Meriter

2 Huss, Magnus, brorson till H 1, f 22 okt 1807 i Torp, Vnl, d 22 april 1890 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: kh o kontraktsprosten Johan H o Katarina Magdalena Hellzén. Inskr vid UU ht 24, FK vt 29, disp 10 mars 30, mag 16 juni 30, MK dec 32, disp för med drsgraden 13 febr 34, ML 16 april 34, allt vid UU, underläk vid Serafimerlas 34, kir mag 3 juni 35, MD 15 juni 35, adjunkt i med o kir vid Karol inst 1 okt 35— 40, bitr överläk vid Serafimerlas 18 maj 39, ord 22 maj 40—60, eo prof i med vid Karol inst 5 sept 40, ordf i Sv läkaresällsk 43— 44, ord prof vid Karol inst 13 nov 46—60, förste läk vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn i Sthlm 54—56, adlad 29 aug 57, deltog i riksdagarna 59—65, led av AK 73—74, inspektor vid Karol inst 25 maj 60, ordf i sundhetskoll 27 sept 60—2 dec 64, generaldir över hospitalen i riket 60—76, ordf i dir över statens seminarium för utbildandet av lärarinnor 60—66, led av stadsfullm i Sthlm 63—64, ordf i dir för gymnastiska centralinst 64—66, led av Östergötlands läns landsting 66, v ordf där 71, ordf i komm ang stadga rör sinnessjuka 77—79, led av flera komm rör sjukhus o sjukvård. — LVA 44, LVVS 46, LVSU 50, HedLWS 59, HedLFS 78.

G 15 sept 57 i Adelöv, Jönk (vb för Örtomta, ög), m frih Christina Maria Charlotta Bergenstråhle, f 11 juli 28 i Västra Ed, Kalm, d 1 nov 91 i Sthlm, Hedv El, dtr till generaladj o landsh frih Claes Gabriel B o frih Christina Sofia Lybecker samt förut g Banér.

Biografi

Efter gymnasieåren i Härnösand kom H 1824 till Uppsala univ. Han började där studera naturvetenskapliga ämnen, speciellt botanik och kemi, men var också intresserad av skönlitteratur och klassisk mytologi. 1830 framlade han för magistergraden sin avhandling De Hypericis Sueciae indigenis (Våra inhemska arter av släktet Hypericum). Redan vid denna tid hade han beslutat välja läkarbanan. Då undervisningen vid medicinska fakulteten i Uppsala emellertid ansågs undermålig, sökte han sig till Karolinska institutet i Sthlm, där han kom att bedriva anatomiska studier under Anders Retzius samtidigt med förordnande såsom underläkare vid Garnisonssjukhuset, en möjlighet som vid denna tid stod unga studerande till buds. 13 febr 1834 ventilerade han i Uppsala med prof G Wahlenberg som preses för med doktorsgraden sin märkligt nog på svenska författade avhandling Om möjligheten att, enligt vegetabiliernas naturliga analogier, a priori bestämma deras egenskaper och verkningar på den menskliga organismen.

Efter sin tjänstgöring vid Garnisonssjukhuset ägnade sig H fortsättningsvis åt anatomiska studier och deltog även som auskultant i ronderna på Serafimerlasarettet. Under en del av åren 1831—32 hade han även — utan att ha erhållit någon speciell undervisning inom detta område — varit konstituerad som karantänsläkare i Lysekil. I syfte att ytterligare utbilda sig sökte H 1834 tjänst som underläkare vid Serafimerlasarettet, där då prof C W H Ronander — enligt H "en lärd, beläst och praktiskt insiktsfull man" -— var medicinöverläkare.

