påfallande länge, innan han lät aktivt engagera sig i något politiskt parti. I slutet av 1890-talet utsågs han till liberal kandidat vid valen till AK både 1896 och 1899 men föll båda gångerna igenom. Vid nästa val 1902 hade främst hans positiva försvarsintresse närmat honom till högern, och det var som dess kandidat han nu blev invald i AK (omvald 1905). 1908 avsade han sig kandidaturen men återinträdde i riksdagen 1912, denna gång som representant i FK för Västernorrlands län för 6-årsperioden fram till 1918. Riksdagen var emellertid knappast det forum som bäst passade hans politiska aktivitet. Sina största insatser som politisk opinionsbildare gjorde han alltjämt utanför riksdagen. Hans talekonst, med dess blandning av ironisk överlägsenhet och akademisk tyngd, hade svårt att nå avsedd effekt i de parlamentariska debatterna. Detta hindrar inte, att han kom att spela en betydelsefull roll vid viktigare riksdagsbeslut inte minst under krigstiden.

Som politiker ägnade sig H med särskilt intresse åt vad han uppfattade som huvudproblemen i den sv politiken under tiden närmast före och efter sekelskiftet: unionsfrågan och försvarsfrågan. Båda dessa frågor betraktade han ur ett gemensamt perspektiv, omsorgen om den skandinaviska halvöns yttre trygghet. Det var för H en besvikelse att unionen med Norge inte blev det verkliga statsförbund som kunnat göra den till ett pålitligt värn för denna trygghet. Han deltog flitigt i de sv-norska diskussionerna om skiftande unionsproblem. Han kritiserade starkt såväl den norska vänsterns befattning med riksrättssaken 1884 och dess krav på egen utrikesminister som den norska högerns idéer om reformer till stärkande av Norges inflytande på unionella frågor. Men han vände sig tillika med skärpa mot 1890-talets planer på en i nödfall tvångsvis genomförd revision av unionsbestämmelserna. I samband med unionsbrottet 1905 arbetade H energiskt för att Sverige skulle få bästa möjliga garantier för sin framtida yttre trygghet. Han hade bl a som medlem av den första urtima riksdagens särskilda utskott dryg andel i ansvaret för den uppgörelse som fastställde de sv villkoren för unionens avveckling. Även om H tvivlat på möjligheten, att unionen skulle komma att ge Sverige norsk hjälp i ett kritiskt läge, så var det dock med oro som han drevs att gå med på unionsupplösningen, som enligt hans uppfattning måste leda till ett farligt försvagande av båda ländernas utrikespolitiska positioner. Vad Sverige beträffar måste konsekvensen bli att vi i fortsättningen måste "bygga vår framtida trygghet helt och hållet på nya egna ansträngningar, som ej böra synas hopplösa, ehuru otvivelaktigt tunga".

Det var H som vid unionsupplösningen angav den linje som blev den officiellt svenska och som genom Karlstadsuppgörelsen avsåg att bli "utgångspunkt för fortsatt realpolitisk omvårdnad av Sveriges välfärd". Bästa sättet att tillgodose denna omvårdnad var att fullfölja och skärpa den försvarspolitik som H från tidiga år påyrkat och som mer och mer blivit hans främsta inrikespolitiska programpunkt. Han var angelägen om att bryta det motstånd som från olika håll restes mot att låta försvarskostnaderna gå i höjden. Det syntes honom klart, att intresset för försvaret skulle stärkas, om samhällsförhållandena var så tillfredsställande som möjligt. Om försvarsbördorna måste ökas, borde därför samtidigt de medborgerliga rättigheterna utvidgas. Vid ett försvarsmöte i Uppsala 1891 genomdrev H ett uttalande om en vidgad värnplikt i utbyte mot allmän rösträtt. Samtidigt bildades en förening med namnet "Försvar och reformer". H hävdade att försvarspolitiken måste ha försteget, när det gällde våra inrepolitiska intressens tillvaratagande. Han tillmätte de militära inrättningarna positiva verkningar även i fredstid genom de unga generationernas uppfostran till laglydnad, ordningssinne, kroppslig styrka och andlig jämvikt. Om inrikespolitiken således enligt H:s uppfattning måste grundas på medvetandet om tillräckliga maktmedel, så var det naturligt, att han förkastade den vida spridda föreställningen att neutraliteten i och för sig skulle kunna ge en erforderlig trygghet. För honom kunde neutraliteten på sin höjd vara "en belöning för en om sin styrka fullt medveten politik". För den som saknade maktmedel och var svag och vacklande var enligt hans mening neutraliteten "blott och bart en undflykt som leder till fördärv".

