Meriter

11 Horn, Adam, son till H 10 i dennes 3:e g, f 25 (dp 26) nov 1717 i Sthlm, Ridd, d 24 jan 1778 där. Volontär vid Livg till fot 21 nov 27, fänrik där 21 juni 31, kapten i hessisk tjänst 34, adjutant hos prins Georg av Hessen 35, korpral vid Livdrabantkåren 4 april 37, deltog i riksdagarna 40—60 (led av SU 51 o 60), major vid Västgöta kavallerireg 3 aug 41, generaladjutant av flygeln 16 juni 43, överstelöjtn vid Västgöta kavallerireg 17 sept 46, överste för Östgöta kavallerireg 29 okt 47, generalmajor 26 maj 57, generallöjtn 15 nov 59, riksråd 19 jan 61, överstemarskalk 10 april 61, ambassadör till danska hovet 19 aug 66, entledigad ur riksrådet 27 maj 69, chef för stuteriinrättn vid Strömsholm o Kungsör 15 mars 70, återinsatt i riksrådet 19 aug 71, chef för hovstallet 26 aug 71, entledigad ur riksrådet 22 aug 72 genom statsvälvningen men utnämnd till riksråd s d, riksstallmästare 5 okt 72. — LMA 71, HedLFrKA 76.

G 7 juli 41 (lysn juni 41 i Täby, Sth) m grev Anna Catharina Meijerfeldt, f 6 maj 22, d 30 mars 79 på Hornsberg, Tryserum, Kalm, dtr till riksrådet o generalguvernören Johan August M o Brita Barnekow.

Biografi

H:s undervisning leddes i början av en informator, den senare linköpingsbiskopen Petrus Filenius (bd 16). Jämsides med studierna passerade han de lägre graderna vid Livgardet till fot, där han från 1734 uppbar lön som fänrik. Han var då 17 år och mogen för en längre utländsk studieresa. Denna ställdes efter hand till Hessen-Kassel, där H tydligen genom konung Fredriks bemedling fick anställning som kapten och utsågs till adjutant hos prins Georg. Han tjänstgjorde som sådan hösten 1735 under dennes operationer vid Rhen i samband med polska tronföljdskrigets avveckling. Om resans vidare förlopp är ingenting närmare känt. En tid befann han sig i Wien. 1737 var han åter hemma och tjänstgjorde en tid vid Livdrabantkåren. Som major vid Västgöta kavalleriregemente beordrades han på hösten 1741 att ta hand om den kontingent av regementet — 450 ryttare med tross — som översändes till Finland för att delta i kampen mot ryssarna. I mitten av okt intogs vinterkvarter i Orimattila, fem mil norr om Borgå. Förläggningen var usel, och krigsledningens operationer, som upptogs på våren 1742, lika trevande som resultatlösa. Efter hand hamnade regementet i närheten av Hfors och H fick personligen medverka i det bedrövliga dramats slutakt. I aug 1742 sändes han av krigsledningen till den ryska arméns överbefälhavare, Peter v Lacy, för att utverka ett kortare stillestånd, men då denne avböjde, fick han och två andra officerare, generalkrigskommissarien överste Fabian Wrede och överstelöjtnat Fredrik Henrik Sparre, det föga angenäma uppdraget att underteckna kapitulationsackordet i Hfors 24 aug.

H återvände därefter till Sverige, där han den närmaste tiden var sysselsatt med att utreda boet efter fadern. Hans militära karriär förde honom snabbt till chefskapet för Östgöta kavalleriregemente, som han tillträdde 1747, blott 30 år gammal. Ett och annat drag i hans militära profil kan härunder skönjas. Han var en varm anhängare av indelningsverket men ansåg att det borde kunna utvecklas och effektiviseras. Både officerare och manskap borde även under tiden mellan regementsmötena få tillfälle att förkovra sig i ridkonsten. Redan vid sitt tillträde till överstetjänsten föreslog H inrättandet av ett "beridarstall", som skulle förläggas till hans eget översteboställe i Tuna. Här skulle ryttarna få öva sig och låta hästarna hoppa "över grav och stång". Själv bekostade han ridhuset och utverkade tillstånd av länsstyrelsen i Östergötland att få hämta virke till byggnaderna ur allmänningsskogarna. Hästmaterialet var också föremål för hans speciella intresse och han vidtog flera åtgärder för att höja dess kvalitet. Hans verksamhet som regementschef ger ett allmänt intryck av effektivitet, gott handlag med underhavande och mottaglighet för nya uppslag.

