Meriter

2 Hårleman, Carl, son till H 1 i dennes andra g, f 27, dp 29 aug 1700 i Sthlm, Hovf, d 9 febr 1753 där, Klara. Deltog i riksdagarna 19—20, 26—51 (led av SU 38, 40, 46), studier vid Académie royale d'architecture o vid konstakad i Paris 21— 25, hovintendent 7 april 28, överintendent över K M:ts slott o trädgårdar 4 aug 41, frih 12 dec 47, ceremonimästare vid alla K M:ts ordnar 17 april 48, riksbanksfullm från 51. — LVA 42^[1].

G 29 maj 48 i Sthlm, Hovförs, m grev Henrika Juliana v Liewen, f 10, d 26 aug 79 i Sthlm (ringn 7 sept 79 i Jak), dtr till riksrådet greve Hans Henrik v L o Margareta Juliana v Tiesenhausen.

Biografi

Efter faderns död kom H, som var äldst bland sex syskon, till Skyllbergs bruk i Närke, där han undervisades tillsammans med kusinerna De Geer. Senare placerades han i lära hos löjtnanten Gustaf Torshell, dessinatör vid fortifikationen och miniatyrmålare. Han fick vid unga år även lära sig franska och italienska. Hans hem i Sthlm var den från fadern ärvda malmgården på Norrmalm. Byggnaden kallas fortfarande H:ska huset och på dess östra sida finns bevarad en liten del av den ursprungliga trädgården.

1721 erhöll H genom N Tessin d y:s förmedling ett stipendium för en utrikes studieresa och "mot hösten" anlände han i sällskap med fortifikationslöjtnanten Petter Wallrave till Paris och dröjde sig kvar där i drygt fyra år. Han blev omedelbart efter sin ankomst omhändertagen av en av sin fars vänner, Claude Desgots, en av Frankrikes förnämsta trädgårdsarkitekter, systerson och arvinge till den store Le Nôtre och medlem av arkitekturakademin. Desgots, som var "contrôleur" över det praktfulla k slottet Meudon nära Paris, mottog H gästfritt i sitt hem. Som hans lärjunge blev H genom hans förmedling antagen såväl vid arkitekturakademin som vid målare- och bildhuggarakademin.

Vid den senare akademin undervisade målaren Pierre Jacques Cazes och bildhuggaren Antoine Vassé i figurteckning och "ornamenter, indre decorationer, teatrar och trädgårdars utsirande". H tog direkt och indirekt intryck av Vassé och av Antoine Pineau, båda företrädare för en sober och måttfull konstuppfattning, den senare som ornamentbildhuggare en av de stora mästarna men mindre känd på grund av arbetsuppdrag i utlandet. H arbetade intensivt; "när andre resande svenske roade sig i Paris med fåfänge tidsfördriv, så förlustade sig H allena uti arbete", skrev Wallrave till C G Tessin. Men han levde ej som en enstöring. Han introducerades av Desgots i olika kretsar och i vissa av de hus där han umgicks "sträckte sig hans sällskap till de mest namnkunnige uti alla fria konster" (Wallrave), ovärderliga förbindelser, när han längre fram i Frankrike skulle anställa de många och skickliga konstnärer som på 1730- och 40-talen behövdes i Sverige. Bl a umgicks han med den franske överintendenten, hertigen D'Antin, kom med all sannolikhet i kontakt med arkitekten Gilles Marie Oppenordt och räknade som sina vänner målarna Francois Boucher och Jean-Baptiste Oudry.

1724 avbröt H tillfälligt Parisvistelsen, då han under sommaren och hösten sammanträffade med sin mor och en bror i Holland och möjligen besökte England. I slutet av 1725 återvände Wallrave till Sverige, och H for vidare söderut landvägen till Rom, dit han anlände i början av 1726 efter uppehåll bl a i Turin, där verk av Filippo Juvara just höll på att uppföras. I Rom liksom i Paris blev han föremål för en storartad gästfrihet. Han blev omhändertagen av kardinalen Alexander Albani och introducerades i kretsar, där han fick rika tillfällen att utvidga sina kunskaper och skärpa sitt kvalitetssinne. Hur omsorgsfullt han bedrev sina studier, visar mängder bevarade, utomordentligt vackert utförda uppmätningsritningar och skisser. Ett för H utmärkande drag var den noggrannhet med vilken han avritade även obetydliga arkitekturdetaljer för att på papperet kvarhålla idéer. "Ingen svensk arkitekt varken förr eller senare torde kunna mäta sig med H i teckning och lavering" (Stavenow). Han hade ifråga om profanarkitekturen och inredningskonsten funnit sitt stilideal i Frankrike. I Italien kom han att särskilt intressera sig för kyrkoarkitekturen, främst för den romerska barockens verk och särskilt för tornen.

