Meriter

Håkansson, Julia Mathilda, f 4 sept 1853 i Sthlm, Klara, d 11 okt 1940 där, Hovf. Föräldrar: diversehandlaren Daniel Stenius o Eleonora Thorslund. Sceniska studier 85— 86, debut vid Dramatiska teatern 28 okt 86, gästspel i Hfors 87—88, engagerad vid August Lindbergs resande teatersällsk 88— 91, gästspel vid olika teatrar i Sverige, Norge o Finland 91—95, engagerad vid Albert Ranfts Vasateatern 95—98, ledde eget resande teatersällsk tills med Tore Svennberg 98—99 o 02—05, engagerad vid Ranfts Sv teatern 99—02, ledde eget resande teatersällsk 05—07, engagerad vid Dramatiska teatern 07—29, meddelade enskild undervisn i scenframställn från 29. — Litt et art 13.

G 30 juni 73 (—00) i Sthlm, Nik, m musikdir o operasångaren Hjalmar Emanuel Håkansson, f 30 sept 44 i öregrund, d 3 juli 01 i Sthlm, Hovf, son till gästgivaren Jöns H o Anna Stina Löfgren.

Biografi

Julia H började sin utbildning med lektioner för två starka scenpersonligheter, Hedvig Charlotte Winterhjelm och operasångers- kan Signe Hebbe, som blivit lärarinna i sång, plastik och scenisk framställningskonst. Men för en kort tid (1886) fick hon en annan lärare, nämligen August Lindberg, som senare skulle bli hennes chef, och som från början förstod, i vilken repertoar hon framför allt hörde hemma. Den repertoar hon själv valt för att presentera sig var tidstypisk som kombination, hon spelade Ofelia i Hamlet och läste ett proverb av Francois Coppée. Lindberg föreslog i stället en modern gestalt med spända nerver, Nora i Ibsens Ett dockhem, och hjälpte henne att öva in rollen. Det var med den hon s å debuterade på Dramatiska teatern. Hon fick omedelbart fortsätta att "debutera" i Augiers Klädeshandlaren och hans måg och Kiellands Tre par. Särskilt Nora blev en storartad framgång. Hon hade en okonventionell frihet och självständighet som var ovanlig för en debutant. Härtill bidrog väl dels hennes ålder — hon var nu trettiotre år — dels hennes utbildning — hon hade inte genomgått Dramatiska teaterns egen konservativa skola. Hon var dessutom intelligent och snabb i uppfattningen, vilket också satte sin prägel på rolltolkningarna.

Enligt Karl Warburg ägde H "inre och yttre förutsättningar av sällsynt art". Hennes väninna Lotten Dahlgren skriver i ett brev från 1887 om hennes okuvliga energi, mycket goda huvud och goda uppfattning. Enligt samma källa kunde H ännu i privatlivet verka "något stel och avmätt i sin hållning och sitt sätt". På scenen visade hon emellertid redan vid debuten en livlighet som till en början kunde verka ytlig men som hon senare förenade med större djup i rolltolkningarna. Från att ha en något kylig, intellektuell prägel utvecklades hon på ett par år till att kunna ge gripande uttryck åt både ömhet och mild sorgsenhet och framför allt åt häftiga känslor, som i hennes spel kunde få en suggererande styrka och glöd.

Redan då H hade sin uppvisning för Lindberg, var hon fri från en äldre generations bundna stil och hon blev snart en föregångare för realistisk skådespelarkonst, den riktning som från 1887 fullföljdes på Antoines Théâtre libre i Paris. Vid sin sorti från Dramatiska teatern fyrtiotvå år senare hyllades H av teaterchefen som "den första moderna skådespelerskan på svensk scen". Det moderna draget märktes från början bl a i hennes sätt att röra sig lätt och ledigt, och hon lade till den grad an på att vara naturlig att hon fick ett versdrama att låta som prosa. Till den omedelbara framgången bidrog också hennes utseende; särskilt prisades hennes hållning och figur. Långt in i medelåldern kunde hon på scenen ge illusion av ung flicka. 1908 då hon var femtiofem år, skriver Strindberg i ett brev, att "hon har en skön stämma, vackra drag, och gestalt att se på!" Andra anmärkte på hennes röstbehandling och vid debuten var rösten enligt Lindberg "en smula banal, men det var det ingen som tänkte på, därför att gestalten levde med i rollens alla rörelser och talet flödade så naturligt som vardagens pladder". Karl Warburg skrev 1892 om hennes diktion "som hurtig och frisk närmade sig verklighetens samtalston så nära som möjligt". Från samma tid mindes skådespelaren Ernst Ahlbom hennes "egen individualitet och imponerande hållning" och hennes "förmåga att genast vid första entrén . . . betvinga publiken".