På 1740-talet började H delta i det politiska livet. Som fullmäktig för sin fader var han närvarande vid 1740—41 års riksdag och insattes vid nästa riksdag (1742—43) av adeln i stora sekreta deputationen. Han anmodades på riksdagarna 1746—47 och 1751—52 att vid förfall för lantmarskalken föra klubban på riddarhuset och placerades vid sistnämnda riksdag i de viktiga defensions-, handels- och manulakturdeputationerna. Det ansågs naturligt, att han slöt sig till mösspartiet; men något lidelsefullare intresse för det politiska spelet synes han aldrig ha kunnat uppbåda.

Då motsättningen mellan hattpartiet och hovet på 1750-talet blev allt häftigare, kom H att spela en viss roll i det fördolda. Adolf Fredrik sökte under den hårdnande kampen med hattregeringen finna stöd hos kejsarinnan Elisabet, vars motståndare han tidigare varit. Aktionen var givetvis ingalunda ofarlig och omgavs därför med stor sekretess. Det gällde att komma i närmare kontakt med ryska kejsarinnan utanför de officiella kanalerna. Tillfälle härtill erbjöds i samband med ett dödsfall inom den k familjen. Adolf Fredriks moder hade nyligen avlidit, och denna händelse skulle på sedvanligt sätt notificeras kejsarinnan Elisabet. Till sitt ombud vid denna förrättning valde kungen H.

På sin beskickning medförde H tvenne hemliga dokument, numera endast kända i avskrift. Det ena var hans instruktion, utfärdad 9 jan 1756, det andra kungens brev till kejsarinnan. Instruktionen ålade honom att söka övertyga kejsarinnan om konungens vänskapliga inställning till henne, och att han inte eftersträvade ökad makt i strid med Sveriges författning, vilket hans fiender påstod. Han ville endast bevara den gällande författningen och försvara sina egna och nationens rättigheter gentemot ett parti, som var oförsynt nog att förgripa sig på bådas. Instruktionen innehåller inga antydningar om hur H skulle gå tillväga och i vilka former den åsyftade hjälpen skulle lämnas, men därom hade han givetvis muntligt informerats. Dock borde han söka nå kontakt med den engelske ministern i S:t Petersburg och därigenom få förbindelser med England.

Det enda man med säkerhet vet om H:s mission i Ryssland är, att den blev resultatlös. Åtskilligt sipprade emellertid ut — en avskrift av instruktionen var redan i april 1756 i Fredrik II:s av Preussen händer — och H började känna marken bränna under sina fötter. I en skrivelse till KM:t 12/23 april begärde han 4 månaders permission för att vårda sin hälsa. Någon omedelbar effekt hade ansökningen inte, och snart nåddes han av den högst alarmerande underrättelsen om hovets misslyckade statskuppsförsök vid midsommartiden 1756, vars efterräkningar kunde bli obehagliga för honom själv. Han beslöt att inte återvända till Sverige. På hösten lämnade han S:t Petersburg och for över Mitau till Berlin. I en skrivelse därifrån (18 okt) begärde han två års permission för att bedriva studier i krigsvetenskap och eventuellt gå i främmande tjänst. Ansökningen bifölls 25 nov 1756. Tydligen gjorde han nu försök att komma i tjänst hos någon av de tre huvudmakterna i det pågående sjuåriga kriget men utan resultat och under tiden in- till Sveriges brytning med Preussen synes han ha uppehållit sig i Stralsund.