H stannade sannolikt året ut i Rom och befann sig på våren 1727 i Venedig, där han nåddes av befallningen från N Tessin d y att snarast återvända hem för att biträda vid slottsbyggnadsarbetet i Sthlm. I slutet av aug reste han till Wien och därifrån över Prag, Dresden och Berlin till Sthlm, dit han anlände omkr årsskiftet.

Man hade i Sverige under århundradets första decennier anslutit sig till tidigare byggnadssätt; vissa anordningar hade varslat om en ny stil, men perioden hade varit föga produktiv. H:s långa studieresa 1721— 27 och hans följande resor till Frankrike på 1730- och 40-talen blev bestämmande för utvecklingen av 1700-talets sv byggnadskonst. I Paris råkade H befinna sig i händelsernas centrum under en tid av motsättningar och nyskapande kraft. Régence-stilen, en "avtoning" av Ludvig XIV:s mäktiga konstformer, hade utbildats omkr 1710 —20 och var livskraftig ännu några år framåt. På 20-talet arbetade sig en ny smakriktning fram, den mera intima och graciösa Louis XV-stilen med sin rocailleornamentik, den s k franska rokokon. Formell elegans, praktiska synpunkter och en ombonad rumsmiljö fick nu ersätta 1600-talets krav på storslagenhet. Intresset för rummet var särskilt livligt och med den fasta utsmyckningen skulle allt i rummet bilda en enhet, möbler, tavlor och textilier etc. Det nya formspråket blev främst en dekorationskonst använd inom rumsinredningen och konsthantverket i effektfull kontrast mot en ganska strängt hållen klassicistisk ytterarkitektur. Stilen slog igenom i Frankrike omkr 1725 och skulle råda i landet till omkr 1750.

I Sverige blev H den mest typiske representanten för de franska smakriktningarna som han på ett självständigt sätt uppfattade och använde, régence och måttfull rokoko i inredningskonsten (särskilt i boningsrummen) och stram klassicism i fasadbehandlingen. Tack vare H anknöts Sverige tidigare än de flesta länder till den nya franska smaken, som snart skulle dominera hela Europa.

Omedelbart efter sin hemkomst till Sthlm fick H rycka in som Tessins närmaste medarbetare. Hans första arbeten gällde reparationer och nybyggnader vid de k slotten och framför allt uppförandet av Sthlms slott. Slottsbygget hade bedrivits från 1697 till omkr 1707, då det på grund av krig och penningbrist helt måste nedläggas. Under de följande tjugu åren hade de väldiga, endast delvis uppförda murarna till stora delar stått oskyddade och utan tak. 1727 tillsattes en särskild slottsbyggnadsdeputation med överintendenten som medlem. Deputationen var ansvarig för ekonomin, överintendenten var ledare för byggnadsarbetet och svarade helt för den konstnärliga sidan av uppgiften.

Carl Gustaf Tessin utnämndes till överintendent 1728 efter faderns död och vid hans sida stod H som befordrats till hovintendent. Snart alltför upptagen av resor, beskickningar och politik, men väl också därför att han saknade håg och fallenhet för arkitektyrket, lät Tessin from 1735 H ensam ta ledningen. Under de första fyra åren koncentrerades allt arbete på murarnas uppförande. N Tessin d y:s planer, som utarbetats flera årtionden tidigare och i många avseenden var föråldrade, följdes pietetsfullt vid fullbordandet av slottets exteriör. H fick därför ej tillfälle att ännu göra sig gällande som skapande konstnär, men hans arbets- och organisationsförmåga framträdde så mycket mera.

1731 hade uppförandet av det väldiga slottskomplexet framskridit så långt att planeringen av inredningen blev aktuell. Tillsammans med C J Cronstedt, sin lärjunge och blivande efterträdare, reste H till Paris (1731—32) för att anställa "duktige och förfarne hantverkare". Fransmännen visade sig vara mycket svårbedda men etappvis anlände dock from 1732 ett ansenligt antal konstnärer och konsthantverkare för att stanna längre eller kortare tid. I Paris hade de nya konstformerna nått sin fulla blomstring. Med de gångna årens praktiska erfarenheter hade H mognat och kunde på ett helt annat sätt än tidigare tillägna sig det väsentliga och användbara av de franska arkitekternas nya idéer.