Redan tidigt skrev H en del artiklar i Tidskrift för läkare och pharmaceuter, vilka observerades av Karolinska institutets lärarkollegium, som förordnade honom som adjunkt i medicin och kirurgi vid institutet. På Serafimerlasarettet fick han också be- handla en del infektionssjukdomar — även kolerafall under den nu pågående epidemin — och fick som patient själv stifta bekantskap med en annan svår infektionssjukdom, nämligen fläcktyfus. I denna insjuknade han mycket svårt men tillfrisknade mot allmän förmodan, omsorgsfullt skött särskilt av sin vän från uppsalatiden, dåvarande underkirurgen Anders Fredrik Regnell, som under hela sin livstid förblev en av hans mest intima vänner. Kanske bl a för att utnyttja konvalescensen beslöt H nu att ge sig ut på en utrikes resa, vilken kom att vara 1837— 38 och vars huvudändamål var att studera den då ännu i Sverige föga praktiserade s k fysikaliska diagnostiken (perkussion och auskultation, "knackning" och "lyssnande"). Hans magra reskassa förstärktes med 400 rdr bko i stipendiemedel.

Efter ett mindre lyckat besök i Berlin stannade H fyra månader i Halle, där den skicklige klinikern Krukenberg blev den lärare, som han tog mest intryck av. Efter korta uppehåll i Leipzig och Prag stannade han sex månader i Wien, där han under Rokitansky studerade patologisk anatomi och under Skoda diagnostik och behandling av hjärt- och lungsjukdomar. Han besökte även de nihilistiska och homeopatiska avdelningar, som vid denna tid fanns i Wien men påverkades föga av de metoder, som praktiserades där. Han tillägnade sig också en nyttig skepsis beträffande den s k polyfarmacin, som med ett uppbåd av läkemedel behandlade de sjuka. Hos Schönlein i Zürich studerade han en kort tid liksom även i Heidelberg, innan han kom till resans huvudmål Paris. Programmet där omfattade bl a besök på specialkliniker för hud- och nervsjukdomar och privatkurser i anatomi, hudsjukdomar och stetoskopi. Han trivdes emellertid inte så bra i Paris som på övriga platser han besökt och återvände till Sthlm hösten 1838.

18 maj 1839 — ett viktigt datum i sv medicinhistoria — blev H närmast på tillskyndan av sina gamla förespråkare, anatomen Anders Retzius och kirurgen Carl Johan Ekströmer, utsedd till bitr överläkare och föreståndare för en medicinsk klinik på Serafimerlasarettet. Redan då kunde han lägga grunden till den medicinska kliniska undervisningen i vårt land. Ännu större möjligheter gavs honom naturligtvis, då han 1840 efterträdde Ronander och småningom även blev ordinarie prof i medicin vid Karolinska institutet — den kanske vid denna tid viktigaste posten inom sv medicin.

H var en av grundarna (1839) av Sv läkaresällskapets tidskrift Hygiea, vars första uppsats han skrev. I denna lade han fram sin medicinska trosbekännelse och programförklaring under titeln Allmänna reflexioner om det förhållande, hvaruti patologiska anatomien och medicinen stå till hvarandra, samt om det inflytande, som den förra utöfvat och utöfvar på den senare. H ville göra rent hus med naturfilosofins dunkla tankevärld till förmån för en medicin, stödd på erfarenheterna från fysiologiska laborationer och liköppningar. Riktig diagnos, grundad på fysikalisk undersökning, efter diagnosen lämpad enkel behandling och noggrann jämförelse mellan sjukdomens symtom och postmortala förändringar var hans tre huvudpunkter för det medicinska handlandet och undervisningen. Sin kliniska undervisning meddelade han fyra dagar i veckan vid sjuksängen och två gånger i veckan i form av föreläsningar, ofta förberedda redan från 4-tiden på morgonen, då han brukade börja sin arbetsdag. De medicine studerandena fick nu också själva göra undersökningar och under H:s ledning uppställa journaler och följa patienterna. Om hans uppskattning som lärare vittnar den insamling, som 1862 gjordes av hans förutvarande lärjungar. Medlen kom att räcka både till en frisäng på lasarettet och till en stipendiefond vid Karolinska institutet.