Då Östgöta kavalleriregemente 28 juni 1757 erhöll order att överföra 500 ryttare till Pommern för att deltaga i de planerade operationerna mot Preussen, befann sig H redan på tysk botten. Han hade kort dessförinnan utnämnts till generalmajor men behöll formellt befälet över regementet med överstelöjtnant F U Wrangel som ställföreträdare. I Stralsund, där han tills vidare kvarstannade, sysslade han huvudsakligen med mönstringar av ankommande förband. 3 sept reste han till Perdt på Rügen för att övervaka debarkeringen av sjöledes anlända trupper. Tio dagar senare överskred sv trupper gränsfloden Peene och gjorde en framryckning in på preussiskt område. Därmed hade kriget de facto begynt.

H:s personliga insatser under det pommerska krigets tämligen planlösa framstötar och reträtter kan endast i ringa grad följas. Han var djupt intresserad av krigets tekniska sida och förde själv utförliga journaler med noggranna anteckningar om vidtagna dispositioner. På lediga stunder utarbetade han ett nytt exercisreglemente för kavalleriet, som i sinom tid skulle komma till användning och även blev uppmärksammat inom andra arméer, bl a den preussiska. Vid de krigsråd som hölls synes han i regel ha förordat en offensiv krigföring. Till de snabbt växlande och förbrukade överbefälhavarna intog han en lojal hållning. Närmast torde han ha kommit den duglige J A v Lantingshausen, som 1758 övertog den högsta ledningen av armén. Denne, som tidigare tjänstgjort som generalkrigskommissarie och var väl förtrogen med frågor rörande truppernas utbildning, utrustning och beväpning, fann i H en uppmärksam lyssnare med många nyttiga och goda idéer. Han uppmanade honom att skriftligen sammanfatta sina synpunkter på kavalleriets organisation och uppgifter, vilket han också gjorde i ett memorial av den 27 nov 1759.

I memorialet framhöll H, att det sv kavalleriets organisation var föråldrad. Proportionen mellan det tunga kavalleriet — främst kyrassiärerna — och det lätta — dragonerna och smärre förband av husarer, jägare o a — var grundad på föreställningar, som rådde på 1600-talet. Det tunga kavalleriet var överdimensionerat, det lätta alltför ringa till antalet. Under det pågående kriget hade fienden ofta opererat med stora förband av lätt kavalleri, som fallit svenskarna i ryggen eller flanken och åstadkommit stor förvirring. Det lätta kavalleriet borde därför förstärkas genom inrättandet av tre nya husarregementen, som i fredstid skulle bestå blott av 300 ryttare per förband, men vid krig snabbt kunna utökas till ordinär styrka.

En rad detaljspörsmål avhandlas därutöver i memorialet. Hästrekryteringen borde i fredstid "hållas på passevolans", dvs ombesörjas av befälet mot viss ersättning, och hästarna placeras på kompanichefens boställe. Manskapets utrustning och beväpning diskuteras ingående. Munderingen var enligt H:s mening i regel för tung och "åbäkig". Starkt kritisk ställde sig H till användningen av harnesk. Han hade aldrig förstått efter vilken modell de utfördes. De flesta var för korta, avsedda för "tjocka magar och smala bröst". Efter människokroppen var de i alla händelser inte anpassade. De gjorde mera skada än nytta och hindrade i hög grad ryttarens rörlighet. Manskapets värjor ansåg H vara för korta och av dåligt stål och borde ersättas med den s k pallaschen, ett kombinerat stick- och huggvapen, som användes på de flesta håll i Europa. H:s förslag fick givetvis ingen omedelbar effekt. Det pommerska kriget led mot sitt slut — 1762 slöts fred med Preussen — och krigsmakten återgick till sin gamla dvala. Åtskilliga av hans idéer pekade dock framåt i tiden.

Med 1759 års kampanj avslutade H sin aktiva militärtjänst. Han led sedan länge av njursten och hade på våren 1759 måst resa till de varma baden i Aachen. På hösten fick han en ny attack, som enligt egen utsago gjorde honom "delaktig av alla de förnöjelser som uti helvetet kunna åstadkommas" (brev till J v Lantingshausen 30 maj 1760). Ett nytt besök i Aachen våren 1760 med en därefter förlängd tjänstledighet hindrade honom att deltaga i årets operationer.