Med sitt starka politiska intresse målmedvetet inriktat på att göra medborgarna till ansvarsmedvetna tjänare åt den sv samhällsutvecklingen ställde sig H starkt kritisk mot den romantiska nationalism som under det senare 1800-talet fått ett hårt grepp om den sv opinionen. Han ville, som redan antytts, ställa den sv utvecklingen i den internationella kulturens tjänst och hade därvidlag en stimulerande drivkraft i den universalism som kännetecknade hans historiska forskargärning. Han spanade flitigt efter den mänskliga utvecklingens lagar, vilkas innersta väsen han dock fann oåtkomligt för en aldrig så djupträngande forskning. Här fick hans religiösa livsåskådning träda till och ge den förklaring som han efterlyste, när hans aning sade honom, att "utvecklingens oblidkeliga lagar i verkligheten ej äro ett system av torra regler, utan yttringar av en personlig vilja, mot vilken ingen annan någonting förmår". Denna vilja, uppenbarad i Kristus, blev förutsättningen för en världsordning som ytterst bygger på oförklarlig övermänsklig hjälp och "legitimerar rättens krav såsom ovillkorligen förpliktande". I denna anda underströk H religionens värde för både individen och samhället, och han slog sig till den kristna världsåskådningens riddare genom att då och då polemisera mot den kristendomsfientliga agitationens företrädare. Från denna utgångspunkt blev det för honom naturligt att delta i tidens kyrkopolitiska debatter och ägna grundliga studier åt det gamla men ständigt nya problemet om förhållandet mellan staten och kyrkan.

Det var ett gigantiskt verk som H lämnade efter sig som forskare, ett mångsidigt verk och svårt att överblicka, då han i sin forskning aldrig stod stilla utan genom ständigt nya källstudier kontinuerligt sökte nya aspekter på händelsernas gång. Han fann tidigt den för hans originella begåvning adekvata formen, de allmänna översikter i det lilla formatet som på så många punkter blev banbrytande genom sin flödande rikedom på idéer och uppslag. I en ständig ström framlades för offentligheten frukterna av hans tankemödor bl a ingående i samlingsvolymer som exempelvis Blandade spörsmål (1903), Svenskt och främmande (1908), Ur det förgångna (1912) och Östeuropas kriser och Sveriges försvar (1914). Tillsammans utgör dessa essayer, recensioner och föredrag även kvantitativt ett imponerande bevis för H:s livaktiga ingenium och outtröttliga forskarnit.

Inte mindre betydelsefullt var det inflytande som H utövade på dem som sökte ledning i hans muntliga undervisning. Han organiserade denna efter moderna krav bl a genom att införa seminarieformen som pedagogiskt instrument. Han vann en hängiven lärjungakrets öra inte så mycket genom en minutiös dokumentering som genom svepande överblickar, grundade på en fantastisk beläsenhet inom vida områden. Frikostigt delade han med sig av sin lärdom. I särskilt hög grad fängslade han genom sina insatser vid sammanträdena i Historiska föreningen i Uppsala, när han som ordförande sammanfattade diskussionerna eller kom med egna uttalanden i skiftande ämnen. Den friskhet och frihet från schablontänkande som var hans styrka satte starka spår hos generationer av lärjungar, som genom hans undervisning fick lära sig att tänka odoktrinärt.

Författare

Yngve Lorents

Arkivuppgifter

H:s arkiv i UUB med större brevsviter från bl a familjen, C Annerstedt, C Bildt, S J Boëhius, Ernst Carlson, S Clason, E W Dahlgren, H Forssell, C Hallendorff, Hj Hammarskjöld, E Heckscher, E Hildebrand, T Holmberg, O E Lindberg, F Läffler, C G Malmström, C T Odhner, A Quennerstedt, V Rydberg (delvis tr), A Stille, N Söderblom, E Tegnér, M Weibull, C D af Wirsén. Brev till H från H Forssell o C G Malmström även i SA :s arkiv. Brev från H till bl a I Afzelius, S Clason, C Hallendorff, E Hildebrand (55 st), C T Odhner o C Silfverstolpe i RA, till bl a E W Dahlgren, E Heckscher, F Läffler, V Rydberg (35 st) o K Warburg i KB, till bl a C Annerstedt o G Wennerberg i UUB, till T Holmberg, A Quennerstedt o E Tegnér i LUB, till bl a S A Hedlund (35 st) i GUB, till C Bildt, H Schück o C D af Wirsén i SA; till N G Djurklou i Örebro läns mus. — För H:s politiska brevväxl jfr även Elvander, nedan a a, s 504—507.