Vid återkomsten från sin resa hade H en helt annan syn på slottsbyggnadsarbetet än tidigare. Fasaderna, liksom det ståtliga södra valvet gestaltades dock även i fortsättningen med endast obetydliga avvikelser från de ursprungliga planerna. Men vid utförandet av inredningarna i rikssalen och slottskyrkan frigjorde han sig från tidigare rättesnören. Nydaningen skedde på ett överlägset sätt, och rikssalens övre regioner liksom dekorationen i kyrkan, särskilt taket, hör till det väsentliga av sv inredningskonst under århundradet. För ett stort antal rum i övrigt skapade han en helt annan inredning än den av N Tessin planerade.

Sin tredje resa företog han i sällskap med bl a murmästaren Johan Christoffer Körner d y och snickarmästaren Johan Wulff, som hos sina franska kolleger skulle inhämta nya insikter i sina yrken. Själv önskade han förnya sina kontakter med den franska konsten och skulle uträtta en mångfald uppdrag, bl a inköpa åtskilliga målningar, skulpturer, speglar, möbler, textilier och modeller till cheminéer, lås etc.

Till H:s arbeten i slottet efter hemkomsten hör arkitektoniskt konsekvent genomförda interiörer, som räknas till tidens vackraste och mest typiska i den mogna fullt utbildade rokokostil, som han hade studerat vid sitt senaste besök i Versailles, i de för Ludvig XV inredda småvåningarna med intima interiörer och en elegant och måttfull dekor som passade hans stiluppfattning. Ett som ett personligt emblem ofta återkommande motiv i H:s dekorationer är en kartusch med drakvingar och lilla riksvapnet. Man får inte glömma att H liksom sina dåtida franska kolleger var ansvarig för gestaltningen av hela sitt verk, dvs även för kompositionen av inredningens dekorativa utsmyckning och av dess detaljer.

Ingen kunde trognare förverkliga H:s önskningar och samtidigt behålla sin egenart än skulptören J Ph Bouchardon, den mest betydande av de till Sverige inkallade fransmännen. I deras kongeniala samarbete och under H:s inspirerande ledning och ständiga anvisningar leddes Bouchardon till den lätta förvandling av den franska stilen vars frukt blev den sv rokokon. Det är främst H och Bouchardon som tillsammans med J E Rehn satte prägeln på de mest franska årtionden som den sv konsten upplevt sedan höggotiken. Deras insats till gagn för konsthantverket kan knappast överskattas. 1754 kunde den k familjen inflytta i slottet, året efter H:s död. Att han hade lyckats genomföra slottsbyggnadsarbetet trots kristider, penningbrist och partistrider var en storartad arbetsprestation.

Konstakademin och överintendentsämbetet blev de två institutioner som växte fram ur slottsbygget. Initiativtagarna till akademin, den 1735 inrättade sk Kongl Ritare-Academien, var C G Tessin och H. Dess egentlige stiftare var dekorationsmålaren G Taraval, som var ledaren för den första akademiskolan. Taraval, bosatt i Sthlm till sin död 1750, var ett av H:s lyckligaste förvärv i Paris 1732. Akademins tidigare utveckling kom huvudsakligen att vila på H, Taraval och Bouchardon. Från akademiskolan och den lärarverksamhet som H mer eller mindre direkt utövade på slottet utgick ett antal utmärkta sv konstnärer med i första ledet de blivande överintendenterna Cronstedt och Carl Fredrik Adelcrantz, hovintendenten Rehn och slottsmålaren Johan Pasch. Vid olika tillfällen fungerade de högt kvalificerade arkitekterna som H:s "högra hand".