H fick snart stort rykte som läkare och bedrev under många år en mycket stor praktik, huvudsakligen i form av konsultationer av patienter, som sänts till honom av andra läkare. Bland hans patienter räknades också många kungliga personer, däribland Karl XIV Johan, Oscar I, prins Gustaf och prinsessan Eugenie.

Förutom sin stora utländska studieresa företog H även senare några studie- och kongressresor för att ständigt hålla sig å jour med medicinens utveckling. Han deltog i de skandinaviska naturforskaremötena i Khvn 1840, Sthlm 1842, Kristiania 1844 och Khvn 1847. Vid sthlmsmötet var han sekreterare i sektionen för medicin. 1845 reste han till ett flertal utländska badorter speciellt i Tyskland för studier i balneologi, ett område på vilket han kompletterade sina kunskaper genom en ny resa 1847. Under Oscar I:s långa sjukdom fanns H vid hans sida. Han följde även kungen till Kissingen 1852, fortsatte till Bryssel för deltagande i Congrés d'hygiéne publique och därifrån till Paris. Återkallad till kungens sjukläger kunde han fortsätta resan i jan 1853 och stannade i Paris till juni för studier i patologisk anatomi och kemi. Denna resa kompletterade han med erfarenheter av sinnessjukvården i Frankrike, Belgien, Tyskland och Schweiz. 1857 deltog han i Congrés international de bienfaisance i Bryssel. I detta sammanhang kan nämnas, att han 1870 fungerade såsom ordf vid det första nordiska läkaremötet i Gbg.

Som medicinsk författare är H betydande. Bland hans tidigare arbeten förtjänar nämnas Cliniska analecter från Kongl Seraphimer-lazarettet i Stockholm (1843), kasuistiska meddelanden, som väl belyser invärtesmedicinens ståndpunkt vid denna tid. I Hygiea medverkade han med uppsatser under hela sitt yrkesverksamma liv. Av hans utgivna skrifter kan särskilt framhållas fyra förtjänstfulla monografier. Den viktigaste, som kommit honom att även internationellt framstå som pionjär, är Alcoholismus chronicus eller kronisk alkoholsjukdom (1—2, 1849—51), vilken översattes till tyska och förskaffade honom Institut de France's stora utmärkelse, det större Monthyonpriset 1854. H framlade där sina studier om alkoholens verkningar i fysiskt, psykiskt, moraliskt och socialt avseende och utformade "en klar och levande sjukdomsbild ur något som förut varit ett kaos". Den inledde också hans livslånga kamp i tal och skrift mot dryckenskapen. Avhandlingen Om Sveriges endemiska sjukdomar (1851), byggd på ett material, till vilket ett flertal läkare på H:s uppmaning bidragit, ger en god kunskap om vårt lands sjukdomspanorama vid denna tid. Den avslutas med ett kapitel om brännvinsbegäret och brännvinssuperiet i Sverige. 1855 utgav H en med mycken erkänsla (bl a från Förenta staternas krigsminister) mottagen avhandling Om tyfus och tyfoidfeberns statistiska förhållanden och behandling, som byggde på tolv års erfarenheter från Serafimerlasarettet. Den utkom även i engelsk, tysk och fransk översättning.

1858 insjuknade H i en svår infektion med lung- och lungsäcksinflammation och svåra diarréer men räddades även denna gång till livet, vilket bidrog till att öka hans starka religiositet. Måhända även för att vederlägga illvilliga rykten om att hans själsförmögenheter avtrubbats under den svåra sjukdomen publicerade han 1860 en avhandling Om lunginflammationens statistiska förhållanden och behandling (även översatt till tyska), som byggde på 3 000 fall från Serafimerlasarettet 1840—55. I denna avhandling har liksom i skriften om tyfus och tyfoidfebern sannolikt för första gången statistisk metod kommit till användning i sv medicin.