Tydligen tänkte sig mössorna honom som partiets ledare vid riksdagen 1760—62. De föreslog honom till den viktiga lantmarskalksposten, men hattarnas kandidat, Axel v Fersen, segrade. Den 8 nov insattes H i SU. Hans förutsättningar att leda partiet var förvisso inte obetydliga, men det planerade ledarskapet blev inom kort inaktuellt. Den 19 jan 1761 uppfördes H på förslag till riksråd och utnämndes omedelbart av kungen, som gärna såg en pålitlig anhängare placerad i den sittande hattregeringen. Anknytningen till hovet markerades ytterligare genom H:s utnämning till överstemarskalk. Hans ställning som riksråd medförde emellertid, att han drog sig ur det aktiva riksdagsarbetet. I regeringen hävdade han med kraft och konsekvens sitt partis principer. Sålunda vägrade han bestämt att medverka i hattregeringens nya subsidieavtal med Frankrike 1764 och uttalade sig kritiskt mot hela det florerande subsidieväsendet. Han fann det bedrövligt, att Sverige skulle söka sin "utkomst" genom främmande makters subsidier. I den brännande författningsfrågan, som under 1760-talet i hög grad sysselsatte de ledande krafterna inom hovet och de båda partierna, följde han en stram mösslinje, som i stort gick ut på en lämplig revision av författningen men med en klart markerad distans till hattarna och utan nämnvärt intresse för en försoning av partierna. Själv framlade han vid tiden för 1765—66 års riksdag (O Jägerskiöld) ett utförligt förslag till en författningsreform som är av ett visst intresse men dock inte fick någon praktisk betydelse. Någon reell ökning av kungamakten föreslogs ej, och en nedkylning av H:s förbindelser med hovet inträdde.

H:s ställning inom mösspartiet var vid denna tid mycket stark. Det var sålunda ingen tillfällighet, att han då partiet kom till makten av SU 1765 föreslogs till kanslipresident. Han var dock klok nog att avböja erbjudandet, förmodligen i känslan av bristande teknisk behärskning av ämbetets uppgifter, speciellt på det utrikespolitiska planet.

H fick 1766 i uppdrag att i Khvn hämta den danska prinsessan Sofia Magdalena efter hennes förmälning med kronprins Gustav och i samband därmed avsluta sedvanligt äktenskapskontrakt. Uppgiften var till synes av formell karaktär men rymde komplicerande moment, eftersom det sedan länge avtalade äktenskapet gång efter annan hade uppskjutits. Orsaken var den sv kungafamiljens — främst Lovisa Ulrikas — alltmer hårdnande motstånd mot den av politiska skäl ingångna förbindelsen. Både från danskt och svenskt håll — det var här ständerna, som agerade — krävdes nu fullföljande av den gjorda överenskommelsen. Det kan konstateras, att H lojalt fullgjorde sitt uppdrag, vars ceremoniella förlopp han utförligt relaterade i sina rapporter till Sthlm.

Under de sista åren av frihetstiden med partiernas täta skiften vid makten sågs H med bibehållet sinneslugn skrida ut och in i regeringen. Efter statsvälvningen 1772 placerades han av kungen i det nya rådet. Till de mera tongivande bland Gustav III:s rådgivare räknades han inte, men han kunde till sin glädje notera, att flera av de åtgärder han på sin tid föreslagit beträffande kavalleriet faktiskt genomfördes under den kraftiga militära upprustning, som ägde rum under den gustavianska reformperioden. Sålunda förstärktes ansenligt det lätta kavalleriet, pallaschen höll sitt intåg, det gamla ohanterliga harnesket rensades efter hand ut och hans eget förslag till exercisreglemente accepterades.