Överintendenten var den ledande myndigheten i allt som hade med de bildande konsterna i landet att göra. H:s strävan blev att till överintendenten centralisera uppsikten över de statliga byggnadsverken, och han blev med sin stora begåvning och arbetsförmåga i det närmaste enväldig i byggnadsfrågor. "Få eller alls inga äro de orter och städer i riket, där ej något minnesmärke finnes av friherre Hårlemans outsläckeliga nit för det allmänna ... Våra konungsgårdar äro ifrån deras fall upprättade, och till deras anseende mångfalt fördubblade ... Kyrkor, hospitaler, skolor, magasiner, hövdingesäten, rådhus, och allt vad rikets vidsträckta nödtorft äska kunde, bära vittne om denna herrens vitterhet och obegripeliga arbetsamhet" (C G Tessin). H kombinerade en ofta omvittnad "järnflit" med en enastående organisationsförmåga. Han omgav sig med en krets förstklassigt yrkesfolk, ansågs sträng som arbetsledare men förblev alltid ett pålitligt stöd för dugliga akademielever och hantverkare. Han bevakade deras intressen och var deras oförtröttlige förespråkare.

H:s blick för väsentligheter lyser ibland fram i hans yttranden på riddarhuset. Ofta försökte han förkorta debatten i mindre viktiga frågor med motiveringen att riksdagen annars skulle bli för lång. Han var motståndare till att riksdagen gav bort tjänster, vilket, som han ihärdigt framhöll, var ett intrång i kungens rättigheter och stred mot regeringsformen. Han höll hårt på att regler och instruktioner skulle följas. Några av hans förslag gick i "demokratisk" riktning, som då han 1751 fick igenom att ridderskapet och adeln inte skulle ha "hattarne på huvudet, när de andre ståndens deputationer sig infinna", eller då han hemställde att man skulle "avsäga sig all rang, emedan rang i sig själv voro en fåfänga och hos en fri nation hade mer skada än gagn med sig".

Som herrgårdsarkitekt var H ännu bunden av den karolinska traditionen, när han gestaltade sitt tidigaste verk, det ypperligt genomförda slottet Tureholm (Gäddeholm) i Södermanland åt Ture Gabriel Bielke, som började planeras 1728. Men Ulrika Eleonora dy:s lilla rokokoslott Svartsjö blev till plan och uppbyggnad ett av H efter sitt sinne omtolkat franskt "maison de plaisance". Han skapade denna byggnadstyp två år efter sin andra resa till Paris. Med den angav han tonen för en stor del av det sv 1700-talets herrgårdsarkitektur. Nära nog alla profana byggnader som uppfördes efter hans ritningar tillhör samma byggnadstyp, t o m en herrgårdsliknande kyrkobyggnad som även den blev mönsterbildande (Franska reformerta kyrkan i Sthlm). H:s byggnadsschema kännetecknas av vissa återkommande motiv. De typiska dragen är den enkla och klara planen med en symmetrisk gruppering av rummen kring en stor helt oval sal framspringande i husets mitt på trädgårdssidan, och med symmetrin bibehållen även om salen skjutits åt sidan. Byggnadskroppen uppbyggdes i två våningar med brutet tak. Huvudvåningen med sin större höjd förlades till nedre botten, gästrummen till den lägre övre våningen. Typisk är även den strängt iakttagna symmetrin i exteriören och den putsade fasaden, dekorerad med rustik och listverk och oftast hållen i en varm gul färgton. Vid förekomsten av ymnigare dekorering är trädgårdsfasaden den rikast ornerade. Mittpartiet är markerat och försett med en fronton. Ev förekommer mer eller mindre framspringande mitt- och sidorisaliter och lisener, urnor på takkrönet samt ofta en dubbeltrappa på gårdssidan. Ingår i anläggningen fristående flyglar, är de anmärkningsvärt låga och har i regel valmat tak. Ett individuellt, man kan säga "nationellt" drag i denna arkitektur, är byggnadens horisontala verkan till skillnad från det franska huset med sin i vertikalled rikt artikulerade fasad. Visserligen ger bottenvåningens höga fönster och rustiken en viss vertikal betoning men inte på långt när som i Frankrike.