Tryckta arbeten

Se UUM ht 1916, Uppsala 1917, s 100—103; jfr även A Grape, Bidrag till en Hjärne-bibliografi. . . (Historiska studier tillägnade professor Harald Hjärne . . ., Uppsala. . . 1908, s I—XXIV). Vidare: Högtidstal hållet vid Svenska bibelsällskapets årshögtid i S :t Jakobs kyrka den 2 april 1916. Fornkyrkans fredsarbete (Berättelse och redovisning af Svenska bibelsällskapets styrelse för år 1915 [årsberättelse 101,] Sthlm 1916, s 18 —28). — Lag och frihet. Tankar och förslag. Sthlm (tr Upps) 1917. 48 s. — Vår öfver-hängande fara, valföredrag i Lund och Engel-holm augusti 1917. Sthlm 1917. 32 s. — Karl der Zwölfte. Einige Umrisse seiner Laufbahn (Internationale Monatsschrift fiir Wissen-schaft, Kunst und Technik, Bd 12, 1918, Leipzig ..., sp 641—668, 737—752). — Karl XII, hans livsverk från riksförsvarets synpunkt (Karl XII, till 200-årsdagen av hans död . . . utg av Samuel E. Bring, Sthlm 1918, 4: o, s 1—40). ¦— östersjöfrågor, föredrag i Uppsala 10 maj 1918. Sthlm 1918. 24 s. ([Omsl:] Föreningen Heimdals folkskrifter, N S, n :r 3.) Tysk övers i Die Ostsee, Jahrg 1, 1918, Berlin, s 177—181, 204—209. — Karl XII från europeisk synpunkt, föredrag vid Karolinska förbundets minnesfest 30 november 1918. Sthlm 1919. 13 s. (Ibid, [N S, 4]; omtr i KF A, 1919, Lund 1920, s 5—16, även sep, 12 s). — Ålandsfrågans innebörd (Finsk tidskrift, T 88, Hfors 1920, s 93—112, eng o fr övers Hfors s å; även omtr i följande). — Finländska frågor, några utkast. Hfors 1920. 130 s. — Den evangeliska kristendomens samband med svenska folkets öden (Evangeliet och kyrkan, föredrag vid tionde allmänna kyrkliga mötet i Stockholm 1920 . . ., Sthlm 1920, s 3—11). — En svensk krigsman i Ja- pan på drottning Kristinas tid / Carl Peter Thunberg, en minnesteckning (SAH ifrån år 1886, d 33, 1921, Sthlm 1923, s 229—307, s 309^-39, 1 pl; tills sep, 215 s: Två svenska japanfarare, Olof Eriksson Willman och Carl Peter Thunberg). — Japan, historisk översikt. Upsala 1923. XVI, 205 s. — Samlade skrifter. 1—4. Sthlm 1932—40. 1. Karl XII, omstörtningen i Östeuropa 1697—1703. 1932. 438 s. 2. Gustaf Adolf och andra svenska minnen 1932. 378 s. 3. Moskovitiska rikets uppväxt. 1933. 294 s. 4. Samfundsliv och tankevärld, studier och utkast. 1940. 426 s. — Engelsk imperialism och parlamentarism, ur H H:s skrifter med inl av G Stridsberg. [Omsl: H H om det engelska väldet.] Sthlm 1940. 187 s.

Källor och litteratur

ED :s konseljakter 25 april 1889, nr 19, RA.

N Elvander, H H o konservatismen. Konservativ idédebatt i Sverige 1865—1922 (1961) o där anf litt. Därutöver följande: L M Bååth, H G H (OoB 1908); F Böök, Inträdestal [över H] (SAH 1922); C Hallendorff, H H o den karolinska forskningen (KFÅ 1922); N Herlitz, H H o Sveriges hist (NT 1922); K G Hildebrand, Till Karl XII-uppfattningens hist, 2. Från Beskow till H (HT 1955); Hågk o livsintr, 3 (1923), 5 (1924), 13 (1932), 17 (1936); G Jacobson, Från Geijer till H (1945); G Landberg, H H :s historieuppfattn o samhällssyn (Hist o religion 1948); SMoK; L S[tavenow], H H (HT 1922); dens, HT o den hist vetenskapen i vårt land under ett halvt sekel (HT 1939), s 9 f; R Torstendahl, Källkritik o vetenskapssyn i sv hist forskn 1820—1920 (1964); UUM 1916 (1917); L Wahlström, Trotsig o försagd (1941); VAA 1927, s 291—300.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harald G Hjärne, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13668, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Lorents), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13668
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harald G Hjärne, urn:sbl:13668, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Lorents), hämtad 2024-04-16.