Efter sina föräldrars bortgång kom H i besittning av ett betydande antal jordegendomar. Tydligen fann han det svårt att på ett tillfredsställande sätt kunna sköta det stora jordkomplex, som fadern på sin tid byggt upp. Redan 1746 sålde han Ekebyholm och koncentrerade efter hand sitt egentliga jordinnehav till det gamla gyllenstiernska godset Fågelvik i Småland. Hit drog han sig gärna tillbaka, då tillfälle gavs, odlande sina kulturella och estetiska intressen. Här inrättade han bl a ett omfattande arkiv och bibliotek, rymmande stora delar av hans egen och faderns korrespondens samt en större vetenskaplig boksamling. Själv var han i hög grad road av målning, teckning och musik och sökte på allehanda sätt stödja och uppmuntra dessa konstarter. Som högste chef för hovförvaltningen 1761—69 sörjde han för att musiken fick ett väl tilltaget utrymme vid hovets tillställningar av olika slag. Han befann sig härvidlag i god samklang med kungaparet. Diskreta antydningar om gåvor och understöd till de bildande konsternas utövare vittnar om ett betydande mecenatskap. Det var ingen tillfällighet, att han tillhörde stiftarna av MA 1771 och 1776 valdes till hedersled av FrKA. Bilden av H:s personlighet rymmer otvivelaktigt många sympatiska drag, varom samtiden synes ha varit fullt medveten. Han åtnjöt allmän aktning. Även hans politiska motståndare fann honom måttfull, klok, ordhållig och redbar. Uppfattningen av hans politiska gärning deklinerade avgjort under 1800-talet. Malmström intog i sin skildring av frihetstiden en kritisk hållning till H:s insatser, och Odhner avfärdade i sitt arbete om Gustav III honom som en politisk nolla. Han kände sig dock aldrig som yrkespolitiker och saknade ambition att till varje pris hävda sig.

Författare

Sven Grauers

Arkivuppgifter

H:s eget omfattande arkiv huvudsakl i KB (bl a brev till honom, konc, H:s förslag till "Riksakt", konc till skrifter i ridkonst o hästavel, avskner o katalog över musikalier). Hans saml:ar av lägerordn:ar, förslag till reglementen för ridövningar, dagböcker o konc:-journaler under Pommerska kriget, memorial o betänkande ang kavalleriet o kronohästarna i KrA. Ämbetsskrivelser från H främst i Militära chefers skr:r till K M:t: Östgöta kavallerireg 1752—60 o i Diplomatica: Da-nica (vol 347—348, brev o beskickn:handl:ar rör ambassaden till Khvn 1766), RA. Några brev från H i RA bl a till C G Tessin i Erics-bergsarkivet, till A Löwen d y o C J Ekeblad. Strödda brev från H i UUB bl a till Gustav III. — En saml arkivalier från Hornsberg, delvis med proveniens från H, i VLA.

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot, bouppteckn:ar i Svea hovrätts arkiv, RA; Biografica, Rullor: Livreg till fot, Västgöta kavallerireg, Östgöta kavallerireg, KrA.

AdRP 1740—72 (1881—1970); F A v Fersen, Hist skrifter, 1—8 (1869—72); Gustaf III :s o Lovisa Ulrikas brevväxl, 1—2 (1919); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); A J v Höpken, Skrifter, 1—2 (1890, 1893); 111 militärrevy 1907; G Iverus, Hertig Karl av Södermanland (1925); O Jägerskiöld, Hovet o författn:frågan 1760— 1766 (1943); dens, Lovisa Ulrika (1945); C T Kocken, K Västgöta reg, 2 (1948); dens, Från finska kriget 1741—1742 (1969); Malmström; N O J Nilsson, Blad ur konung Gustaf III :s o drottn Sofia Magdalenas gifter-målshist (HB 4—6, 1878—79); Odhner; G Ribbing, Gustav III :s hustru Sofia Magdalena (1958); dens, Ensam drottning. Sofia Magdalena 1783—1813 (1959); W Sten-hammar, Östgöta kavallerireg under frihetstiden o Gustaf III:s regering (1926); dens

0 R Stenbock, K andra livgrenadjärreg. Biogr anteckn rar . . . (1941); Sv armén genom tiderna (1949); T Säve, Sveriges deltagande

1 sjuåriga kriget åren 1757—1762 (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adam Horn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13804, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13804
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adam Horn, urn:sbl:13804, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-19.