Slottet Fredrikshov i Sthlm, uppfört på 1730-talet åt Fredrik I, blev en enklare upplaga av denna herrgårdstyp. Till Svartsjö ansluter sig direkt Svindersvik, Claes Grills berömda lustslott i Sthlmstrakten, byggt under 1740-talet, och det för Arvid Horn projekterade Fågelvik i Småland, uppfört i reducerad skala efter H:s död. Åt Nils Bonde skapade han på 1740-talet ett tidsenligt slott på de utbrända ruinerna av medeltids- och renässansborgen Hörningsholm i Södermanland. Övedskloster i Skåne är en av hans mest fulländade anläggningar. På uppdrag av Hans Ramel utarbetade han ritningarna omkr 1750. Men slottet byggdes först på 1760-talet och fick sin interiör av Rehn. Till Åkerö slott i Södermanland utförde H mycket grundligt planerade ritningar i intimt samarbete med den konstförfarne vännen byggherren C G Tessin. Fasaden utsmyckades med nischer med skulpturer och med minnestavlor. Vid Österby bruks herrgårdsbyggnad anlades den enda större slottsträdgårdsanläggning som veterligen genomförts efter H:s ritningar. Representativa för H är de smakfulla inredningarna på Åkeshov i Uppland och Ängsö i Västmanland, mycket snarlika den utsmyckning han gav sitt eget hus på Drottninggatan i Sthlm före sitt bröllop 1748. I flera av hans byggnader verkställdes inredningen senare av Rehn.

Olika varianter av denna byggnadstyp såg dagen under H:s hela verksamhetstid. Stilen, i synnerhet ytterarkitekturen, erövrade landet och var dominerande årtionden efter hans död. Den enklaste utformningen blev den mest spridda. Murmästarna hade till hjälp H:s typritningar visande boställen av olika slag och Rehns gravyrer av alla hans fastställda ritningar, "Plans et élévations des bâtiments de Suéde". Sätuna herrgård i Uppland, ritad åt Otto Fleming på 1740-talet, är liksom Granhammar i samma landskap en typisk anläggning i den enklare utformningen som spreds över landet genom Rehns mönsterstick.

Den kyrkliga arkitekturen gav inte så troget uttryck åt tidens smak som den profana. Uppgifterna kom huvudsakligen att bestå i reparationer och tornbyggen, och det är på det sistnämnda området H gjorde en stor insats. Han ivrade för låga stentorn och skapade i konstnärlig anslutning till italienska barocktorn i Rom och Turin verkningsfulla huvar. Hans stil slog igenom omkr 1750 och följdes av en verklig massproduktion av låga tornhuvar, vars utformning, särskilt karakteristisk för de sv landskyrkorna, kan härledas från hans verksamhet. Som de bästa exponenterna för hans tornstil anses Uppsala domkyrkas på 1880-talet nedtagna tornkrön ha varit. En mera maktpåliggande uppgift blev fullbordandet på 1740-talet av Karolinska gravkoret vid Riddarholmskyrkan, ett verk av den äldre och den yngre Tessin. En sällsynt enhetlighet utmärker den lilla kvadratiska byggnaden, oaktat de av skilda tider och arkitekter lämnade bidragen.

Under frihetstiden bestod de statliga byggnadsföretagen huvudsakligen i reparationer och om- och tillbyggnader. Ett flertal av de k slotten var i stort behov av renovering, flera hade bl a härjats av eldsvådor. H verkställde ny- och ombyggnader, flera synnerligen omfattande, undan för undan under hela sin livstid. Till de renoverade slotten hörde Gripsholm, Uppsala, Västerås, Åbo och Örebro. Av dessa var arbetena vid Uppsala slott (1744—61) de mest betydande. H har inte närmare redovisat sin inställning till restaureringsproblemen. I stort sett tog han hänsyn till slottens ursprungliga karaktär men har på sina håll låtit 1700-talsklassicismen segra över vasarenässansen. Vid iordningställandet av Drottningholms slott åt Lovisa Ulrika under senare delen av 1740-talet vidtogs en mycket ingripande modernisering; bl a förhöjdes längorna som förbinder de yttre flyglarnas hörnpaviljonger. Inredningsarbetet är näst efter Sthlms slott det mest omfattande H genomfört (biblioteket, Ehrenstrahlska salongen, konungens sovrum etc).

Ett flertal av de k slotten inreddes till landshövdingeresidens. I de städer där det inte fanns något slott ritade han nybyggnader av herrgårdstyp, bl a i Hfors där det ståtligaste av hans residens uppfördes. Fästningsstäderna Karlskrona, Kristianstad och Landskrona erhöll nybyggda delar eller reglerades efter H:s ritningar vid seklets mitt. Institutionsbyggnader byggda av H präglade centrala delar av Lund och Uppsala; vissa arbeten utfördes i samarbete med Celsius och Linné. Andra nybyggnader är Ostindiska kompaniets hus och Jacobssonska sockerbruket på 1750-talet i Gbg, gymnasiet i Karlstad och Kronobageriet (1749) i Vänersborg.