Genom den av sjukdomen betingade frånvaron från kliniken och svårigheten att överblicka vad som under denna tid framkommit inom den medicinska vetenskapen ansåg sig H inte längre fullt kapabel som klinisk lärare. Detta har angivits vara huvudorsaken till att han kom att söka den efter Ekströmer lediga befattningen som ordf i sundhetskollegium, vilken han också fick. I denna egenskap kom han bl a att verksamt bidraga till tillkomsten av Sv tandläkare-sällskapet 1860. För huvudstadens sjukhusväsende har H haft stor betydelse. Erfarenheterna från studierna av sinnessjukvården utomlands meddelade han bl a i skriften Kan eller bör Sveriges hufvudstad längre undvara en väl ordnad kuranstalt för sinnessjuke? (1853). Vid följande riksdag beviljade ständerna anslag för uppförande av ett nytt hospital i Sthlm (Konradsberg). Insatt som testamentsexekutör av kollegan Peter Elmstedt, som i sitt testamente avsatt grundplåten till ett barnsjukhus i Sthlm, lyckades H genom ytterligare insamling få till stånd den efter sedermera Karl XV:s gemål uppkallade Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, som började sin verksamhet 1854. På H:s program stod också inrättande av ett sjukhem för kroniskt sjuka. Detta blev möjligt att realisera genom att en privatperson på H:s förslag skänkte 10 000 rdr för ändamålet, vilket belopp ökades genom en av H och tre ämbetsbröder igångsatt insamling. Sthlms sjukhem invigdes 1867. Efter parisiskt mönster tog H även initiativ till införandet av barnkrubbor.

H deltog aktivt både som riksdagsledamot (bl a verksam för tillkomsten av ett univ i Sthlm), stadsfullmäktig och landstingsman i det politiska arbetet också sedan han 1867 slagit sig ned på Ekhult i Östergötland och 1875 på Kvistrum i Kalmar län. 1883 återvände han till huvudstaden. Med sin centrala ställning i det sv medicinska livet blev H hedrad med många sv och nordiska ordensutmärkelser. Tidigt frimurare var han även Carl XIII:s-riddare. Han var medlem av en mängd lärda samfund inom och utom landet. När han i 50 år varit ledamot av Sv läkaresällskapet och i tjugofem dess hedersledamot, hedrades han 1885 med en stor jubelfest.

Med sin långa förtjänstfulla och resultatrika verksamhet som läkare, lärare, forskare och filantrop framstår H som en av de stora gestalterna i vårt lands medicinska historia — väl värd det omdöme, som präglades på VA:s medaljong över honom: "Immortalitatis non fallit spes" — "Hoppet om odödlighet bedrager icke".

Författare

Wolfram Kock

Arkivuppgifter

En del av H:s arkiv (bl a sköldebrev o fullmakter) i Nord mus, föreläsnrms o en mindre saml brev till honom i Karol inst o konceptjournal över Karl XIV Johans sista sjukdom i Ericsbergsarkivet, RA. Strödda brev i KB o UUB (bl a till I G Glason). Brev från H till bl a C G Wrangel i RA, J G Agardh i LUB, N J Andersson o A G Nathorst i VA o L G Bran ting i GCI (GIH).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se VA, Lefnadsteckning-ar bd 3, Sthlm 1886—94, s 343—353 [h 67, 1894]; jfr SLH, N F, 1, 1873, s 342 f, F 3, 1886, s 407—410. Anteckn o brev tr i Nordström, nedan anf arb.

Källor och litteratur

Källor o litt: A Almén, biogr över H i VA:s levnadsteckn:ar, 3:2 (1894); A Huss, M H — "An eminent public benefactor" (Med:hist årsbok 1962); W Kock, K Serafimerlasarettet 1752—1952 (1952); G Nilson, Berömda sv läkare (1945); J Nordström, Från M H:s med studieresa 1837—1838. Ur otr ant:ar o brev (Lychnos 1944—45); C J Rossander, nekr i Svea 1891; SLH 3:1 (1886); Sv läkaresällsk 1808—1908. Porträtt o biografier (1909).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Huss, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13907, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wolfram Kock), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13907
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Huss, urn:sbl:13907, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wolfram Kock), hämtad 2024-04-23.