Våren 1887 företog H en studieresa till Paris försedd med rekommendationsbrev från de K teatrarnas chef. Vid återkomsten fick hon inte någon framträdande roll. Hon lämnade då Dramatiska teatern och inledde en mångårig period av gästspel och turnéer. Liksom Ibsens Nora övergav hon själv man och barn, vilket trots dockhemsdiskussionen innebar ett märkligt beslut. Hon for med August Lindberg till Sv teatern i Hfors, där hon gästspelade säsongen 1887-—88. Också här vann hon framgång som en ibsensk kvinnogestalt med spända nerver, Rebekka i Rosmersholm. Hon spelade också sin första strindbergsroll, Kristina i Mäster Olof; den skulle följas av bl a Tekla i Fordringsägare och Alice i Dödsdansen. Men det var hos Ibsen, inte Strindberg, som hon i fortsättningen mer än hos någon annan dramatiker fann roller som passade henne. Hon fick visserligen ringa framgång som vikingahustrun Hjördis i Kämparna i Helgeland men så mycket mera som den överspända, hänsynslösa och hjälplösa Hedda Gabler. Till triumferna i Hfors bidrog hennes Florizel, den otrogna hustrun i Edvard Brändes Ett besök, "dödstrött, skuldmedveten och nedbruten", som Ahlbom beskriver henne. Vid ett gästspel i Hfors 1893 fick hon en annan upprörande roll, som sedan i många år hörde till hennes repertoar, den tillfälligt sinnessjuka, besatta unga kvinnan i finländskan Minna Canths Sylvi.

De överväldigande framgångarna med dessa uppgifter säger mycket om arten av H:s begåvning. Den passade mindre för enkla, okomplicerade roller. Fars och uppsluppen komedi hörde inte till hennes områden, fastän hon så småningom fann sig väl till rätta med lätta salongsstycken. Omkring 1890 utvidgades hennes repertoar och omfattade bl a en av tidens mest populära genrer med Kameliadamen av Dumas d y och Froufrou av Meilhac och Halévy; den eleganta parisiska sorglösheten kopplades samman med långa sentimentala dödsscener. I Gunnar Heibergs Kung Midas spelade författarens hustru den kvinnliga huvudrollen 1890 men blev sjuk, och H, som förutseende läst in rollen, övertog den; den blev senare en av hennes sthlmstriumfer.

De nu nämnda rollerna fick H vid Lindbergs resande teatersällskap. Under sina egna gästspel på nordiska teatrar, som hon inledde 1891, spelade hon bl a titelrollen, den varmhjärtade unga aristokraten, i Lessings Minna von Barnhelm men ägnade sig mest åt samtidsdramatik i realistiskt framförande. Hon var därmed samstämd med Tore Svennberg och gästspelade ofta tillsammans med honom och inte bara i deras gemensamma teaterföretag. Sin ryktbarhet i Sthlm stadfäste hon framför allt på Sv teatern som kring sekelskiftet i fråga om programval och konstnärligt utförande väl kunde mäta sig med Dramatiska teatern. I det teatersällskap hon ensam ledde 1905—07 fick både höga ambitioner, tidsmedveten vaksamhet och tankar på biljettkassan prägla repertoaren. Där ingick Shakespeare och moderna författare som Herman Sudermann och Bernhard Shaw men också Meyer-Försters populära, operettsentimentala Gamla Heidelberg och en nyårsrevy. Till de mest uppmärksammade programmen hörde Sven Langes dramatisering av J P Jacobsens roman Marie Grubbe. I ensemblen där ingick tre av H:s barn, av vilka dottern Elisabeth (Lisa) spelade den yngre delen och modern den äldre delen av titelrollen.