I Sthlm blev utom slottsbygget H:s direkta insatser som arkitekt anmärkningsvärt få. Ett märkligt nytt inslag i stadsbilden blev hans nybyggnad vid Skeppsbron uppförd 1733—37 i samma kvarter och samma stil som Tessin d ä:s riksbankshus. Den principiellt eftersträvade enhetligheten i kvartersblocken fick här bestämma valet av fasadklädsel. Det som astronomisk institution numera övergivna Observatoriet står som ett litet minnesmärke på Brunkebergsåsens krön och hör till hans av samtiden mest beundrade skapelser. Mitt emot slottet på Blasieholmen restes Fersenska huset i början av 1750-talet, det sista i raden av patricierboningarna i denna trakt, berömt för sin vackra terrass (huset rivet omkr 1880, men terrassen återuppbyggdes). Genom en energiskt driven aktion lyckades H införa en ljus gul fasadfärg, som omkr 1750 blev helt förhärskande på de nya husen framför allt i Sthlm. Han spred själv ett recept för erhållande av den rätta "sandstensfärgen".

Indirekt kom H:s lättfattliga formspråk med enkelt formade rektangulära hus i två våningar med brutet tak att prägla Sthlms bostadsarkitektur i lika hög grad som landsortens. Den privata byggnadsverksamheten i huvudstaden blev mycket livaktig, i synnerhet sedan Norrmalm härjats av den stora branden 1751. Sthlm ändrade fysionomi, nya borgarhem växte fram, små nätta prydliga "hårlemanska" hus i enklare eller mera utstuderad form, och med dem var en borgerlig bebyggelse på väg att upphäva den forna kontrasten mellan palats och kåkar. De ofta elegant utförda ritningarna är huvudsakligen uppgjorda av stadens murmästare eller av deras gesäller, ett icke obetydligt antal av slottsmurmästarna Körner d ä och d y. Dessa båda murmästare anträffas verksamma vid H:s sida i många sammanhang.

H var frihetstidens förnämsta arkitekt och ägde den skapande konstnärens genialitet, en "mäkta grand seigneur", som man snarare tog "för en fransman än för en svensk" (S L Du Ry). Linné, själv föremål för H:s stora beundran, gav i ett brev till A Bäck uttryck åt sin saknad över sin bortgångne vän vid dennes alltför tidiga och hastiga död, "det var en obotelig skada, i vår tid ej att hjälpas; han ville väl . . . han stödde reelle vetenskaper; då andra ej vågade . . . förstodo, begrepo, då var han karl .. . Gud hjälpe oss; vem skall nu vara Hårleman?"

Författare

Carine Lundberg

Arkivuppgifter

H:s ritn:ar o gravyrer jämte fyra skissböcker i Nat:mus. H:s ms Traité sur l'architec-ture i KB. Självbiogr, inträdestal o några ms samt strödda brev till o från H i VA. Brev från C G Tessin till H o från denne till Tessin i Ericsbergsarkivet, RA. Brev från H till C G Tessin (c:a 100; Tessinska saml) o till J A Lantingshausen i RA; brev från H till Tessin även i KB. Strödda brev i UUB. Brev från Linné till H o från H till Linné tr i Bref o skrifvelser af o till Carl von Linné, 1:7 (1917). Rester av H:s ämbetsarkiv i överintendentsämbetets arkiv, RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tankar om förråds-hus för säd (VAH . . ., vol 6, 1745, Sthlm, s 186—189). — Gipsstens brottens belägenhet i Frankrike. Beskrefven (ibid, s 279 f). — Tankar i anledning af utländska resor, förestälte uti et tal för Kongl. svenska vetenskaps academien ... då han af lade sitt prsesidium d. 19 julii 1746. Sthlm u å. 40 s. [Jämte P Elvius, Svar . . .] [Annan uppl:] ... 19. julii 1746. — Tankar angående iskällare (VAH, 8, 1747, s 206—209). — Tankar om trävär-kes bevarande (ibid, s 289—291). — Tankar om blekande på sjöar och vatten (ibid, 9, 1748, s 54—56). — Dag-bok öfver en ifrån Stockholm igenom åtskillige rikets landska-per gjord resa, år 1749. Sthlm 1749. 106 s, 1 pl. [Övers:] Reise durch einige schwedische Provinzen. Leipzig 1751. 144 s, 2 pl. 2. Aufl: Erste Reise... 1764. 144 s, 3 pl. — Anmärkning vid föregående ämne [takskiffer] (VAH, 11, 1750, s 309 f). — [Resa 1750.] Sthlm 1751. 235 s, 7 pl. [Undert; i brevform med endast dedikationstit: Til . . . Carl Fredrik Piper.] [övers:] Zwote Reise . . . Leipzig 1764. 300 s, 5 pl. — [Resa 1752.] Sthlm 1753. (10), 34 s, 2 kartor, 1 pl. [Föret; d:o.] — Kon. Carl XII lik, huru beskaffat; 1746 (Anmärkningar i svenska historien, samlade af et sälskap, bd 1, afd 1—3, Sthlm 1782—86, s 54 f [1782]; tills med Cl. Ekeblad o And. Joh. v. Höpken).