Under åren vid Dramatiska teatern behöll H:s spel sin realism, självständighet och psykologiska nyanseringskonst. I den moderna borgerliga repertoaren märktes hennes "helt personligt uppfattade, varmt och djupt kända tolkning av Magdas roll" (Nordensvan) i Sudermanns Hemmet. Fru Alving i Gengångare — som hon spelat på ett långt tidigare stadium — och Gina Ekdal i Vildanden hörde till hennes helt olikartade Ibsenroller. Spännvidden omfattade också en vild och lysten Klytamnestra i Hofmannsthals Elektra och komediroller, spelade med elegans och lättflytande diktion, bl a mrs Erlynne i Oscar Wildes Solfjädern. För sin sorti valde hon en av sina gemytliga roller, farmodern i Äventyret av Caillavet och de Flers. I ett uttalande för Sv scenkonst och film strax innan hon dog förklarade hon: "Av den mångsidiga repertoar, som kommit på min lott att utföra, har jag mest älskat de roller, som givit det största psykologiska utbytet; för att nämna ett par tre — Rebekka i Ibsens Rosmersholm, Anna Hjelm i Gunnar Heibergs Kung Midas och Tekla i Strindbergs Fordringsägare. Men i många glada, kvicka franska komedier har jag även funnit givande uppgifter". H var under senare år den sv teaterns grand old lady med bibehållet sceniskt temperament. Också som gammal bevarade hon en yttre ungdomlighet med ståtlig hållning och utvecklade i privatlivet både humor och livsglädje. Trots sin ålder ägnade hon sig efter 1929 åt privat undervisning och var en stimulerande vän för yngre skådespelargenerationer.

Under H:s tid som teaterledare utgavs ett par reklamartade häften om hennes teater. I Skådespelarne ha ordet (1902) medarbetade hon med en liten minnesbild som slutar med en uppmaning till samarbete inom kåren för att trygga egna bostäder på ålderdomen.

Dotter till Julia H var skådespelerskan Carin Elisabeth (Lisa) H (1880—1964), gift 22 aug 1909 med kamrer Arthur Evert Johan Taube.

Författare

Lennart Josephson

Arkivuppgifter

Brev från H till bl a A Arppe, G Fredrikson o K Warburg i KB o till Helena Nyblom i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En husägarinna. Sommarminne från 1902 (Skådespelarne ha ordet! Kåserier) minnen och uppsatser, Sthlm 1902, s 79—81). — [Självbiografisk skiss] (Svensk scenkonst och film. Utg under red av E Wettergren o I Lignell, Sthlm 19[37—] 40, 4:o, s 45—47).

Källor och litteratur

Källor o litt: Brev från Lotten Dahlgren till Alice v Willebrand 14 okt 1887 i Bio-graphica: J H, brev från A Strindberg till E Grandinson 9 sept 1908, Ep 553, KB; De k teatrarna. Utg skriv:er, Drottningholms teatermus:s arkiv; Brottmålsprot hållna vid Sthlms rådstufvurätts 3:dje afd år 1900. Krim no 138, SSA.

E Ahlbom, Minnen o anteckn:ar (1919); Garpelan; G Gollijn, Sv skådespelarkonst kring sekelskiftet (Sv scenkonst o film, ed E Wettergren o I Lundell, 2, 1937); Från scenen, ed S Johnsson (1906); P Lindberg, August Lindberg (1943); A Lindenbaum, Biogr uppg:er (Sv scenkonst o film, 2, 1937); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare, 2 (1918); I Qvarnström, Sv teater i Finland, 1—2 (1946—47); Scenen. Meddel om J H:s teater. Säsongen 1905—1906 (1905); A Strindberg, Brev, ed T Eklund, 7 (1961); J Svanberg, K teatrarna under ett hälft sekel, 2 (1918); H Wahlgren, J H (OoB 1929); K W[arbur]g, J H (OoB 1892).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Julia M Håkansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13949, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Josephson), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13949
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Julia M Håkansson, urn:sbl:13949, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Josephson), hämtad 2024-11-09.