Utgivit: P Elvius, Dag-bok [1748], Sthlm [1751], 77 s (föret).

Källor och litteratur

Källor o litt: AdRP fr o m år 1719, 1 (1875), 6—18 (1881—1911); H Alm, Sthlms observatorium (SSEÅ 1930); dens, Murmästare-ämbetet i Sthlm (1935); J-F Blondel, De la distribution des maisons de plaisance, 1—2 (1737—38); C E Briseux, L'Architec-ture möderne ou l'Art de bien båtir (1728); dens, L'Art de båtir des maisons de campagne (1743); O Byström, Tre nyfunna Sthlmsut-sikter (SSEÅ 1948), s 29; F£ Cornell, Den sv konstens hist, 1.(1944); S Fogelmark, Carl Fredrik Adelcrantz (1957); E G Folcker, Från sthlmslivet i kung Fredriks tid. Ur en samtida brevsaml (SSEÅ 1927); A Hahr, Sv arkitektur (1938); R Josephson, Stadsbyggn: konst i Sthlm intill år 1800 (1918), s 52 f, 220 ff, 238, 282 ff; A Lindblom, Jacques-Philippe Bouchardon o de franska bildhuggarna vid Sthlms slott under rokokotiden (1924); dens, Frihetstiden o den äldre gustavianska tidens rumsinredningar (Sthlms slotts hist, 3, 1941)- dens, Sveriges konsthist från forntid till nutid, 2 (1944), s 528 ff; S Lindroth, VA:s hist, 1—2 (1967); L Looström, Den sv konstakad . . . 1735—1835 (1887); C Lundberg, De Stuartska husen (SSEÅ 1956), s 46, 56 f; M Olsson, Riddarholms-kyrkan i Sthlm. Byggn:hist (Sveriges kyrkor — Sthlm, 2:1, 1928); dens, Jean Erik Rehn (Fem stora gustavianer, 1944); J E Rehn, Plans et elevations des batimens de Svede (1752—53); G Selling, Sv herrgårdshem under 1700-talet (1937); SKL; Å Stavenow, C F£ (1927) o där anf källor o litt; Sthlm under sju sekler. En bildsvit från sju utställningar (SSEÅ 1953), s 53; S Wallin, Sv rokoko (1924); C G Tessin, C H:s äreminne i VA (1753); C Wijnblad, Ritningar på fyratio wå-ningshus af sten o trettio af träd ... (1755); dens, Ytterligare tilökning af ritningar på vvåningshus ... (1756). — Avskr av P Wallraves reseberättelse i C G Tessins Åkerö-dagbok 1764: 1, s 402, KB. — At förse riket med beständige o prydlige byggnader. Byggnadsstyr o dess föregångare (Jubileumsskr 1969); A Bjeckström, Studier i Gbgs bygg-nadshist före 1814 (1923); I Böhn-Jullander, Hörle herrgård (1972); G Selling, Det återuppväckta Åkeshov (Bromma hembygds-förena årsskr 1958, 1960); Slott o herresäten i Sverige (1966—1971); Sthlms slotts hist, 1:3, ed M Olsson (1940—41); R Strandberg, C H:s inredningsritn:ar till de k slotten o hans förbindelser med Frankrike (Sv kungaslott i skisser o ritn:ar. Ur Nat:mus hand-teckn:ssaml, 6, 1952).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Hårleman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13968, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2024-11-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13968
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Hårleman, urn:sbl:13968, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carine Lundberg), hämtad 2024-11-05.